Englandsbloggens nyårskrönika 2014

Toppar och floppar, kanon och kalkon, höstens fyrverkeri, och pärlor och päron – eftersom ett av mitt livs mest pinsamma ögonblick uppstod när jag extremt klyschigt försökte förklara för en snygg tjej att hennes ögon var som pärlor fast hon lyckades höra päron istället. Så kan det också gå.

Jag funderade på ett nyårslöfte också. Men dels så håller jag inte på med nyårslöften, jag har aldrig förstått vitsen med att lova något just på nyårsafton, som man ändå sannolikt aldrig håller. Dels så överlåter jag hellre åt er att komma på era nyårslöften.

Toppen 2014 – Ronald Koeman. Southampton ansågs inte ha någon särskilt bra säsong alls framför sig sedan de tappat nästan en halv startelva till sina konkurrenter i Premier League. Det fanns också stora frågetecken kring hur Koeman skulle klara av jobbet. Ändå befinner sig Southampton fortfarande högt upp i tabellen och det som kanske imponerar mest är hur Koeman har lyckats så hundraprocentigt med sina värvningar – Fraser Forster, Toby Alderweireld, Dusan Tadic, Ryan Bertrand och Graziano Pelle.

Floppen 2014 – Mario Balotelli. Det är svårt att komma ifrån att höstens stora flopp i Premier League är Balotelli. Delvis självklart för att han inte alls har svarat för några bra prestationer, hans målskytte har varit näst intill obefintligt till att börja med. Men det är också helt uppenbart att Balotelli inte alls passar in i Liverpools tänkta taktik. Yttre faktorer spelar också roll, som att han var tänkt att ersätta Luis Suarez, och just den kontrasten bidrar helt säkert till floppkänslan runt Balotelli.

Kanon 2014 – West Ham. Det var svårt att säga vilken riktning West Ham skulle ta inför den här säsongen. Missnöjet med Sam Allardyces lagbygge var massivt bland fansen, trots i huvudsak framgångar sedan han tagit över laget, och från klubbstyrelsen kom direktiv om mer offensivt spel. Den annalkande konflikten har dock vänts till något positivt och West Ham är utan tvivel den stora positiva överraskningen i Premier League under 2014, med halvvägs in på säsongen en till synes realistisk chans på europeiskt cupspel, kanske till och med Champions League om allt skulle gå rätt.

Kalkon 2014 – Everton. Oj så hyllade Everton och Roberto Martinez var förra säsongen, med all rätt naturligtvis. Men om det var rätt att hylla dem förra säsongen så bör det också vara rätt att skälla på dem den här säsongen, för de har fullständigt misslyckats med att bygga vidare på den positiva grund som lades förra säsongen. Då konkurrerade man länge om Champions League-spel, nu ligger man på tolfte plats i tabellen och ens europeiskt cupspel verkar helt uteslutet. Den harmoni med vilken Everton spelade förra säsongen är som helt bortblåst.

:::

Fyrverkeri 2014 – Man Utd. Genom åren har man vant sig vid ett och annat runt Man Utd. Inga väldiga åtbörder på transfermarknaden, mest unga stjärnskott och kanske en och annan spetsvärvning, troligtvis med någon form av brittisk koppling. Men med Alex Ferguson borta från klubben, och med större onus på Glazers att styra detta, så har vi kunnat omvittna ett ”helt om” i det avseendet. Man Utd-fans med några år på nacken gapade nog mest med öppen mun under 2014 när spelare som Juan Mata, Angel Di Maria, Luke Shaw och Radamel Falcao värvades till klubben för dyra pengar. Ett riktigt fyrverkeri på transfermarknaden. Och det talas om mer i och med att klubben under Glazers ekonomiska styre nu funderar mer på att värva spelare i syfte att stärka varumärke, och inte bara ser till sportsliga aspekter.

:::

Pärlor 2014 – Chelsea, Fabregas och Hazard. Michael Cox hade en lustig men ändå något träffsäker observation i veckan om Premier League den här säsongen som fotboll utan mittfält, där anfall egentligen ställs mot målvakt ungefär som i handboll. Det har ändå varit en av de bättre upplevelserna den här säsongen att se Chelsea visa på motsatsen med ett extremt konstruktivt mittfältsspel där inte minst samspelet mellan Cesc Fabregas och Eden Hazard är ett av fotbollsvärldens just nu absolut bästa.

Päron 2014 – Crystal Palace, Pulis och Parish. Årets stora kaos har vi kunnat hitta i Crystal Palace där Tony Pulis hoppade av sitt managerjobb med blott två dagar kvar till säsongen, eftersom han inte kunde komma överens med Steve Parish om kontroll över klubbens värvningspolicy. Det kickstartade ett herrans liv där Crystal Palace gick från dörr till dörr, hade bestämt sig för Malky Mackay innan denna avrättades politiskt av sin gamle arbetsgivare, innan de till sist bestämde sig för Neil Warnock som ändå blev säsongens förste manager att få sparken.

:::

Gott nytt år!!

Att sammanfatta höstsäsongen i en ”bästa elva” känns hyfsat naturligt men är också något som väcker lite huvudbry. Vill man göra det väldigt enkelt för sig så sammanfattar man då bara de som fått flest utnämningar i de nitton olika veckans elvor som dykt upp under hösten. Eller så ser man hösten som helhet som större än summan av veckorna.

Man skulle kunna säga att jag nallar ur båda syltburkarna i det avseendet, lite min vana trogen.

Bra frågor att ställa

”Hur kommer det sig att Nemanja Matic är med i höstens elva när till exempel Lee Cattermole har varit med i fler veckans elvor?” Eftersom jag anser att Matic har hållt en högre genomsnittlig nivå under hela hösten, även om Cattermole vid några tillfällen har presterat väldigt bra.

”Har inte bland andra Wayne Rooney och Stewart Downing varit bättre än exempelvis Aaron Cresswell och Daryl Janmaat, och borde inte de vara med i höstens elva då?” Jo, det kan man nog tycka, men en elva måste innehålla ytterbackar också. Det är liksom det som är finessen med elvor.

Dåliga frågor att ställa

”Varför är inte [insert player here] med i höstens elva?” Därför att det här är min höstens elva och jag har helt enkelt ansett att [insert player here] har varit bättre under hösten än honom. Du kan däremot tycka annorlunda, det är din mänskliga rättighet.

”Varför ska du alltid favorisera storlagen i sådana här elvor?” Normalt sett anser jag att jag är bland dem som gör det minst, och West Ham, Newcastle och Southampton är ändå med här. Sedan kan det vara så att storklubbar är storklubbar just eftersom de råkar ha de bästa spelarna.

”Varför hatar du [insert club here], är det för att du håller på Man Utd?” Jag fäster knappast någon prestige vid den här typen av höstens eller veckans elvor, så mina val speglar enbart mina möjligen korkade uppfattningar. Den här elvan vore dessutom ett märkligt uttryck för ett påstått Man Utd-bias.

:::

Be Champions!!

:::

Bubblare:

Brad Guzan, Aston Villa
Jose Fonte, Southampton
Geoff Cameron, Stoke
Mile Jedinak, Crystal Palace
Santi Cazorla, Arsenal
Adam Johnson, Sunderland
Ayoze Perez, Newcastle

:::

Tankar och slutsatser:

Strålande omgång för Arsenal som visar styrka och vinner sin andra raka match under juluppehållet med 2-1, den här gången mot erkänt svårspelade West Ham på bortaplan, samtidigt som egentligen alla andra lag i och runt toppen av tabellen förlorar eller tappar poäng.

Delvis var väl kanske omgången gjord för det med tanke på att flera av lagen däruppe stötte på varandra. Arsenal mötte just West Ham, Tottenham mötte Man Utd och Chelsea mötte Southampton. Att det skulle bli oavgjort i båda dessa matcher var dock svårt att säga på förhand, och än mer otroligt är så klart att Man City släpper en tvåmålsledning på hemmaplan mot Burnley.

Annars var det ett ångestmöte på Loftus Road där QPR spelade av en tät men inte särskilt välspelad 0-0-match mot managerlösa Crystal Palace, i vad som får betraktas som två bortkastade poäng för båda lagen, som kämpar för allt vad tygen håller i botten av tabellen. Neil Warnock har nu intressant nog fått sparken från båda klubbarna.

Evertons kräftgång fortsätter, med en ny förlust, den här gången på bortaplan mot Newcastle. Roberto Martinez, som var så pass hyllad för sin första säsong med Everton, förtjänar nu också ett visst mått av kritik för hur han inte har lyckats bygga vidare på detta arbete.

Och kanske är det i någon mening också en form av upprättelse för David Moyes, som förra säsongen hånades inte bara för sina tillkortakommanden i Man Utd utan även fick se sin prestation i Everton ifrågasatt med anledning av just Martinez strålande första säsong. Fullt så enkelt var det liksom inte, att göra Everton till ett stabilt topp sex-lag.

:::

Be Champions!!

Kontroversiellt blev det dock i samband med Chelseas match och det mesta av kontroversen stod föga förvånande José Mourinho för som menade att det var en skandal att domaren Anthony Taylor inte dömde straff för Chelsea utan istället gav Cesc Fabregas en varning för filmning. Inte bara en skandal, utan Mourinho menade dessutom att det pågick en kampanj mot Chelsea som går ut på att svartmåla Chelseas spelare som filmare.

Bakgrunden är ett antal incidenter under höstsäsongen där Chelsea blivit varnade för filmning istället för att få straff. Det har också riktats frekvent kritik mot Chelsea just för att filma ofta, främst då från motståndarlagens managers i form av exempelvis Steve Bruce i Hull och Sam Allardyce i West Ham. Troligtvis är detta vad som ligger bakom Mourinhos känsla av kampanj mot Chelsea.

Det är lätt att störa sig på Mourinhos stora ord och möjligen något överdrivna sätt att framföra sin uppfattning, men faktum är väl att han i sak har en poäng i att det diskuteras oproportionellt mycket om hur Chelseas spelare filmar när diskussionen i flera av fallen snarare borde vara hur Chelsea berövas straffar, mål och poäng på grund av felaktiga eller tvivelaktiga domslut.

Men att kalla det för kampanj är på samma gång träffande och vilseledande. I själva verket är det så klart motståndarklubbarnas främsta vapen, i synnerhet då för de något mindre klubbarna, för att påverka domarpsykologin i matcherna till sin fördel. Genom att skapa en story i vilken domarna måste akta sig för hur Chelseas spelare filmar så gör de domarna mer benägna att tolka situationer på planen på det viset.

Det är förvisso samordnat och definitivt riktat mot Chelsea i någon mening, så på det viset är det en kampanj. Men det är samtidigt inte någon unik grej utan enbart en tämligen klassisk form av mindgames inför och under matcher, vilket rimligtvis måste sägas ingå i spelet. Att försöka påverka domslut på det viset är knappast något nytt och är utan tvivel något som samtliga managers ägnar sig åt i någon utsträckning.

José Mourinho vet naturligtvis vad det handlar om. Han är väl rimligen att betrakta som den mörke mästaren i dessa svartkonster.

Toppklubbarna har självklart sina motsvarande hyss för sig. De kan varna domaren innan matchen för att stävja fult spel från motståndarna, eller påstå att de måste vara modiga nog att fatta tuffa beslut mot publikens vilja, allt så klart för att göra domarna mer benägna att tolka närkamper på planen till deras fördel. Ett och samma mynt har således två sidor, varken mer eller mindre.

Och det är också så man bör betrakta José Mourinhos utspel om en kampanj mot Chelsea. Genom att använda ett så värdeladdat ord för att beskriva läget så hoppas han kunna förändra den rådande storyn. Från ett narrativ i vilket Chelseas spelare till ett narrativ i vilket Chelsea och Chelseas spelare tvärtom är orättvist behandlade.

Det kan kosta honom böter i form av kaffepengar och möjligen en av Premier Leagues notoriskt meningslösa avstängningar, men det kan visa sig vara mycket värt i form av ett antal fler poäng under den kvarvarande säsongen. Vilket mycket väl kan vara skillnaden mellan att vinna ligan och att inte vinna ligan för Chelsea.

Således en risk värd att ta.

:::

Be Champions!!

Det går att diskutera exakt varför Tony Pulis hoppade av. Hans syn på saken var att Steve Parish och klubbstyrelsen inte stöttat honom tillräckligt genom att förstärka laget med nya spelare. En annan teori skulle kunna vara att Pulis själv visste att han näppeligen skulle kunna upprepa förra säsongens bravader med Crystal Palace, som gav honom pris som årets manager, och han valde att lämna med sina egna aktier i högsta kurs.

Därefter hamnade Crystal Palace i en märklig karusell med olika managernamn som snurrade runt klubben. Malky Mackay såg ut att vara det självklara valet innan han i elfte timmen försvann av politiska skäl, bortkuppad av en hämndlysten Vincent Tan. Mer eller mindre i nödläge så valde då Crystal Palace att vända sig till Neil Warnock, en manager med förflutet i klubben och ett beprövat kort inom engelsk fotboll.

Det kändes dock redan då som ett kortsiktigt val och det visade sig också vara ett otillräckligt val. Ett mindre smickrande omdöme om Neil Warnocks managerkarriär är att han ännu inte har lyckats genomföra en enda hel Premier League-säsong utan att ha fått sparken. Till viss del står han för en sentida typ av engelsk fotboll som definitivt gör sig bättre i The Championship, men som helt enkelt inte räcker till i Premier League.

