Två Chelseaikoner på varsin sida i kvällens stormatch på Stamford Bridge

Det är knappast de två mest formstarka lagen som möts. Det har snart gått fyra veckor sedan Man City senast vann en fotbollsmatch. Chelsea å sin sida har inte lyckats vinna någon av sina tre senaste matcher inom ordinarie tid. Båda lagen drabbades dessutom nyligen av smärtsamma och pinsamma cupförluster mot Bradford respektive Middlesbrough.

Managerkampen mellan José Mourinho och Manuel Pellegrini påbörjades redan i Spanien och La Liga och har därefter importerats till Premier League, i och med att såväl Pellegrini som Mourinho anlände till Man City respektive Chelsea inför förra säsongen. De verbala örfilarna och försöken till härskartekniker duggar tätt när dessa två managers förhåller sig till varandra, och det är rätt uppenbart att de inte är bästa vänner.

Annars är det här en match som är speciell på fler sätt än enbart att det är en match med avgörande betydelse för Premier League-striden, även om det så klart är stort nog. Men en stor aspekt av matchen är också att är Frank Lampards återkomst till Stamford Bridge, fast den här gången i en helt annan skepnad än förut.

Chelseas kanske främsta spelare genom tiderna anländer den här gången i fiendeskrud och ska försöka skjuta ligatiteln till konkurrenterna. Det kommer helt säkert bli känslosamt och mer än en Chelseasupporter lär inte riktigt veta vilket ben de ska stå på om det faktiskt visar sig att Frank Lampard vinner den här matchen åt Man City.

Annars är kanske just den här stormatchens tema på förhand att det är just två ikoner från Chelseas gamla stormaktsgarde som står i förgrunden, om än av lite olika skäl.

Didier Drogba kommer med intill visshet gränsande sannolikhet vara den stora förgrundsgestalten i Chelseas anfall nu när Diego Costa har drabbats av tre matchers avstängning för sin stampförseelse mot Liverpool i veckan. Drogba är till åren kommen men fortfarande en effektiv anfallare. Den här säsongen har han startat i blott två ligamatcher, mot Man Utd och mot Tottenham, och han gjorde mål i båda dessa matcher.

Frank Lampard naturligtvis. I och med att Yaya Touré, Man Citys demoniska mittfältsgeneral, befinner sig på annan ort i och med de afrikanska mästerskapen så överförs en stor del av ansvaret och förhoppningarna på Man Citys mittfältsspel på just Lampard. Likt Touré har Lampard kapaciteten att binda ihop försvar med anfall, och givet att Lampard gjorde mål mot Chelsea i lagens tidigare möte under säsongen så vet vi att Lampard kan vara ytterst effektiv i sådana här matcher.

Två Chelseaikoner på varsin sida. De har tagit sig hit längs olika vägar. Drogba gjorde en avstickare till Turkiet innan han blev återkallad som backup, en roll han fyller på bästa möjliga sätt. Lampard blev kvar innan han blev såld till New York City och därefter vidarebefordrad till Manchester. Att de fortfarande, så här långt fram i sina respektive karriärer, kan ha en så stor betydelse i ett sådant här sammanhang är en vittnesbörd om deras storhet som fotbollsspelare.

Rent taktiskt har det inför matchen pratats om lagens försvagningar. Man City saknar naturligtvis Yaya Touré. Chelsea saknar å andra sidan såväl ligans just nu kanske bäste anfallare i Diego Costa som sin absolut bäste mittfältsdirigent i Cesc Fabregas. Normalt sett har Chelsea i diskussionen allmänt setts som de relativa förlorarna i denna olyckans vågskål.

Jag vet dock inte riktigt om jag vill hålla med om detta. Nu är det självklart aldrig något positivt att drabbas av skador och avstängningar, allra helst inte på nyckelspelare som Costa och Fabregas, men jag skulle ändå vilja påstå att det är skador och avstängningar som spelar Chelsea i händerna.

Didier Drogba är även han liksom Costa en mycket fysisk anfallare, och kan således utgöra en stor fysisk utmaning till Vincent Kompany i Man Citys mittförsvar. En möjlighet som uppenbarar sig med detta är att Drogba kan lyckas locka in Kompany i dueller som både kan resultera i farliga fasta situationer för Chelsea och i att det öppnas upp ytor bakom Man Citys backlinje; ytor som exempelvis Eden Hazard lär försöka utnyttja till maximal effekt.

Chelseas främsta taktiska svaghet den här säsongen har varit att ytan framför deras backlinje har lämnats förhållandevis obevakad. Cesc Fabregas vill gärna flytta framåt i planen och Nemanja Matic har därmed fått patrullera ett alltför stort område. Utan Fabregas att tillgå så ges José Mourinho ett taktiskt alibi att istället komplettera Matic med en mer defensivt inriktad mittfältare, till exempel John Obi Mikel eller Ramires, och på så vis täppa till just denna yta.

De fördelar som Man City tror sig se med Costas och Fabregas frånvaro behöver alltså inte vara några större fördelar alls. Att det kommer bli en hård kamp och intensiv taktisk duell på Stamford Bridge ikväll är dock något som framstår som helt självklart.

:::

Be Champions!!

Då Mike Ashley, Newcastles ägare, väldigt sällan yttrar sig i media om sin syn på klubben och lagets ledning, så är det rätt svårt att föreställa sig hur han tänker. Men man får anta att tidsrymden om fyra veckor innan detta beslut meddelades betyder att Newcastle sökte efter någon annan utan att lyckas hitta någon lämplig.

En annan teori var att Newcastle medvetet drog ut på beslutet för att slippa lägga ut pengar på spelarköp som ofta blir nödvändigt när en ny manager kommer till klubben. En i vissa avseenden redan tunn spelartrupp blir på så vis än mer uttänjd. Men å andra sidan motsägs den teorin av att Newcastle till slut alltså inte anställer någon ny manager alls.

När Lee Charnley, Newcastles VD, nyligen uttalade sig i en lokaltidning så var det många som utifrån detta uttalande drog slutsatsen att en ny manager skulle komma först till sommaren. Det fanns många aktuella kandidater, men ingen av Remi Garde, Frank de Boer, Thomas Tuchel med flera var tillgänglig innan sommaren.

Någon särskild krissituation råder heller inte för Newcastle. Det har förvisso inte varit någon särskilt bra säsong för Newcastle, men de ligger trots allt elva i tabellen med 27 poäng efter 22 spelade matcher. Givet att laget inte rasar fullständigt samman så klarar de sig kvar i Premier League och därmed är det förhållandevis liten risk att hålla kvar vid John Carver säsongen ut.

Att John Carver själv skulle bli kvar som Newcastles manager efter sommaren är osannolikt. Dels brukar en klubb som Newcastle söka efter mer etablerade namn på den positionen. Dels har Carvers resultat så här långt, en poäng på fyra matcher, knappast övertygat någon om att Carver har vad som krävs för att lyckas. Det skulle fordras en makalös vårsäsong för att Carver skulle bli en seriös kandidat.

Fördelen för Newcastle med att vänta till sommaren med att anställa en ny manager är både att de nu har tid att verkligen göra sin research och hitta rätt manager för klubben, snarare än att skynda igenom processen som de kanske har haft för vana att göra tidigare, och att de tillgängliga alternativen då också är fler än att behöva välja ur ett mer begränsat utbud nu i januari.

Men det där med fler alternativ på arbetsmarknaden medför naturligtvis också en risk för Newcastle. Alternativen blir fler också för de managers som Newcastle är intresserade av. Frank de Boer är till exempel ett av de namn som cirkulerar som möjlig ersättare till Luis Enrique, och Remi Garde är en av Europas mer eftersökta managers. Större och mer attraktiva klubbar ges möjligheten att norpa dem framför näsan på Newcastle.

Fansens förhoppning är att Newcastle redan har fått till en överenskommelse med en ny manager att ta över till sommaren. Men givet att de har haft många anledningar genom åren att bli besvikna på liknande förhoppningar så kan de med viss rätta känna visst tvivel runt detta. De kan i alla fall glädjas åt att de namn som nämns till managerposten samtliga är framstående namn med framtiden för sig.

Under tiden så har John Carver förutsättningarna för att allra minst ta Newcastle genom säsongen. Newcastle behöver runt 15 poäng till för att rent tabellmatematiskt hålla sig kvar i Premier League, och Newcastle med sitt spelarmaterial bör kunna klara av det. Som vikarierande manager kan Carver fylla sitt syfte, men på sikt är inte Carver den manager som tar Newcastle framåt.

:::

Be Champions!!

Diego Costa älskas och försvaras naturligtvis av sina egna supportrar, av sin manager och av sina medspelare. Att motståndarfansen i alla fall tillfälligtvis kan se rött när hans namn nämns i samband med match mot deras lag är i någon mening förståeligt. Vad jag dock har mer svårt att förstå är den motvilja som hävdas mot Diego Costa även från neutrala supportrar, och på längre sikt även av motståndarsupportrar.

Därför att det är ju den här typen av spelare som gör fotbollen spännande och oförutsägbar. En Premier League-match med Diego Costa på planen är roligare att titta på än en Premier League-match utan Diego Costa på planen, så mycket kan man förmodligen säga med säkerhet. Fotbollen behöver karaktärer som Diego Costa eftersom det är sådana karaktärer som i slutänden får oss att bry oss mer om fotbollen.

Diego Costa går ibland över gränsen, men det är just denna egenskap som gör honom så sevärd. Detta på samma sätt som spelare före honom likt Eric Cantona, Roy Keane, Patrick Vieira, Wayne Rooney och Luis Suarez hade det där oförutsägbara elementet i gränslandet mellan geni och galenskap. Costa kommer inte att explodera i varje match, men vi vet att det finns en god chans att han gör det.

