För ungefär ett och ett halvt år sedan vann Man Utd Premier League, med i sammanhanget ofantliga elva poäng före dagens motståndare och de lokala konkurrenterna och rivalerna Man City. Det skulle emellertid visa sig vara inte bara en höjdpunkt utan dessutom en slutpunkt på en era för såväl Man Utd som för engelsk fotboll.
Detta eftersom det var det sista som Alex Ferguson gjorde i egenskap av manager för Man Utd, ett uppdrag han haft i 27 långa år, och under den tiden översett inte bara en revolutionerande förändring av Man Utd som klubb utan också en hel övergång från den gamla fotbollen till den så kallat moderna fotbollen.
Många såg det då som ett slag mitt i solar plexus på Man City, de högljudda grannarna som Alex Ferguson själv några år tidigare något nedsättande om än på sitt sätt träffsäkert hade benämnt dem, som säsongen innan hade vunnit sin första ligatitel på 44 år med minsta möjliga marginal över just Man Utd. Det här var Man Utds mäktiga replik.
Men det blev också lite av skrattar bäst som skrattar sist. Tiden talade för Man City, mycket eftersom det var just Alex Fergusons sista tid i klubben. Man City vann ligan ånyo säsongen därpå och med Man Utd i det närmaste i ett stadium av permanent kristillstånd och utanför Champions League, så har maktpendeln till sist ändå svängt över med besked till den blåa sidan av Manchester.
Som historien har lärt oss så är det där en pendel som svänger fram och tillbaka, så det som är sant idag är inte med nödvändigtvis lika sant om till exempel fem eller tio år. Men för tillfället och inför dagens derby är det utan tvekan så att Man City är den stora favoriten, på samma sätt som Man Utd var det för fem år sedan och under decennier dessförinnan.
Det här är ett maktskifte som beror till stora delar på enorma summor av satsat kapital i Man City som klubb och på spelarvärvningar, men för all del även på ett systematiskt, genomtänkt, klokt och målmedvetet arbete från Man Citys sida. Det ska inte underskattas, för exemplen är många inom fotbollen på klubbar som haft stora pengar utan att uppnå något särskilt.
Man Utd som är och förblir en klubb i omfattande förändring, för första gången på mer än ett kvarts sekel, har delvis tvingats till en liknande process som Man City började genomgå för lite drygt ett halvt årtionde sedan, och har inför den här säsongen spenderat väldiga summor pengar på nya spelare som ska hjälpa klubben och laget ut ur den rådande svåra situationen.
Många, inte minst då bland Man Utds fans, beklagar denna utveckling att klubben spenderar stora pengar på spelare, ironiskt nog efter att ha ägnat i alla fall de senaste fem åren under Alex Fergusons styre åt att klaga över att Man Utd spenderade för lite pengar på nya spelare, istället för att medvetet jobba vidare på Fergusons policy att lyfta fram unga spelare, värva billigt och utveckla.
Men kanske var det något som fungerade och var tillämpligt just med Alex Ferguson som manager, som i kraft av sin egen personlighet möjligen var den enda stjärna som Man Utd behövde för att konkurrera och dominera i Premier League under en period av 20 år. Många glömmer dock bort att också Ferguson byggde sitt ursprungliga lagbygge till största delen på för den tiden dyra värvningar.
I grund och botten handlar det alltså om att en klubb befinner sig i olika stadier i sin utvecklingskurva. I början måste det värvas, men därefter om klubben och dess manager sköter sina kort rätt så går det att gå in i en fas av inkrementell utveckling. Vad som skett med Man Utd sedan Ferguson lämnat klubben är att de har tvingats påbörja en ny utvecklingskurva.
Delvis har Alex Ferguson fått utstå viss kritik i efterhand för detta. Att kritiken kommer just i efterhand andas så klart ett icke ringa mått av efterklokhet, men till viss del kan den anses befogad. Ferguson försvarar sig med att han lämnade efter sig ett lag med många unga spelare, vilket förvisso är sant, och att alls inte var något lag på nedgång.
Men det är ett försvarstal som delvis bortser från hans egen betydelse, eller så antyder det en outtalad slutsats att det var han som är skillnaden. För även om det stämmer att Ferguson lämnade spelare som Phil Jones, Chris Smalling, Danny Welbeck med flera i klubben, så kan man fråga sig om dessa var spelare som hade större möjligheter att excellera som pusselbitar i Fergusons eget lagbygge.
På samma vis så var flera av lagets viktigaste spelare på väg att bli till åren, och det är ingen tillfällighet att spelare som Rio Ferdinand, Nemanja Vidic, Patrice Evra lämnade klubben så snart efter att Ferguson tog sitt farväl. Även viktiga spelare som Michael Carrick och Robin van Persie kan sägas ha passerat sitt bäst före-datum.
Delvis kan det alltså vara en illusion att Alex Ferguson lämnade ett så väldigt starkt lag efter sig. Allra minst kan man säga att ligasegern med elva poäng före Man City möjligen ledde tankarna fel. Dels var det Fergusons sista hurra. Dels var Man City oförklarligt dåliga under just den säsongen, deras poängskörd om 78 poäng hade exempelvis inte räckt för att kvalificera sig till Champions League förra säsongen.
Man Utd är nu ute ur den illusionen, och den senaste matchen mot Chelsea visar att laget gör framsteg. Men den här säsongen, precis som i den här derbymatchen, så är Man City fortsatt överväldigande favoriter.
:::
Be Champions!!