Ingen kunde rimligtvis förvänta sig att Crystal Palace skulle matcha förra säsongens bedrift då laget slutade på elfte plats efter en enormt stark vårsäsong under Tony Pulis. Faktum är att Crystal Palace i detta läge har en poäng mer än vad de hade vid motsvarande tidpunkt förra säsongen, men den stora skillnaden är så klart att Crystal Palace då var ett lag på uppgång samtidigt som ingen sådan uppgång nu känns sannolik eller ens möjlig.

Vad Crystal Palaces klubbstyrelse emellertid helt säkert förväntade sig var att i alla fall bygga vidare på de kvaliteter som Tony Pulis jobbat in i laget, defensiv stabilitet, ett effektivt kontringsspel och en god sammanhållning både inom laget, i klubben och på läktaren. Men resultaten har inte gått lagets väg, bland annat med blott tre vinster på 16 matcher, och spelet har sett svagt och likgiltigt ut även mot svagare motstånd, och missnöjet har spritt sig bland läktarna.

Crystal Palace befinner sig nu under nedflyttningsstrecket, märkligt nog för första gången den här säsongen. Vilket måhända säger mer om andra lags prestation än vad det säger om Crystal Palace. Men det är hur som helst en gräns som är passerad och det är med det i åtanke inte särskilt märkligt, kanske till och med klokt av Steve Parish och klubbstyrelsen, att agera i managerfrågan redan nu.

Men klokheten beror mycket på vad man lyckas formulera och realisera för alternativ. Förhoppningsvis är den nu förestående rekryteringsprocessen bättre planerad och förberedd för än vad som var fallet direkt efter Tony Pulis något mer överraskande avhopp i somras. För Crystal Palace har knappast råd men en liknande cirkus den här gången.

Frestande är det säkert för Steve Parish, och inte minst Crystal Palaces fans på läktaren, att återigen vända sina ensamma blickar till Tony Pulis, som händelsevis återigen är tillgänglig på marknaden. Det förutsätter naturligtvis att Parish och Pulis nu kan komma överens om vad de absolut inte kunde komma överens om i somras. Den personliga relationen dem emellan lär inte vara den bästa men mitt under en säsong och mitt i en nedflyttningsstrid så har nöden sällan någon lag.

Det känns emellertid som ett osannolikt scenario. Mer sannolikt är i så fall att Crystal Palace vänder sig till Tim Sherwood, som var aktuell redan i somras innan man till slut bestämde sig för Malky Mackay. Det är en tillsättning som kan fungera, men problemet nu som då är att Sherwood så uppenbart inte var Crystal Palaces första val. Frågan är om Steve Parish nu kan övertyga Sherwood om att han är rätt val.

:::

Be Champions!!

:::

Bubblare:

Adrian, West Ham
Jonny Evans, Man Utd
Kieran Trippier, Burnley
Juan Mata, Man Utd
David Silva, Man City
Eden Hazard, Chelsea
Alexis Sanchez, Arsenal

:::

Tankar och slutsatser:

Några överraskningar var det inte fråga om under annandagen. Chelsea vann, Man City vann, Man Utd vann, Arsenal vann, Tottenham vann och Liverpool vann. Alla storlagen vann med andra ord. Det enda något överraskande var kanske att de alla vann så förhållandevis enkelt.

Chelsea såg mäktigt imponerande ut i den tidiga matchen mot West Ham, och deras 2-0-vinst var aldrig ens i närheten av hotad. Och det enda som talar emot en ligatitel för Chelsea den här säsongen är att Man City därefter gick ut och körde över West Brom precis lika övertygande.

Det kan bli ett häftigt race mellan dessa båda lag om ligatiteln.

Om de återstående Champions League-platserna ser det ut som om i alla fall Man Utd har kopplat ett litet grepp. Dels poängmässigt. Dels rent spelmässigt då laget alltmer börjar hitta formen och flytet under Louis van Gaals managerskap. Spelet är stundtals sprudlande på ett sätt som det kanske inte varit sedan mer än fem år tillbaka i tiden.

Där bakom finns ett helt koppel av lag som jagar den återstående platsen. Där hänger både Southampton och West Ham i, men dem i hälarna är såväl Arsenal som Tottenham. Och det vore väl kanske inte någon vild gissning att det är mellan dessa båda två rivaler som kampen om den sista Champions League-platsen i slutänden kommer att stå.

Tottenham har haft en tendens den här säsongen att vinna jämna matcher med uddamålet, även matcher som de kanske inte borde ha vunnit. Inte sällan har de avgjort i slutet. Det talar för dem. Arsenal har haft en tendens att skapa problem för sig själva även när de vinner, inte minst tydligt idag med Olivier Girouds onödiga utvisning. Det talar emot dem.

Å andra sidan finns det rätt mycket historia som talar för Arsenal. Men allting har sitt slut och ingenting varar för evigt.

:::

Be Champions!!

Det klagas ju ofta på att det spelas fotboll i England över juluppehållet. Inte minst från engelska förbundskaptener kommer det ständiga klagosånger om hur viktigt ett juluppehåll vore för att det engelska landslaget skulle ha en bättre chans att uppnå bra resultat i mästerskap.

Ändå kommer det förmodligen aldrig att ske att den engelska ligan kommer börja köra juluppehåll. Delvis för att landslagsfotbollen helt enkelt inte anses som så viktig i England, men framför allt för att fotboll och julhelgen är en så inarbetad del av den engelska kulturen. Fotboll på annandagen är ungefär lika heligt som glögg och pepparkakor är i Sverige.

Dessutom är det en aspekt med Premier League och engelsk fotboll överlag som helt enkelt gör den unik och speciell. Och i en modern fotbollsera där allting blir mer likriktat och förpackat på precis samma sätt, så menar jag att dessa ibland små men ändå olika nationella särdrag blir desto mer betydelsefulla.

Det är många matcher på få dagar och det är inte utan rätta som lag ofta talar om att gå in starkt i juluppehållet, men också om hur viktigt det är att komma ut ur juluppehållet med en stark tabellposition och ett bra momentum. Det är ett styrketest för de engelska lagen som inte finns på riktigt samma sätt i andra ligor.

Just den här annandagen är det ju också en rätt fascinerande omgång. Inte ett enda möte mellan något av de stora topplagen, om man inte räknar dagens tidiga Londonderby mellan Chelsea och West Ham. Men väl ett gäng med spännande och svårtippade matcher för alla storlagen.

Luriga bortamatcher för Tottenham, Man City och Liverpool mot alls inte oävet motstånd. Newcastle har kapacitet att göra livet besvärligt för Man Utd på Old Trafford. Och något säger mig att QPR kan bli besvärligare för Arsenal än vad man kanske på förhand skulle ana. Och Everton får det besvärligt hemma mot ett svårspelat Stoke.

Och visst känns det lite särskilt speciellt med en hel omgång på en dag, mitt under julhelgen med den ledighet och den frihet som följer med den. Det är en känsla som aldrig riktigt hade infunnit sig om Premier League hade haft juluppehåll.

Så passa på och gör det mesta av dagen!

:::

Jag startade ett Football Manager-spel under julhelgen. Vilket säkert var första gången på mer än sex år. Vansinne, en värre tidsförbrännare går liksom inte att hitta här i världen.

Hittills har det dock gått bra. Jag tog över Man Utd efter Alex Ferguson och så här långt har jag ju presterat lite bättre än David Moyes. Bara vinster så här långt, tiotalet matcher in på säsongen.

Bland annat demolerade jag Liverpool på Old Trafford med 5-1 vilket fick mig att uppskatta hur väl spelet trots allt stämde överens med verkligheten, allt var precis som det ska vara så att säga.

Mer tveksam till realismen blev jag efter 1-0-vinsten mot Arsenal där snacket i media efter matchen var hur brutalt Arsenal spelade och hur de satt ett fysiskt och brutalt spel mot motståndarna i system. Jag fick försvara Arsene Wenger som den värste Tony Pulis.

:::

Be Champions!!

Efter att ha gått igenom målvakter, försvarare och mittfältare så har således turen kommit till anfallarna. Och om vi har haft gränsdragningsproblem både i försvaret och på mittfältet så behöver vi inte bekymra oss så mycket för dylika problem nu, i alla fall inte om vi lite grann bortser från den moderna upplösningen av gränsen mellan anfallare och offensiva mittfältare.

En anfallare är normalt sett en anfallare, sedan finns det så klart olika typer av anfallare. Vi har allt från rena foxar i boxar, snipers eller avslutare som man också kan kalla dem, till mer tekniskt och taktiskt drillade anfallare som är med i en betydligt större del av uppbyggnadsspelet också. Normalt sett brukar jag dock betrakta en stor anfallare som en anfallare som inte bara kan förvalta chanser, utan som också kan skapa chanser åt sig själva och åt sina medspelare.

Återigen det här med tidsperspektiv, det här är inte en lista som enbart tar den här säsongens prestationer i beaktande, utan den tar även hänsyn till sådant som ligger längre bak i tiden. Syftet är att hitta de bästa spelarna, vilket gör att man måste titta bortom enbart denna säsong även om större vikt fästs vid nutida prestation och inte minst potential för framtida utveckling.

Premier League är ju lite tuffare än övriga ligor. Vilket bland annat märks på att det inte förekommer några mesiga juluppehåll där. Likaså är inte precis juluppehåll något som Englandsbloggen ägnar sig åt, utan den följer fotbollen i England över jul och nyår. Icke desto mindre så blir det denna blogg som får avsluta hösten och följa med oss över julafton och juldagen innan en ny blogg dyker upp lagom till annandagen.

Och med det skulle jag vilja önska alla en riktigt god jul!

(5) Wilfried Bony, Swansea

Det finns ett sammelsurium av liknande spelartyper i Premier League, bland dem Romelu Lukaku, Papiss Demba Cissé, Andy Carroll, Rickie Lambert, Christian Benteke med flera. Normalt sett brukar sådana anfallare kunna ha en hög högstanivå men också en alltför låg lägstanivå för att jag ska betrakta dem som några större anfallare. Men Bony visar egentligen inte prov på någon sådan lägstanivå utan levererar konsekvent insatser av hög kvalitet, och ger för mig prov på en spännande kombination av kraft, fart och teknik. Är förmodligen aktuell för större klubbar både under januari och kommande sommar.

(4) Robin van Persie, Man Utd

Ska man förklara van Persies storhet på ett enkelt sätt så är det kanske som så att om han fortfarande spelat i Arsenal så hade de förmodligen vunnit ligan förra säsongen. Sådan är skillnaden mellan en anfallare och avslutare av van Persies världskaliber och de mer medelmåttiga anfallare som normalt sett håller till i Premier League. Det finns anfallare som är mer allround och bättre i andra aspekter, men enligt mitt sätt att se det så är van Persie den bäste avslutaren i Premier League och har så varit under många år.

(3) Wayne Rooney, Man Utd

Rooney har varit en framträdande del av engelsk fotboll i drygt tio år men är ändå i min mening en i flera avseenden underskattad spelare. Delvis så klart för att han är engelsman vilket knappast har stått särskilt högt i kurs hos den minst sagt modekänsliga fotbollspubliken. Men delvis också för att det råder en viss oklarhet över hans position på planen, antingen som anfallare eller som offensiv mittfältare. Hans bästa prestationer kommer dock regelbundet som anfallare, och där kombinerar han kraft med teknik, och målskytte med både spelförståelse och ledaregenskaper.

(2) Diego Costa, Chelsea

Måste anses vara en het kandidat till den perfekta värvningen inför den här säsongen, och ser inte ut att bli mindre het som en lika perfekt värvning när säsongen ska sammanfattas. Kraftfull anfallare som är äckligt effektiv i sitt målskytte, och besitter just precis den där konstruktiva fulheten som är så värdefull hos en anfallare. Nu saknar inte Chelsea alternativ utan Costa, men det syns ändå vad han har för betydelse för laget när han spelar jämfört när han inte spelar.

(1) Sergio Agüero, Man City

En gudabenådat skicklig fotbollsspelare, delvis naturligtvis tekniskt men det som verkligen imponerar med Agüero är hur taktiskt skicklig han också är som anfallare. Kombinerar många värdefulla egenskaper, han är både sniper av den högre skolan och samtidigt en spelare kan skapa chanser åt sig och själv och åt medspelare och bryta sig genom motståndarförsvar. Otroligt betydelsefull för Man City den här säsongen, vilket inte minst visar sig när han inte är tillgänglig för spel.

:::

God jul!!

:::

Bubblare:

Brad Guzan, Aston Villa
Joleon Lescott, West Brom
Nathaniel Clyne, Southampton
Sung-Yueng Ki, Swansea
Samir Nasri, Man City
Graziano Pelle, Southampton
Andy Carroll, West Ham

:::

Tankar och slutsatser:

Det finns matcher man måste vinna om man ska betraktas som titelutmanare på allvar, och Man Utds match i lördags mot Aston Villa var en sådan match, där Man Utd hade 1-1 och fick spela med en man mer i närmare en halvtimme, ändå blir det bara oavgjort. En match som Man Utd närmast garanterat vunnit för några år sedan, och ett resultat som är typiskt för en utmanare som inte kommer räcka ända fram.