Jag upplever att den här typen av spelare accepterades mycket lättare förr och jag kan inte se någon annan anledning till det än att den ökade TV-kulturen och mediagranskningen av Premier League har lett till en mer PR-orienterad kultur där moralens självutnämnda väktare försöker tvätta bort varenda antydan till mänsklig oanständighet. Kvar blir en alltmer steril fotboll som blir mer och mer intetsägande.

Det där spiller så klart över också på oss supportrar. Vi gnäller energiskt på varenda spelare som gör eller säger det minsta fel, för att i nästa andetag beklaga oss över att fotbollen inte längre har några intressanta personligheter, och hur intetsägande spelarnas intervjuer har blivit. Och sedan gnäller vi igen när någon enskild personlighet tittar fram som vi av någon mer eller mindre god anledning råkar inte gilla.

Direkta fulheter vill vi självklart inte se på planen. Diego Costa stampade medvetet eller ej på två spelare i tisdagens match mot Liverpool. Hans stampning på Emre Can såg klart medveten ut och det skulle förvåna mig om han inte blir bestraffad för det. Stampningen på Martin Skrtel är jag mer osäker kring. Men i sakens natur ligger att Costa kommer få sitt straff för detta, och längre än så behöver inte våra fördömanden sträcka sig.

Liverpools fans har kanske mer anledning än de flesta att känna sig upprörda över Diego Costas beteende. De hade ju fram till och med förra säsongen en egen spelare i Luis Suarez som även han framställdes som pantomimskurk och som stundtals bestraffades hårt för det och häcklades för det i media. De vill så klart i någon form av missriktad rättvisas mening se Costa få samma behandling nu som Suarez fick då och känner kanske ett visst mått av bitterhet när så inte riktigt blir fallet.

Men samtidigt är det svårt att jämföra. Diego Costa har trots allt inte bitit spelare vid upprepade tillfällen, svarat för rasistiska tillmälen mot andra spelare på planen, och så vidare. Om Diego Costa hade haft detta i bagaget innan hans insatser i tisdags så hade reaktionen i engelsk media helt säkert blivit en annan och betydligt mer hätsk än vad den ändå är nu, och då är den trots allt inte helt vänlig nu heller.

Diego Costa må vara något av en skitstövel på planen, men han framstår också som en renhårig skitstövel. Han är en dröm att ha på planen för en medspelare och han är en dröm att ha i Premier League också för de supportrar som gillar att se dramatik, spänning, oförutsägbara händelser och uttrycksfulla karaktärer inom engelsk fotboll.

:::

Be Champions!!

ADJECTIVE
Lacking enthusiasm and determination, carelessly lazy: ”a lackadaisical defence left Spurs adrift in the second half”. Synonyms: careless, lazy, unenthusiastic, half-hearted.

Dagens skrock kommer från Google där någon anställd med vad man får anta vara Arsenalsympatier har gått in och ändrat i definitionen på ordet ”lackadaisical” i syfte att göra lite rolig narr av Tottenhams läckande försvarsspel.

Tottenham slarvade mot Leicester i FA-cupen senast. Kanske beror ett sådant slarv dels på en mental och fysisk trötthet efter att med en halv säsong under bältet redan ha gjort 37 matcher, dels på att Tottenham och Mauricio Pochettino gjorde nio förändringar i sin startuppställning utan att egentligen ha någon sammanhängande tanke i sin rotationspolicy. En framgångsrik sådan policy måste bygga på att fräscha spelare kan komma in och prestera med god form.

Tottenhams slarv är i min mening uppenbart över hela planen. Defensivt i meningen att Tottenham inte är tillräckligt skickliga på att stänga en match som exempelvis Chelsea. Offensivt i meningen att Tottenham inte heller riktigt förmår att döda matcher i den stil som exempelvis Man City har för vana att kunna göra. Om Tottenham vill börja uppnå riktig framgång så är detta brister som behöver åtgärdas.

Tottenham har fått mycket välförtjänt beröm den här säsongen för sin förmåga att avgöra matcher i dess slutskede. Baksidan av att ofta befinna sig i sådana situationer är dock att man rent statistiskt också ökar sannolikheten för att försätta sig i lägen som man till slut inte lyckas reda ut, vilket leder till onödiga poängtapp eller olyckliga cupförluster.

Tottenham spelar ikväll sin tredje cupmatch inom loppet av en vecka, det vill säga returmötet mot Sheffield United på Bramall Lane. De går in i matchen med en 1-0-ledning i bagaget från den första matchen på White Hart Lane, men stukade efter helgens förlust mot Leicester och med vad man får förmoda vara en ytterst entusiastisk hemmapublik. Det kommer alls inte att bli någon lätt uppgift.

Det finns ju olika sätt att reagera på en förlust. Det första sättet är att bli förbannad, skrika, slå sönder saker och skylla på allt möjligt. Det andra sättet är att låtsas som om förlusten i själva verket är något positivt, som om man på något vis förlorade med avsikt för att på så vis uppnå någon form av mer eller mindre långsökt fördel. Ett exempel kan vara de som hävdar att det var bra med en förlust eftersom det då blir färre matcher och man då kan ”fokusera” på de matcher som är viktiga.

Det tredje sättet är det förmodligen mest konstruktiva. Det vill säga att bli förbannad över det dåliga resultatet men rikta denna ilska mot sin egen insats och använda det som tändvätska i kommande match. Fördelen med att spela så snart igen är att där inte finns något utrymme för att älta gamla misstag. Om Tottenham kan utnyttja detta ikväll så har de goda möjligheter att klara av den här matchen mot Nigel Cloughs Sheffield United.

Om det emellertid skulle bli förlust och någon kommer försöka vända det till något positivt, ”en match mindre!”, så blir jag dock tokig så jag börjar skrika. Dels finns det ingen supporter, manager elle spelare vid sina sinnens fulla bruk som tackar nej till en cupfinal på Wembley. Dels handlar det alltså om en match mer eller mindre vilket knappast påverkar matchprogrammet i någon större eller mer betydelsefull utsträckning.

Men det finns ingen anledning att tro att Tottenham tar lätt på den här matchen. Man kan så klart hävda att själva anledningen att Mauricio Pochettino vilade så många spelare i lördags var just för att kunna hålla fokus just på denna match. Bättre en cupfinal i handen än en cupfinal i skogen verkade vara hans resonemang i det avseendet.

Men Pochettino har samtidigt många beslut att fatta vad gäller både Tottenhams försvar och anfall. Vem ska stå i mål? Vilka ska spela i backlinjen jämte Kyle Walker och Jan Vertonghen som framstår som givna. Vilken anfallare spelar man längst fram när Harry Kane å ena sidan kan behöva vila men övriga anfallare å andra sidan inte förmår göra mål på sina chanser? Det är i planens båda ändar som Tottenham måste hitta nya svar och lösningar.

:::

Be Champions!!

Å andra sidan så är också det faktum att både Chelsea och Tottenham förlorade i helgen, och således blev utslagna ur FA-cupen, något som borde vara en varningsklocka för dessa lag och höja deras beredskap. Både Chelsea och Tottenham hade rimligtvis förväntat sig att vinna sina respektive matcher mot Bradford och Leicester, men vet nu in på bara kroppen att allt inte alltid blir som väntat av sig självt.

Chelseas chanser på en fyrling är borta för säsongen, i och med förlusten mot Bradford. Men möjligheten till en trippel finns fortfarande kvar i och med att Chelsea får anses som favoriter i Ligacupen, att de har en god ledning i ligan samt får anses som en av de starkaste återstående kandidaterna i Champions League.

Liverpool lär under resten av säsongen ha ett getöga på att möjligen kunna på allvar ge sig in i kampen om en av Champions League-platserna på allvar, allra helst som Daniel Sturridge nu sägs vara på väg tillbaka från skada. Annars är det just i de båda cuperna som Liverpool har sin kanske bästa chans till framgång den här säsongen, tillsammans med Europa League i vilken Liverpools europeiska tradition borde kunna vara till deras fördel.

Mycket som jag ser det handlar ikväll om vilka som egentligen vill vinna mest. Det där kan i och för sig ses som ett rätt platt påstående, för naturligtvis är det inte så att något av lagen liksom inte vill vinna. Men frågan är för vilka det betyder mest, vilka som är mest desperata. Är Chelseas titelhunger så stor att den överträffar Liverpools törst på framgång och vilja att i någon mening rädda sin säsong?

Att matchen trots allt har betydelse visade dock det första mötet på Anfield, där det både käbblades på planen och bråkades i spelartunneln. Inte minst Diego Costa och Jordan Henderson visade vad de tyckte om varandra. Så värst konstigt är det kanske inte att just Diego Costa var inblandad, spelaren som är likt ett vandrande gräl hela han. The Guardian har för övrigt en mycket läsvärd artikel om just Costa:

https://www.theguardian.com/football/blog/2015/jan/26/diego-costa-rascal-chelsea-liverpool-capital-one-cup-nick-miller

Diego Costa känns på något vis som den perfekte Chelseaanfallaren. I alla fall som den perfekte anfallaren i ett Chelsea under José Mourinhos ledning. Han besitter liknande egenskaper i termer av kraft och tyngd som Didier Drogba, den anfallare som Chelsea aldrig lyckats att riktigt ersätta, trots många försök både med och utan Drogba i klubben, förrän kanske just den här säsongen med just Costa.

Han besitter också en värdefull egenskap i en slags elakhet som passar rätt väl in i vad man upplever som José Mourinhos managerstil. Det gäller att vinna och för att vinna så får man ta till lite smutsiga knep. Om det sedan handlar om tjuvnyp eller psykningar på planen eller andra knep spelar mindre roll. Lite som artikeln säger, Costa är en underhållande skitstövel men när han spelar för ditt lag så är han din skitstövel.

Utan tvekan tycker jag i alla fall det är så att Diego Costa med marginal har varit den här säsongens mest spännande och färgstarka värvning, vilket inte behöver vara samma sak som den bästa värvningen så klart, även om Costa nog hamnar högt också där. Premier League är hur som helst en i alla fall i mina ögon värdefull och omtyckbar profil rikare med Diego Costa.

