Ched Evans är dömd för våldtäkt. 2012 dömdes han till fem års fängelse för att ha våldtagit en 19-årig kvinna. Domen överklagades men bifölls senare av en annan domstol. Ched Evans har tillbringat två och ett halvt år i fängelse innan han släpptes fri för någon månad sedan. För några dagar sedan började han träna igen med sin gamla klubb Sheffield United.
Beslutet att låta Evans träna med klubben har väckt ramaskri och moraliska protester över hela England. Flera av klubbens kvinnliga företrädare har valt att lämna klubben i protest. Den lokale parlamentsledamoten Paul Blomfield har skrivit ett öppet brev till klubbledningen i vilket han uppmanar klubben att ompröva sitt beslut.
Mer än 160,000 personer har skrivit på en online-protest mot Sheffield Uniteds beslut att låta Ched Evans träna med klubben. Nick Clegg, biträdande premiärminister från Sheffield, har varnat Sheffield United för politiska konsekvenser samtidigt som flera av klubbens sponsorer på samma sätt har varnat för ekonomiska konsekvenser.
I längden kommer detta med all säkerhet bli fullständigt ohållbart för Sheffield United, som kommer tvingas avhysa Evans från sin anläggning. De kan inte ta en sådan organisatorisk risk för någon enskild spelare, i synnerhet inte en spelare som inte är anställd för klubben. Frågan är hur de ens tänkte från första början.
Men det väcker så klart en moraliskt intressant frågeställning. Nämligen om personer som är dömda för den här typen av brott ska ges möjlighet att fortsätta träna och spela för professionella fotbollsklubbar. Eller om de i någon mening ska anses dömda för evigt.
Sheffield United blev tillfrågade av spelarfacket, Professional Footballers’ Association, att låta Evans träna med klubben. PFA menar att de fördömer våldtäkt och våld mot kvinnor fullt ut men också att de anser att en människa ska anses ha fullgjort sitt juridiskt utdömda straff utan att drabbas av vidare bestraffning.
Det är så klart lätt hänt att hamna i en snurrig diskussion om skyldig eller oskyldig. Å ena sidan vet vi att professionella fotbollsspelare löper viss risk att anklagas för just våldtäkt utan att nödvändigtvis vara skyldiga till det och än mindre dömas skyldiga för det. Å andra sidan kan vi vara övertygade om att det visste även de brittiska domstolar som trots detta fann Evans skyldig till brottet.
Om samhället genom dess rättsväsende dömer Ched Evans till fängelse i fem år, med möjlighet att bli frisläppt efter halva den avtjänade tiden, så är en utgångspunkt att Evans då också har avtjänat sitt straff när han väl kommer ut ur fängelset. Alla människor ska vara lika inför lagen, och Evans skall därefter behandlas som alla andra.
Att i praktiken ålägga honom yrkesförbud, vilket det självklart innebär när man inte vill tillåta en professionell fotbollsspelare att ens träna och än mindre spela för någon klubb, är naturligtvis detsamma som att fortsätta bestraffa Evans för ett brott som han enligt det brittiska rättsväsendet redan har sonat. Vilket känns principiellt fel.
En form av social bestraffning vid sidan av den rent juridiska bestraffningen. Ett skamstraff helt enkelt.
Å andra sidan är det inte självklart någon mänsklig rättighet att Evans ska få tillbaka just sitt gamla jobb. Det är helt sant att professionella fotbollsspelare i viss utsträckning är sociala förebilder. Även inom andra samhällssektorer, som i vissa företag och definitivt inom politiska organisationer, så är det omöjligt för personer som dömts för vissa typer av brott att fortsätta representera dessa organisationer.
En fotbollsklubb är en social företeelse på samma sätt som exempelvis politiska partier, kanske till och med i än större utsträckning. Som sådan är den beroende av att uppfattas som legitim i sin omvärld, vilket omfattar sponsorer, supportrar, media och politiska beslutsfattare. En klubb både formas av sociala normer och bidrar till att forma dem.
Och med den utgångspunkten blir Sheffield Uniteds beslut att låta Sheffield United träna med klubben desto märkligare.
:::
Be Champions!!