Ett minst sagt typiskt resultat fick vi också bevittna på Anfield, i en match som på något sätt summerar båda lagens säsonger så här långt. Liverpool tar ledningen på hemmaplan men låter ändå på något sätt Arsenal få övertaget. Arsenal har övertaget och en man mer på planen i matchens slutminuter, när de ändå släpper in kvitteringen. 2-2 kan inte beskrivas på något annat sätt än två tappade poäng för båda lagen.

Sunderland å sin sida skapade en liten slice av klubbhistoria under de sista skälvande minuterna av dagens derby mot Newcastle. Adam Johnsons segermål betyder att Sunderland för första gången någonsin har vunnit fyra raka matcher mot Newcastle.

Southamptons mardrömssvit är över sedan de besegrat Everton på hemmaplan med 3-0. Ingen tvekan alls bakom det resultatet som kanske var lite högre än vad själva matchbilden egentligen antydde. Southampton kan börja andas morgonluft igen samtidigt som Evertons problem den här säsongen inte ser ut att vilja lätta upp.

Man City vinner också med 3-0, intressant nog utan en enda renodlad anfallare i laget. Vilket kan sägas visa två saker. Dels att Man City är inne i en riktigt bra period just nu och fortsätter sätta press på Chelsea. Dels att det här med enskilda spelarpositioner i det stora hela är underordnat attityd och taktiskt upplägg vad avser ett lags anfallsspel.

:::

Be Champions!!

Hetare än på länge just idag dessutom. Och det stora skälet till det stavas Jack Colback.

Colback fattade i somras det kontroversiella beslutet att lämna Sunderland för Newcastle. Och det är nog förmodligen så som han insiktsfullt konstaterade i samband med flytten: ”The majority of Sunderland fans will hate me for the rest of my life.”

Att byta till den värsta rivalen är helt säkert illa nog. Men sättet Jack Colback valde att göra det på väcker också ont blod. Genom att under en längre tid vägra att förnya sitt kontrakt så gick han till Newcastle som fri transfer, och förvägrade därmed också Sunderland någon som helst form av ersättning för honom, en spelare som de investerat 15 år av tid och pengar i.

Colback visar kanske mer än någon annan spelare på den moderna fotbollens dualism; å ena sidan professionalism och å andra sidan opportunism. Colbacks insatser och lojalitet med Sunderland går inte att ifrågasätta under hans tid i klubben, en väldigt nyttig spelare som utförde alla uppgifter utan att klaga. I slutänden satte dock Colback sig själv i främsta rummet i sitt beslut att lämna klubben.

Det är självklart ett beslut som förpestar Sunderlandfansens bild av Colbacks prestationer för Sunderland genom åren. Kolera för Sunderland är emellertid att Colback har varit betydligt bättre under sin korta tid i Newcastle än vad han var under sina fem år i Sunderland. Såväl i termer av passningar som leder till målchans som i egna skott på mål.

Sunderlands spelare har dock inte råd att bry sig alltför mycket om det, och kanske är det en fördel på flera sätt att det första mötet mellan de båda klubbarna den här säsongen sker på St James’ Park. Mottagandet hade blivit en större affär om matchen spelats på Stadium of Light i Sunderland. Nu är det en faktor bland andra.

Det är alltid svårt att sia om derbyn, vilka brukar kunna leva sina egna liv vid sidan av den ordinarie fotbollslunken, men matchen som sådan ser ut att kunna bli en rätt låst och tillknäppt historia. Både Sunderland och Newcastle saknar i själva verket spetskvalitet i sitt offensiva spel, samtidigt som båda lagen är förhållandevis välorganiserade defensivt.

Talande är att Sunderland har spelat oavgjort i hela tio av sina 16 ligamatcher hittills under säsongen, ett talande bevis för att Sunderland helt enkelt har väldigt svårt att vinna fotbollsmatcher. Något som också illustreras av att Sunderland inte har vunnit en ligamatch sedan i början av november men har spelat oavgjort i fem av sina sex senaste.

Gus Poyet å sin sida varnar för att om inte Sunderland omedelbart investerar i nya spelare så kan både fans och styrelse förvänta sig ännu fler händelsefattiga oavgjorda matcher. Detta samtidigt som Poyet kritiseras av fans och media för sina taktiska beslut som man bland annat menar ledde till tappade poäng mot bland andra West Ham senast.

Den typen av motsättningar brukar kunna stava till relationsproblem mellan manager och klubbledning. Sunderland har också en historia både av hög personalomsättning på managerposten och av ett tämligen roderlöst agerande på transfermarknaden med köp av många spelare men med till synes mycket liten tanke bakom alla dessa köp.

Alan Pardew å sin sida fortsätter sin berg- och dalbanetur med Newcastle. I början av säsongen såg Newcastle ut att vara på väg mot katastrof då man länge befann sig under nedflyttningsstrecket. Oktober och november var emellertid två fantastiska månader för Newcastle som vann sex raka matcher i liga- och cupspel. Tre raka förluster därefter, varav två storförluster, under december har dock knycklat till utropstecknen än en gång.

I Chelsea, Arsenal och Tottenham så var det i och för sig inte vilka som helst motståndare som orsakade dessa förluster, men sättet Newcastle har fallit samman i framför allt de två senaste matcherna är oroväckande, och knappast ett bra ingångsvärde i ett tufft och prestigeladdat derby mot Sunderland.

Det är inga goda omen för Newcastle som dessutom har förlorat båda de två senaste derbymatcherna på St James’ Park mot Sunderland med 0-3. Sunderland har heller inte förlorat på sina fem senaste matcher mot Sunderland och de har vunnit de senaste tre. Sunderland har aldrig tidigare vunnit fyra matcher i rad mot Newcastle, och räkna med att fans och spelare vill skriva lite klubbhistoria under dagen.

:::

Direkt därefter, på Anfield – Liverpool mot Arsenal. Högintressant match där Arsenal kan sägas ha chansen att haka av Liverpool helt och hållet i kampen om de europeiska cupplatserna. Brendan Rodgers hyllade vinsten mot Bournemouth i veckan som av monumental betydelse, men de flesta håller nog med om att den här matchen betyder mer.

:::

Be Champions!!

Trots tre mål på QPR i första halvlek så var det uppenbart att Everton fortsätter ha problem med att hitta ett fungerande spel. Motståndet pressar dem högt och Everton har svårt att skapa ett konstruktivt och effektivt anfallsspel, allra helst som uppbyggnadsspelet går alldeles för långsamt och är alltför omständligt.

Everton lyckades ändå kämpa till sig sin första seger sedan den 22 november tack vare ett magiskt mål av Ross Barkley och två rätt avgörande om än oavsiktliga styrningar. Ikväll beger de sig till Southampton och en tuff match på bortaplan mot ett lag som de måste passera i tabellen om de ska komma i närheten av samma tabellposition som de landade på förra säsongen.

Det är en hektisk julperiod för Everton. Med fyra matcher från idag fram till nyår så är det tolv poäng som Everton har att spela om. Om de skulle lyckas vinna samtliga dessa fyra matcher så ligger de fortfarande fem poäng back från sin motsvarande poängskörd förra säsongen. Men givet att Everton så här långt under säsongen bara vid ett enda tillfälle har vunnit mer än en match i rad så är en sådan vinstsvit förhållandevis osannolik, särskilt som tre av fyra matcher är på bortaplan.

Nu framstår inte dagens match mot Southampton som lika svår som den kanske gjorde för några veckor sedan. Southampton har fem raka förluster i ligan och därtill många skador i sitt lag. Jack Cork är skadad, och Graziano Pelle, Dusan Tadic och Steven Davis är samtliga ytterst tveksamma om de kommer till spel. Dessutom är Morgan Schneiderlin, Florin Gardos och Victor Wanyama samtliga avstängda.

Everton har också haft en jobbig skadeperiod men den är på väg att bli bättre med såväl James McCarthy som Darron Gibson aktuella för spel, sedan Steven Naismith kom tillbaka lagom till förra matchen. Gareth Barry är dessutom tillbaka efter avstängning. Det stora orosmolnet är skadan på Kevin Mirallas, som så här långt under säsongen har varit Evertons mest konsekvent kreativa kraft på planen.

Roberto Martinez troliga lösning på det problemet blir att flytta Ross Barkley framåt i planen som en del i en offensiv trio med Romelu Lukaku och Steven Naismith. Det är en stark offensiv trio men det gör centrerar också Evertons anfallsspel i mitten av planen, där Mirallas bidrog till att bredda det. Viktigt är alltså att Evertons båda ytterbackar, Leighton Baines och Seamus Coleman, båda kommer med i spelet som de inte har gjort på samma sätt den här säsongen som förra.

Det är alltid svårt att spela mot förväntningar, och Evertons spel den här säsongen bedöms naturligtvis mot lagets strålande fjolårssäsong. Något som helt säkert förklarar varför Everton har gått förhållandevis bra i Europa League, men desto svagare i Premier League. Kanske är det därför inte bara en nackdel att Everton spelar tre av fyra matcher under julen på bortaplan.

Att det sedan buas på Goodison Park av alla ställen, när hemmalaget dessutom leder med 3-1, är naturligtvis helt och hållet sinnessjukt.

:::

Be Champions!!

Det är naturligtvis ett hopplöst projekt, men jag skulle önska att alla diskussioner runt sådana här listor skulle utgå från den enkla regeln att man absolut fick kritisera listan och föreslå andra spelare, men att man helt enkelt var förbjuden att föreslå spelare från det egna laget. Regeln är svår att kontrollera, men teoretiskt skulle det skapa mer nyans i diskussionen.

Målvakterna och försvararna har redan listats, och den här gången är det således dags för mittfältarna. Mittfältare finns ju olika former och varianter, och kanske är det orättvist att jämföra defensiva mittfältare med offensiva spelfördelare, yttermittfältare med centrala mittfältare. Men som sagts tidigare, någonstans måste gränsen dras i sådana här listprojekt.

Återigen förtjänar något att sägas om dessa listors tidsperspektiv. De tar inte upp endast denna säsong. De tar upp de bästa mittfältarna just nu, men i den bedömningen ligger också ett försök att värdera spelarna som helhet både sett till vad de historiskt har presterat men även deras framtida potential. Att bara se till vad spelarna presterat denna höst är ett för snävt perspektiv, även om större vikt fästs vid prestationer senare i tid.

Mina fem bästa mittfältare i Premier League är:

(5) Nemanja Matic, Chelsea

Värvades av Chelsea, lämnade Chelsea, värvades tillbaka av Chelsea. Så bra att Chelsea värvade honom två gånger, typ. Har växt fram som den perfekte defensive mittfältaren i Chelsea, kraftfull, positionssäker och skicklig i passningsspelet. Ett utmärkt komplement till Chelseas övriga mer offensivt inriktade mittfältare. Hans betydelse för Chelsea illustreras av lagets resultat med respektive utan honom på planen. Otroligt betydelsefull för Chelsea mer i det dolda.

(4) Yaya Touré, Man City

Den största invändningen mot Touré är att han under perioder kan framstå som något ointresserad. Men när han är intresserad så är han en formidabel mittfältare och den spelare som mer än någon annan driver Man City framåt som lag. Delvis kan hans relativa ojämnhet förklaras med skador. Har den lika beundransvärda som avundsvärda förmågan att avgöra matcher, vilket är särskilt imponerande från en mittfältsposition. Han har också en imponerande mångsidighet på fotbollsplanen.

(3) Eden Hazard, Chelsea

Ruskigt skicklig offensiv mittfältare i Chelsea som har blivit betydligt mer sammanhållen i sitt spel under José Mourinhos managerskap. Teknisk, kreativ och otroligt farlig framåt för Chelsea, och var åtminstone förra säsongen den som egenhändigt skapade flest chanser framåt för Chelsea. När han från och med denna säsong har fått starka anfallskomplement framför sig så kommer hans färdigheter också mer till sin rätt på fotbollsplanen. Redan otroligt bra, och en blivande världsspelare.

(2) Alexis Sanchez, Arsenal

Har varit makalöst betydelsefull för Arsenal, sett både till målproduktion som chansskapande, och har acklimatiserat sig till ett nytt land och en ny liga i rasande fart. Snabb, tekniskt skicklig och framför allt målfarlig, Sanchez har en hårdhet och en effektivitet i sitt spel som Arsenal i övrigt har saknat. Har med sin höga individuella kvalitet illustrerat att även ett skickligt lag som Arsenal kan vinna på att värva spetskvalitet även om de redan har spelare på dylika positioner.

(1) Cesc Fabregas, Chelsea

Det kommer inte som någon överraskning för någon vad Fabregas kan göra på fotbollsplanen, en gudabenådat skicklig fotbollsspelare. Han har visat med all önskvärd tydlighet att han behärskar den centrala mittfältsrollen till fullo, trots att han spelade som mer offensiv i Barcelona. Fabregas har varit vansinnigt produktiv i sitt spel och är navet till Chelseas framgångar den här säsongen likaväl som han var den felande länken till Chelseas tillkortakommanden förra säsongen.

:::

Be Champions!!

Om ett dygn på dagen för 26 år sedan, den 19 December 1988 föddes “Underbarnet”, i staden Tocopilla, kuststad vid chilenska öknen. En arbetarstad känd för gruvarbete, kraftverk, fiske och baseboll.

Alexis uppväxt var en väldigt anspråkslös sådan, mildt sagt. Framtidsförväntningarna för de flesta uppväxta i Alexis närhet låg i att jobba inom gruv eller fiskeindustrin, en framtid där även alkohol och droger fångade en och annan.