Vad gäller semifinalen mellan Chelsea och Liverpool ikväll så kommer det bli en tät match mellan två lag som helt enkelt inte gillar varandra särskilt mycket, mellan supportergrupper som knappast respekterar varandra i någon större utsträckning. Det kommer bli tufft på planen och mycket talar i min mening för att det lag vinner som för kvällen besitter flest skitstövlar på planen.

:::

Be Champions!!

Det där skulle kunna utgöra en hyfsat bra utgångspunkt för en lista över de främsta FA-cupskrällarna inom engelsk fotboll. Det finns naturligtvis fler men detta är matcher som ofta nämns i sådana sammanhang. Men den gångna helgen har minst sagt bjudit på ett par resultat som definitivt kvalar in på en dylik lista.

På sätt och vis började det redan i fredags med Cambridges högst överraskande och imponerande 0-0 mot Man Utd. Ett fantastiskt resultat för Cambridge naturligtvis, inte minst ekonomiskt i och med att returmatchen på Old Trafford garanterar dem mer intäkter än hela deras förra säsongs omsättning. Men att ha det på en lista över de största skrällarna blir lite ogörligt i och med att Man Utd trots allt är allt annat än utslagna.

Ett liknande resonemang skulle jag föra om Liverpool, som även de får 0-0 med sig, detta på hemmaplan mot Bolton. Returen går förvisso här på bortaplan, och Bolton är ett större lag än Cambridge, så Liverpools situation får beskrivas som i alla fall på förhand betydligt mer besvärlig. Men inte heller här är jag benägen att tala om det som någon av de stora FA-cupskrällarna, även om resultatet onekligen adderar till känslan av en galen FA-cuphelg.

Tottenham var ett av storlagen som kraschade ut ur FA-cupen i lördags. Att de skulle förlora mot Leicester på hemmaplan var så klart oväntat, men sett till att Leicester trots allt är ett Premier League-lag så är jag inte heller här benägen att betrakta det som någon stor FA-cupskräll. I så fall hade jag betraktat Leeds vinst mot Man Utd 2010 som en i det avseendet väsentligt större skräll, och en sådan lista kan inte innehålla varenda resultat som är det minsta överraskande om den är tänkt att förbli meningsfull.

En betydligt hetare kandidat till FA-cupskräll är Middlesbroughs kölhalning av Man City på Etihad. Inte bara resultatet utan också det förhållandevis trygga sätt som Middlesbrough vann matchen på imponerade. Helt överraskande är det dock kanske inte, Man City hade problem på hemmaplan redan i förra omgången mot Sheffield Wednesday.

Likaså kan man fundera över om detta ens är en av de större FA-cupskrällarna ens i bara Man Citys närhistoria. De två senaste säsongerna har Man City förlorat mot Wigan. I den första matchen desto mer överraskande eftersom det var i finalen på Wembley. I den andra matchen förlorade man även där på hemmaplan mot Wigan som då som nu spelade i The Championship.

Att Chelseas förlust hemma mot Bradford dock tillhör en av de stora skrällarna i FA-cupens historia är de flesta dock rörande överens om. Inte minst i och med att Chelsea alltså leder matchen med 2-0. Ännu ett resultat i raden den här säsongen där engelska storklubbar på ett oförklarligt sätt tappar just en 2-0-leding på hemmaplan. Att Bradford dessutom spelar så lågt ned som i League One gör naturligtvis inte saken sämre.

José Mourinho, som normalt sett brukar kritiseras för att vara allt annat än trevlig och sympatisk i förlust, gjorde däremot den här gången en väldigt snygg gest när han efter matchen besöker Bradfords omklädningsrum för att rikta sina personliga gratulationer till var och en av Bradfords ledare och spelare. Det finns vissa resultat och prestationer som man helt enkelt måste beundra, även om man själv så att säga drabbas av dem.

Vad Bradfords vinst på Stamford Bridge åtminstone betyder på kort sikt för Chelsea, utöver att de är utslagna ur FA-cupen, borde vara en känsla av osäkerhet inför morgondagens cupsemifinal mot Liverpool. På motsvarande sätt borde Liverpool uppmuntras av resultatet. Att Mourinho alltså betonar betydelsen av att inte gräva ned sig på grund av förlusten, och snarare betonar det positiva i att spela så snart igen, är förmodligen klokt.

Arsenal var det enda av de engelska storlagen som tog sig vidare till den femte omgången utan någon omväg via omspel, detta genom att på bortaplan besegra Brighton med 3-2. Arsene Wenger poängterade efter matchen att han visst det skulle bli svårt men att Arsenal skulle kämpa för att vinna FA-cupen en andra gång i rad – en något mer entusiastisk hållning än vad Wenger tidigare har gett uttryck för gällande någon av de engelska cuperna.

Lottningen av FA-cupens femte omgång kan ni se ikväll klockan 20:20 svensk tid. FA-cupen rullar alltså vidare, med flera av de största lagen utslagna och många av de mindre kvarvarande lagen som uppmuntrats av Bradfords, Middlesbroughs och Leicesters skrällar. Det kan bli en riktigt rolig fortsättning på FA-cupen.

Närmast ikväll dock, när Stoke beger sig till Rochdale för den sista matchen i FA-cupens fjärde omgång. Och det är nog ingen svårighet att föreställa sig vilka associationer och jämförelser som Rochdales manager Keith Hill använder sig av i omklädningsrummet inför matchen för att motivera sina spelare till den här matchen.

:::

Be Champions!!

Att jämföra den likgiltiga inställningen till FA-cupen med den glöd och den passion som West Ham visade upp i sina två matcher i tredje omgången mot Everton är inte ens meningslöst. Det vore som att jämföra Usain Bolt med en halt guldfisk. Omspelet mot Everton på Upton Park, som West Ham vann efter straffar, kan mycket väl ses som en het kandidat till säsongens match inom engelsk fotboll.

Om förlusten mot Nottingham Forest för ett år sedan på ett tydligt sätt definierade West Hams säsong 2013-14, så kan det mycket väl vara så att matchen och vinsten mot Everton för några veckor sedan lika tydligt definierar West Hams säsong 2014-15. Vilken skillnad och vad mycket som faktiskt kan hända på blott ett år.

Det missnöje som fanns i och runt West Ham under och efter säsongen hade mycket väl kunnat förlama klubben och resulterat i förlamande förändringar i personal och organisation. Fansens och klubbledningens krav på offensiv fotboll såg ut att stå i direkt kollisionskurs med Sam Allardyces auktoritet som manager, allra helst som anställningar gjordes där bland andra Teddy Sheringham utsågs till offensiv coach.

Utveckling sker ofta genom någon form av konflikt mellan det rådande och det önskade. West Ham har lyckats ta detta frö till missnöje och istället odla just en konstruktiv utveckling där både laget har förstärkts och kompletterats samtidigt som personalsidan i klubben, inte minst Sam Allardyce själv som manager, har utvecklats och hittat nya vägar.

West Ham är på många sätt en av de klassiska engelska klubbarna, inte minst för oss som följt Tipsextra under unga år. Lagets historia är också anrik, men det finns å andra sidan rätt lite som talar för att West Ham ska framstå som något särskilt charmigt eller sympatiskt lag i stil med exempelvis Swansea, Southampton eller Newcastle. Ändå känns det som om så på något sätt har blivit fallet.

När Swansea och Southampton med flera hyllas så handlar det ofta om en spelstil i grunden. De spelar på ett sätt som är tilltalande och upplevs som modernt, på senare år har detta handlat om en typ av possession- och pressfotboll som gjordes populär och mainstream av Barcelona för sisådär fem år sedan. Ska man sammanfatta det smått cyniskt så kan man säga att dessa lag hyllas för att de spelar ”icke-brittiskt”.

West Ham å sin sida framstår som charmiga just för att de faktiskt upplevs som brittiska i sin spelstil. I ett Premier League där till och med en klubb som Stoke har softat till sig och blivit mer kontinentala i sin spelstil så framstår West Ham som en sista bastion för vad som ändå har varit populärt, framgångsrikt och inte minst kännetecknande för engelsk fotbollsidentitet under många år. Och lagets framgångar den här säsongen kan ses som en indikation att kanske har likriktningen mot en kontinental spelstil i alla fall delvis gått lite för långt i Premier League.

En annan av West Hams stora styrkor som fotbollslag, som jag upplever den, är också dess starka lokala koppling. Det finns med spelare som Kevin Nolan, James Tomkins, Carlton Cole, Mark Noble, Matt Jarvis, Stewart Downing, Andy Carroll, James Collins, Aaron Cresswell och Ravel Morrison en högst påtaglig brittisk kärna i West Ham som inte finns i något annat lag med seriösa aspirationer på en topplacering i Premier League.

Inte nog med det, utan spelare som James Tomkins och Mark Noble är egna produkter ur West Hams erkänt starka plantskola, och de är därtill födda och uppvuxna i Londons östra kvarter. Som spelare är de viktiga kulturbärare och det är helt säkert ingen tillfällighet att just West Ham av alla lag har kommit längst i att behålla en engelsk fotbollsidentitet i sitt sätt att spela fotboll och agera på planen.

West Hams äventyr går vidare i FA-cupen idag. De ställs mot Bristol City på bortaplan och West Ham borde ha goda chanser att avancera till den femte omgången. Det ser alltmer osannolikt ut att West Ham ska kunna utmana på allvar om någon av Champions League-platserna, och det var i ärlighetens namn aldrig riktigt aktuellt. Emellertid är FA-cupen en utmärkt möjlighet för West Ham att markera sitt revir den här säsongen.

Jag tror i alla fall inte det finns något lag som är kvar i FA-cupen som kommer att bli direkt lyckliga över att bli lottade mot West Ham. West Hams tyngd och passion kan bära dem ända till Wembley.

:::

Be Champions!!

