Om det var Englands förmåga till snabba omställningar som sattes på prov mot Schweiz så var det snarare Englands förmåga att diktera bolltempot och nysta upp lågt liggande försvar som skulle sättas på prov mot de båda motståndarna under detta landslagsuppehåll, San Marino och Estland.
Betyget i efterhand får väl sägas bli ett rättframt ”mjeh!”. San Marino var så klart för dåliga för att erbjuda några som helst problem, men mot Estland syntes det att England inte var helt och hållet bekväma med uppgiften. Visst, de höll i bollen bra på mittfältet, men hade det å andra sidan väldigt svårt att skapa några vettiga chanser längst fram i planen.
Det krävdes en tidig utvisning på en estländsk spelare, och till slut en frispark från Wayne Rooney, för att England skulle vinna den här matchen med dess enda mål.
Rent resultatmässigt har England alltså inlett detta EM-kvalspel på ett perfekt sätt. Nio poäng från de tre första matcherna, de båda bortamatcherna mot Schweiz och Estland avklarade, på det stora hela är England i praktiken redan klara för ett EM som ligger nästan två år bort i tiden. Ändå så känns det som om något fortfarande saknas i Englands spel.
Möjligtvis är det attityd som är den felande länken. Roy Hodgson brukar kritiseras för att vara alltför defensivt försiktig i sitt angreppssätt, och kanske slog det igenom också här. Man kan tala om taktisk uppställning och teknisk skicklighet tills ögonen blöder, men om inställningen är defensiv så har detta naturligtvis stor genomslagskraft på planen.
Englands centrala bollinnehav hade kunnat ges större genomträngningskraft om det hade funnits bredd i Englands spel. Så som England nu är uppställt så är det från ytterbackarna en sådan bredd måste komma, men mot Estland precis som i VM så lämnade Englands ytterbackar sällan sina defensiva utgångspunkter.
Det skapar defensiv trygghet men reducerar offensiv slagstyrka.
Delvis är det också en fråga om vad man förväntar sig från Englands centrala mittfältare. Visst har de kompetensen att hålla i bollen och diktera bolltempot, men kanske är detta ett minimikrav. Vad man också måste förvänta sig är att dessa bidrar aktivt till produktionen av mål och målchanser, att de blir ännu ett hot i djupled för motståndarna att bekymra sig för.
Ändå så har England tre vinster på sina tre första matcher i EM-kvalet, så man får ändå vara nöjd med vad som är. Lite märkligt blir det också med rubriker efter dessa tre segrar som till största delen är kritiska. England saknar ”killer instinct”, Raheem Sterling är trött, Wayne Rooney på väg att bli utbytt, Rooney räddar Roy Hodgson från skamvrån.
Men det är väl så. Om Englands nationalsport en gång i tiden var att överskatta sitt landslags chanser i mästerskap, även om också detta helt säkert överdrevs i Sverige, så är nationalsporten nu för tiden att ständigt överträffa varandra i pessimism gällande samma landslags chanser. I få andra länder skulle samma resultat generera samma typ av negativism.
Men ska vi ändå se något positivt i det hela så är det väl att landslagsuppehållet är slut för den här gången, med en månad kvar till nästa, och vi kan nu se fram emot att klubblagssäsongen fortsätter – med Premier League, med Champions League och Europa League, och med Ligacupen.
:::
Be Champions!!