– Om jag inte hade spelat fotboll så hade jag jobbat i gruvan, erkände Alexis för ett dokumentärteam från HBO.

Mamma Sanchez, Martina Sanchez, gjorde allt för att ge Alexis och hans tre syskon de bästa möjliga förutsättningarna. Som ensamstående mor till fyra barn(två pojkar och två flickor) så är det lätt att förstå att familjens ekonomiska situation var prekär, på sin höjd. Martina tog de jobben hon kom åt för att försörja familjen. Det var allt från jobb som hembiträde till fiskförsäljare utanför staden. Under denna period växte en fadersfigur fram i hans mosters man som tog Alexis under sina vingar och visade sig bli den pappan han aldrig hade. En relation som skulle bli den viktigaste och starkaste i Alexis liv.

Fotbollskarriären började på Tocopillas gråa gator, färgade av en blandning mellan damm och kol från stadens kraftverk, där han sparkade boll med sina vänner mot improviserade mål i form av garagedörrar. Fotbollarna kunde vara hemmagjorda av ihoppsydda trasor med mjuk fyllnad. Hans hem var byggt av lersten och träbitar med en matt gråröd fasad som konsekvens av ökensanden som färgat av sig. Hans familjs ekonomiska situation hindrade honom dock aldrig från att spela fotboll, snarare kom det att bli en sporre.

Det tog inte många år innan namnet Alexis Sanchez började kännas igen i lokala fotbollssammanhang. Hans kvickhet gav honom smeknamnet “Dilla”, från spanska ordet för ekorre, “Ardilla”. Alla regionala klubbar ville ha honom. Faktum var att “Dilla” ofta spelade utan riktiga fotbollsskor. Hans första egna par fotbollsskor fick han vid 15-årsåldern av stadens borgmästare som var imponerad av den unga Alexis.

– Jag hade inga skor eftersom min mamma inte hade råd. När jag fick mina skor av borgmästaren så kunde jag inte motstå frestelsen. Två timmar efter att jag hade fått dem stod jag ute på gatan med mina nya Reeboks och spelade fotboll på asfalten trots att de var grässkor. Jag var lika lycklig som en hund med två svansar. Medveten om familjens tyngda ekonomiska situation tog Alexis småjobb här och där för att hjälpa sin mamma att få ihop ekonomin. Bland annat tvättade han bilar vid kyrkogården och tog betalt av folk som ville se honom utföra akrobatiska trick.

– Jag brukade säga till min mamma: “Var lugn mamma, för jag kommer att bli fotbollsproffs och allt kommer att bli bra, vi kommer att ha pengar”. Jag ville bli fotbollsproffs för att slippa se min mamma arbeta

Klivet ut i proffsfotbollen

2003, som 15-åring, blev han värvad av förstadivisionslaget Cobreloa, från staden Calama 14 mil österut, som tog in honom till sin ungdomsakademi. Tränaren Nelson Acosta såg snabbt Alexis talang och förde upp honom i A-laget som 16-åring. Efter sin debut fick han smeknamnet “El Niño Maravilla”, Underbarnet. Han kom att göra fler matcher och även bli en av de yngsta debutanterna någonsin i Copa Libertadores. Från och med “Apertura”-säsongen 2006 var han given i lagets anfall och gjorde 9 mål på 12 matcher. Det gjorde att Udinese fick upp ögonen för honom och värvade honom för 1,7 miljoner pund den 21a April 2006. Mindre än en vecka senare gjorde han sin officiella debut för chilenska A-landslaget.

Man såg honom som ett framtidsprojekt och han lånades direkt ut till de chilenska mesta mästarna från huvudstaden, Colo-Colo där han gjorde en imponerande säsong tillsammans med framtida chilenska stjärnor som Arturo Vidal och Matias Fernandez. Han kom att vinna två titlar med Colo-Colo innan nästan utlåning var aktuell. Denna gången till de argentinska bjässarna River Plate, där en viss Radamel Falcao spelade. En sen tackling av en motståndare i inledningen på säsongen höll honom borta från planen i tre månader med ligamentskador i hälen. Han gjorde trots skadan en väldigt bra säsong och återvände till Udinese inför säsongen 08/09.

Hans stora utveckling som människa och spelare

Så fort han började tjäna hyfsade pengar valde han att bygga ett nästan helt nytt hus till sin mamma hemma i Tocopilla, så som han alltid lovat att han skulle göra. Huset totalrenoverades och Alexis gav sin mamma det huset hon förtjänade att leva i. Han försörjde familjen och delade även ut kläder till stadens alla barn.

Alexis koppling och kärlek till Tocopilla är något han visat under hela sin uppväxt och han visar det än idag. Han har byggt fotbollsplaner och finansierat renovering av vägarna. När en jordbävning med magnituden 7,7 ödelade stora delar av Tocopilla, 2007, krävdes det en stor övertalningsförmåga av hans familj för att han inte skulle lämna laget och sätta sig på första bästa plan hem.

Lägg därtill hans jultradition att alltid åka hem till Chile och dela ut julklappar, kläder och fotbollar i de fattigaste delarna av staden tillsammans med jultomten och stadens borgmästare.

Åter till fotbollen. I Udinese gjorde han en stor succé och bildade tillsammans med Di Natale en av Serie A’s bästa duo någonsin. De enda som mäktat med fler mål än Alexis och Di Natale under en säsong var paret Del Piero – Trezeguet som tillsammans gjorde 41 mål 2007/2008, två fler än Alexis och Di Natalie. Hans stora eruption i Italien skulle sedermera leda honom till F.C Barcelona. Flera klubbar var ute efter hans signatur men Barcelona var något speciellt för Alexis. Hans “pappa”, som Alexis valde att kalla honom, José Delaigue, som egentligen var hans mosters man, hade nämligen insjuknat i cancer flera år tidigare. Alexis betalade för den bästa möjliga behandlingen i Chiles huvudstad och stod för alla räkningar.

– Alexis ringer mig varje dag. Ibland tre gånger per dag. Sanningen är att jag lever tack vare honom och jag vill kämpa för att förhoppningsvis få se honom i Barcelona inom en snar framtid, sade en väldigt sjuk José.

Han avled knappt en månad innan övergången till Barcelona offentliggjordes. Alexis ville nu hedra mannen som han såg som sin pappa och som varit den enskilt viktigaste personen i hans personliga utveckling. Han spelade i Barcelona från 2011-2014 och fast att det finns folk som hävdar att han aldrig lyckades så visar siffrorna annat. 47 mål och 36 assist för en spelare som aldrig var odiskutabel i startelvan visar på en av faktorerna till varför Wenger valde att öppna plånboken i somras.

Varför han lyckats så snabbt i Arsenal

Många och jag själv vill hävda att den största anledningen till varför Alexis lyckats i Arsenal är den mentala biten. Jag tror inte att någon som läser detta behöver en närmre presentation av hans kvalitet på fotbollsplanen, det är uppenbart att han besitter en enorm talang. Men Alexis personlighet reflekteras starkt i hans fotboll. Hans vinnarmentalitet är där uppe med den man ser hos de största stjärnorna.

– Jag vill bli Chiles största spelare genom tiderna. När man frågar i Argentina vem som var störst genom tiderna så svarar de “Maradona”. När man frågar i Brasilien svarar de “Pelé”. Jag vill att när man frågar i Chile så skall folk svara “Alexis Sanchez”. I dagsläget svarar vissa Marcelo Salas, vissa Zamorano, man är oense. – sade Alexis under sin tid i Udinese.

Alexis besitter dock förutom den här beslutsamheten en ödmjukhet och en arbetskapacitet som går rätt in i fansens hjärta. Han tar den extra löpningen, även om bollen till synes är omöjlig. Han sätter extra press på motståndarna och gör det klart och tydligt för dem att han alltid är redo att hugga. Uppoffringen han gör för laget smittar av sig och kanske var det just det som Arsenal behövde. Engelsk media insatt i Arsenal menar att klubben lade stor vikt på hans personlighet när man genomförde scoutingen. Hans sätt att offra sig för laget och ta de extra löpningarna för att framkalla misstag hos motståndarbackarna var något Wenger sökte.

I klubben vittnar man om Alexis arbetskapacitet. Theo Walcott sade: “In training he doesn’t even want to do recovery days. That’s how much he loves football.

All the guys have told him he needs to chill out because, at Christmas when all the fixtures come along, it’s going to catch up with you. He doesn’t care, he just wants to play and win. He’s a good leader and something that we haven’t had in the Arsenal team before. He’s a dream to play with.”

Faktumet att Wenger personligen förklarade sitt intresse för Alexis och pratar flytande spanska var viktiga faktorer i varför Alexis valde Arsenal i somras. Wenger har även visat fingertoppskänslan att ge honom frihet på mittfältet och framåt, likt den han har i chilenska landslaget. Nu måste jag erkänna att jag var skeptisk till om Wenger skulle våga ge honom de fria tyglarna så snabbt. Jag hade väldigt fel och jag kan inte påstå mig själv vara Wengers största supporter, men den här gången har han varit spot on.

Det är väldigt sällan man ser en så snabb anpassning till ett nytt lag, ny liga och ny kultur som i Alexis fall. Efter 15 matcher har Alexis mäktat med nio ligamål. Man kan sätta detta i jämförelse med klubbens största ikon genom alla tider, Thierry Henry, som efter 15 ligamatcher hade ett mål i debutsäsongen. Klubbens näst bäste målskytt genom alla tider, Ian Wright, som dessutom är britt och inte behövde samma anpassning, stod för elva mål på 15 matcher i sin debutsäsong.

Alexis Sanchez är i dagsläget den näst bästa debutanten i klubbens historia, efter just Ian Wright. Wenger säger själv: “Även fast jag inte har ett perfekt minne så har man sällan sett en så snabb integrering. Hans inverkan på laget är extraordinär. Han hittar alltid ett sätt att uppnå målen.”

Jag vill slå ett slag för att det som fått Alexis Sanchez att bli den spelaren han är idag och göra det så bra i Arsenal är hans enorma ödmjukhet och hårda arbete och inte bara hans talang. Han har klart för sig vart han kom ifrån och hur viktigt det är att ha båda fötterna på jorden trots ambitioner om att bli bäst och vinna allt.

Jag vill hävda att Arsenal och Wenger har en spelare vars enorma arbete och energi kommer att smitta av sig på övriga spelare och fans och visa sig vara en viktig faktor i Arsenals framgång eller inte framgång den här säsongen. Jag menar att kopplingarna mellan Alexis hårda jobb för att göra livet lättare för sina nära och hans sätt att offra sig för sina lagkaramter är tydliga och framstående. Framförallt om man blickar mot hur vissa tendenser har visats bland sydamerikanska spelare från tuffa förhållanden när rikedom och pengar ibland stigit dem över huvudet, där fotbollen blivit sekundär.

För mig har inte Arsenal bara värvat en fantastisk fotbollsspelare, utan även en fantastisk människa som kommer att funka som en tydlig inspirationskälla för de yngre om hur viktigt det är med hårt jobb.

Med tanke på Premier Leagues tighta schema runt juletider så kommer Alexis förmodligen inte att kunna befinna sig hemma i Tocopilla och dela ut julklappar till barnen, men kanske börjar hans julklappsutdelning till fansen redan på söndag mot Liverpool.

//S. Torres

Thierry Henry har spelat för Barcelona, för New York Red Bulls, för Juventus och för all del även för Monaco. Men det är hans tid i Arsenal mellan 1999 och 2007 som definierat honom som fotbollsspelare, där han utvecklades från en talangfull men inte helt lyckad yttermittfältare till en av de bästa anfallare som vi någonsin haft förmånen att få se.

Arsenalbloggen Gunner Blog reagerade tämligen kvickt på nyheten om Henrys pensionering med att konstatera att Arsenal absolut inte fick upprepa sitt misstag med Patrick Vieira, och låta Henry börja arbeta för en annan klubb, än mindre någon annan klubb i Premier League. Till stor del beror det så klart på vad Henry själv vill, men Arsenal måste också vara öppna för vad Henry vill och kan som de inte var med Vieira.

Frågan är då vilken uppgift som bäst skulle passa Thierry Henry. Många skulle mena coach men Henry har aldrig riktigt varit den undervisande typen av spelare, tvärtom betonar han själv snarare sin intuition och känsla på fotbollsplanen. ”I don’t calculate – I act. When I step on the pitch, when I have the ball I know it’s mine. It’s just a feeling.” Säkert effektivt, men svårt att instruera.

Manager säger andra som säkert vill se honom som ersättare till Arsene Wenger den dag det blir aktuellt. Men frågan är om Henry själv har den brinnande passionen för fotbollens samtliga stora som små detaljer för att vilja ta på sig ett sådant jobb. Han är kort och gott inte lika nördig eller samma besatta personlighet som Wenger eller José Mourinho.

Klubbambassadör är ett populärt sätt att knyta gamla spelare till klubben, men det är i huvudsak mest ett ceremoniellt och representativt uppdrag, där Thierry Henry skulle kunna göra en betydligt mer substantiell insats för Arsenal än så.

Men. Thierry Henry känner helt säkert igen talanger på fotbollsplanen när han ser dem. Och även om det är oklart om manager är riktigt något som passar för honom så tror jag Henry är bättre skickad än de flesta att känna igen en riktigt bra manager eller coach efter att ha arbetat med några av världens bästa i form av Carlo Ancelotti, Arsene Wenger och Pep Guardiola.