Flera av storlagen går in i action idag, bland dem naturligtvis Chelsea, Man City, Tottenham och Liverpool. Chelsea fick möta Bradford till slut, som i sitt omspel besegrade Millwall. En rolig detalj i planeringen inför den matchen är att FA skriver på sin hemsida, när det fortfarande var oklart vilka som skulle bli Chelsea motståndare: ”If Millwall 1pm KO, if Bradford City 3pm KO”.

Alla klubbar är lika, men vissa klubbar är liksom lite mer lika än alla andra.

Dagens mest intressanta match tycker jag emellertid är den på St Mary’s, mellan ligatrean Southampton och det Alan Pardew-pånyttfödda Crystal Palace. Nu kommer förvisso inte den matchen TV-sändas (se gårdagens blogg), i och med att TV-bolagen naturligtvis väljer att istället visa Chelsea och Liverpool mot på förhand ytterst nederlagstippat motstånd, samt den tidiga matchen mellan Blackburn och Swansea.

Southampton gick ju på en mina i Ligacupen där de åkte ut mot Sheffield United. Men Southampton har överraskat de allra flesta med sitt spel i år och känns fullt kapabla att dra iväg på en riktigt lång cup run som mycket väl kan sluta både på Wembley och med att klubben lyfter sin första större titel sedan de minst lika överraskande vann just FA-cupen 1976, efter att ha besegrat ett våldsamt favorittippat Man Utd i finalen.

Southampton har dock de viktigaste ingredienserna för att lyckas bra i ett cupspel. De är riktigt täta centralt i banan med en stark backlinje och ett defensivt mittfält som knappast står många andra lag i Premier League efter, oavsett storlek eller status. De har dessutom bra och produktiva spelare i offensiven som kan avgöra matcherna till lagets fördel. Kort och gott, Southampton har de flesta redskapen för att kunna undvika förlust, vilket är vad som är viktigast i cupspel.

Crystal Palace är också ett intressant fotbollslag just nu. Laget hade alltmer tilltagande problem med Neil Warnock men verkar ha hittat en andra andning med Alan Pardew som manager. Ett lag som verkar dömt för nedflyttning lyckas alltså rycka upp sig igen strax efter nyåret, detta alltså nu för andra säsongen i rad.

Tony Pulis fick ju väldigt mycket beröm för sin insats med Crystal Palace förra säsongen, vilka han lyfte från nedflyttningsplats till en elfte plats, klubbens högsta placering i Premier League någonsin. För detta belönades han med utmärkelsen Årets manager i Premier League och hyllades vitt och brett innan han abrupt lämnade klubben strax innan den här säsongen skulle börja.

Nu har förvisso Crystal Palace under Alan Pardew en bra bit kvar att gå innan de visar sig lika stabilt framgångsrika som under förra vårsäsongen. Men de inledande resultaten väcker ändå frågan hur mycket av Crystal Palaces framgång förra vårsäsongen faktiskt hade med Tony Pulis som manager att göra och hur mycket som snarare bara hade att göra med att det blev någon form av förändring vilken som helst.

Att Alan Pardew i alla fall inledningsvis uppnår en exakt likadan effekt med Crystal Palace antyder att fenomenet kanske inte är helt och hållet personbundet. Ett vanligt tankefel hos människor är dock att vi ofta vill tillskriva enskilda individer ansvaret för framgång, hjältemyten är starkt präglad i vårt samhälle. Ofta underskattas dock situationens betydelse, om det inte handlar om att förklara ett misslyckande.

Förändring i sig skapar däremot ofta någon form av reaktion. Och kanske är det detta som i huvudsak låg bakom Crystal Palaces revolutionära uppryckning förra vårsäsongen och som ser ut att kunna ligga bakom en liknande uppryckning denna vårsäsong.

:::

Be Champions!!

På ett sätt utgör matchen en form av milstolpe. Det är nämligen den 44:e matchen i rad som Man Utd gör i FA-cupen och som även TV-sänds, närmare bestämt har samtliga Man Utds matcher i FA-cupen under exakt ett årtionde också sänts i TV. Ett smått otroligt facit får man lov att säga, inte minst med tanke på exempelvis Arsenal som bara haft 38 av 46 matcher TV-sända, eller Chelsea med sina 37 av 55 matcher.

(”All right, Mr. DeMille, I’m ready for my close-up.”)

Som supporter klagar man så klart inte över möjligheten att se sitt lag, men det går ändå att ifrågasätta den där sändningspolitiken utifrån mer generella perspektiv. FA-cupen är tänkt att vara en turnering i vilken samtliga klubbar behandlas lika, och dessutom avsedd ekonomiskt att vara ett stöd till de mindre klubbarna. Fördelningen av publikintäkter från matcherna är ett tydligt exempel på detta där klubbarna delar dessa lika match för match.

Å andra sidan kan man även förstå TV-bolagen. De sänder självklart hellre en fotbollsmatch där många miljoner är intresserade av att följa sitt lag, än en aldrig så intressant fotbollsmatch mellan två mindre klubbar som skulle locka få tittare bland andra än engelska fotbollspuritaner, och även bland dessa är det förmodligen många vars intresse till största delen är en sorts läpparnas bekännelse utan förankring i någon form av praktisk handling.

Utifrån ett marknadsperspektiv finns alltså inget att orda om detta tingens tillstånd, då är allt som det ska vara. Den moraliska debatten kring FA-cupen är emellertid om man vill att marknadens villkor ska styra även här. Skulle inte en tanke med en cup arrangerad av FA, som ska vara hela den engelska fotbollens dagmamma, kunna vara att den ska eftersträva några högre och gemensamma värderingar om fotbollens utveckling och resursfördelning?

Vi får gå cirka fem år tillbaka i tiden för att se var det kanske skedde en mer allvarlig brytpunkt. Dessförinnan sändes de allra flesta FA-cupmatcherna av BBC, ett public service-bolag. Därefter har sändningsrättigheterna till största del förvaltats av ITV, och på senare tid även ESPN och BT Sports. Rimligtvis skulle en kollektivistisk sändningspolitik lättare kunna upprätthållas med BBC som motpart, men jakten på TV-pengar har fört FA-cupen bort från BBC och in i famnen på privata alternativ.

(”I am big. It’s the pictures that got small.”)

Man kan alltså med fog hävda att den så kallade cupmagin i FA-cupen i allt större utsträckning har ersatts av försök att berika sig. Och de mindre klubbar som inte ges utrymme i TV-rutan försöker så klart hitta sina egna sätt. Det rapporteras exempelvis om hur Cambridge inför kvällens match chockhöjer priset på bortabiljetterna från £19 till £30, samt tar betalt av klubbens anställda för att gå på matchen.

Det är samtidigt svårt att klandra dem alltför brutalt för detta. De låter sig drivas av ett marknadstänkande runt utbud och efterfrågan, vilket känns rimligt om de samtidigt är utsatta för ett krasst marknadsperspektiv när det gäller TV-bolagens sändningspolitik. Man behandlar andra så som man själv blir behandlad.

Ska den mekaniken brytas så måste först FA omformulera sin FA-cupstrategi till att följa den så kallade gyllene regeln – de måste börja behandla FA-cupen och dess sändningsrättigheter så som de själva vill bli behandlade. Den negativa cirkeln måste således vändas och FA måste våga låta sig styras av värderingar snarare än ett snävt ekonomiskt intresse.

Mitt i allt detta ska naturligtvis en fotbollsmatch spelas också och ett mått av cupromantik finns allt när lilleputten Cambridge, med den sverigebekante Richard Money som manager, ska försöka rubba giganten Man Utds cirklar; ett jättedödarmöte av just det slag som hela den långa FA-cupmyten är uppbyggd av. Man Utd har naturligtvis åkt på en rejäl cupsmäll tidigare under säsongen, mot MK Dons i Ligacupen.

Nu är Cambridge en betydligt mindre klubb än MK Dons. League Two-lagets hemmaarena The R Costings Abbey Stadium tar strax under 8,000 åskådare, och det beräknas naturligtvis bli utsålt ikväll. Men Cambridge har hunnit skaffa sig viss vana från stora cupmatcher efter att ha spelat final i The FA Trophy, FA:s något mindre cupturnering, samt vunnit playoff-finalen i The Conference förra säsongen. De vann dessutom sin senaste match med 4-0 mot Newport County och bör i alla fall kunna gå in med viss optimism till kvällens match mot Man Utd.

Det återstår att se om optimism och glädje fortfarande råder efter matchen. I sportslig mening för Richard Money om Cambridge mot alla odds har lyckats undvika förlust. Eller i finansiell mening för klubben och dess VD Jez George som dels kan räkna hem £144,000 i TV-pengar samt säkert hoppas på ett oavgjort resultat och ett omspel på Old Trafford. För en klubb som under sina senaste tio år har gjort ekonomisk förlust så vore det ett välkommet tillskott till kassan.

Men oavsett hur det går ikväll mot Man Utd, undantaget ett oavgjort resultat, så får Cambridge räkna med att TV-kamerorna därefter lämnar dem och istället följer Man Utd eller något annat av de stora engelska lagen. Sådan är den ekonomiska och mediala verkligheten inom en i alla avseenden marknadsstyrd engelsk fotboll.

Ett alternativ hade varit intressant, som kombinerar marknadsstyrning med sportsliga meriter. Nämligen om TV-bolagen på förhand bestämde sig för att sända exempelvis ett antal av de stora lagen – till exempel Man Utd, Arsenal, Liverpool, Chelsea, Tottenham och Man City. Men att om andra lag slog ut dessa lag på vägen så skulle de även överta dess TV-sändningsfördelar. Och så vidare.

(”No-one ever leaves a star. That’s what makes one a star.”)

Med andra ord, det hade varit bestämt på förhand att Man Utd alltid skulle få sina matcher TV-sända. Men om Cambridge ikväll skulle slå ut Man Utd så skulle de överta dessa TV-sändningsfördelar och TV skulle följa dem under återstoden av deras resa i FA-cupen. Om Cambridge därefter åker ut mot exempelvis Tranmere i kommande omgång så övertar Tranmere dessa rättigheter. Och så vidare.

