Hemlösa och öppna för försäljning. Om man skulle tro de senaste dagarnas rykten som omgärdar Tottenham så vore det knappast någon särskilt munter läsning, och skulle i så fall närmast vittna om tuffa tider för den Champions League-jagande klubben.
Nu är det i och för sig oklart hur illa det egentligen är. De rykten som säger att Joe Lewis, Tottenhams majoritetsägare, skulle vara på väg att sälja klubben förnekas både av klubben och av Lewis egna representanter. Samtidigt är det svårt att tänka sig att ett sådant rykte uppstår helt och hållet utan grund.
Ingen rök utan eld.
Någon helt lätt affär skull det i så fall inte bli fråga om. Lewis köpte Tottenham för 13 år sedan för den nätta summan om £22m, och värderar nu klubben till närmare £1b. En miljard med andra ord. Den typen av pengar snyter man inte ur näsan och det är en värdering som gör det rätt osannolikt att Tottenham faktiskt byter ägare i brådrasket.
Arenafrågan är i så fall mer intressant. Att Tottenham ska bygga en ny arena meddelades i somras, med nästan fördubblad kapacitet jämfört med White Hart Lane. Det innebär självfallet helt nya kommersiella förutsättningar för Tottenham, för vilka det är ett viktigt steg närmare Champions League-status.
Den nya arenan planeras vara färdig lagom till säsongen 2018-19. Samtidigt kommer Tottenham inte ha tillgång till White Hart Lane under säsongen 2017-18 och kommer således behöva spela en säsong på en helt annan arena. Ett inte helt problemfritt scenario.
Delvis känns det som en indikation på svag planering bakom Tottenhams arenaprojekt. Det är naturligtvis ingen hemlighet att Tottenham väldigt gärna ville ha Londons OS-arena, som istället skänktes iväg för i sammanhanget en spottstyver till West Ham. Kanske var Tottenham lite för inriktade på just detta alternativ.
Att flytta till en ny arena under ett år kan ju i sammanhanget framstå som en småsak. Allra helst som ljuset i tunneln har formen av en helt ny arena som innebär nya möjligheter för klubben och för laget. Men som vi har sett i flertalet exempel där klubbar flyttat ut från sin hemmaarena, så är det absolut ingen småsak.
Det exempel som ligger mig närmast till hands är Djurgårdens IF som under 2004 års allsvenska säsong fattade beslutet att lämna Stockholm Stadion och spela sina matcher på Råsunda. Det blev långt ifrån lyckat. Publiken gjorde revolt och lade mer tid på den i slutänden framgångsrika kampanjen att ta laget tillbaka till Stadion än på lagets resultat.
Nu finns det så klart skillnader. För Tottenham skulle det vara en lösning som vore uppenbart begränsad i tid och dessutom med en guldkista i slutet av regnbågen. Så var inte fallet med Djurgården, som dessutom drog flyttlasset till Råsunda, deras värsta rivalers hemmanäste. Något som vore aktuellt för Tottenham endast om de osannolika planerna på att spela på Emirates skulle bli verklighet.
Andra, betydligt mer sannolika, alternativ vore Stadium MK och naturligtvis Wembley. Vilket alternativ som skulle bli verklighet är med största sannolikhet en rent ekonomisk fråga. Vilket arenaalternativ resulterar i den för Tottenham bästa balansen mellan publikintäkter och hyreskostnader.
För klubben och för supportrarna, och därmed även för ledare och spelare på planen, så är arenan en så stor del av klubbens och lagets identitet. Det är något som exempelvis Arsenal har fått gå igenom, det tog dem trots allt ett litet tag att helt och hållet justera sig till Emirates efter flytten från det otroligt anrika Highbury.
En säsong i hemlöshet är alltså en säsong som Tottenham också måste räkna med kan bli en förlorad säsong på fotbollsplanen och i ligatabellen, en säsong när det blir svårare än annars att konkurrera om de så eftersträvansvärda Champions League-platserna.
:::
Be Champions!!