Om ett dygn på dagen för 26 år sedan, den 19 December 1988 föddes “Underbarnet”, i staden Tocopilla, kuststad vid chilenska öknen. En arbetarstad känd för gruvarbete, kraftverk, fiske och baseboll.
Alexis uppväxt var en väldigt anspråkslös sådan, mildt sagt. Framtidsförväntningarna för de flesta uppväxta i Alexis närhet låg i att jobba inom gruv eller fiskeindustrin, en framtid där även alkohol och droger fångade en och annan.
– Om jag inte hade spelat fotboll så hade jag jobbat i gruvan, erkände Alexis för ett dokumentärteam från HBO.
Mamma Sanchez, Martina Sanchez, gjorde allt för att ge Alexis och hans tre syskon de bästa möjliga förutsättningarna. Som ensamstående mor till fyra barn(två pojkar och två flickor) så är det lätt att förstå att familjens ekonomiska situation var prekär, på sin höjd. Martina tog de jobben hon kom åt för att försörja familjen. Det var allt från jobb som hembiträde till fiskförsäljare utanför staden. Under denna period växte en fadersfigur fram i hans mosters man som tog Alexis under sina vingar och visade sig bli den pappan han aldrig hade. En relation som skulle bli den viktigaste och starkaste i Alexis liv.
Fotbollskarriären började på Tocopillas gråa gator, färgade av en blandning mellan damm och kol från stadens kraftverk, där han sparkade boll med sina vänner mot improviserade mål i form av garagedörrar. Fotbollarna kunde vara hemmagjorda av ihoppsydda trasor med mjuk fyllnad. Hans hem var byggt av lersten och träbitar med en matt gråröd fasad som konsekvens av ökensanden som färgat av sig. Hans familjs ekonomiska situation hindrade honom dock aldrig från att spela fotboll, snarare kom det att bli en sporre.
Det tog inte många år innan namnet Alexis Sanchez började kännas igen i lokala fotbollssammanhang. Hans kvickhet gav honom smeknamnet “Dilla”, från spanska ordet för ekorre, “Ardilla”. Alla regionala klubbar ville ha honom. Faktum var att “Dilla” ofta spelade utan riktiga fotbollsskor. Hans första egna par fotbollsskor fick han vid 15-årsåldern av stadens borgmästare som var imponerad av den unga Alexis.
– Jag hade inga skor eftersom min mamma inte hade råd. När jag fick mina skor av borgmästaren så kunde jag inte motstå frestelsen. Två timmar efter att jag hade fått dem stod jag ute på gatan med mina nya Reeboks och spelade fotboll på asfalten trots att de var grässkor. Jag var lika lycklig som en hund med två svansar. Medveten om familjens tyngda ekonomiska situation tog Alexis småjobb här och där för att hjälpa sin mamma att få ihop ekonomin. Bland annat tvättade han bilar vid kyrkogården och tog betalt av folk som ville se honom utföra akrobatiska trick.
– Jag brukade säga till min mamma: “Var lugn mamma, för jag kommer att bli fotbollsproffs och allt kommer att bli bra, vi kommer att ha pengar”. Jag ville bli fotbollsproffs för att slippa se min mamma arbeta
Klivet ut i proffsfotbollen
2003, som 15-åring, blev han värvad av förstadivisionslaget Cobreloa, från staden Calama 14 mil österut, som tog in honom till sin ungdomsakademi. Tränaren Nelson Acosta såg snabbt Alexis talang och förde upp honom i A-laget som 16-åring. Efter sin debut fick han smeknamnet “El Niño Maravilla”, Underbarnet. Han kom att göra fler matcher och även bli en av de yngsta debutanterna någonsin i Copa Libertadores. Från och med “Apertura”-säsongen 2006 var han given i lagets anfall och gjorde 9 mål på 12 matcher. Det gjorde att Udinese fick upp ögonen för honom och värvade honom för 1,7 miljoner pund den 21a April 2006. Mindre än en vecka senare gjorde han sin officiella debut för chilenska A-landslaget.