Ett i mina ögon rätt roligt sätt att i alla fall delvis jämna ut villkoren mellan de deltagande lagen, och på ett tydligt och effektivt sätt knyta ekonomiska incitament till sportslig framgång.

De insprängda citaten kommer från den utmärkta filmen Sunset Boulevard, en tragisk noir-historia om avtagande berömmelse och förändrade villkor för vad publiken finner intressant. Filmens frontgestalt är Norma Desmond, en åldrande stjärna från stumfilmstiden som blivit passé genom framväxten av talfilm. Alla liknelser med Man Utd i övrigt är naturligtvis helt och hållet slumpmässiga…

:::

Be Champions!!

Det finns så klart mycket annat att diskutera med Everton. Inte minst kontrasten med förra säsongens succé då Everton länge utmanade om en Champions League-plats, att jämföra med den här säsongens fiaskoartade insats varvat med mer farsartade incidenter som nu i måndags. Everton ligger på tolfte plats i tabellen, blott fyra poäng ovanför nedflyttningsstrecket, lika många poäng som upp till elfteplatsen.

På blott en säsong har alltså Everton gått från att vara nästan bland de bästa till att möjligen anses som bäst av de sämsta. Laget har inte vunnit en match på över en månad då man på hemmaplan lyckades betvinga QPR, och man är utslaget ur såväl Ligacupen som i FA-cupen efter att alldeles nyligen ha förlorat mot West Ham på straffar. Återstår gör Europa League.

Det pratas mycket om splittring i Everton. Samuel Eto’o har varit allt annat än en lyckad värvning och normalt sett när det inte går bra för Eto’o så brukar det medföra oreda runt omkring honom. Det finns alltid en risk att göra för stor sak av att en spelare stjäl en straff framför ögonen på någon annan, men det tyder ändå på individer som sätter sig själva och sina egna egon före laget och som inte respekterar lagets gemensamma normer och hierarki.

Det känns normalt sett som sådant som väldigt sällan händer i lag som är framgångsrika. Kanske för att individuella spelares behov av att hävda sina egna intressen är mindre i framgångrika lag. Kanske för att framgångsrika lag är framgångsrika just för att de har skapat en organisation och lagkultur där dylika infall och utbrott är vare sig acceptabla eller knappt ens tänkbara.

Det finns andra tecken på otydlighet i Evertons taktiska ledarskap. Romelu Lukaku har öppet berättat om hur spelarna själva har vädjat till Roberto Martinez att byta till en mer direkt spelstil. Att taktiken växer fram i dialog mellan manager och spelare är en sak och kan tyda på en öppen och kreativ atmosfär i laget. Att taktiken görs till öppen polemik mellan spelare och ledare är dock en annan sak som riskerar undergräva Martinez auktoritet.

Det har cirkulerat en hel del intressant och beklämmande statistik runt Everton under de senaste veckorna. En av de mer roliga jämförelserna var mellan nyckeltal som antal förluster och antal insläppta mål vid den här tidpunkten jämfört med förra säsongen, där Everton gått från förstaplats till sistaplats i tabellen. Evertons tidigare så säkra defensiv har till synes kapsejsat.

Men det är den så kallade ”offensiva” statistiken som är den kanske mest talande för Evertons gradvisa förändring från David Moyes till en mer fullskalig Roberto Martinez-approach. Det är en statistik som visar hur Everton har gått från elva i ligan i lyckade passningar under Moyes till sjua i ligan under Martinez första säsong och femma i ligan under denna säsong. Vad avser lyckade passningar på egen planhalva har Everton gått från 15:e plats till fjärde plats i ligan under samma tid.

Det låter ju bra kan man tycka men får en annan innebörd när man samtidigt jämför med nyckeltal som antal skott och antal skapade målchanser. Där låg Everton på en stadig fjärdeplats i ligan under David Moyes sista säsong, men har sakta rört sig nedåt i tabellen under Roberto Martinez till platserna 5-6 under hans första säsong och under den här säsongen placerar sig Everton på tionde plats i antal skott mot mål och på elfte plats i antal skapade målchanser.

Kort uttryckt så har Roberto Martinez infört en betydligt mer possession-baserad spelstil i Everton, och gjort lagets spelstil betydligt mindre direkt, och som en följd av detta så producerar lagets också betydligt färre skott och antal målchanser. Detta samtidigt som laget inte alls är lika defensivt stabila som de har varit under många år. På så vis är Evertons förfall den här säsongen allt annat än ett mysterium.

David Moyes fotboll med Everton var framgångsrik men kanske heller inte alltid så stimulerande i all sin riskfrihet. Roberto Martinez hyllades under sin första säsong, rätteligen, för en mer flärdfull och positiv approach i sin fotboll där han till synes hade lyckats kombinera en tät defensiv med en konstruktiv offensiv, och tillfört laget mer optimism i sin fotboll. Kostnaden på sikt har dock blivit att Everton nu är ett av de lag i ligan som begår flest egna misstag som resulterar i baklängesmål.

Det kan vara värt att erinra sig Roberto Martinez track record med Wigan vilka ofta spelade en charmig fotboll men som alltid, säsong efter säsong, harvade i ytterst utdragna nedflyttningsstrider. Martinez renommé räddades till stor del av att Wigan under flera säsonger mer eller mindre mirakulöst klarade sig kvar, till dess att de inte gjorde det längre. Vad man istället kanske borde ha frågat sig är varför Martinez aldrig lyckades ta Wigan ut ur dessa ständigt återkommande nedflyttningsstrider.

Alla lag behöver någon form av balans. Kanske var förra säsongen det unika tillfälle då Everton lyckades hitta den perfekta balansen mellan David Moyes riskfria defensiva organisation och Roberto Martinez mer riskfyllda offensiva spel. Det var också en balans som byggde på spelare som då visade upp en form och spelglädje som de inte har varit i närheten av under den här säsongen.

Men Everton framstår för tillfället som allt annat än ett lag i balans. Och jag betraktar det som ytterst osannolikt att Roberto Martinez kommer kunna återfinna denna balans inom en överskådlig framtid. Åtminstone inte på de höga tabellhöjder som jag tror att Evertons fans förväntar sig att klubben ska befinna sig.

:::

Be Champions!!

Sheffield United kämpar för att hitta ligaformen. De har under flera säsonger varit favorittippade, eller favorittyngda beroende på hur man väljer att se det, att vinna League One och ta sig tillbaka till The Championship, men ständigt misslyckats. Även den här säsongen har Sheffield United det kämpigt i tabellen där man för tillfället ligger på en sjundeplats och således får jaga efter en playoffplats.

I cupspelet går det emellertid bättre för Sheffield United och har så också gjort under en längre tid. Det inleddes redan i FA-cupen förra säsongen där Sheffield United tog sig ända till Wembley och semifinal, där det emellertid blev respass mot Hull, vilka man pressade ända in i slutsekunderna i en högdramatisk match som slutade 3-5. På vägen hade man bland annat besegrat Aston Villa på Villa Park.

Det ser fortsatt ljust ut i FA-cupen för Sheffield United som i tredje omgången den här säsongen pulvriserade QPR. Men det är i Ligacupen som den här säsongen så här långt har rönt de största framgångarna. Sheffield United har också fått något av ett rykte om sig som storlagsdödare i och med att man på vägen har eliminerat såväl West Ham som Southampton, i båda fallen lag på Premier Leagues övre halva.

I den här semifinalserien har de dessutom fördelen att få spela den andra matchen på hemmaplan på Bramall Lane. Det blir alltså viktigt för Tottenham att försöka skaffa sig själva ett bra utgångsläge på hemmaplan, men Sheffield Uniteds cupfacit under det senaste året antyder att det kommer bli allt annat än en lätt uppgift för Tottenham, som dessutom har haft en viss förmåga att göra det svårt för sig även mot förhållandevis enkelt motstånd.

Även om Sheffield United brottas med ojämn formkurva så har de varit förhållandevis stabila på hemmaplan, där de bara har förlorat en av sina åtta senaste matcher. Men även Tottenham har förhållandevis god form där de förlorat endast en av sina senaste tio matcher, oavsett om det varit hemma eller borta.

Under Nigel Cloughs managerskap har Sheffield United alltså utvecklats till ett förhållandevis starkt cuplag. Dualismen mellan att vara å ena sidan ett cuplag och å andra sidan ett starkt ligalag är intressant. Påfallande ofta verkar det finnas en motsättning mellan dessa båda positioner utan att man nödvändigtvis ser något tydligt skäl för varför det skulle vara så. Men lag som har svårt i ligaspelet brukar ofta kunna blomma ut i cupspel.

Inte minst Tottenham har gjort sig ett namn på det viset. Klubben har varit notoriskt ojämna i ligaspel men har ändå lyckats behålla något av sin storhet och bohemiska myt genom framgångsrika cupprestationer. Med sina åtta vinster i FA-cupen och fyra vinster i Ligacupen så är Tottenham ett av Englands allra främsta cuplag, och man var också den första klubben under 1900-talet att vinna The Double. Även i europeiskt cupspel har man varit pionjärer där man bland annat var första engelska klubb både att vinna en respektive två europeiska cuptitlar.

Trots att Tottenham alltså inte har vunnit ligan sedan tidigt 1960-tal, och med blott ett fåtal seriösa nosningar på ligatiteln sedan dess, så är det först och främst genom cupspelet som klubben har lyckats bibehålla en air av storhet och framgång, och den här känslan av att fortfarande kunna slåss med de stora drakarna som inte alls finns på samma sätt hos andra klubbar som exempelvis Nottingham, Aston Villa, Everton, Leeds, Sunderland med flera.

