Den stora eller åtminstone mest uppseendeväckande kuppen på den sista transferdagen var Man Utds värvning av Radamel Falcao. Men lite grann i bakvattnet av denna värvning, och definitivt relaterad till den, så var en annan uppseendeväckande värvning Arsenals köp av Danny Welbeck från just Man Utd för £16m.
Kanske inte uppseendeväckande med tanke på att Arsenal faktiskt behövde värva en anfallare. Inte minst sedan Olivier Giroud blivit långtidsskadad så var Arsenal väldigt tunna på just det området. Nu kanske inte Danny Welbeck var just den typ av anfallare man hade förväntat sig, men givet att det är just Arsenal vi pratar om så är inte det nödvändigtvis en dålig sak.
Det finns traditionellt mycket teknik och passningsskicklighet i Arsenals offensiva spel. Men vad sommarens båda värvningar, Alexis Sanchez och Danny Welbeck, nu framför allt tillför till detta offensiva spel är fart. Det är heller ingen tillfällighet, mycket av Arsenals relativa framgångar förra säsongen byggde mer på fart i omställningsspelet än tekniskt överlägsen fotboll.
Det finns frågetecken kring Danny Welbecks effektivitet som målskytt och avslutare, även om detta helt säkert är något som kan slipas med regelbunden speltid. Vad Arsenal emellertid garanterat får med Welbeck är fart, förmåga till genombrott och en hög arbetsinsats. Vilket kan visa sig vara väl så värdefulla egenskaper.
För Man Utds supportrar var det en minst sagt rätt känslig värvning. Inte så att Welbeck var någon stor stjärna och nyckelspelare i laget. Men väl för att Welbeck var en lokal spelare från de egna leden, och försäljningen av honom tillsammans med värvningen av Falcao, signalerar ett sjumilakliv bort från en rätt vacker och hemvävd tradition av egna spelare i laget.
Mycket av supporterskap handlar om en känsla av identitet med klubben och laget. Och Danny Welbeck personifierade så mycket mer av Man Utds identitet än vad Radamel Falcao och Angel Di Maria någonsin kan göra. Det är en kanske nödvändig förändring – men även en smärtsam sådan.
Det finns också andra skäl att från ett Man Utd-perspektiv ställa sig frågande till försäljningen av Danny Welbeck. Dels framstår köpesumman £16m som rätt begränsad med tanke på vad andra spelare har sålts för under sommaren. Dels så känns det inte helt klokt att sälja honom till just Arsenal som med stor sannolikhet kommer vara en direkt konkurrent om Champions League-platserna.
De våldsamma överspenderingarna på framför allt Angel Di Maria och Radamel Falcao, tillsammans med att man förhållandevis billigt låter Danny Welbeck förstärka en direkt konkurrent, leder till att en redan etablerad uppfattning att Man Utd fullständigt saknar en genomtänkt transferstrategi förstärks. Vi kunde se det under förra sommarens transferfönster, och den här sommaren har vi sett det igen.
Arsenal å andra sidan har i så fall en mer genomtänkt transferstrategi. Men det är kanske också naturligt i och med att klubben inte genomgått samma våldsamma förändring i både organisation och resultat som Man Utd har gjort under senare år. Arsenals förändring har varit mer utdragen över tid och gett Arsene Wenger möjlighet att långsamt justera och anpassa Arsenals spelartrupp.
Man Utds försök till revolution motsvaras alltså av Arsenals evolution. Nu går det så klart att frustreras, både som supporter och observatör, över de relativa småsteg som Wenger ändå tar på transfermarknaden, och ofta önskar man att han skulle ta större grepp. Men hans mer försiktiga stil skapar också stabilitet och trygghet som ofta brukar resultera i en stabil lägstanivå.
Arsenal har alltså värvat Danny Welbeck. Det var inte världsklassanfallaren som omedelbart lyfte Arsenal upp i stratosfären, men det var en habil anfallare som tveklöst förstärker Arsenal. Det var måhända inte det stora greppet men det stabila småsteget. Det är en metod som har fungerat för Arsenal förut och en metod som kan visa sig fungera igen.
Danny Welbeck, Man Utd till Arsenal, £16m. Med beröm godkänd (++++)
:::
Be Champions!!