Fernando Torres värvades för £50m i januari av Chelsea från Liverpool i vad många då betraktade som ett fullständigt panikköp av en klubb som såg ligatiteln glida ur deras händer. Det var ett tämligen överlägset brittiskt transferrekord och fortsatte vara det i tre och ett halvt år, möjligen till Torres egna förtret.
När nu Man Utd spränger det transferrekordet till småbitar genom att värva Angel Di Maria från Real Madrid för grundbeloppet £60m så framstår det inte på något sätt mindre som ett panikköp. Kanske är det också vad som motiverar en sådan summa, och som möjliggör den med tanke både på att Real Madrid ville sälja spelaren men Man Utd samtidigt var den enda köparen.
Det är ett förhandlingsläge som borde ha gynnat Man Utd, men det hade förutsatt att de hade haft is i magen och kunnat på ett trovärdigt sätt ha framstått som villiga att strunta i affären. Men Man Utd befinner sig inte riktigt i en sådan position för tillfället, och det visste Real Madrid. Således ett panikköp.
Men ett köp kan förvisso vara ett panikköp men ändå vara ett bra köp. Det vet inte minst både Arsenal och Liverpool, klubbar där flera av deras bästa spelare under de senaste åren är spelare som de köpt mer eller mindre för att de varit tvungna att köpa dem. Man Utd lider knappast någon brist på pengar, så den relevanta frågan vad gäller dem är så klart om Angel Di Maria är en bra värvning rent fotbollsmässigt.
Många hyllar Di Marias mångsidighet och förmåga att spela på olika positioner i ett lags anfall. Och det är helt säkert ett stort skäl varför Louis van Gaal vill ha Di Maria i klubben, förmågan att spela både till vänster i en 3-5-2-uppställning som på någon kant i de mera klassiska 4-4-2- eller 4-3-3-uppställningarna. Han ger Man Utd alternativ.
Han ger också Man Utd ett rejält skrämselvapen från kanterna som laget till stor del har saknat sedan Ryan Giggs blivit för gammal och sedan Cristiano Ronaldo flyttade till just Real Madrid. Ashley Young värvades för några år sedan med detta i åtanke men har inte riktigt lyckats fylla ut de kläderna. Antonio Valencia är en kompetent spelare, men mer en vattenbärare och saknar fart och kreativitet.
Det är med all sannolikhet också dessa båda spelare som precis fick se konkurrensen om speltid väsentligt intensifierad och, sett till Di Marias minst sagt imposanta transfersumma, sina respektive chanser till speltid halverade. I och med att Di Maria kan utgå både från vänster- och högerkanten så är det svårt att säga vem av Young och Valencia som drabbas hårdast. Young har förvisso imponerat mer hittills under säsongen, samtidigt som Valencia också kan spela högerback.
Di Maria kan göra det fullständigt oväntade, vilket vi inte minst såg prov på i Champions League-finalen nu senast, där det var just Di Maria som låg bakom matchens avgörande mål och moment. Di Maria har bevisat vid ett flertal tillfällen att han är en matchvinnare, och Man Utd är i en i det närmaste desperat jakt på just matchvinnare.
Nu skulle många med rätta hävda att Man Utd inte bara behöver matchvinnare där framme utan en mängd andra saker, såsom exempelvis en riktigt dynamisk central mittfältare och definitivt i alla fall en mittback av hög internationell klass. Och detta stämmer naturligtvis. Men att Man Utd behöver andra typer av spelare också, gör inte behovet av en spelare som Di Maria mindre.
Andra ser monstervärvningen av Di Maria som ett tragiskt steg bort från en klubbfilosofi i vilken unga spelare ur de egna leden huvudsakligen premieras, och där Di Maria blir till en symbol för en ny tid där Man Utd, precis som ”alla andra” klubbar, istället använder plånboken för att lösa sina problem.
Förvisso har Man Utd spenderat dyra pengar på spelarköp förut, det är knappast någon blyg klubb i det avseendet, men med en sådan här typ av galactico-värvning så har Man Utd onekligen gett sig in på samma typ av arena som före dem Barcelona, Bayern München, Real Madrid, PSG, Milan, Man City och Chelsea.
Det är nya tider. Men Man Utd anställde Louis van Gaal just med uppgiften att anpassa Man Utd till dessa nya tider. Och har man gett honom detta uppdrag så måste man också ge honom de nödvändiga verktygen för att genomföra uppdraget, och det måste i så fall också tillåtas att kosta, och ses lika mycket som en investering.
I en tid av kapprustning på spelarmarknaden av ett fåtal europeiska storklubbar så har Man Utd under lång tid klarat sig märkligt bra med en förhållandevis stor arsenal av tämligen konventionella vapen. Men där en ny terrorbalans har börjat växa fram mellan storklubbarna så fordras nya vapen. I en sådan analogi är Angel Di Maria att betrakta som ett taktiskt kärnvapen.
Men fotbollen är inte alltid enkel. Den är framför allt inte lika självklar som man kan ges anledning att tro om man stirrar sig blind på FM:s attributes och gröna självlysande prickar. Som spelare är Di Maria naturligtvis av högsta klass, men det är mycket i övrigt som ska fungera också. Han ska fungera rent taktiskt, han ska kunna hantera pressen i klubben och som Premier Leagues dyraste spelare.
Det är inte alltid lätt. Fråga Fernando Torres.
:::
TRANSFERKOLLEN:
Angel Di Maria, Real Madrid till Man Utd, £60m. Det är stora pengar, men Di Maria är en spelare av högsta världsklass och Man Utd behöver sådana spelare betydligt mer än de behöver pengar. Tillför väldigt välbehövlig kreativitet bakom Man Utds i övrigt högklassiga anfall. Berömlig (+++++)
Samuel Eto’o, Chelsea till Everton, fri. Den gamle håller än, det visade han inte minst förra säsongen i Chelsea. Nu har Everton signat honom på två år och vad de får är en mycket erfaren och målfarlig anfallare, utmärkt just som backup till bland andra Romelu Lukaku. Väl godkänd (+++)
Michael Dawson, Tottenham till Hull, okänt. Dawson är utan tvekan en högst kompetent mittback. Han kanske inte tillför våldsamt mycket i spetskompetens jämfört med James Chester, Alex Bruce och Curtis Davies, men han tillför för Hull värdefull breddkompetens. Väl godkänd (+++)
:::
Be Champions!!