Man såg honom som ett framtidsprojekt och han lånades direkt ut till de chilenska mesta mästarna från huvudstaden, Colo-Colo där han gjorde en imponerande säsong tillsammans med framtida chilenska stjärnor som Arturo Vidal och Matias Fernandez. Han kom att vinna två titlar med Colo-Colo innan nästan utlåning var aktuell. Denna gången till de argentinska bjässarna River Plate, där en viss Radamel Falcao spelade. En sen tackling av en motståndare i inledningen på säsongen höll honom borta från planen i tre månader med ligamentskador i hälen. Han gjorde trots skadan en väldigt bra säsong och återvände till Udinese inför säsongen 08/09.
Hans stora utveckling som människa och spelare
Så fort han började tjäna hyfsade pengar valde han att bygga ett nästan helt nytt hus till sin mamma hemma i Tocopilla, så som han alltid lovat att han skulle göra. Huset totalrenoverades och Alexis gav sin mamma det huset hon förtjänade att leva i. Han försörjde familjen och delade även ut kläder till stadens alla barn.
Alexis koppling och kärlek till Tocopilla är något han visat under hela sin uppväxt och han visar det än idag. Han har byggt fotbollsplaner och finansierat renovering av vägarna. När en jordbävning med magnituden 7,7 ödelade stora delar av Tocopilla, 2007, krävdes det en stor övertalningsförmåga av hans familj för att han inte skulle lämna laget och sätta sig på första bästa plan hem.
Lägg därtill hans jultradition att alltid åka hem till Chile och dela ut julklappar, kläder och fotbollar i de fattigaste delarna av staden tillsammans med jultomten och stadens borgmästare.
Åter till fotbollen. I Udinese gjorde han en stor succé och bildade tillsammans med Di Natale en av Serie A’s bästa duo någonsin. De enda som mäktat med fler mål än Alexis och Di Natale under en säsong var paret Del Piero – Trezeguet som tillsammans gjorde 41 mål 2007/2008, två fler än Alexis och Di Natalie. Hans stora eruption i Italien skulle sedermera leda honom till F.C Barcelona. Flera klubbar var ute efter hans signatur men Barcelona var något speciellt för Alexis. Hans “pappa”, som Alexis valde att kalla honom, José Delaigue, som egentligen var hans mosters man, hade nämligen insjuknat i cancer flera år tidigare. Alexis betalade för den bästa möjliga behandlingen i Chiles huvudstad och stod för alla räkningar.
– Alexis ringer mig varje dag. Ibland tre gånger per dag. Sanningen är att jag lever tack vare honom och jag vill kämpa för att förhoppningsvis få se honom i Barcelona inom en snar framtid, sade en väldigt sjuk José.
Han avled knappt en månad innan övergången till Barcelona offentliggjordes. Alexis ville nu hedra mannen som han såg som sin pappa och som varit den enskilt viktigaste personen i hans personliga utveckling. Han spelade i Barcelona från 2011-2014 och fast att det finns folk som hävdar att han aldrig lyckades så visar siffrorna annat. 47 mål och 36 assist för en spelare som aldrig var odiskutabel i startelvan visar på en av faktorerna till varför Wenger valde att öppna plånboken i somras.
Varför han lyckats så snabbt i Arsenal
Många och jag själv vill hävda att den största anledningen till varför Alexis lyckats i Arsenal är den mentala biten. Jag tror inte att någon som läser detta behöver en närmre presentation av hans kvalitet på fotbollsplanen, det är uppenbart att han besitter en enorm talang. Men Alexis personlighet reflekteras starkt i hans fotboll. Hans vinnarmentalitet är där uppe med den man ser hos de största stjärnorna.
– Jag vill bli Chiles största spelare genom tiderna. När man frågar i Argentina vem som var störst genom tiderna så svarar de “Maradona”. När man frågar i Brasilien svarar de “Pelé”. Jag vill att när man frågar i Chile så skall folk svara “Alexis Sanchez”. I dagsläget svarar vissa Marcelo Salas, vissa Zamorano, man är oense. – sade Alexis under sin tid i Udinese.
