QPR mot Liverpool på Loftus Road men även Harry Redknapp mot Brendan Rodgers. Två engelska managers men ungefär där upphör väl också likheterna dem emellan. Det är inte bara en åldersfråga, mellan den seniore Redknapp och den väsentligt mer juniore Rodgers, även om åldern naturligtvis är en bakomliggande faktor.
Det är lite av den gamla skolan som möter den nya skolan.
Harry Redknapp är av den gamla engelska managerskolan, ett faktum han gärna och ofta anspelar på. Hans managerapproach är till stor del grundad runt synen på managern som en inspiratör snarare än dirigent, hellfire and brimstone före taktiska detaljer. Att inte bry sig eller kunna så mycket om taktik är här snarast något man stoltserar med – även om det naturligtvis inte är så illa i själva verket.
Den nya managerskolan som bland andra Brendan Rodgers representerar är betydligt mer tekniskt utvecklad. Det är managern som taktisk mastermind och detaljkontrollen, den systematiska analysen och det vetenskapliga angreppssättet är avsevärt mer sofistikerat. Kommunikation med spelarna ingår så klart också i den nya managerskolan, men kommunikationen är mer laddad med innehåll än form.
Om man skulle välja att resonera idealtypiskt så är den gamla managerskolan att arbeta med känsla, där den nya managerskolan mer går ut på att arbeta med tanke.
Den gamla managerskolan skiljer sig också en hel del åt vad gäller relationen med sin omgivning – med spelarna, med media och med övriga. Fokus ligger betydligt mer på den personliga dimensionen i dessa relationer, och det ses som viktigt att uppfattas som en bra eller skön kille. Inte minst Harry Redknapp personifierar den profilen. Frågan är ungefär densamma som personfrågan i ett amerikanskt presidentval, skulle du kunna tänka dig att ta en öl med den här killen?!
Den nya managerskolan har en annan syn på den här relationen där fokus är klart och tydligt vikt mer åt det professionella. En viss distans hålls till såväl spelare som folk utanför klubben, och synen på dem är snarare som en form av klienter snarare än kompisar. Det går naturligtvis inte för sig att för den sakens skull vara en robot, men det sakliga förhållningssättet gör att några närmare personliga band sällan knyts.
En återgång till det idealtypiska resonemanget skulle alltså beskriva den gamla managerskolan som personlig och den nya managerskolan som professionell, även om skiljelinjen i verkligheten naturligtvis inte är fullt så kategorisk.
En lustig aspekt är så klart att observera hur media förhåller sig till dessa båda skolor och dess idealtypiska profiler. Brittisk media har ofta vurmat för den gamla managerskolan och kanske till viss del förhärligat den intuitive och personlige managern. Naturligtvis ligger det till viss del också i medias intresse att göra så, då de kan förväntas ha en för dem mer gynnsam relation med en sådan manager.
I slutänden är det så klart också en fråga om modernitet vs tradition. Den brittiska traditionen ligger djupt rotad i en äldre managerskola, där fotboll ses som en intuitiv upplevelse snarare än en intellektuell studie. Och även om media gärna framhäver sig själva som förnyare, så är de i själva verket snarare bevarare av befintliga värderingar och en konserverande kraft i samhället.
På lång sikt så tillhör den engelska fotbollen sådana managers som Brendan Rodgers. Men på kortare sikt så finns fortfarande managers som Harry Redknapp kvar, övervintrade från en snart svunnen fotbollstid, och de kan under rätt förutsättningar fortfarande göra livet surt för sina mer moderna motsvarigheter.
Liverpool riskerar få uppleva det idag. QPR har haft en mycket problematisk inledning på den här säsongen, men en vinst mot Liverpool vore naturligtvis en fin skalp för dem.
:::
Be Champions!!