Thierry Henry har även kommersiell potential för Arsenal. Han är extremt välkänd på den europeiska marknaden, men även i Nordamerika och därtill är han populär bland de asiatiska fotbollsfansen. Hans namn öppnar dörrar för Arsenal och själv är han heller inte helt bortkommen i sådana sammanhang, i det avseendet kan han bli en väldigt värdefull tillgång för Arsenal.

Gunner Blog hade en idé om hur Thierry Henry bäst skulle kunna användas i Arsenal: ”Arsenal’s current board is lacking in youth, diversity and football knowledge. Appointing Henry to liaise between the directors and the playing side would certainly enliven the board room and potentially help build an infrastructure robust enough to survive Wenger’s eventual retirement.”

Inom amerikansk idrott är general manager den funktion som passar bäst in på denna arbetsbeskrivning. Inom engelsk fotboll brukar general manager ofta benmämnas director of football, technical director eller andra uttryck som bäst beskrivs med det svenska uttrycket sportchef. Uppdraget består normalt sett av att formulera en transferstrategi, att värva och sälja spelare, samt anställa eller avfärda klubbens head coach eller manager.

Händelsevis är det också just den funktionen som Arsenal saknar och har saknat ända sedan David Dein lämnade Arsenal. Detta vacuum har gjort att Arsene Wenger har blivit alltför ensam i en beslutande position i Arsenal, i alla fall på fotbollssidan. Både Wenger och Arsenal skulle vinna på nya och framför allt flera perspektiv i dessa frågor. Arsenal skulle knappast heller kunna få någon med högre status inom fotbollen för detta uppdrag.

Om nu inte någon annan klubb rycker tag i honom först.

:::

Be Champions!!

För de engelska lagen handlar det kanske i första hand om att få bästa möjliga lottning utifrån ett sportsligt perspektiv. Precis som man kunde vänta sig så blev så också fallet för några av de engelska lagen, men för andra blev det desto tuffare.

Även om några av de engelska lagen fick förhållandevis tuffa lottningar så är det ändå svårt att inte se det som att vart och ett av dem ändå har goda chanser att ta sig vidare. Samtliga är favoriter eller i alla fall jämnspelta med sitt respektive motstånd. Mest synpunkter kommer naturligtvis komma på mötet mellan Barcelona och Man City. Där kan verkligheten visa sig en annan, men Barcelona är inte helt övertygande samtidigt som Man City är på uppgång och har momentum och självförtroende.

PSG vs Chelsea

Tuff lottning för Chelsea, möjligen tuffast tänkbara sett till kvaliteten på spelarna i PSG och det faktum att det är ett lag som hunnit skaffa sig viss erfarenhet från Champions League på senare år. De båda lagen möttes också i fjol och då med Chelsea som mycket knappa vinnare. Sedan dess känns det emellertid också som om det är Chelsea som utvecklats mest och bäst och de framstår som mer tydliga favoriter den här gången. Matchen kommer av självklara skäl få mycket uppmärksamhet i Sverige, och att Chelsea måste försöka få stopp på Zlatan Ibrahimovic är givet. Chelsea: 60%

Arsenal vs Monaco

Arsenal har ju haft tuffa lottningar i Champions Leagues slutspel på senare år, har det inte varit Barcelona så har det varit Bayern München. Så de kan kanske ursäktas om de den här gången känner att lottningen var till deras fördel. Ett lag som Monaco ska förvisso inte underskattas, de har också tagit sig till slutspel, men Arsenal måste ändå betraktas som stora favoriter. Monaco har fördelen av att få avsluta på hemmaplan, men det är knappast någon av Europas mest skräckinjagande arenor och Arsenal har normalt sett lätt för franskt motstånd. Arsenal: 80%

Man City vs Barcelona

Mycket är sig likt för Man City i Champions League från en säsong till en annan, med Bayern München i gruppspelet och med Barcelona direkt efter gruppspelet. Redan förra säsongen kändes det som om Man City skulle kunna störa Barcelona om de spelade bra. Nu gjorde Man City istället förhållandevis bleka insatser. Känslan den här säsongen är densamma fast starkare, särskilt som Man City borde kunna ha ett rätt starkt självförtroende efter att ha avslutat gruppspelet så bra som de gjorde med vinster mot Bayern och mot Roma. Man City: 50%

Young Boys vs Everton

Schweiziskt motstånd har ju visat sig vara mer än förväntat tufft för engelska lag på senare år. Det har dock framför allt gällt Basel, som de senaste fem åren har fällt Liverpool, Chelsea, Tottenham och Man Utd. Young Boys är inget oävet fotbollslag men ska ändå vara rejäla underdogs mot ett Everton som har visat tendenser till god form i Premier League. Everton har också fördelen av att få avsluta på hemmaplan. Everton: 70%

Liverpool vs Besiktas

Många goda omen för Liverpool i den här matchen. De återvänder till Istanbul och till samma arena där de utförde sitt mirakel 2005. Senast de mötte Besiktas så vann de också med 8-0. Några sådana siffror känns i och för sig helt osannolika den här gången, men Liverpool bör ändå ha goda chanser att få med sig ett mycket bra resultat från Anfield inför returen i Turkiet. Vilket kan behövas, för det är inte ett bortamöte där man vill vara tvingad att spela med kniven mot strupen. Liverpool: 65%

Tottenham vs Fiorentina

Den mest färgstarka och intressanta lottningen står dock Tottenham för som ställs mot det charmiga italienska laget Fiorentina. De båda lagen påminner på många sätt om varandra, och matchen lovar både bra och spännande spel mellan två förhållandevis öppna lag. Fiorentina har fördelen av att få avsluta på hemmaplan, och det sätter press på Tottenham att få med sig ett bra resultat från White Hart Lane. Normalt sett saknar Tottenham framgångar i europeiskt cupspel på den här nivån, men det gör å andra sidan även Fiorentina. Tottenham: 50%

:::

Be Champions!!

:::

Bubblare:

Tom Heaton, Burnley
Branislav Ivanovic, Chelsea
Scott Dann, Crystal Palace
Geoff Cameron, Stoke
Santi Cazorla, Arsenal
Christian Eriksen, Tottenham
Diego Costa, Chelsea

:::

Tankar och slutsatser:

Sex raka vinster för Man Utd som hänger på däruppe i toppen av tabellen. Att Man Utd skulle vara en utmanare för ligatiteln känns dock i nuläget som i bästa fall något önsketänkande. Teoretiskt kan så bli fallet, men mycket vatten ska rinna under bron innan det blir till konkret verklighet.

Framför allt känns det som om Man Utd har ett alldeles för svagt försvar för att kunna utmana Chelsea och Man City på allvar. Under flertalet matcher har de mer eller mindre räddats av David De Gea, som förvisso tillhör försvaret. I viss mening liknar de på så vis förra säsongens Liverpool, som utmanade om ligatiteln genom att släppa in många mål men göra fler.

Om Liverpool gjorde många mål förra säsongen så verkar det näst intill omöjligt för dem att göra mål den här säsongen. Ineffektiviteten är påfallande och visst är det på sitt sätt talande när Raheem Sterling spelar ensam på topp samtidigt som Brendan Rodgers båda anfallsvärvningar inför den här säsongen sitter på bänken, Mario Balotelli och Rickie Lambert.

Rodgers befinner sig lite i en rävsax. Hans jobbsäkerhet är framför allt hotad i och med att två viktiga aspekter går fel för honom. Dels presterar laget dåliga resultat på planen och i tabellen. Dels har Rodgers många och dyra värvningar misslyckats eller i alla fall inte lyckats. Normalt sett en besvärande kombination för en manager.

Arsene Wenger menade efter matchen mot Newcastle att 99,9% av fansen stödjer honom helhjärtat. Med andra ord avfärdar han sina kritiker som en minimal minoritet ej värd att bekymra sig om. Jag är i och för sig rätt skeptisk till sådana där ytterst godtyckliga procentpåståenden, men inte lär han ha fått färre anhängare efter att ha följt upp tisdagens 4-1-seger mot Galatasaray med ännu en 4-1-seger hemma mot Newcastle.

Southamptons plågor fortsätter i och med ännu en något olycklig uddamålsförlust, den här gången 0-1 borta mot Burnley, som i och med vinsten tog steget upp ovanför nedflyttningsstrecket. Nu prövas kanske Ronald Koemans förmåga att bryta en negativ trend för första gången under hans tid som manager i Southampton.

:::

Be Champions!!

Sedan kom en längre period där rollerna var ombytta. Man Utd växte sig fram som dominanta inom engelsk fotboll och Liverpools framgångar växte med tiden från historia till legend och från legend till myt. Gemensamt för båda dessa perioder var att derbyt kännetecknades av en klubb i överläge och den andra klubben som slog ur underläge.

Vid några enstaka tillfällen har det varit så att båda klubbarna har varit uppe och slagits i toppen av tabellen. Åtminstone har något av lagen, exempelvis Man Utd säsongen 1987-88 och Liverpool säsongen 2008-09, utmanat det andra laget om ligatiteln, även om det i slutänden inte visade sig vara helt och fullt tillräckligt.

Det har varit möten med en extra spänning, i och med att dessa matcher har gällt mer i någon form av större och bredare bemärkelse. Samtidigt har det alltid funnits andra matcher som betytt lika mycket eller ibland kanske till och med för ”den stora saken”. Vad vi ser idag, och som kanske är unikt för åtminstone de senaste 40-50 åren, är ett möte mellan Man Utd och Liverpool där det enda som gäller är matchen, inget annat.

I den moderna fotbollen är det måhända svårt att säga att en match inte gäller något annat än matchen, i och med att det vid sidan av ligatitlar nu för tiden också spelas om europeiska cupplatser och Champions League-spel. Men det är så nära som går att komma.

Det är ett bevis för det här mötets storhet, av många ansedda som engelsk fotbolls största möte, att matchen fortfarande tilldrar sig ett sådant febrigt intresse, i och utanför England. Man Utd vs Liverpool är en speciell tillställning, till stor del på grund av de båda klubbarnas mytologi, deras tradition och deras framgångsrika historia.

Man Utd och Liverpool älskar knappast varandra, vare sig om vi pratar om klubbarna eller om fansen. Men lika sant är kanske att för att ”hata varandra” så måste man i alla fall bry sig. Det finns en känslomässig relation mellan de båda klubbarna, en relation som i den fysiska världen kanske tydligast manifesteras av motorvägen M62.

Det är alls inte någon relation som grundar sig i stora skillnader, utan det är likheterna mellan klubbarna som skapar relationen men på samma gång också rivaliteten dem emellan. Det är historiska likheter och det är likheter i de värderingar som format båda klubbarna. Den största rivaliteten är brödrarivaliteten brukar det sägas, och kanske stämmer det särskilt bra in på de två röda klubbarna i nordvästra England.

Konflikten mellan Liverpool och Manchester (United) har kopplats till kanalbyggen, till industriell konkurrens och till ekonomisk avveckling. Det har gjorts sociologiska analyser av den kulturella konkurrensen mellan de båda städerna som växt fram under senare årtionden där framför allt musikscenen har varit oerhört framträdande.

Men fotbollen har åtminstone sedan 1900-talet varit den främsta formen av rivalitet och stolthet mellan de båda städerna. Och mellan Liverpool och Man Utd kanske främst för att deras respektive lokala rivaler aldrig riktigt, mer än under korta perioder, har lyckats bjuda tillräckligt tufft motstånd, och varje stor saga behöver en riktigt stor fiende.

Och det är kanske där det landar. Det kan pratas om ekonomi, industri och kultur, men den enklaste förklaringen till rivaliteten mellan Liverpool och Man Utd är helt enkelt att de båda klubbarna är de överlägset mest framgångsrika inom engelsk fotboll, samt med de största supporterbaserna i England och runtom i världen. Båda har någon form av överhand i det att Man Utd har vunnit flest ligatitlar samtidigt som Liverpool har vunnit fler europeiska cuptitlar.

Men idag gäller ingenting av det. Idag handlar det mest om att vinna den här matchen. På något sätt gillar jag det också.

:::

Be Champions!!

Så värst svårt att förstå är kanske inte det. Idén om en ljusdrottning som sprider sitt ljus omkring sig är naturligtvis särskilt tilltalande i det mörka och kalla Norden. Lucia syftar just till att i en tid av mörker sprida ljus och värme omkring sig. I just det väldigt mänskliga avseendet så fyller Lucia ett liknande ändamål som exempelvis fotbollen gör för många människor.

I det närmast konstanta mörker som nu omsluter oss så är onekligen Premier League och den engelska fotbollen en källa till ljus och glädje. På samma sätt finns det specifika ljusglimtar inom den engelska fotbollen, stjärnor som så att säga lyser lite klarare än alla andra. Några sådana ljuspunkter i tillvaron har den här säsongen så här långt faktiskt gett upphov till:

(3) Big Sam går all-in

West Ham med Sam Allardyce som manager har alltid varit ett gediget och ett i viss mening och utifrån sina förutsättningar framgångsrikt lag. Men även ett i grund och botten rätt så tråkigt lag, och även ett något begränsat lag. Pressen var stor på Allardyce inför den här säsongen att spela mer offensivt med West Ham och det har faktiskt gett utdelning. Både i tabellen där West Ham fajtas uppe bland de översta fem klubbarna, och på planen där West Ham nu kan dominera matchbilden på ett sätt de förut inte alls mäktade med.

