England har ett i det närmaste perfekt facit så här långt i EM-kvalet, med tre segrar på tre matcher. I tur och ordning mot Schweiz, San Marino och Estland. Ikväll siktar de på att göra det fyra vinster på fyra matcher hemma mot Slovenien.
Det känns spontant som allt annat än en omöjlig motståndare. Samtidigt är Slovenien ett av de lag som ligger närmast England i grupptabellen, med sex poäng och två vinster på tre matcher. I korthet kan man alltså säga att England vid vinst ikväll har plockat tre poäng mot tre av fyra möjliga konkurrenter i kvalgruppen.
Helt enkelt blir det däremot inte. England har haft det jobbigt mot Slovenien förut. Mest påtagligt kanske under VM 2010 där England vann en ångestladdad sista gruppmatch mot Slovenien med 1-0, efter mål av Jermain Defoe. En vinst som tog England till slutspel och en episk överkörning signerad Tyskland och ribbans undersida.
Känslan annars inför det här landslagsuppehållet och den här EM-kvalmatchen är att ointresset är mer kompakt än någonsin tidigare. Det skrivs ytterst lite om matchen i media exempelvis, ett mått så gott som något. Det skrivs snarare mer om Sheffield United och om FIFA än om England. Inte ens någon mer eller mindre påhittad skandal har dykt upp i media.
Likgiltigheten är självklart en produkt både av att EM-kvalet redan i någon mening är avgjort, och kanske till och med kändes avgjort redan på förhand, och av att England trots allt har presterat så förhållandevis bra i kvalet. Om Englands resultat hade varit dåliga så hade det självklart varit en källa till diskussion.
Något säger det kanske också om mediaklimatet runt det engelska landslaget. Det skrivs när det går dåligt men när det går bra så är det tyst.
En sådan atmosfär gör det så klart svårt att lyckas i det engelska landslaget, vilket också har visat sig genom åren. Misstag lyfts fram snarare än positiva prestationer och det skapas en form av negativ press som gör att spelare som är otroligt skickliga i sina klubblag blir på sin höjd medelmåttiga när de drar på sig landslagströjan.
En spelare som man kan diskutera i evighet i cirklar om han har lyckats eller varit misslyckad i England är Wayne Rooney. Han har under många år varit en av eller kanske till och med den bäste spelaren i det engelska landslaget, men få skulle å andra sidan säga att han har levt upp till de, möjigen orimliga, förväntningar som fanns på honom för ungefär tio år sedan.
Lite tragiskt kan man så klart också tycka det är att Wayne Rooney själv, när han uppmanas att tänka tillbaka på sina tio år som engelsk landslagsspelare, betraktar sin allra första turnering, EM 2004, också som höjdpunkten i sin landslagskarriär, i alla fall sett till mästerskapen. En bra början som lovar mycket, därefter besvikelse.
Wayne Rooney gör ikväll sin 100:e landskamp. Han är bara 29 år gammal och får således anses ha goda chanser att innan sin karriärs slut slå två gamla engelska landslagsrekord. Dels Bobby Charltons målrekord om 49 mål för England. Dels Peter Shiltons rekord om 125 landskamper. Rooney behöver alltså göra 26 ytterligare landskamper samt sju mål för att i någon mening bli historisk i landslagströjan.
Statistiken skulle då lyfta fram Wayne Rooney som Englands kanske största spelare genom tiderna. Inte för att jag tror att Rooney själv skulle hålla med om det, och själv skulle jag nog också dra mig för att nämna Rooney i en sådan diskussion. För mig finns det genom den engelska landslagshistorien betydligt större förgrundsgestalter:
(3) Gordon Banks, Leicester och Stoke. En av historiens mest namnkunniga målvakter. Var målvakt i England under VM 1966 och således världsmästare med England. Men det han kommer kommas ihåg mest för är alltid den otroliga räddningen på Pélés nick under VM 1970.
(2) Bobby Moore, West Ham. Var lagkapten för England under ett helt årtionde och anses av många vara Englands, och en av världens, kanske främsta försvarare någonsin. Kan sägas representera själva sinnebilden av den store försvarsledaren i ett engelskt fotbollslag.
(1) Bobby Charlton, Man Utd. Anfallare och offensiv mittfältare i ett, den kreativa kraften på det engelska mittfältet under tolv år och fyra världsmästerskap. En väldig förebild både på och vid sidan av fotbollsplanen, Englands kanske främste spelare genom tiderna.
Dessa tre spelare har alla en sak gemensamt. De var samtliga nyckelspelare i det enda internationella mästerskap som England någonsin har vunnit. Stora spelare vinner mästerskap.
:::
Be Champions!!