Fotbollen är ju i högsta grad en nationalistisk företeelse. Även när det inte är landslag som ställs mot varandra i kval och mästerskap, så kopplas även klubbfotbollen till olika länder, till olika ligor, och till olika fotbollskulturer som var och en har sina olika respektive kännetecken.
Inom varje land och varje liga så kommer det att diskuteras i all evighet vilka klubbar som är de största och bästa. Och mest prestige och störst stolthet kommer alltid att vara kopplat, åtminstone i England, till att vinna ligan, även om en europeisk cuptitel säkert i sig själv kan betraktas som större och i det stora hela mer meriterande.
Således mäts en klubbs historik ofta utifrån vad de mäktat med i det inhemska ligaspelet. Och det där är en viktig aspekt. Men det märks också tydligt, med ett mer historiskt perspektiv på frågan, att för att en klubb ska tillmätas en tyngre historik, och gå från att vara en stor klubb till att bli en storklubb, så fordras det att klubben tar klivet utanför det egna landets gränser, och mäter sina krafter mot kontinentens olika storheter.
Ikväll möts alltså Liverpool och Real Madrid på Anfield. Ett möte mellan två stora klubbar med såväl tradition som modern framgång i europeiskt cupspel, allra helst då i det som nu kallas för Champions League. Real Madrid är regerande mästare och har vunnit turneringen tio gånger, jämfört med de fem titlar som Liverpool har vunnit.
Både Liverpool och Real Madrid har mäktiga och historiska rivaler i sina respektive länder. För Liverpool är det främst Man Utd, och för Real Madrid är det naturligtvis Barcelona. Att Liverpool och Real Madrid båda möjligen har övertaget i dessa jämförelser beror på deras europeiska cuphistoria. Real Madrid med sina fem raka segrar i turneringens begynnelse, Liverpool med sin dominans under 1970- och 1980-talen.
Europacupen var inledningsvis ett iskallt projekt inom engelsk fotboll där egentillräckligheten härskade långt in på 1950-talet. Det var Man Utd som ändrade detta med sitt ensidiga beslut att trotsa The Football Leagues vilja och ställa upp i den nyligen grundade Europacupen, samt 1968 som första engelska lag vinna turneringen. En triumfatorisk resa intimt sammankopplad med djup tragedi.
Men det var Liverpool som blev den engelska klubben som verkligen byggde en hel dynasti och en egen mytologi runt klubbens framgångar i Europacupen, och lade grunden till en storhet som upprätthållit klubbens status som en engelsk storhet även under snart 25 långa år utan att vinna en ligatitel. Många avundas dem denna status, inte minst då de klubbar som till stor del saknar just denna europeiska cuphistorik.
Det är också denna cuphistorik som ger Anfield en alldeles speciell känsla sådana här kvällar. Och det är den cuphistoriken som får även så pass illustra och erfarna motståndare som Real Madrid att tala med beundran och kanske också vördnad i rösten över den upplevelse som stundar. Traditionen sitter i väggarna på Anfield.
Denna känsla kan också ges ett eget liv på fotbollsplanen och bli till en väldig tillgång för Liverpool och en belastning för motståndarna. Inte minst Real Madrid har fått känna på det, som förlorade med osannolika 0-4 vid sitt senaste besök på Anfield för fem år sedan. Det där kan naturligtvis inträffa igen, även om Real Madrid på pappret är ett starkare fotbollslag.
The Guardians intervju med Alvaro Arbeloa, numer högerback i Real Madrid men som spelade i Liverpool den säsongen för fem år sedan, är för övrigt väldigt läsvärd. Tänka sig alltså, med facit i hand, att Rafa Benitez efter den säsongen, alltså med Arbeloa i klubben, bränner iväg närmare £20m på Glen Johnson som högerback.
Alvaro Arbeloa har sedan dess vunnit VM, EM och Champions League. Glen Johnson, av Benitez beskriven som ”den sista pusselbiten” i ett lag som skulle vinna ligan, har vunnit Ligacupen. Och även om den jämförelsen kanske inte är teoretiskt helt klockren, så är den icke desto mindre rolig.
:::
Be Champions!!