EM-kvalet gick bra för England. Ett underläge i halvtid på hemmaplan mot Slovenien förbyttes till en seger med 3-1 vid full tid, efter mål av Wayne Rooney och Danny Welbeck. England toppar sin kvalgrupp sex poäng före en trio av lag bestående av Slovenien, Schweiz och Litauen. Utan att i alltför hög utsträckning sälja skinnet innan björnen är skjuten så får man alltså betrakta England som i praktiken klara för EM 2016 redan.
Men, som har blivit alltför vanligt i samband med de internationella landslagsuppehållen, så har den allmänna diskussionen i för liten utsträckning gällt fotboll men i desto större utsträckning rört problem, skandaler och misstankar om korruption inom fotbollens organisationer. Inte minst då den sammanfattande rapport av en granskning av beslutsprocessen runt vilka länder som skulle få VM 2018 och 2022, och som avfärdats som ett rent försök till cover-up.
Att ge VM till Ryssland är kontroversiellt nog. Delvis på grund av misstankar om fusk i samband med deras kampanj. Men kanske främst av politiska skäl givet Rysslands olika politiska beslut samt aggressiva agerande mot sina grannar och tidigare sovjetrepubliker. Men samtidigt är Ryssland ett stort land och en etablerad fotbollsnation, som aldrig förut arrangerat ett VM, så att de får chansen känns ändå på sitt sätt rimligt utifrån det perspektivet.
Annorlunda är det dock med Qatar. Även här finns politiska skäl att motsätta sig dem som VM-arrangörer. Men där finns även mer praktiska skäl. Qatar har absolut ingen VM-historia, till skillnad från samtliga andra tidigare arrangörer, så det är ingen särskild anledning. Likaledes ifrågasätter många det rimliga i att arrangera ett VM i ett land där hettan kommer nå temperaturer som riskerar vara direkt skadliga och farliga för spelarna.
Just denna fråga väcker ont blod av flera skäl. För när Qatar sålde in sin VM-kampanj till omvärlden så avskrevs det där som ett problem, och det var då aldrig tal om att flytta VM i tiden. Då skulle istället helt nya klimatanläggningar hålla kylan nere på Qatars VM-anläggningar så värmen skulle inte vara några problem. En teknik som inte var möjlig då och som sedan dess har avfärdats som ett realistiskt alternativ.
Det där är ju en rätt klassisk bait-and-switch, det vill säga bedrägligt beteende med andra ord. Man säljer in en lösning innan beslutet är fattat med tron på ett gynnsamt utfall. När så beslutet är fattat så förkastar man den lösningen och börjar istället prata om att flytta VM till vintern istället. Man säger en sak och det blir en annan, och man förlitar sig på att omvärlden ser det som för jobbigt och uppslitande att riva upp beslutet att ge VM till Qatar.
Man förlitar sig också på att mäktiga intressen arbetar för deras sak, självklart på grund av de pengar som är inblandade. FIFA vill naturligtvis ha VM i Qatar, man kan tänka sig många miljoner eller till och med miljarder skäl till det, vid sidan av rent privata anledningar för FIFA:s beslutsfattare. För de som ifrågasätter och faktiskt vill riva upp beslutet att ge Qatar VM är det alltså en stor kamp i politisk motvind som skulle krävas.
Vi ska inte hymla om att det finns både ekonomiska och politiska intressen inblandade även för de europeiska länder som huvudsakligen är de som protesterar både mot VM i Qatar i sig men även mot lösningen att lägga VM mitt i den europeiska vintern. De vill självklart inte bryta upp sin säsong för att ge plats för ett VM. Men att Europa protesterar mest högljutt beror så klart också på att där spelar högst andel VM-aktuella spelare.
Som alltid i sådana här sammanhang så finns en viss uppgivenhet i möjligheten att påverka FIFA:s beslut i frågan. Men vid sidan av det ibland moraliskt tveksamma i att acceptera något felaktigt bara för att man inte tror sig ha någon framgång med det principiellt rätta, så är det där en undergivenhet som ofta underskattar de möjligheter som ändå står till buds, givet att man är beredd att tillgripa kraftfull och radikal handling.
Någon gjorde exempelvis i kommentarsfältet i fredags jämförelsen mellan FIFA och VM och Ryssland. Denne någon menade att Europa absolut kan hota Ryssland med att strypa deras gastillförsel, en förvisso något omvänd syn på beroendeförhållandet men det funkar som teoretiskt exempel, men att Ryssland då bara kan sluta ett gasavtal med Kina istället. Ryssland, i det här fallet, har alltid alternativ och är således inte beroende av Europas godkännande på det viset.
Det där må vara sant när det gäller gas, eller vilka som helst andra former av naturresurser. Men är det sant när det gäller VM är frågan man måste besvara med ett jakande för att jämförelsen ska hålla. Nej knappast, skulle däremot jag vilja påstå. Om Europa som ett samlat kollektiv, eller åtminstone en grupp av de allra största och mest prestigefulla fotbollsländerna i Europa, skulle hoppa av VM i protest om inte Qatar som arrangör omprövades, så skulle Qatar knappast kunna ersätta dem med Kina eller vilket som helst annat land. VM skulle då helt tappa både sin trovärdighet och sin ekonomiska dragkraft.
Flera nuvarande och gamla beslutsfattare inom framför allt engelsk och tysk fotboll har betonat ett sådant alternativ. Men utmaningarna är många. Att faktiskt gå från hårda ord till konkret handling brukar vara svårt i sådana här sammanhang, då det fordrar politisk vilja och faktiskt risktagande. Ska man välja den linjen så måste man faktiskt vara beredd att verkligen ta kostnaden det skulle innebära att stå utanför exempelvis ett VM. När det ramlar ned i konkreta budgetsiffror så brukar den politiska viljan kunna sjunka rätt snabbt och de stora orden ombytas i betydligt mindre kraftfull handling.
Poängen är dock denna – möjligheterna finns faktiskt där. Frågan är istället om någon eller några europeiska länder över huvud taget är beredda att göra vad som krävs istället för att bara slå sig själva för bröstet och ta till de stora och svävande orden.
:::
Be Champions!!