Tottenham har även viss modern historik i Ligacupen där man faktiskt varit mycket lyckade på senare år. 2008 vann man Ligacupen och året därefter tog man sig återigen till final där det dock blev förlust till sist. De bör kunna anse sig ha goda chanser att återigen ta sig till Wembley, och väl där så räds de nog troligen vare sig Chelsea eller Liverpool. Och med två cuptitlar under de senaste sex-sju åren så seglar de helt plötsligt upp som Englands kanske fjärde mest framgångsrika klubb under denna tidsperiod.

:::

Be Champions!!

Det var ju minst sagt hetsigt när Chelsea och Liverpool drabbade samman med hyfsad regelbundenhet för 5-10 år sedan. Lite grann blev det ju The Club With No History som krockade med The Club With Nothing But History. Hårda ord fälldes, det var domslut och spökstraffar, och naturligtvis gick José Mourinho och Rafa Benitez ungefär lika bra ihop som hund och katt.

Mitt i alltihopa så hittade vi naturligtvis Steven Gerrard. Den dynamiske mittfältaren och ledargestalten i Liverpool hade enligt alla redogörelser packat ihop sina tillhörigheter och gjort sig redo för att flytta till just Chelsea, innan en högst oväntad Champions League-triumf samt vissa påtryckningar meddelst kvartssamtal med några ur Liverpools scousa nostra satte stopp för det äventyret.

Och naturligtvis så är den historien något som dras upp av José Mourinho inför kvällens match mot Liverpool när han pratar om sin beundran för Gerrard och nämner liksom i förbigående att det han ångrat sig mest över i efterhand var att han inte lyckades värva Gerrard till Liverpool för sisådär rätt precis tio år sedan.

Nu är det ju svårt med Mourinho som har gjort sig känd för, nästan som med en sorts gimmick, att ha en räv bakom örat och att alltid ha en agenda eller taktisk baktanke med vad han säger. Det har skapat en situation där det är otroligt svårt att avgöra om det Mourinho säger är uppriktigt eller om det sägs med en baktanke, delvis så klart för att vi som lyssnar tenderar vilja läsa in baktankar i det som sägs.

Det skulle så klart kunna vara så att Mourinho helt uppriktigt bara uttrycker sin beundran för Steven Gerrard som fotbollsspelare, inte minst nu i samband med att Gerrard ska avsluta sin spelarkarriär i Liverpool inom kort. Det vore ju den enkla tolkningen så att säga, bara följa vad Mourinho faktiskt säger och inte lägga in någon mening ”mellan raderna”.

Men vi vill ju som människor väldigt gärna läsa in saker mellan raderna. För vi ”vet” ju hur José Mourinho är. Och naturligtvis kan det också vara så att Mourinho mycket väl vet hur det han säger kan uppfattas och säger vad han säger just därför. Kan man köra ett mindgame som syftar på Chelseas framgång och Liverpools tomgång, så varför inte?!

Delvis får Mourinho så klart skylla sig själv. Han använder sig medvetet av mindgames, rökridåer och utspel som psykologisk taktik inför sina matcher och gentemot sitt motstånd. Många ogillar honom just för detta, men mot detta har i alla fall jag inga synpunkter då jag helt och fullt anser att det ingår i det psykologiska spelet. Matchen spelas inte bara på planen, utan många aspekter av matchen avgörs på förhand.

Men var sak har sitt pris, och kostnaden som Mourinho får ta för detta är just att folk alltid kommer att tillskriva honom en baktanke i det han säger, oavsett om någon sådan baktanke finns eller ej. Människor tenderar vilja reducera komplexitet och förhålla sig till en aspekt av en personlighet, inte se till flera olika och kanske motsägelsefulla aspekter. Det kan vara frustrerande, men utmaningen ligger i att vända det till sin fördel.

Kanske har José Mourinho också insett att fördelen med alltid uppfattas som dryg och arrogant oavsett vad, är att man därmed har råd att även så att säga vara dryg och arrogant och man behöver inte hålla igen sig själv på samma sätt bara för att andra ska uppfatta en på ett visst sätt. Det är förmodligen frigörande på något sätt.

Vilken klubb vill vinna mest känns annars som den rent operativa frågan inför semifinalerna mellan Chelsea och Liverpool. Första matchen spelas ikväll, på Anfield.

:::

Be Champions!!

:::

Bubblare:

David De Gea, Man Utd
Nathaniel Clyne, Southampton
Marcos Rojo, Man Utd
Jordan Henderson, Liverpool
Christian Eriksen, Tottenham
Bojan Krkic, Stoke
Diego Costa, Chelsea

:::

Tankar och slutsatser:

Det har varit bortalagens omgång så här långt i Premier League. Hela sju av nio matcher har slutat med seger för bortalagen, i flera av fallen antingen på ett överraskande eller spektakulärt sätt. Frågan är om detta är ett gott omen för West Brom och Tony Pulis som ikväll ska försöka spela hem några poäng borta mot Everton på Goodison Park.

Inför matchen på Etihad stod Sergio Agüero och Alexis Sanchez och frågade spegeln spegeln på väggen där vem som störst, bäst och vackrast i Premier League är. Medan de undrade så tog Santi Cazorla spegeln, krossade den i tusen bitar och regnade sju års olycka över Etihad i sin hittills bästa match i Arsenaltröjan.

Det var Arsenals första seger på Etihad på fem år och det var därtill en högst välförtjänt seger. Arsenal var utan tvivel det bästa laget och det här lär vara ett resultat som ger Arsenal gott råg i ryggen inför resten av säsongen. Än en gång spelar Arsenal bortamatch i Manchester med spelare som Bellerin och Coquelin på planen, men med ett helt annat utfall.

Just att Hector Bellerin och Francis Coquelin båda två gör så väldigt bra matcher, i en så pass svår match och under så pass svåra förhållanden, måste vara en stor av många ljuspunkter med gårdagens match. Arsenals så kallade breddspelare, produkterna från deras akademi, har länge betraktats som en risk men kan kanske från och med gårdagen istället ses som en möjlighet och viktig tillgång.

För Man City var det så klart ett smärtsamt resultat. Det innebär att de nu ligger fem poäng efter Chelsea i titelstriden och detta med en match på Stamford Bridge på menyn redan i nästa omgång. En förlust där och avståndet är åtta poäng och då ser försprånget ointagligt ut för Chelsea. De tappar knappast ett sådant försprång två gånger på en säsong.

Bottenlagen fortsätter att förlora och förlora på nesliga sätt. Leicester lägger med uddamålet hemma mot Stoke, QPR tar inte tillvara på chanserna mot ett labilt Man Utd, Burnley tar storklubbarna som förebild och slänger iväg en 2-0-ledning på hemmaplan till torsk mot Crystal Palace. Hull viker ned sig i andra halvlek mot West Ham och blir mosade på Upton Park.

Den enda förhoppningen för dessa lag är att ytterligare fem lag ovanför dem ligger inom tre poängs avstånd till nedflyttningsstriden. Bland dem för övrigt kvällens kombatanter, Everton och West Brom. Något oväntat inför säsongen skulle jag säga att just den matchen skulle komma att beskrivas som en match i nedflyttningsstriden.

:::

Be Champions!!

Agüero skulle vinna i min omröstning. Men det beror till stor del på att han har bevisat sig under flera säsonger, till skillnad från Sanchez som är ny i Premier League för den här säsongen, även om Barcelona dessförinnan knappast var någon söndagsskola. Sanchez har dock gjort en mycket imponerande debutsäsong i Arsenal och i Premier League.

Både Agüero och Sanchez kan till viss del anses bära sina respektive lag på sina axlar. Ska Man City vinna ligan i år så fordrar det med all säkerhet att Agüero är både hel och i god form. Arsenals avancemang uppåt i tabellen mot de så åtråvärda Champions League-platserna bär till stor del Sanchez signatur med många mål och avgörande insatser.

Som vanligt när så är fallet så pratas det om one man-teams, vilket är ett i mina ögon fullständigt befängt koncept. Alla lag har sina nyckelspelare men dessa spelare presterar inte isolerat från det övriga laget. Agüero kan glänsa i Man City eftersom han har en omgivning omkring sig som får fram det bästa i honom. Sanchez får på samma sätt understöd av sina lagkamrater.

Om det är kamp om vem som är bästa spelaren i ligan mellan Agüero och Sanchez så råder knappast någon kamp om vilken klubb som för tillfället är den bästa. Man City har ett tydligt övertag både rent tabellmässigt men även i interna möten mot just Arsenal, som inte vunnit en match på Etihad mot Man City under de senaste fem åren.

Det är samtidigt två lag under viss press. Man City tappade mark till Chelsea förra omgången genom att bara få oavgjort mot Everton. Chelsea satte vidare tryck på Man City genom att göra mos av Swansea på bortaplan igår. Ett poängtapp ikväll för Man City skulle öppna upp ett gap om fyra-fem poäng till Chelsea inför nästa omgångs titelmöte med Chelsea på Stamford Bridge.

Arsenal å sin sida har mängder av konkurrenter runt omkring sig. Samtliga vann igår. Southampton och Man Utd som redan befann sig före drog iväg och Arsenal behöver tre poäng för att behålla dem inom en-tre poängs avstånd. I omkörningsfilen låg dock Tottenham som i och med sin sjuttiotolfte sena vinst i ordningen tog sig förbi Arsenal med en poäng och en match mer spelad. I och med sin vinst mot Aston Villa så kröp även Liverpool upp blott en poäng bakom Arsenal.

Nu är förvisso inte en bortamatch mot Man City en match i vilken Arsenal som utgångspunkt ska förvänta sig alla tre poäng. Så det är knappast kaos i pannkakan ifall det skulle bli förlust idag. Å andra sidan vore tre poäng en riktig kick för Arsenal som därmed skulle få med sig tre poäng de nog alls inte vågat hoppas på i förväg. För Arsenal är det således kanske en svår match, men en match i vilken de egentligen inte har så mycket att förlora.

Man City har desto mer att förlora. Ett titeljagande lag har som grundlag att alltid vinna sina matcher på hemmaplan, oavsett motstånd. Alla tappade poäng där är onödigt tappade poäng eller en missad möjlighet. En vinst är således vad alla förväntar sig av Man City som därmed som mest kan hoppas på att motsvara dessa förväntningar.

