Människans strävan efter kunskap har varit ett genomgående tema för hela mänsklighetens utveckling. Denna strävan har ständigt tagit sig olika former och uttryck, men kan grovt sagt kategoriseras in i tre fundamentala samhällsstrukturer – konsten, vetenskapen och religionen.
Samtliga dessa tre strukturer adresserar existentiella frågeställningar för människan. Varför finns vi? Hur är världen egentligen beskaffad? Vad är att anse som rätt och fel? Med flera. Skillnaden mellan strukturerna återfinns både i deras ontologi och epistemologi, det vill säga deras världsbild och deras syn på hur man kan skaffa sig kunskap inom denna världsbild.
Utan att överdriva kan man säga att konsten, vetenskapen och religionen har haft ett komplicerat inbördes samspel, ofta konkurrerandes med varandra och stundtals bokstavligen befunnit sig i krig med varandra. Framför allt religionen har förföljt och tryckt ned konsten och vetenskapen, vilket stundtals resulterat i provocerande motangrepp.
Fotbollen kan beskrivas som en del av samhället, och inom fotbollens alldeles eget mikrokosmos återfinner vi en liknande motsättning mellan konsten, vetenskapen och religionen. En motsättning som, precis som i samhället i stort, försvårar en konstruktiv dialog och utveckling.
Konsten. Fotbollens konstnärer är utan tvekan spelarna som ger uttryck för sin skicklighet och sina perspektiv på fotbollsplanen. Konsten är en fascinerande sammanblandning av disciplin och improvisation, och de största spelarna förmår kombinera dessa båda ytterligheter till en skön och funktionell helhet. I konstens och spelarnas natur ligger en vilja att gå sin egen väg och följa sina egna ideal, och de kan ha svårt att underordna sig andra institutioner och normer.
Vetenskapen. Moderniseringen av fotbollen har lett till en mycket långt gången byråkratisering av fotbollen, där de tekniska regelverken har blivit alltmer omfattande och redskapen att bevaka fotbollen alltmer inträngande. Inom fotbollens organisationer sitter administratörer som definierar dessa regler men de främsta företrädarna som på fotbollens frontlinje är satta att bevaka att dessa regler följs är domarna, vars enda uppgift är att följa och tillämpa den kodifierade kunskapen inom fotbollen.
Religionen. Även religionen har sin plats inom fotbollen och det är framför allt supportrarna som står för den aspekten. Den fullständiga lojaliteten mot den egna klubben, och det allmänna föraktet av andra motstridiga idéer och föreställningar, har supportrar gemensamt med den mest förhärdade sektmedlem. Verkligheten tolkas ständigt utifrån en redan på förhand bestämd föreställningsram, och alternativa tolkningar attackeras sanslöst och utan pardon. Religionen är på samma gång gemenskapande och uteslutande.
Kommunikationen mellan dessa tre strukturer är ofta hård och besynnerlig.
Konst och vetenskap har svårt att gå ihop där spelare och domare ofta har helt olika syn på saker där ena sidan är egostyrd och den andra sidan är regelstyrd. Konsten och religionen har det inte mycket lättare, där egostyrda spelare ofta frustrerar de idéstyrda supportrarna. Den mest argsinta relationen ser vi dock ofta mellan vetenskapen och religionen, där idéstyrda supportrar ofta ser konspirationer i regelstyrda domares beslut. Alla tre grupper är lojala, men lojala mot tre helt olika ideal.
Traditionellt har det varit managerns uppgift och ansvar att jämka samman dessa tre strukturer inom ramen för en fotbollsklubb. Men det är en uppgift som visat sig bli alltmer besvärlig och ohanterlig. Delvis har de också gjort sig själva till kombatanter i denna gränskonflikt.
Två forskare på Handelshögskolan, Jenny Lantz och Nanna Gillberg, har forskat om hur ”god smak” blir en organisationsmekanism inom kulturproducerande organisationer. I balansen mellan motstridiga ideal, såsom estetik och ekonomi, blir föreställningar om vad som är och inte är god smak retoriska verktyg med vilka dessa organisationer manipuleras av dess ledarskap.
Fotbollen kan sägas vara en kulturproducerande samhällssfär och även här finns föreställningar om god smak, vad som är rätt att tycka och vad som är fel att tycka. Och på samma sätt som god smak kan vara ett sätt att balansera mellan ideal inom kulturproducerande organisationer, så kan god smak balansera mellan konstens egostyrda ideal, vetenskapens regelstyrda ideal, samt religionens idéstyrda ideal inom fotbollen.
De främsta om än oftast självutnämnda företrädarna för den goda smaken inom fotbollen finner vi inom media. Det är här de tre idealen sammanjämkas till en ibland svårbegriplig och stundtals helt obegriplig helhet, och som dess publik vänder sig till för att leta efter trovärdiga auktoriteter att visa vägen.
De främsta fotbollsjournalisterna fungerar alltså i själva verket som fotbollens motsvarighet till skolgårdens modepoliser.
På senare tid har sociala media växt fram och i någon mening demokratiserat denna goda smakens maktprocess. Här ägnar sig spelare, journalister, ägare, supportrar och allt löst folk åt ett ständigt meningsskapande i en ständigt pågående process av social konstruktion av vad som i själva verket är att anse som god smak.
Huruvida detta egentligen är en demokratisering, eller i själva verket bara en ny gladiatorarena för konsten, vetenskapen och religionen att drabba samman, är måhända en fråga av mer filosofisk karaktär. Så istället för att fotbollens goda smak styrs av i bästa fall upplysta despoter så styrs den nu istället av en blind och fullständigt anonym massans diktatur.
:::
Be Champions!!