Världen är full av mer eller mindre olösliga gåtor. Som exempelvis hur det kan komma sig att det alltid dyker upp en udda strumpa efter en tvätt. Eller varför en macka tamigfan alltid ramlar med smörsidan nedåt. Så särskilt mycket klokare blir vi inte över att fundera på dessa frågor, vi kan bara gilla läget och förhålla oss till verkligheten så som den är.
Den moderna fotbollen har naturligtvis sina motsvarigheter. En sådan olöslig gåta kan tänkas vara hur en spelare mycket väl kan vara redo att spela en fotbollsmatch på en lördag men som samtidigt absolut inte anses vara frisk nog att spela några fotbollsmatcher vare sig på torsdagen eller söndagen därefter, och att man kan veta detta i förväg.
Det är alltså den praktiska situationen vi har att betrakta vad gäller Daniel Sturridge, som Liverpool hoppas ska kunna vara färdig för spel mot West Brom på lördag men samtidigt påstår att han inte kan delta i spel för England mot San Marino och Estland under den därpå följande veckan.
I bakgrunden ligger självklart en surdeg och jäser. Daniel Sturridge har missat de senaste sex matcherna för Liverpool sedan han blev skadad under det senaste landslagsuppehållet. Resultaten under dessa sex matcher har rent allmänt inte gått Liverpools väg, och en anledning till det är att Liverpool har haft problem med effektiviteten i sitt målskytte.
Det är naturligtvis lätt att göra kopplingen att Liverpools problem helt enkelt beror på Englands landslag. Vad som således uppstår är en klassisk, inte minst för engelsk fotboll, konflikt mellan klubblag och landslag. Och i England så står i det avseendet klubblagen väldigt starka. Liverpool som stad har länge isolerat sig från England i övrigt, så för dem är det kanske särskilt lätt att markera avstånd.
Liverpools förhandlingsstyrka är dessutom minst sagt stark, sett till antalet spelare som England plockar från Liverpool. Utöver Daniel Sturridge så är ytterligare sju Liverpoolspelare ordinarie eller aktuella för England, så Roy Hodgson fattar nog att han har mycket att förlora på att göra sig ovän med Liverpool och Brendan Rodgers.
Det förklarar delvis varför Roy Hodgson har lagt sig tämligen platt och valt att alls inte ta ut Daniel Sturridge i den här landslagstruppen, på ett sätt som inte helt och hållet rimmar med hur han har tagit ut spelare förut som varit skadade eller i övrigt otillgängliga. Man kan så klart även tänka sig att Hodgson tror sig kunna besegra San Marino och Estland även utan Sturridge, och helt enkelt inte anser att det är rätt tillfälle att ta strid.
Roy Hodgsons agerande är förståeligt och egentligen svårt att kritisera, även om man känner att det engelska landslagets auktoritet inom engelsk fotboll undergrävs ytterligare med en förbundskapten som väljer att undvika strid snarare än att ta striden. Men problemet är inte Roy Hodgson, utan FA:s relativa maktlöshet sedan de förhandlat bort sitt inflytande över toppfotbollen i England.
Roy Hodgson har helt enkelt bara att följa spelets regler. Han är med andra ord en regelföljare, inte en regelsättare.
Egentligen är det kanske lika svårt att kritisera Brendan Rodgers. Han ser så klart till Liverpools intresse och för all del också till sitt eget intresse. Något annat ska man kanske inte förvänta sig och det är väl också i någon mening hans uppgift att se till dessa intressen. Att kritisera honom för detta är ungefär lika meningsfullt som att kritisera en anka för att den kvackar.
Men för det engelska landslagets skull vore det så klart både nyttigt och önskvärt om fler lyckades med att se bortom blott sina egna intressen, och istället försöka se hur man kan bidra till helheten. Fråga inte vad ditt land kan göra för din klubb, utan fråga snarare vad din klubb kan göra för ditt land. Men pengar styr dessa beslut, och pengarna inom engelsk fotboll finns hos klubblagen.
England har också det negativa särdraget att det inte längre ligger någon särskild prestige i att spela för landslaget. Det tillför inget meningsfullt jämfört med att spela för till exempel Chelsea, Liverpool eller Man City. På samma sätt som det ändå tillför exempelvis en Bayernspelare att få dra på sig den tyska landslagströjan.
England måste först och främst ändra på detta om de vill börja komma till rätta med landslagets status gentemot klubblagen. Då först börjar de få något mer att säga till om vad avser spelaruttagning, i och med att spelarna själva då i större utsträckning kommer vilja bli uttagna. Men det förutsätter ett omfattande reformarbete från FA:s sida.
Och att få en sådan oöverskådlig och genombyråkratiserad parlamentarisk massa att framgångsrikt genomföra ett så omfattande reformarbete är ungefär lika sannolikt som att England skulle lyckas vinna en straffläggning. Det sker typ aldrig.
Jo, en gång har det hänt. Någon som vet när?!
:::
Be Champions!!