Alexis besitter dock förutom den här beslutsamheten en ödmjukhet och en arbetskapacitet som går rätt in i fansens hjärta. Han tar den extra löpningen, även om bollen till synes är omöjlig. Han sätter extra press på motståndarna och gör det klart och tydligt för dem att han alltid är redo att hugga. Uppoffringen han gör för laget smittar av sig och kanske var det just det som Arsenal behövde. Engelsk media insatt i Arsenal menar att klubben lade stor vikt på hans personlighet när man genomförde scoutingen. Hans sätt att offra sig för laget och ta de extra löpningarna för att framkalla misstag hos motståndarbackarna var något Wenger sökte.
I klubben vittnar man om Alexis arbetskapacitet. Theo Walcott sade: “In training he doesn’t even want to do recovery days. That’s how much he loves football.
All the guys have told him he needs to chill out because, at Christmas when all the fixtures come along, it’s going to catch up with you. He doesn’t care, he just wants to play and win. He’s a good leader and something that we haven’t had in the Arsenal team before. He’s a dream to play with.”
Faktumet att Wenger personligen förklarade sitt intresse för Alexis och pratar flytande spanska var viktiga faktorer i varför Alexis valde Arsenal i somras. Wenger har även visat fingertoppskänslan att ge honom frihet på mittfältet och framåt, likt den han har i chilenska landslaget. Nu måste jag erkänna att jag var skeptisk till om Wenger skulle våga ge honom de fria tyglarna så snabbt. Jag hade väldigt fel och jag kan inte påstå mig själv vara Wengers största supporter, men den här gången har han varit spot on.
Det är väldigt sällan man ser en så snabb anpassning till ett nytt lag, ny liga och ny kultur som i Alexis fall. Efter 15 matcher har Alexis mäktat med nio ligamål. Man kan sätta detta i jämförelse med klubbens största ikon genom alla tider, Thierry Henry, som efter 15 ligamatcher hade ett mål i debutsäsongen. Klubbens näst bäste målskytt genom alla tider, Ian Wright, som dessutom är britt och inte behövde samma anpassning, stod för elva mål på 15 matcher i sin debutsäsong.
Alexis Sanchez är i dagsläget den näst bästa debutanten i klubbens historia, efter just Ian Wright. Wenger säger själv: “Även fast jag inte har ett perfekt minne så har man sällan sett en så snabb integrering. Hans inverkan på laget är extraordinär. Han hittar alltid ett sätt att uppnå målen.”
Jag vill slå ett slag för att det som fått Alexis Sanchez att bli den spelaren han är idag och göra det så bra i Arsenal är hans enorma ödmjukhet och hårda arbete och inte bara hans talang. Han har klart för sig vart han kom ifrån och hur viktigt det är att ha båda fötterna på jorden trots ambitioner om att bli bäst och vinna allt.
Jag vill hävda att Arsenal och Wenger har en spelare vars enorma arbete och energi kommer att smitta av sig på övriga spelare och fans och visa sig vara en viktig faktor i Arsenals framgång eller inte framgång den här säsongen. Jag menar att kopplingarna mellan Alexis hårda jobb för att göra livet lättare för sina nära och hans sätt att offra sig för sina lagkaramter är tydliga och framstående. Framförallt om man blickar mot hur vissa tendenser har visats bland sydamerikanska spelare från tuffa förhållanden när rikedom och pengar ibland stigit dem över huvudet, där fotbollen blivit sekundär.
För mig har inte Arsenal bara värvat en fantastisk fotbollsspelare, utan även en fantastisk människa som kommer att funka som en tydlig inspirationskälla för de yngre om hur viktigt det är med hårt jobb.
Med tanke på Premier Leagues tighta schema runt juletider så kommer Alexis förmodligen inte att kunna befinna sig hemma i Tocopilla och dela ut julklappar till barnen, men kanske börjar hans julklappsutdelning till fansen redan på söndag mot Liverpool.
//S. Torres