Man City har hämtat upp ett niopoängsförsprång på Chelsea en gång hittills den här säsongen. Om Man City skulle förlora mot Arsenal ikväll och därefter förlora mot Chelsea på Stamford Bridge så skulle Chelsea ånyo gå upp i en stor ledning om åtta poäng den här gången. Det var starkt nog gjort av Man City första gången, jag tror inte de mäktar med en andra upphämtning under samma säsong.

Någon stor supporter av stora ord är jag normalt sett inte i sådana här avseenden, men de två kommande omgångarna kan, om resultaten går fel för Man City, visa sig vara de avgörande omgångarna för den här säsongens titelstrid mellan Chelsea och Man City. Möjligheten i sammanhanget för Man City är så klart att två vinster å andra sidan skulle kunna visa sig väldigt avgörande till deras fördel.

Ikväll ser jag i alla fall fram mot en spännande match. För kanske är det något jag bara intalar mig, men mitt intryck är att matcherna mellan just Man City och Arsenal har en benägenhet att bli både dramatiska och välspelade.

:::

Be Champions!!

Målskyttet har varit ett av Leicesters genomgående problem den här säsongen. Av deras fyra vinster hittills under säsongen så är två av dem 1-0-vinster, och bakom det hittar vi knappast någon större målproduktion. Vare sig David Nugent eller Leonardo Ulloa har lyckats producera mål i någon större utsträckning under säsongen.

Delvis har i alla fall min bild av Leicester varit en annan under säsongen, men kanske beror det på att min egen främsta bild på näthinnan av Leicester var den fullständigt vansinniga 5-3-vinsten på hemmaplan mot Man Utd. Knappast en match som talade om vare sig ett haltande anfallsspel eller, för att hitta det ljusa i tillvaron, ett någorlunda stabilt försvarsspel.

Med 20 mål hittills under ligasäsongen så gör Leicester nästan, men bara nästan, ett mål per match. Det är inte sämst i Premier League, men det är heller inte något särskilt bra facit. Särskilt oroande är det kanske med tanke på att Leicester inom den närmaste tiden möter Man City, Chelsea, Man Utd och Arsenal. Och det lär vara rätt osannolikt att Leicester lyckas hålla nollan mot dessa motståndare.

Leicesters klubbledning har uppmärksammat lagets anfallsproblem och i alla fall inledningsvis adresserat detta genom att värva Andrej Kramaric från den kroatiska klubben Rijeka, där han hittills under säsongen har gjort 28 mål på 31 matcher, en imponerande målproduktion där han visat sig kapabel att göra mål både i ligaspel och i europeiskt cupspel.

Leicester tvekade inte att betala £9m för Kramaric, som kan bli en ny trevlig bekantskap i Premier League. Det är ett nytt transferrekord för Leicester, och deras andra blott den här säsongen. Mycket talar för att det blir ett tredje transferrekord på kort tid om Leicester dessutom värvar den japanske anfallaren Shinji Okazaki från Mainz.

Det går alltså inte att anklaga Leicester för att blott sitta stilla i båten och vänta på att sjunka. Det är självklart inte så lätt som att bara köpa en eller två anfallare så är alla problem lösta, många hinder återstår naturligtvis, men man har i alla fall gett sig själva möjligheten att lyckas.

På något sätt är det också uppfriskande att se en klubb i Leicesters situation försöka offensivt investera sig ut ur sina problem snarare än att, likt så många andra klubbar har gjort i en motsvarande situation, defensivt reformera genom att byta manager. Nigel Pearson har trots sviktande resultat, och trots utländskt ägande, fått jobba i relativ ostördhet, och verkar fortfarande åtnjuta sin styrelses förtroende.

Kanske är det helt enkelt så att Leicester genom åren har försökt det här med att uppnå resultat och lösa problem genom att sparka sin manager, och upptäckt att det inte alla gånger är så lätt.

Leicester möter idag Stoke hemma på King Power Stadium. Stoke som de besegrade på bortaplan tidigare under säsong och Stoke som de förlorat mot blott en gång på de 25 senaste hemmamatcherna. Nu var det i ärlighetens namn också flera år sedan de mötte Stoke på hemmaplan, och Stoke är alls ingen lätt nöt att knäcka.

Men en vinst hemma mot Stoke idag vore tre sköna poäng för Leicester i botten av tabellen, som faktiskt kan lyfta dem upp ovanför nedflyttningsstrecket på målskillnad om övriga resultat går lagets väg. Men det vore också välbehövligt inför ett kommande mycket tufft spelprogram mot de flesta av ligans topplag.

Kan Leicester bygga vidare därifrån, och dessutom framgångsrikt integrera sina nya spelare i truppen och i sitt spelsystem, så är det alls ingen omöjlighet att Leicester faktiskt kan hålla sig kvar i Premier League. På förhand den av nykomlingarna som jag faktiskt trodde skulle ha störst chans att göra just det, men som just nu rent tabellmässigt ligger sämst till.

:::

Be Champions!!

Bakom dem smyger dock en sjätte klubb som ändock befinner sig i alla fall ett klart och tydligt steg framför det övriga kopplet av konkurrenter, nämligen Tottenham. En klubb som aspirerar på att nå upp till den högsta nivån i Premier League men som hittills saknat kanske både resurser och organisation för att göra ambition till verklighet.

Tottenham är en anrik klubb med ett en bred supporterbas och ett starkt globalt varumärke. Som klubb betraktat har Tottenham alla immateriella förutsättningar att stå lika starka som övriga fem superklubbar i Premier League. Men hittills så har Tottenham inte haft samma finansiella förutsättningar som exempelvis Arsenal och Liverpool som är de som ändå ligger närmast dem rent ekonomiskt.

Nu kan det vara på väg att ändras. Arenan är en viktig aspekt i denna förändring. White Hart Lane är en traditionsrik arena där klubbkulturen sitter i väggarna. Men med en kapacitet om blott lite drygt 36,000 åskådare så är det en begränsning för Tottenham på samma sätt som Anfields förhållandevis ringa kapacitet har varit en begränsning för Liverpool.

Tottenham har dock bestämt sig för att göra samma typ av resa som Arsenal en gång i tiden gjorde. Beslutet är fattat med en helt ny arena precis bredvid White Hart Lane som är tänkt att rymma drygt 56,000 åskådare, vilket skulle öka Tottenhams matchintäkter rejält. Arenan utgör en väldigt stark orealiserad potential i Tottenham som klubb.

Externa variabler kan också komma att spela en avgörande roll för Tottenhams utveckling. Qatar har investerat rejält i den europeiska fotbollen, huvudsakligen av politiska skäl får man förmoda. Utöver att ha köpt hem VM 2022 så har de gått in kraftigt både i spansk och fransk fotboll. Men hittills har Qatar hållit sig utanför den engelska fotbollen, vilket mycket talar för att de inte har för avsikt att fortsätta med.

Om Qatar skulle gå in som ägare i en Premier League-klubb så ligger Tottenham väldigt nära till hands. Det har förvisso ryktats om qatarskt ägarskap i Man Utd tidigare, men kostnaden vore hisnande och klubbens ekonomiska potential är i hög grad redan utvecklad. På motsvarande sätt har inte klubbar som Everton och Newcastle samma inneboende potential, vare sig sportsligt eller ekonomiskt, som Tottenham.

Tottenham har redan i grunden ett väldigt starkt fotbollslag, som redan ligger på gränsen till att slå sig in bland de fem stora superklubbarna. De har en ny stor och modern arena i pipelinen. Klubben har en bred supporterbas, ett globalt varumärke och är dessutom lokaliserade i världsmetropolen London. Det vore en klubb som inte vore förtvivlat dyr att köpa. Allt detta är faktorer som talar för att Tottenham vore en ideal kandidat för en köpare från Qatar att ta över.

De nya reglerna för financial fair play sätter inte nödvändigtvis några avgörande käppar i hjulen för detta. Tottenham har redan sin ekonomi i ordning, och höga intäkter i form av förbättrade TV-avtal samt förväntat högre framtida intäkter genom den nya arenan ger ett tämligen omfattande handlingsutrymme för nya ägare att investera rejält i klubben.

Om så blir fallet skulle Tottenham omedelbart ta klivet upp som en av de stora engelska superklubbarna. Frågan är emellertid vad Tottenhams fans egentligen anser om en sådan möjlighet eller risk?! Vore det en önskvärd utveckling eller är det något man motsätter sig, även om alternativet skulle vara att fortsätta trampa vatten strax nedanför de allra största?

:::

Be Champions!!

Jag gick omkring i butiken några dagar efter att den hade slagit upp dörrarna och konstaterade torrt för mig själv och några bekanta att Usports skulle få max ett år på sig innan butiken skulle tvingas slå igen dörrarna. Mycket riktigt så tog det 10 månader innan nedläggningen var ett faktum. Ett skäl var att Usports just var affären som hade allt, de hade över huvud taget inte bekymrat sig om att rikta in sig till någon specifik kundgrupp alls utan försökte vara allt för alla, vilket är en fin tanke men kostar dyrt.

Men det som verkligen var spiken i kistan var att Usports hade placerat sig precis bredvid en stor Stadiumbutik. En direkt konkurrent således, och dessutom en konkurrent med mängder av butiker runtom i landet. Möjligheten för Stadium att låta sin butik under viss tid gå med negativt resultat, och låta detta absorberas av den övriga kedjans resultat, är ett kraftfullt verktyg när det gäller att konkurrera med nykomlingar.

Föga förvånande så visade det sig under Usports högst tillfälliga tillvaro att Stadium på något märkligt sätt alltid prissatte sig strax under dem. Ren och skär priskonkurrens med andra ord. Inte så värst svårt att åstadkomma heller då någon anställd bara behövde knalla 20 meter och gå in och kolla upp vad grannarna hade för pris på vilken som helst vara. Stadium kunde leva med de minimala marginalerna, USports kunde det inte.