(2) Southampton som trotsar oddsen

Ungefär hela världen trodde att Southampton skulle rasa samman den här säsongen efter att ha tappat så många av de spelare som låg bakom den succé som laget gjort under de förra säsongerna. Dessutom blev Southampton av med sin manager och ersatte denne med Ronald Koeman som knappast har rosat marknaden i sina tidigare klubbar. Men även om Southampton nu kanske har kommit ned på jorden efter tre raka förluster mot ligans topplag så har det ändå varit en makalöst imponerande säsong av Southampton.

(1) Chelsea sätter agendan igen

För ganska precis tio år sedan så ritade Chelsea om den engelska fotbollskartan och satte en helt ny standard för vad som skulle krävas både för att vinna ligan men också för att hävda sig i Europa. Övriga storklubbar tvingades anpassa sig och som en följd så höjdes kvalitetsnivån i Premier League markant, för att därefter följas upp av de europeiska storklubbarna. Nu tio år senare så ser vi ett liknande mönster med Chelsea, återigen med José Mourinho som manager, där de höjer standarden som övriga lag då måste höja sig till.

:::

Dagens mest intressanta matcher:

Burnley vs Southampton. Kan Burnley ta ytterligare viktiga poäng i botten av tabellen eller ska Southampton bryta sin tråkiga svit med tre raka förluster och återvända till vinnarcirkeln?

Arsenal vs Newcastle. Lagen ligger på samma poäng och jagar närmast Southampton på femteplatsen. Arsenals form är oerhört skakig samtidigt som Newcastles form är god. Alan Pardew har lyckats vända på en förskräcklig säsongsinledning, kan Arsene Wenger göra detsamma?

:::

Be Champions!!

Utgångspunkten var att spelare bör jämföras lagdel för lagdel då exempelvis anfallare och försvarare har så olika uppgifter på fotbollsplanen att det blir svårt att jämföra dem direkt. Nu finns det å andra sidan klara skillnader mellan exempelvis olika typer av försvarare och mittfältare också, men man måste dra gränsen någonstans.

Man kan fundera över tidsperspektivet på en sådan här rangordning. Syftet är så klart att rangordna Premier Leagues bästa spelare, inom respektive lagdel, just nu. Men det innebär inte att jag endast tar hänsyn till spelarnas prestationer under den här säsongen, utan jag försöker göra en helhetsbedömning av spelarnas kvalitet baserat på såväl historisk prestation som framtida potential.

Som sagt, dags för försvararna.

(5) Ryan Shawcross, Stoke

Några kommer säkert anklaga mig för att ha en man-crush på Shawcross, men det är jag beredd att ta. Förvisso är det en klassiskt hård brittisk mittbackstyp som den moderna fotbollskulturen i lika delar beundrar som föraktar, men för mig är Shawcross mer än så. Redan i unga år så övertog han ledarskapet i Premier Leagues kanske mest väldrillade backlinje. Mer imponerande på mig är dock hur han har vidmakthållit Stokes defensiva organisation samtidigt som laget som helhet har rört sig bort från renodlad defensiv till ett mer offensivt förhållningssätt.

(4) Pablo Zabaleta, Man City

Förmodligen Premier Leagues bästa renodlade högerback, vilket är ett på sitt sätt märkligt epitet för en spelare som inledningsvis var något av en allt i allo-spelare i Man City. Men Zabaleta har visat sig ha precis de rätta egenskaperna som behövs i Man City, eller mer konkret uttryckt så har han de egenskaper som bland andra Micah Richards ansågs sakna. Defensivt skicklig, uthållig, klok i sina beslut på planen, en drivande gestalt både på och vid sidan av planen för Man City.

(3) Cesar Azpilicueta, Chelsea

Värvades initialt som högerback till Chelsea men Dave, som Azpilicueta tack vare sitt något krångliga efternamn lite skämtsamt har kallats, har inte minst visat sig duglig som vänsterback. Detta i sådan utsträckning så att han mer eller mindre tvingade fram Ashley Coles reträtt till Roms solstolar, men även i stor utsträckning håller Felipe Luis borta från startelvan, som förra säsongen var en av Europas mest framstående vänsterbackar i det Atlético Madrid som tog sig ända till Champions League-final. Offensivt väldigt skicklig utan att i alltför hög utsträckning kompromissa med sina defensiva uppgifter.

(2) Vincent Kompany, Man City

Många verkar mena att Kompany under det senaste året inte har varit lika strålande som han varit förut. Det är sant att det har skett några misstag men Kompanys betydelse för Man Citys försvar, både som mittback och som ledargestalt, går knappast att övervärdera. Varje stort mästarlag behöver en dominant mittbacksgestalt, och för Man City råder det ingen tvekan om att Kompany är just denna person.

(1) Branislav Ivanovic, Chelsea

Är han ytterback eller är han mittback? Till Ivanovics stora heder så är det mer eller mindre omöjligt att säga att han är det ena eller det andra då han gör båda uppgifterna nästan lika bra. Ofta med en spelare som spelas ”out of position” så blir det nästan som med mångkampare, de gör flera olika grenar bra men ingen jättebra. Ivanovic har inte alls det bekymret. Defensivt är han både fysiskt stark och positionssäker och har få övermän i såväl ligan som världen. Offensivt bidrar han också både med offensiva löpningar men även vid behov som en tung närvaro i motståndarnas straffområde.

:::

Be Champions!!

Lottningen av slutspelet sker på måndag och Man City kan, som tvåa i sin grupp, förvänta sig ett tufft motstånd i åttondelsfinalen. Nu har i och för sig Man City visat att de alls inte är chanslösa mot något motstånd, och jag betvivlar att något lag som är kvar i turneringen helst av allt ser Man City som motståndare.

Inte heller Chelsea borde vara något lags önskemotståndare. Gårdagens match mot Sporting var helt betydelselös, Chelsea var redan klara gruppvinnare, men man vann den ändå med 3-1 efter att ha gått fram till en lika snabb som obönhörlig 2-0-ledning efter mål av Cesc Fabregas och André Schürrle. Detta med ett i högsta grad reservbetonat lag.

I samband med matchen har det pratats en hel del om Chelseas akademi och satsande på ungdomar. Bland annat har det surrats mycket om Ruben Loftus-Cheek som 18 år gammal skulle få sin första vettiga chans i Chelseas a-lag och även få spela mot Sporting. Det fick han också i och med att han kom in som avbytare i den 83:e minuten då han ersatte Cesc Fabregas.

José Mourinho tog själv upp Chelseas akademi på presskonferensen inför matchen och var inte odelat positiv till dess resultat: ”If you don’t bring kids through the academy, the best thing is to close the academy. If the kids are not good enough and you don’t bring kids up, then close the door and use the money to buy players.”

I något avseende kan jag tycka att det där är ett uppfriskande perspektiv på saken som grundar sig på en analys av vad man själv som fotbollsklubb gör bra och vad man gör mindre bra, och även hur man får ut bästa möjliga värde av varje spenderad krona. Men det visar också på Mourinhos beständigt snäva syn på en akademi som en fabrik vars syfte är att producera färdiga spelare.

Men ingen akademi producerar färdiga spelare, så den manager som förväntar sig detta kommer ständigt att bli besviken på sin akademi. Det är en väsentlig skillnad mellan att investera pengar i sin ungdomsakademi och att ha en medveten ungdomsfilosofi i klubben. Chelsea investerar i form av löpande kostnader £10m om året i sin ungdomsakademi, vilket inte är mycket pengar alls.

Andra klubbar lägger emellertid ned ett stort och långsiktigt arbete utifrån sin ungdomsfilosofi. De inte bara investerar pengar i sin akademi utan de plockar aktivt upp och fram unga spelare, de låter dem spela tävlingsmatcher för laget trots att de ännu inte kan anses som färdiga spelare, och de visar dem ett förtroende som får dem att växa in i rollen som färdiga spelare.

Det där är en process som förmodligen alla färdiga professionella spelare har gått igenom. Chelseas strategi hittills har varit att köpa dessa spelare, inte producera dem på egen hand. Att Chelsea investerar pengar i en egen akademi har förmodligen mest att göra med en populär föreställning att en riktig klubb ska ha en akademi.

Till skillnad från exempelvis Arsenal, Liverpool, Man Utd och Southampton så saknar Chelsea en medveten och långsiktig ungdomsfilosofi. Chelsea liknar i det avseendet Man City och förmodligen beror detta på att med de pengar som står dessa klubbar till buds så kommer det alltid finnas bättre alternativ tillgängliga på marknaden än den egna akademins osäkra kort.

Chelseas fans kommer helt säkert protestera mot den här beskrivningen, bland annat med påståendet att det där nu är på väg att förändras. Problemet med den uppfattningen är bara att exakt samma sak har sagts i tio år utan att något alls har förändrats. En framgångsrik ungdomsakademi kräver inte bara att man kastar pengar på den, utan att man som klubb ger spelarna från akademin förtroendet att få spela.

När Chelsea faktiskt börjar göra det, när man i en toppmatch mot Man City eller Arsenal, väljer att spela den 18-årige egna produkten istället för den 26-årige nyss värvade spelaren från Bundesliga, så blir det lättare att tro att Chelsea har en fungerande ungdomsfilosofi och inte bara vill kunna säga att man har en ungdomsakademi.

:::

Be Champions!!

Brendan Rodgers gör ett klassiskt misstag i sitt upplägg inför den här matchen när han väljer att låta sig och sitt lag styras av tanke snarare än känsla. Alla matcher måste självklart genomföras med en tanke, men det finns också en risk för övertänkande. Detta ledde till att Rodgers predikade tålamod och taktik när matchpsykologin på Anfield snarare fordrade intensitet och passion.

Alla lag misslyckas, det ingår i vardagen. Men det finns en väsentlig skillnad i hur ett lag misslyckas, vilket inte minst känslan efter matchen visar på. Go down fighting vs going down without a fight; det engelska uttrycket visar inte minst på att det här är en viktig distinktion inom den engelska fotbollskulturen, och en distinktion som inte minst ägt giltighet på arenor som Anfield och klubbar som Liverpool.

Konsekvensen för Liverpool är att de spelar i Europa League efter jul. För Brendan Rodgers kan konsekvensen bli att de gör det utan honom som manager.

Man City befinner sig ikväll i en annan situation än den som Liverpool befann sig i. Delvis på grund av resultatkravet. Där Liverpool behövde vinna så ser det ut som om det skulle räcka med oavgjort för Man City, så länge det inte blir 0-0 och så länge som CSKA Moskva förlorar borta mot Bayern München. I och för sig ett riskabelt scenario att förlita sig på, så vinst förblir Man Citys absolut bästa chans.

Men även för att där känsla och passion borde ha varit Liverpools ledord igår kväll så måste tanke och taktik vara Man Citys ledord ikväll. Matchen går på Olimpico inför många tusentals fanatiska Romanistas. Atmosfären kommer vara känslofylld och hetsig, och i en känslostyrd match så talar det till Romas fördel.

Om Liverpools risk var att övertänka sin match så är Man Citys risk snarare att bli överdrivet känslomässiga i sitt förhållningssätt.

Där Liverpool hade behövt uppvisa en högre grad av passion för att vinna sin match så måste Man City å andra sidan uppvisa en tillräcklig grad av cynism för att vinna sin match. Genom ett visst mått av taktisk cynism kan Man City vända känsloläget på Olimpico till Romas nackdel och sin egen fördel, genom att låta entusiasmen förbytas i frustration.

Än viktigare blir kanske detta i och med att Man City saknar sin främste offensive spelare i form av Sergio Agüero, som tvingades utgå från matchen mot Everton på grund av skada och blir borta i närmare två månader. Med en spelare som Agüero på planen så kan det löna sig att pumpa på framåt, men med Edin Dzeko i anfallsrollen istället så krävs möjligen ett större mått av eftertanke.

Nu ska inte Dzeko underskattas. Det är en väldigt skicklig anfallare som dessutom har den otroligt värdefulla egenskapen att göra inte bara många mål för Man City utan dessutom även många viktiga mål. Det visar även på att Man City vet hur de i sitt anfallsspel bäst ska kunna ta tillvara Dzekos styrkor och kvaliteter.

En del besvärande likheter mellan Liverpool och Man City finns dock. Liverpool, precis som Man City, vann bara en av sina Champions League-matcher innan sitt avgörande möte med Basel. Man City har också bara lyckats vinna en enda match så här långt, dock med skillnaden att den matchen var deras senaste, mot Bayern München.

En annan likhet är att både Brendan Rodgers och Manuel Pellegrini har blivit ifrågasatta för taktiken i Champions League, vilken både har lett till kostsamma misstag defensivt men även misslyckats med att sätta tillräcklig press på motståndarna offensivt. Både för Rodgers och för Pellegrini riskerar även ett misslyckande i Champions League att kosta dem jobbet, om än inte omedelbart så på sikt.

Både Liverpool och Man City borde ha presterat bättre i Champions League den här säsongen. För Liverpools del så leder detta till att de åker ur turneringen utan någon direkt vetskap om när de återvänder. Man City har fortfarande chansen att reparera sin Champions League-säsong genom en vinst eller rätt resultat ikväll.

:::

Be Champions!!

