MK Dons är av mer eller mindre lätt insedda skäl en av de mest ogillade klubbarna i England. Delvis som ett konkret uttryck för den så kallade moderna fotbollskapitalismen och de nutida former av rövarbaroner som följer i dess ledband. Delvis för att MK Dons tillkom på bekostnad av en annan klubbs existens och identitet, nämligen Wimbledons.
På sätt och vis fick MK Dons representera mardrömsscenariot för de som vill vårda det engelska kulturarvet inom fotbollen. Idén har trots allt varit att de engelska fotbollsklubbarna, om än moderna och globala i sitt omfång, trots allt har en koppling till ett lokalt sammanhang. Klubbarna är sociala institutioner som inte bara kan flyttas från en plats till en annan.
Men det var något som skulle förändras till stor del på grund av Charles Koppel, ordförande i Wimbledon FC, och Pete Winkelman, den drivande kraften bakom det konsortium från Milton Keynes som byggde den nya arenan och som sökte få ett Football League-lag till den nya staden, grundad i efterdyningarna till det andra världskriget.
Reaktionen från Wimbledons supportrar lät inte vänta på sig. Många av dem lämnade klubben och valde istället att grunda en ny klubb, AFC Wimbledon, som efter många år till slut gick upp i The Football League på egen hand och numer spelar i League Two, där de för närvarande är ett någorlunda stabilt mittenlag.
Historien har valt att lägga skulden för Wimbledons förfall på MK Dons, och naturligtvis också på Pete Winkelman. Men frågan är om inte en lika stor bov i dramat kan vara den så kallade Taylorrapporten, som i kölvattnet av Hillsborough-katastrofen ställde höga krav på modernisering och ombygge av befintliga arenor inom den engelska fotbollen.
Wimbledons ägare hade inte råd att genomföra dessa förändringar och 1991 tvingades Wimbledon således lämna och stänga Plough Lane, för att istället hyra in sig på Selhurst Park, Crystal Palaces arena. En klubb utan egen arena minskar naturligtvis dramatiskt sina egna intäktsmöjligheter. En klubb som istället hyr in sig på en arena drar däremot på sig en hög fast kostnad.
Att Wimbledon skulle få ekonomiska bekymmer var alltså inte att se som någon större överraskning. När anbudet kom från Pete Winkelman och Milton Keynes runt millennieskiftet så befann sig Wimbledon under finansiell tvångsförvaltning, en situation som klubben fortsatt befann sig i ända fram till dess att Winkelman 2004 köpte klubben.
Förståelsen för detta var emellertid minst sagt begränsad bland Wimbledons supportrar, som av naturliga skäl sökte efter en annan lösning. Och givet det behov som Winkelman och Milton Keynes konsortium hade av att hitta en Football League-klubb som var villig att flytta, så är det ju svårt att se dem på något annat sätt än som gravplundrare eller ambulansjägare, som utan skrupler drog nytta av en blödande klubbs utsatta läge.
Men det här har så klart i själva verket mycket lite att göra med MK Dons av idag som fotbollsklubb betraktat. Pete Winkelman är förvisso fortfarande klubbens ägare och ordförande, men laget har på de tio år som det varit aktivt hunnit skapa sig en egen identitet på och runt fotbollsplanen. Frågan är så klart hur länge en klubbs tillkomst ska tillåtas påverka vår syn på den.
Mycket av vad MK Dons gör har nämligen varit positivt. De har en bra och modern arena, själva grundförutsättningen för att flytten skulle bli av. De har en stabil och välskött ekonomi som de inte överanstränger i syfte att röra sig uppåt i seriesystemet snabbare än de förmår. De spelar en bra och teknisk fotboll och de har ett mycket gott renommé vad gäller att ge unga och egna spelare chansen i a-laget.
Det där väcker så klart en spännande filosofisk fråga. Många menade ju att flytten till Milton Keynes skulle vara ett förödande slag mot den engelska fotbollen. Men utfallet har blivit dels en rimligtvis betydligt bättre skött fotbollsklubb i MK Dons än vad som varit fallet om Wimbledon haltat vidare, dels grundandet av den supporterdrivna klubben AFC Wimbledon.
Det har så klart varit en tung och krävande process för många av Wimbledons fans, men få skulle nog så här i efterhand påstå att utfallet, både för engelsk fotboll och för klubbarna själva, inte har blivit till det bättre. Vilket möjligen bekräftar en allmän livsinställning i sådana här frågor att allting ordnar sig och det mesta har en benägenhet att ordna sig till det bästa.
Men det är klart, inget av detta väcker kanske lika stor beundran hos allmänheten som blev fallet när MK Dons i början av den här säsongen, just i Ligacupen för övrigt, förnedrade Man Utd genom att vinna med smått otroliga 4-0 hemma på Stadium MK.
Det har annars varit en häftig resa för MK Dons i Ligacupen så här långt under säsongen. I den första omgången ställdes de mot just AFC Wimbledon av alla lag, och vann med 3-1. Därefter alltså mot Man Utd, vilket så klart var en enorm lottning för dem. I den tredje omgången av Ligacupen besegrade de Bradford med 2-0. I åttondelsfinalen som spelas ikväll ställs de mot Sheffield United, ännu ett League One-lag, på hemmaplan.
Chanserna är alltså tämligen goda att MK Dons, tio år efter sin kontroversiella tillkomst, spelar kvartsfinal i Ligacupen, och där gör engelska storheter som Chelsea, Liverpool, Tottenham och Man City sällskap. Ett jubileum så gott som något får man anta.
:::
Be Champions!!