José Mourinhos triumf och Arsene Wengers historiska misstag
Peter Hyllman
Cesc Fabregas övergång till Chelsea var en av sommarens kanske mest uppseendeväckande värvningar, i och med att han lämnade Barcelona och valde att gå just till Chelsea och inte till Arsenal, hans förra klubb i Premier League och där han fick sin huvudsakliga fotbollsmässiga uppväxt och utveckling.
Versionen från Arsenalhåll, åtminstone om vi ska lyssna på fans runtom i världen, har varit att Arsenal helt enkelt inte ville ha honom. Vissa menar kallt att Fabregas inte är bra nog. Andra menar istället att Arsenal redan har spelare på de positioner på vilka Fabregas kan spela. En version som för övrigt rimmar rätt illa med att grupper av Arsenalfans under gårdagens match valde att bua och häckla spelaren.
Att han inte är bra nog alternativt inte behövs är ju också ett påstående som borde ha fått sig en viss törn under gårdagen. Man kan utan att gripa efter halmstrån påstå att Fabregas utgjorde en stor del av skillnaden mellan lagen igår. Chelsea dominerade mittfältsspelet och lät inte Arsenal komma till någon riktig målchans, till stor del Fabregas förtjänst. När Chelsea avgör matchen med sitt 2-0-mål sker det efter en avgörande passning från just Fabregas.
Fabregas prestationer hittills under säsongen har varit lysande. Han ligger bakom mer än ett mål var 90:e minut, vilket är ett strålande facit, och har alltså på säsongens sju första matcher skapat sju mål. Han har hittills inte gjort en enda dålig match, och hans passningsspel har gett Chelsea en helt ny dimension på deras mittfält.
En jämförelse mellan hans och Mesut Özils insatser på planen igår vore minst sagt snabbt överstökad. Fabregas erbjuder dessutom fler alternativ, med förmåga att spela både som en offensiv kraft på mittfältet och som ett mer balanserande alternativ. Om Arsene Wenger alltså tackade nej till Fabregas i somras så är det att betrakta som ett gravt och kanske historiskt misstag.
Det hela kan självklart ses på ett mer konkret och resultatorienterat sätt. Cesc Fabregas kan mycket väl vara spelaren som återigen propellerar upp Chelsea som ligavinnare under flera år framåt i tiden. Indirekt betyder det att han i så fall är spelaren som eliminerar, eller åtminstone kraftfullt reducerar, Arsenals chanser att vinna ligatiteln under samma period.
Såväl taktiskt som strategiskt så framstår det alltså som galenskap av Arsenal att tacka nej till Cesc Fabregas. Det är man kanske inte som supporter så värst sugen på att medge, då efterrationaliserar man hellre blandat med kanske något romantiska föreställningar om kvaliteten på de spelare som redan finns i laget.
Alternativet är så klart att Arsene Wenger inte tackade nej. Att Cesc Fabregas, precis som José Mourinho säger, inte behövde tänka mer än tio minuter sedan han fått frågan på ifall han ville gå till Chelsea eller ej. Att när väl frågan kom från Chelsea så var andra alternativ inte längre aktuella, och vad som därefter sägs av Arsenal och Fabregas handlar mer om prestige än verklighet.
Men det är självklart bara en teori, även om den också bär sannolikhetens prägel.
:::
Be Champions!!
Publicerad 2014-10-06 11:30