Det finns ett ordspråk inom amerikansk fotboll som går ut på att det svåraste som finns är att ändra sin taktik när man befinner sig i halvtidsvilan mitt under Superbowl. Idén är att det krävs ett stort mod att i ett sådant skarpt läge fatta ett så stort beslut och då frångå de tankar och metoder som faktiskt tagit laget till Superbowl.
Liverpool står inför ett liknande dilemma. Förra säsongen var i det närmaste drömlik för Liverpool men den här säsongen framstår som mer eller mindre mardrömslik. Då baserade Liverpool sitt spel på två tekniska och arbetsvilliga anfallare och på att hela tiden pressa motståndarna högt för att vinna tillbaka bollen, och var en hårsmån från att vinna ligatiteln som en följd därav.
Nu fungerar samma taktik inte alls på samma vis. Till stor del så klart på grund av att Luis Suarez har lämnat Liverpool och Daniel Sturridge har varit skadad under längre tid. Och den taktik som fungerade så fantastiskt med dessa båda spelare har klart och tydligt fungerat sämre med Mario Balotelli och Rickie Lambert tillsammans eller som ensamma anfallare.
Mod i det avseendet har Brendan Rodgers visat under Liverpools två senaste matcher i det att han till stor del skiftat taktisk utgångspunkt. Och det har gett resultat i form av två vinster i rad. Först hemma mot Stoke och därefter borta mot Leicester. Tre raka förluster för Liverpool har således förbytts i två raka vinster.
Huruvida dessa tre tidigare förluster tvingat fram en större pragmatism hos Brendan Rodgers är oklart. Men istället för att gå för full fart på Anfield mot Stoke så väntade Liverpool den gången ut motståndet. Till skillnad från att pressa högt så låg Liverpool lågt och lät i någon mening Stoke ha bollen. Det var inte längre det egna bollinnehavet som var ändamålet utan att minimera risker bakåt.
Att minimera risk är förmodligen en klok taktik. Liverpool var redan förra säsongen ett lag som släppte till alldeles för mycket bakåt men hade då kvaliteten framåt att kompensera för dessa misstag, en kvalitet som laget inte längre besitter. För ett lag utan något större självförtroende är även ett mer försiktigt tänk att föredra. Bygg från grunden.
För första gången den här säsongen har Brendan Rodgers visat upp samma förmåga som manager som förra säsongen ledde laget så nära Premier League-titeln, nämligen förmågan att förändra och anpassa sin taktik efter det egna lagets och motståndets förutsättningar. Det pratas ofta om hur viktigt det är att hitta en egen spelidé, men minst lika viktigt inom fotbollens realpolitik är att prestera goda resultat.
Men Brendan Rodgers har i de två senaste matcherna inte bara förändrat Liverpools taktik, utan också gjort förändringar i sina laguttagningar. Hemma mot Stoke så befann sig Dejan Lovren, Alberto Moreno och Steven Gerrard samtliga på bänken. I deras plats presterade Kolo Touré, Lucas Leiva och José Enrique bra och gav Liverpool en större defensiv trygghet.
Mot Leicester var Steven Gerrard tillbaka i laget men då på en för honom bättre anpassad offensiv mittfältsposition. Kolo Touré och Lucas Leiva var kvar i startelvan.
Vad Rodgers visar med detta är att han nu börjar värdera spelare mer utifrån vad de presterar under match och mindre utifrån vilka de är och när de har värvats till klubben. Både Kolo Touré och Lucas Leiva presterade utmärkt också mot Real Madrid på Santiago Bernabeu men var trots detta petade till nästa ligamatch mot Chelsea.
Sådant sänder märkliga signaler till spelartruppen. Brendan Rodgers verkar nu ha bestämt sig för att skicka andra signaler. Det är klokt, precis som det är klokt att i större utsträckning försöka anpassa Liverpools taktik utifrån det spelarmaterial som laget har tillgång till den här säsongen, snarare än att hålla fast vid förra säsongens spelidé.
Liverpool har två raka vinster i ligan. Vi får se i eftermiddag om laget kan lyckas behålla sin taktiska kyla på hemmaplan mot Sunderland, och på så vis lyckas utöka sviten till tre raka segrar.
:::
Be Champions!!