Men vad gäller kvällens match mellan Liverpool och Basel på Anfield så är dylika utfästelser lätta att göra. Den första är väldigt lätt uträknad. Om inte Liverpool vinner så är det slutspelat i Champions League för den här säsongen, och möjligen för ett bra tag framåt. Kanske är det till och med slutspelat i Europa över huvud taget den här säsongen, även om Europa League trots det är det mest sannolika.

Omvänt, om Liverpool vinner mot Anfield så har Liverpool uppnått sitt mål att ta sig till slutspel i Champions League. Drömmen kan leva vidare. Och med det som utgångspunkt så kan man pröva sig på en andra något mer osäker utfästelse. Det vill säga att om Liverpool vinner ikväll mot Basel och tar sig till slutspel, så kan det vara en psykologisk vändpunkt för en i övrigt så här långt bedrövlig säsong för Liverpool.

Brendan Rodgers har onekligen förstått matchens möjliga betydelse för Liverpool. Han drog till och med på sig lite välförtjänt häckel efter den senaste matchen mot Ludogorets, som trots allt slutade 2-2, genom att försöka påstå att den matchen skulle kunna vara en vändpunkt för Liverpool. Vad han rimligtvis menade, dumt uttryckt, var att den matchen gav Liverpool chansen till denna match.

Rodgers verkar onekligen vara en vän av dylika pompösa uttryck, ofta med en ödesmättad retorik. Det fungerade rätt väl förra säsongen när det återförde en känsla av grandeur till Anfield och till ett Liverpool i brist på ett kollektivt självförtroende. Men det skedde mot bakgrund av att Liverpool presterade väldigt väl. Resultatens sammanhang avgör huruvida dylika uttalanden upplevs som inspirerade eller blott förvirrade.

Rodgers uttalanden under denna säsong har sett till resultatens sammanhang framstått som mindre genomtänkta, och har väckt både förvåning och muntration i sin omgivning. En bombastisk retorik måste i någon mening hänga ihop med verkligheten, det går inte att prata om bomber och granater när det smäller knallpulver på planen.

Ändå finns skäl att hoppas för Liverpool. Det är exakt tio år sedan Liverpool spelade en i det närmaste identisk gruppspelsmatch i Champions League, en helt avgörande match på hemmaplan mot Olympiakos. Det var 2004, Liverpool gick väldigt trögt i ligaspelet. Liverpool vände och vann mot Olympiakos, och resten är europeisk cuphistoria som det brukar heta.

Det kommer inte hända igen. Men en vinst mot Basel ikväll skulle i alla fall hålla drömmarna vid liv. Och det kan vara nog så betydelsefullt.

:::

Man Utd höll sina drömmar vid liv genom att något turligt besegra Southampton på bortaplan igår kväll. Lagets femte raka seger och Man Utd gick på så vis upp på tabellens tredjeplats, före just Southampton och före West Ham.

Nu finns så klart de som pratar om mästartakter i att vinna matcher i vilka man absolut inte spelar bra, och talar om gamla Man Utd-takter. Den avgörande skillnaden är dock att förr om åren så kändes det många gånger oundvikligt att Man Utd till sist ändå skulle vinna matchen. Nu för tiden känns det allt annat än oundvikligt.

:::

Be Champions!!

:::

Bubblare:

Allan McGregor, Hull
Ryan Shawcross, Stoke
Mauricio Isla, QPR
Liam Bridcutt, Sunderland
Yannick Bolasie, Crystal Palace
Ayoze Perez, Newcastle
Papiss Demba Cissé, Newcastle

:::

Tankar och slutsatser:

Strålande ligaomgång för tabelltoppen. Chelseas till synes oöverkomliga avstånd i toppen av tabellen är nu nedskuret till tre poängs ledning före Man City. Det gör naturligtvis läget något prekärt för Chelsea som nu har tappat fem poäng på sina senaste två matcher, och som nu alltså inte längre har någon nolla i förlustkolumnen.

Stoke och Arsenal har så klart historiska skäl att inte riktigt gilla varandra, även sedan Tony Pulis lämnat Stoke. Det får alltså anses ha varit salubrin för många Stokefans själar att gå in i halvtidsvila med en 3-0-ledning, även om de säkert höll på att sätta njurpajen i vrångstrupen under andra halvlek. Typiskt att Bojan Krkic ska få sin ”återupprättelse” just mot Arsenal kan man tycka.

Resultaten i övrigt gick helt och hållet Man Utds väg den här helgen. Arsenal, Tottenham, Liverpool och Everton tappade samtliga poäng. Det bygger så klart på att Man Utd klarar av att vinna ikväll borta mot Southampton, vilket jag hade beskrivit som allt annat än en lätt match även om det var så att det fortfarande fanns lätta matcher för Man Utd.

Den största frågan inför måndagskvällen är annars vilket lag som efter matchen på St Marys ligger på tredje plats i ligan. Är det Southampton så är ligan ett tvåhästrace. Är det Man Utd så finns det en skugga av en chans att det skulle kunna bli ett trehästrace.

Den stora frågan inför tisdagskvällen är annars om The Hobbit kommer att vara ungefär så bra som jag hoppas.

:::

Be Champions!!

Paul Lambert har fått mycket kritik för Aston Villas dåliga prestation och förblir ifrågasatt som manager. Efter vinsten mot Crystal Palace så menar han att vad som hållit honom kvar i jobbet var att han höll sig lugn under pressen. Vilket känns som en något begränsad förklaring. Lika mycket höll nog Keanes bondeoffer samt Aston Villas ovilja att bära kostnaden för ett managerbyte honom kvar i jobbet.

Vad som emellertid känns mer påtagligt positivt för Aston Villa är att Christian Benteke nu verkar ha hittat tillbaka efter sin långa skada. Det var Benteke som avgjorde mot Crystal Palace, och det har varit tydligt att Aston Villa har saknat sin anfallsstjärna.

Aston Villa är tveklöst ett talangfullt lag med flertalet snabba och tekniskt skickliga spelare. Vad laget emellertid har saknat är tyngd och förmågan att tränga igenom täta motståndarförsvar. Benteke är dessutom en hårt arbetande anfallare som både kan hålla i bollen men även pressa motståndarnas försvar till att tappa bollen långt ned i planen.

Bentekes mål mot Crystal Palace kom till just på det viset, genom att pressa Scott Dann i Crystal Palaces försvar till ett enkelt misstag i vilket han förlorade bollen. Sedan krävdes det förvisso ändå en prestation av högsta klass för att göra mål i det läget, men det är heller ingen tillfällighet att Bentekes första mål på nio månader gav Aston Villa lagets första vinst på nio matcher.

Frågan nu är om Aston Villa kan bygga vidare på några positiva resultat, med sex poäng på sina fyra senaste matcher, och vinna också på hemmaplan mot Leicester. Motståndet är ytterst formsvagt med fem förluster på sina sex senaste matcher och ingen vinst.

Delvis som ett tecken på hur jämnt det är i Premier Leagues bottenhalva så innebar Aston Villas seger mot Crystal Palace att laget till synes lämnade nedflyttningsstrecket och gick upp på tolfte plats. En vinst mot Leicester ger laget goda chanser att inom kort återvända till tabellens övre halva. Så klart är baksidan av det myntet att det motsatta också gäller, och färden nedåt kan bli lika abrupt.

I någon mening kan man alltså säga att vinsten mot Crystal Palace förändrar allt men samtidigt inget. Det mest positiva är att Aston Villa kan gå från att vara laget som inte vunnit en match på tre månader till att vara ett lag som har gått obesegrade i fyra raka matcher. En inte betydelselös psykologisk skillnad för ett hårt kämpande lag.

Även om Paul Lambert anser sig ha hållit huvudet kallt under Aston Villas problem den här säsongen så förblir han måltavla för mycket kritik, inte minst från supporterhåll. Många, bland dem även lojala livstidssupportrar, har tappat förtroendet för hans förmåga att lyckas på jobbet. Alltfler röster har börjat höjas på allvar för hans avgång.

Framför allt är det inte bara de svaga resultaten som kritiseras utan också en negativ taktik som leder fram till dem. I samtliga tre av lagets senaste oavgjorda matcher under november så har Aston Villa släppt in kvitteringen under matchernas sista tio minuter, och att Crystal Palace inte lyckades kvittera mot Aston Villa hade mer att göra med deras oskicklighet än med Aston Villas skicklighet.

Aston Villas negativa taktik illustreras också av att lagets relativa oförmåga att kontrollera bollinnehavet. Ironiskt nog är det bara Crystal Palace, mot vilka Aston Villa lyckades vinna, som har ett lägre eget bollinnehav än Aston Villas 42,3%. Aston Villa tvingas således förlita sig på långbollar, fasta situationer eller individuella insatser från spelare som Christian Benteke.

Aston Villa är inte ett lag som saknar spelare med god kvalitet, även om laget absolut inte kan anses vara för bra för att åka ur. Men vad Aston Villa så här långt saknar är en tydlig spelidé och en väl samordnad kollektiv taktik. Och det ansvaret vilar tungt på Paul Lamberts axlar.

Då räcker det inte att bara ”hålla huvudet kallt” och hoppas att Christian Benteke ska rädda laget från Lamberts problem.

:::

Be Champions!!

Liverpool står inför ett liknande dilemma. Förra säsongen var i det närmaste drömlik för Liverpool men den här säsongen framstår som mer eller mindre mardrömslik. Då baserade Liverpool sitt spel på två tekniska och arbetsvilliga anfallare och på att hela tiden pressa motståndarna högt för att vinna tillbaka bollen, och var en hårsmån från att vinna ligatiteln som en följd därav.

Nu fungerar samma taktik inte alls på samma vis. Till stor del så klart på grund av att Luis Suarez har lämnat Liverpool och Daniel Sturridge har varit skadad under längre tid. Och den taktik som fungerade så fantastiskt med dessa båda spelare har klart och tydligt fungerat sämre med Mario Balotelli och Rickie Lambert tillsammans eller som ensamma anfallare.

Mod i det avseendet har Brendan Rodgers visat under Liverpools två senaste matcher i det att han till stor del skiftat taktisk utgångspunkt. Och det har gett resultat i form av två vinster i rad. Först hemma mot Stoke och därefter borta mot Leicester. Tre raka förluster för Liverpool har således förbytts i två raka vinster.

Huruvida dessa tre tidigare förluster tvingat fram en större pragmatism hos Brendan Rodgers är oklart. Men istället för att gå för full fart på Anfield mot Stoke så väntade Liverpool den gången ut motståndet. Till skillnad från att pressa högt så låg Liverpool lågt och lät i någon mening Stoke ha bollen. Det var inte längre det egna bollinnehavet som var ändamålet utan att minimera risker bakåt.

Att minimera risk är förmodligen en klok taktik. Liverpool var redan förra säsongen ett lag som släppte till alldeles för mycket bakåt men hade då kvaliteten framåt att kompensera för dessa misstag, en kvalitet som laget inte längre besitter. För ett lag utan något större självförtroende är även ett mer försiktigt tänk att föredra. Bygg från grunden.

För första gången den här säsongen har Brendan Rodgers visat upp samma förmåga som manager som förra säsongen ledde laget så nära Premier League-titeln, nämligen förmågan att förändra och anpassa sin taktik efter det egna lagets och motståndets förutsättningar. Det pratas ofta om hur viktigt det är att hitta en egen spelidé, men minst lika viktigt inom fotbollens realpolitik är att prestera goda resultat.

Men Brendan Rodgers har i de två senaste matcherna inte bara förändrat Liverpools taktik, utan också gjort förändringar i sina laguttagningar. Hemma mot Stoke så befann sig Dejan Lovren, Alberto Moreno och Steven Gerrard samtliga på bänken. I deras plats presterade Kolo Touré, Lucas Leiva och José Enrique bra och gav Liverpool en större defensiv trygghet.

Mot Leicester var Steven Gerrard tillbaka i laget men då på en för honom bättre anpassad offensiv mittfältsposition. Kolo Touré och Lucas Leiva var kvar i startelvan.

Vad Rodgers visar med detta är att han nu börjar värdera spelare mer utifrån vad de presterar under match och mindre utifrån vilka de är och när de har värvats till klubben. Både Kolo Touré och Lucas Leiva presterade utmärkt också mot Real Madrid på Santiago Bernabeu men var trots detta petade till nästa ligamatch mot Chelsea.

Sådant sänder märkliga signaler till spelartruppen. Brendan Rodgers verkar nu ha bestämt sig för att skicka andra signaler. Det är klokt, precis som det är klokt att i större utsträckning försöka anpassa Liverpools taktik utifrån det spelarmaterial som laget har tillgång till den här säsongen, snarare än att hålla fast vid förra säsongens spelidé.

Liverpool har två raka vinster i ligan. Vi får se i eftermiddag om laget kan lyckas behålla sin taktiska kyla på hemmaplan mot Sunderland, och på så vis lyckas utöka sviten till tre raka segrar.

:::

Be Champions!!

Listor är listor och förtjänas att tas på det sätt som de är avsedda. Och även om jag har svårt för de som tar listor alltför bokstavligt och med alldeles för stort allvar, så har jag förmodligen mer svårt för de som bara avfärdar listor som helt och hållet ointressanta och intetsägande. Båda ståndpunkterna är precis lika okritiska i sina förhållningssätt, men där den förra grundar sig på oförstånd så grundar sig den andra på dumdryg nonchalans och bristande vilja att leva sig in i alternativa synsätt.

