“The commitment by the Labour party to see elected supporter representatives on the board of all football clubs is a landmark step in the agonising, attritional battle to recognise that Britain’s historic clubs are sporting homes of passion and belonging, not mere businesses for financial speculators to exploit.”
David Conn på The Guardian sparar föga förvånande inte på hyperlativerna eller krigsretoriken när det ska till att kommentera det brittiska Labourpartiets besked att de har för avsikt att lagstifta om att supportrar ska garanteras i alla fall två platser i sina respektive klubbstyrelser, samt ges möjlighet att äga en minoritetsandel i dessa klubbar.
Landmark step – ett sjumilakliv? Eller ett litet steg för en människa men ett jättekliv för mänskligheten? Jag tror knappast att Labourpartier ser det på det viset, de har snarare bara hittat ett rätt bra och populistiskt sätt att nå fram med ett sympatiskt budskap till väldigt stora och röststarka folkgrupper och dramatiskt öka sina chanser att återerövra den politiska makten i England som de tappat sedan Tony Blair och New Labour regerat sönder sig själva.
För naturligtvis är det populism som ligger bakom förslaget, på samma sätt som det ligger populism bakom Stefan Löfvéns och Socialdemokraternas förslag att börja kvotera in kvinnor i svenska bolagsstyrelser om några år om det inte hinner ordna upp sig själv innan dess.
Till att börja med har förslaget egentligen ingenting med ägandet av klubbarna att göra. Att placera två supporterrepresentanter i klubbstyrelsen gör att supportrarna går in i klubbledningen, det ger dem inte något faktiskt ägande i dessa klubbar.
Det här är samma typ av reformförslag som låg till grund för den svenska lagstiftningen på arbetsmarknaden under 1970-talet, som bland annat gjorde att Medbestämmandelagen och Lagen om styrelserepresentation såg dagens ljus. Effekten blev att de svenska arbetstagarna, mer korrekt vore att säga de stora svenska fackförbunden, fick en lagstadgad rätt till representation i företagens styrelser.
Det där låter ju bra och som en ofrånkomlig seger. Men faktum är att många fackliga företrädare vid den tiden var djupt tveksamma till denna lagstiftning och såg flera risker med den. Och det med goda skäl. Man såg en rollkonflikt mellan att å ena sidan stå fria och självständiga från företagsledningen, och därmed kunna rikta kritik mot den, och å andra sidan att själva bli en del av denna företagsledning.
Den oron har visat sig mycket befogad. Fackliga styrelserepresentanter har i hög utsträckning blivit till vad som på politiskt språk brukar kallas “nyttiga idioter”, medvetet eller omedvetet anammandes ett företagsperspektiv, ovilliga att kritisera beslut de själva anser sig eller kan sägas varit med om att fatta, och i en motsvarande utsträckning har det uppstått en brist på förtroende mellan fackens medlemmar och deras förtroendevalda.
Det finns en parallell i detta som naturligtvis borde oroa det organiserade supporterskapet inom fotbollen, men det är så klart lätt att förblindas över detta när löften om vackra styrelseplatser och illusioner om makt, kontroll och inflytande tillåts styra ett mer eftertänksamt agerande.
Men det är naturligtvis till stor del illusioner. För två inkvoterade representanter i en klubbstyrelse ger självklart ingen reell makt. En styrelseordförande har så klart ett stort informationsövertag på vilka representanter som än sitter i styrelsen, och blir dessa representanter för jobbiga så är det inga större problem att marginalisera dem i besluten. Med andra ord strunta i dem.
Ingen människa gillar ju att bli marginaliserad så det aktar man sig så klart noga för och ser alltså till att inte vara för “jobbig”. Och således uppstår precis den rollkonflikt som de fackliga veteranerna under 1970-talet varnade för, men som ingen i den tidens anda lyssnade på.
Nu är tidens anda att fotbollssupportrar skall sitta i klubbarnas styrelser, även om vi inte riktigt vet vilka supportrar och hur och vilka som utser just dessa supportrar. Nu som då så finns risker med en sådan reform, men förutsättningarna är minst sagt låga för att någon tar dessa risker på allvar. Vi kommer säkert se reformer av det eller liknande slag att genomföras i någon utsträckning. Varje politiker med ett minimum av självbevarelsedrift vill ge folket vad folket vill ha. Om det så är bröd, skådespel eller opium.
Som fotbollssupporter så hoppas jag dock att det organiserade supporterskapet om 40 år inte har gjort samma trista resa som de svenska fackförbunden har tvingats till, med kraftigt vikande medlemsantal och ett sviktande engagemang i rörelsen. Till stor del på grund av beslut som fattades i euforisk glädje under ett fartblint 1970-tal.
:::
Be Champions!!