När The Guardian rankar de tio främsta rivalmötena inom landslagsfotbollen så placerar sig England mot Skottland på fjärde plats. Vilket kan ses om en inteckning för en eller flera av tre olika saker: 1) Att Skottland och England möts ikväll på Celtic Park, 2) Att artikelförfattarna båda två är britter, samt 3) Att rivalmöten inom landslagsfotbollen inte precis är någon våldsamt stor grej.
England vs Skottland var ett landslagsderby som helt säkert var mycket stort en gång i tiden. Men det minskade intresset och statusen för landslagsfotbollen i England, i kombination med att Skottland inte längre klarar av att hålla samma standard som förut, har gjort att intresset för matchen sakta men säkert har sjunkit.
En gång i tiden var Skottland vs England ett årligt möte, en höjdpunkt på den brittiska landslagskalendern. När de båda länderna drabbade samman på Wembley förra året i en träningslandskamp så var det å andra sidan första gången på 14 år som de båda landslagen ställdes mot varandra, i ett försök att återuppliva en sedan länge försvunnen tradition.
Rivaliteten mellan de båda länderna har naturligtvis mycket att göra med samhälle, politik och geografi. De båda länderna är naturligtvis grannar men samtidigt en del utav samma brittiska imperium. Självklart är relationen mellan de båda länderna klart påverkad av att Skottland invaderats av England och i princip har varit annekterade sedan dess.
Detta förhållande har skapat en på flera sätt välgrundad känsla i Skottland att deras nationella självbestämmande begränsas av de politiska beslutsfattarna i London. Det är inte allvarligare än att det som mest tar sig uttryck på en fotbollsplan, men väl på planen så ges uttryck för såväl ett hävdelsebehov och ett visst mått av förbittring.
På sätt och vis kan man beskriva det hela som en rätt klassisk storstad vs glesbygd-rivalitet, fast möjligen upphöjd i två på nationell nivå.
Det där kunde man se i förra årets möte på Wembley där flera av Englands spelare nog fick lite av en chock under matchen, som de skotska spelarna behandlade som allt annat än en vänskapsmatch. Det smällde rejält. Det lär bli några resor värre ikväll, på ett fullpackat Celtic Park och i Skottland där de skotska spelarna lär vara betydligt mer taggade.
Det är å andra sidan en förhållandevis enahanda rivalitet, åtminstone nu för tiden, där det är en betydligt mer betydelsefull rivalitet för Skottland än vad den är för England och de engelska spelarna. Det brukar normalt sett vara så, att för lillebror är matchen alltid lite mer betydelsefull än vad matchen är för storebror.
Men för Skottland är det stort. Och så pass inrotad i deras kulturella psyke är ändå konflikten med England att den fortfarande är en central del i deras nationalsång. Man får annars se det som förhållandevis ovanligt att ett lands nationalsång gör en så tydlig referens till ett annat land och ett annat nationellt styre.
[youtubeplay id=”7vkYiCdn834″ size=”medium”]
För England handlar kvällens match kanske mest om ett tillfälle för unga och i landslagssammanhang oerfarna spelare att lära sig. Att spela för England och att spela i en fientlig och fysiskt krävande miljö. Att mentalt kunna hantera pressen att spela en viktig och prestigefylld landskamp under sådana förutsättningar.
Men att matchen mellan de gamla fienderna inte längre har samma vikt blir ändå rätt tydligt av Roy Hodgsons beslut att spela unga spelare och i huvudsak lufta de spelare som inte spelade mot Slovenien, samt ge nya spelare chansen att pröva vingarna i landslaget.
:::
Be Champions!!