En kritik som dock förblir giltig mot den typen av allmänna listor av bästa spelare som jag då publicerade, nämligen att de närmast med nödvändighet leder till att man jämför äpplen och päron. Vilket i det här fallet ska förstås som helt olika spelartyper vilka är svåra att jämföra med varandra eftersom de utför helt olika uppgifter på fotbollsplanen.

Det kan man lösa genom att publicera motsvarande listor för respektive lagdel. Fortfarande inte perfekt på något vis, men en bra bit på vägen. Men oavsett vad man nu har för intellektuell inställning till listor så går det, om man tar det på det sätt som är avsett, att se som ett intressant tankeexperiment och som en utgångspunkt, inte slutpunkt, för diskussion.

Vi börjar med målvakterna.

(5) Lukasz Fabianski, Swansea

Swanseas målvakter har väckt viss beundran under de senaste säsongerna men det har sällan varit fråga om någon mer långvarig sådan. Fabianski har dock varit ett inspirerat val av Swansea. Han är självklart inte någon novis i Premier League, tvärtom. Hans renommé har kanske tagit viss skada av att han aldrig lyckades bli lösningen på Arsenals defensiva bekymmer, och möjligen underskattas han just därför. Men i ett Swansea med en annan taktisk utgångspunkt har Fabianski i min mening visat sig vara en väldigt bra målvakt.

(4) Brad Guzan, Aston Villa

Det kan vara lätt att falla för målvakter i de mindre lagen baserat på att de gör några fantastiska insatser här och där och att det ges mycket uppmärksamhet särskilt om det snuvar något av storlagen på värdefulla poäng. Men Guzan gör inte bara några fantastiska matcher utan levererar både stora och avgörande målvaktsinsatser med hög regelbundenhet, och har gjort så under flertalet säsonger. Som en följd har han blivit uttagen i veckans lag många gånger om, och han är utan tvekan en av Aston Villas absolut viktigaste spelare.

(3) Hugo Lloris, Tottenham

Jag var rätt skeptisk till Lloris som målvakt inledningsvis, men jag har vid flera tillfällen fått anledning att käka humblepaj. Kanske låg kontrasten med Brad Friedel honom i fatet i det avseendet, men Lloris har gett Tottenham samma stadga målvaktsmässigt och försvarsmässigt men bidragit med en större teknisk skicklighet och ett betydligt mer modernt målvaktsspel. Det där har inte varit utan betydelse för Tottenham som med många managerbyten har haft en allt annat än konsekvent och välorganiserad försvarsidé.

(2) David De Gea, Man Utd

Var närmast parodiskt ifrågasatt under sina första år i Man Utd som ersättare för Edvin van der Sar av media och fans som var mer intresserade av att leta fel än att se möjligheter. Och visst fanns det fel att hitta om man verkligen ville, något annat hade varit fullständigt osannolikt, men De Gea har bevisat sina kritiker mäktigt fel under sina fyra säsonger i klubben med ett antal strålande insatser under längre tid. Någon tillfällighet att Real Madrid sägs vara ute efter hans signatur är det inte.

(1) Thibaut Courtois, Chelsea

En målvakt som vann många beundrare redan förra säsongen i och med sina heroiska målvaktsinsatser i Champions League. Men då spelade han för Atletico Madrid, även om han formellt sett tillhörde Chelsea. Hans största bedrift hittills får ändå anses vara att han petat Petr Cech som Chelseas förstemålvakt. Är bra på linjen, reaktionssnabb och kontrollerar sitt straffområde väl. Starkt att som ung och ny målvakt visa upp sådan säkerhet bakom en backlinje innehållandes centrala karaktärer som John Terry och Gary Cahill.

:::

Be Champions!!

:::

Bubblare:

Fraser Forster, Southampton
James Chester, Hull
Pablo Zabaleta, Man City
Kevin Nolan, West Ham
Marouane Fellaini, Man Utd
Yannick Bolasie, Crystal Palace
Danny Ings, Burnley

:::

Tankar och slutsatser:

Aston Villa bröt en dunkel svit genom att vinna sin första ligamatch sedan i september. Detta skedde borta mot Crystal Palace, i en riktigt svårspelad bortamatch för Villa. Brad Guzan storspelade i Aston Villas mål, en av många målvakter som var riktigt bra den här omgången.

Newcastle, som var inne i en sällsynt positiv formkurva, verkar ha tappat lite av sin mojo för tillfället. Helgens förlust mot West Ham följdes nu upp av en poäng borta mot Burnley. Det betyder att deras marsch uppåt i tabellen har gjort halt i maskin åtminstone tillfälligtvis.

Tungt för Southampton som nu förlorar sin andra ligamatch i rad. Först mot Man City på hemmaplan, och nu på bortaplan mot Arsenal med ett insläppt mål i matchens sista minut. Ärligt talat var Arsenal det bättre laget hela matchen och bara storspel från Fraser Forster i målet och Toby Alderweireld i försvaret gjorde att Southampton var kvar i matchen så länge.

Saker och ting börjar återgå till det normala i toppen av tabellen. Alla de stora lagen vinner sina matcher. Chelsea och Man City börjar få upp farten. Man Utd tog sin fjärde raka ligaseger, vilket inte hör till vanligheterna nu för tiden. Både Arsenal och Liverpool vann sina respektive andra ligamatcher i rad.

Kvar i mitten av tabellen, och utan att riktigt kunna få ihop någon tydlig positiv formkurva, är Tottenham och Everton.

Det ser alltmer ut att bli något av en mellansäsong för båda dessa klubbar som istället för att börja blanda sig i någon Champions League-strid istället ser ut att ha hamnat i ett getingbo med klubbar strax under den nivån innehållandes bland andra Southampton, Newcastle, West Ham med flera.

:::

Be Champions!!

På vissa Arsenalforum är jag enligt uppgift ökänd som någon form av notorisk Arsenalhatare, och alla vet ju hur jag bara älskar att provocera Arsenalfans. Och eftersom ”alla vet” att det är på det viset så brukar i och för sig inte jag dra mig för att använda det till min fördel. Så därför tänkte jag ta tillfället i akt att ägna mig åt lite halvt regelbunden Arsenalprovokation, eller åt vad som åtminstone skulle kunna uppfattas som detta.

Närmare bestämt tänkte jag skriva lite om det här med så kallade obesegrade säsonger.

Det där med att gå genom en hel ligasäsong utan att förlora en match är tydligen bland det största som finns inom fotbollen, om man får tro framför allt Arsenalfans efter deras Invincible-säsong 2003-04. Så till den milda grad skulle jag säga att det lyfts fram som i viss utsträckning betydligt mer betydelsefullt än vunna titlar eller andra mått på framgång.

Grejen är bara att jag inte riktigt ser det på det viset. Det är naturligtvis en häftig grej och självklart något att lyfta fram. I det avseendet har jag absolut ingen avsikt att nedvärdera prestationen som sådan. Men kan man verkligen tala om prestationen som så väldigt enorm när det trots allt handlar om en väldigt massa tillfälligheter längs vägen som inte rimligtvis går att styra av det inblandade laget?

Exakt vad för skicklighet ligger det egentligen i att motståndarna sätter en straff i undersidan av ribban i slutminuten och matchen därför slutar oavgjort istället för med förlust?

På vilket sätt är en säsong med 26 vunna matcher, tolv oavgjorda och 90 poäng bättre än en säsong med 29 vunna matcher, åtta oavgjorda med en förlust och totalt 95 poäng? – dvs tre färre vunna matcher och fem färre poäng men en förlust mindre. På vilket sätt är en obesegrad säsong i ligan med en ligatitel som följd bättre än en säsong som slutar i vunnen ligatitel, vunnen FA-cuptitel och en vunnen Champions League-titel?

Är jag möjligen bitter och avundsjuk? Nej, inte det minsta eftersom jag ärligt och på fullt allvar anser att de två exempel jag precis tar upp är prov på bedrifter som enligt mig är bättre. Vilket inte ska förstås som att jag anser en obesegrad ligasäsong vara lite eller intet värd. Man måste självklart inte hålla med mig, men man får respektera att den uppfattningen kan finnas.

Men diskussionen slår mig eftersom vi just nu befinner oss i en säsong där Chelsea faktiskt ser ut att kunna ha en rimlig chans att verkligen uppnå samma bedrift som Arsenal gjorde 2003-04, nämligen att gå igenom hela säsongen obesegrad. Det där är ju annars ett av de främsta otygen efter just den säsongen, nämligen att frågan om ett lag kan förbli obesegrade väcks tidigare och tidigare.

Om ett ligalag förblir obesegrat någon gång ända fram till i mars någon gång så kan jag se det som meningsfullt att möjligen börja ta den diskussionen. Då börjar det bli ett realistiskt och mer påtagligt mål.

Att Chelsea skulle lyckas med bedriften att gå igenom hela säsongen obsegrade är självklart ett scenario som förskräcker de mest härdade Arsenalfans, det vore ett svårt slag mot deras självkänsla. Kanske framför allt att just Chelsea gör det, den klubb som initialt satte stopp för The Invincibles dominans för tio år sedan med enligt Arsenal och Arsene Wenger orättvisa medel.

Frågan är så klart, om Chelsea nu lyckas, och i den takt de nu håller så skulle de inte bara gå obesegrade genom säsongen utan dessutom slå sitt eget poängrekord från 2004-05, på vilket sätt Chelseas bedrift ska förminskas för att på så sätt lyfta fram Arsenals bedrift från 2003-04. Själv skulle jag ju hävda att det är svårare att gå genom en säsong obesegrad nu än vad det var för drygt tio år sedan.

Att klaga över Chelseas finansiella dopning börjar ju bli ganska gammalt, särskilt nu när de till slut faktiskt ser ut att börja få sin ekonomi i balans till sist och särskilt sedan dylika finansiella investeringar har gjorts i än högre grad i en annan klubb i Premier League. Det framstår inte som lika extraordinärt som det gjorde för tio år sedan.

Chelsea mot Tottenham ikväll på Stamford Bridge. Och sällan gläds väl Arsenalfans åt Tottenhamsegrar, men om Tottenham skulle skrälla på Stamford Bridge ikväll så vågar jag gissa rätt säkert att betydligt fler än några enstaka Arsenalfans knyter sina nävar i lycka över att de får behålla sin allra största triumf åtminstone för ännu en tid.

:::

Be Champions!!

Det är The Football League som har beslutat att diskvalificera Cellino för vad som kallas oärligt beteende. Det är en skatteförseelse i Italien, närmare bestämt underlåtelse att betala skatt för en båt, som gör att The Football League har fattat detta beslut vilket betyder att Cellino inte kommer kunna fungera som ägare eller som beslutsfattare för Leeds under de närmaste fyra månaderna.

Cellino har hela tiden varit en kontroversiell figur som ägare för Leeds. De misstankar som fanns om hans skattebrott gjorde att hans status som lämplig ägare diskuterades redan innan han köpt 75% av Leeds. Nu finns emellertid juridisk grund för The Football League att agera mot Cellino, vilket har saknats tidigare.

Cellino kommer naturligtvis att överklaga beslutet men det är rätt osannolikt att han kommer ha någon större framgång med detta. Emellertid så är hans suspendering endast tillfällig och tämligen kortvarig, alltså fyra månader, vilket gör den förhållandevis överkomlig även om Leeds och Cellino beskriver det hela som destabiliserande för klubben och ”inte i någons intresse” att Cellino bestraffas på det viset.

Lite småtypiskt italienskt konspiratoriskt så hänvisar Cellino också till att omvärlden hatar Leeds och hela tiden sprider rykten och försöker hitta på saker som kan skada klubben. Med andra ord är någon ute efter honom och han är offer för en komplott. Det där är ju en alltför vanlig tillflykt och bygger på en ovilja att ta ansvar för sitt eget beteende.

Utgångspunkten för hela det här resonemanget är The Football Leagues granskning av ägare och styrelseledamöter som de kräver ska vara ”fit and proper”. Både bland fans och opinionsbildare finns en frustration att denna granskning är så snäv som den är, och många menar exempelvis att det är ett test som borde utesluta uppfattat dåliga ägare som exempelvis Glazers i Man Utd, Venkys i Blackburn och motsvarande ägare i Birmingham, Portsmouth, Liverpool med flera genom åren.

Men The Football Leagues och Premier Leagues regelverk är grundat i juridiken snarare än i opinionen. Det kan så klart vara frustrerande men är i själva verket både klokare och mer rättssäkert. Det säkerställer att det måste finnas sakliga skäl att diskvalificera en ägare, och skapar ett betydligt tryggare ramverk för ägare att investera i engelska fotbollsklubbar.

Men regelverkets snäva omfång tillsammans med rådande opinionsläge att inte acceptera dåliga ägare gör självfallet att The Football League nu är tvingade att agera kraftfullt mot Cellino, om deras regelverk alls ska anses ha den minsta betydelse. Tvärtom kommer man ta i med hårdhandskarna så långt som regelverket ger dem utrymme. Förhandlingsutrymmet för Cellino och Leeds i det här ärendet är således litet.

:::

Ny omgång i Premier League under veckan. Några intressanta punkter inför kvällens omgång:

Kan Man Utds momentum uppåt i tabellen hålla i sig med seger på hemmaplan mot Stoke?

Klarar Liverpool av att följa upp sin vinst mot just Stoke med att besegra ett heltänt Leicester på bortaplan?

Kan Burnley och QPR fortsätta sina respektive sviter av positiva resultat och klättra uppåt i tabellen?

:::

Be Champions!!