Det är något med detta som får mig att tänka på UEFA:s regler om financial fair play. Ett regelverk som är tänkt att skapa någon form av finansiell rättvisa och jämvikt inom den moderna fotbollen, men som i själva verket har blivit till ett sätt för de stora klubbarna att befästa sin ställning ytterligare på de mindre klubbarnas bekostnad. Dessutom ett regelverk som de stora klubbarna har möjligheter att ta sig runt på ett sätt som inte står de mindre klubbarna till buds.

Man City illustrerar detta på ett bra sätt. De har naturligtvis haft sina bekanta problem med financial fair play men anser sig nu ha kommit på ett genialiskt sätt att ta sig runt UEFA:s regler. Likt Stadium så försöker de jobba med en butikskedjemodell. Genom att köpa upp klubbar runtom i världen, New York City, Melbourne City, Yokohama F-Marinos med flera, så skapar de en koncernstruktur där andra delar i koncernen kan absorbera Man Citys egna förluster och sprida klubbens risk över flera enheter.

Genom att skapa en holdingstruktur inom vilken man skapar separata bolag så är det möjligt för en klubb att låta dessa bolag bära särskilda kostnader, så att själva klubbens kostnadsbörda till synes lättas och på så vis lättare passerar genom financial fair plays nålsöga. Självklart finns inget som hindrar andra stora klubbar i England och runtom i Europa att skapa liknande strukturer och system för att komma runt UEFA:s regelverk.

Men det som är möjligt för exempelvis Man City, Man Utd och Arsenal är helt enkelt inte möjligt för de mindre och medelstora klubbarna i Europa, som istället tvingas anpassa sig till UEFA:s regler. Ett system som alltså är skapat med de stora klubbarna i åtanke i syfte att jämna ut spelplanen mellan olika klubbar leder alltså bara till att ytterligare öka skillnaden i förutsättningar mellan dessa klubbar.

Farhågan med financial fair play var alltid att det skulle bli ett förhållandevis tandlöst regelverk och att det bara skulle leda till att de klubbar som påverkas skulle försöka lista ut olika sätt att ta sig runt systemet. Man City visar med all önskvärd tydlighet att det var en välgrundad farhåga. Det visar även på en gammal sanning att ett regelverk bara påverkar de som inte har möjlighet att köpa sig fria från det.

:::

Be Champions!!

Men Robsons ande fortsätter att sväva över klubben som han tvingades lämna för tio år sedan och med John Carver som ställföreträdande manager så är det den femte managern för klubben i ordningen som någon gång har varit assistent åt Robson och haft denne som chef och förebild.

John Carvers första match var tuffast möjliga, borta mot Chelsea. Den första halvleken var mycket uppmuntrande där Newcastle skapade många chanser och där Remy Cabella visade sällsynt god form. Men som lite för ofta är fallet så tilläts Chelsea göra första målet strax innan halvtidsvilan och i andra halvlek så stängde Chelsea bara ner matchen innan de till sist dödade den med 2-0-målet av Diego Costa.

Att vinna borta mot Chelsea kan knappast ingå i Newcastles säsongsplanering, men resultatet försätter ändå Newcastle i en besvärlig situation med 27 poäng efter 21 matcher. Tabellmässigt befinner sig Newcastle på en betryggande tiondeplats men poängmässigt är det fortfarande bara åtta poäng ned till nedflyttningsstrecket.

Någon direkt fara för nedflyttning bör det inte vara för Newcastle, men med managerpositionen hängande i luften så är det ändå ett potentiellt oroväckande läge att Newcastle ännu inte har säkrat sin fortsatta Premier League-status. Managerfrågan behöver lösas men frågan är vad som i så fall är den bästa lösningen.

En möjlighet skulle så klart kunna vara att låta John Carver vara Newcastles ställföreträdande manager säsongen ut. Dels skulle det ge Carver en riktig chans att visa sin duglighet. Dels skulle det ge Newcastle möjligheten att vänta till i sommar med att anställa en ny manager, när fler är tillgängliga och valmöjligheterna fler. Newcastles marginal nedåt i tabellen är också så pass stor att man kan anse risken vara värd att ta.

Men en sådan lösning verkar allt mindre trolig. Carver har blivit tillsagd att han är ställföreträdande manager ”tills vidare” men samtidigt så sägs Newcastles klubbledning arbeta intensivt på att hitta en ordinarie manager. Remi Garde är den manager som nämns mest frekvent, och som sägs befinna sig i samtal med Newcastles klubbledning.

Mycket med Remi Garde känns som rätt val för Newcastle. Han arbetade under svåra förhållanden i Lyon i tre år innan han till sist fick nog i somras och valde att inte förnya sitt kontrakt med klubben. Han har viss vana att arbeta med svåra klubbägare i form av Jean-Michel Aulas och borde således inte bli helt förskräckt av att arbeta också med Mike Ashley i Newcastle.

Till skillnad från förra gången som Newcastle sökte ny manager så är det den här gången ingen brist på intresse. Då fick Alan Pardew uppmaningar från sina kollegor om att hålla sig borta från Newcastle och andra lediga kandidater gjorde sig snabbt onåbara. Den här gången är det flera managers som visat ett visst intresse, vilket ändå är en signal om att Newcastle har utvecklats och stabiliserats under dessa år.

Men Newcastle och Mike Ashley verkar inte vilja skynda fram något beslut, vilket kan vara både klokt och riskabelt. Klokt för att det ökar möjligheten att hitta och rekrytera rätt person. Riskabelt eftersom det bland annat gör Newcastle något roderlöst under ett transferfönster i vilket Newcastle både skulle behöva förstärka, inte minst i försvaret, men också bevaka vilka spelare som ska stanna kvar i klubben.

Både Moussa Sissoko och Papiss Demba Cissé har pratat om att lämna klubben i januari, vilket är oroväckande. Framför allt är det viktigt för Newcastle att behålla Sissoko. Newcastles resultat föll samman förra säsongen ungefär vid den här tiden sedan man sålt Yohan Cabaye vidare, och givet tabelläge och managersituation så måste Newcastle undvika en liknande kollaps denna säsong.

:::

Be Champions!!

Cardiffs ägare Vincent Tan bestämde för tre år sedan att Cardiff skulle byta tröjfärg till rött. Den främsta anledningen till detta påstods vara att göra klubben mer attraktiv och populär i Asien, där tydligen blåa klubbtröjor ansågs utgöra ett hinder. Exakt varför det var på det viset förklarades aldrig närmare bestämt, men man kan anta att Chelsea hade varit nyfikna på svaret.

Det var en reform som gjordes mot fansens vildsinta protester. Inte så konstigt så klart. Klubbtröjan och dess färger är en av de kanske tydligaste symbolerna för klubbens identitet. Med sitt till synes helt historielösa beslut så gjorde sig Tan till en tydlig representant för det ointresserade utländska ägandet som många engelska fans vänder sig mot.

Nu, tre år senare, så rivs beslutet alltså upp och Cardiff återgår till sina blåa klubbtröjor. Det lyfts fram som en seger för fansen. Och visst är det väl på sitt sätt en seger för fansen som har kritiserat den röda klubbtröjan under dessa år och hela tiden velat få beslutet ändrat tillbaka. Men frågan är om det, som några varit inne på, egentligen ska ses som någon större seger för supporterinflytandet över det utländska ägarinflytandet.

För även om nu Vincent Tan har ändrat sig gällande klubbfärgerna så krävde ändå beslutet att just han ändrade sig. Det var inte supportrarna som fattade ett beslut och så fick Tan anpassa sig därefter. All makt ligger fortfarande hos Tan, Cardiffs befriare, och klubbtröjan är inte mindre utsatt för Tans nycker bara för att han nu fattar ett beslut som är mer populärt än det förra.

Så abrupt kommer dessutom beslutet att man i alla fall till viss del undrar vad Tan vill med det och om det var ett sätt att blidka fansen eller rikta deras uppmärksamhet bort från något annat. En nära jämförelse är Newcastle som i samband med kritiken av Wongas som tröjsponsor helt plötsligt valde att ändra arenanamnet tillbaka till St James’ Park. En klassisk red herring.

Lite krasst ställer man sig frågan om Vincent Tan precis dinglar en köttbit framför näsan på Cardiffs suktande supportrar samtidigt som han obemärkt kör en Deliverance på dem i ett helt annat ärende. Skälet till min undran är inte minst att Tan förut varit så obekymrad för att inte säga ointresserad av supporterreaktioner att jag inte riktigt förstår varför han har börjat bry sig om dem nu.

Alternativet är så klart att Tan har tagit sitt så kallade förnuft till fånga och ändå gjort något positivt, det vill säga förändrat sig. Det som skiljer den vise från den envise är förmågan att ändra sig brukar det sägas. I så fall kan man anse att detta förtjänar visst beröm det med, på samma sätt som det första beslutet förtjänade kritik, istället för att lätt populistiskt formuleras som en seger för supporterbestämmandet.

Å andra sidan så blir jag personligen rätt trött på klubbägare som för att motivera sina beslut, om det så är att byta klubbtröja i Cardiff eller byta namn på klubben till Hull Tigers, kastar ur sig helt orimliga marknadsföringsfloskler om att göra klubben populär i Asien. Vad som i själva verket säljer är framgång, vilket inte minst märks på de stora engelska klubbarna som händelsevis går rätt bra i Asien både med gamla klubbnamn och, hör och häpna, blåa klubbtröjor i vissa fall.

Man kan undra vad som har förändrats. Är inte Vincent Tan, i och med tröjbytet, längre intresserad av att göra klubben mer populär och kommersiellt gångbar i Asien? Eller är det möjligen så att det var struntprat och mumbojumbo redan från början att tröjbytet skulle ha något konkret med marknadsföring att göra?

:::

Be Champions!!

:::

Bubblare:

Gareth McAuley, West Brom
Jose Fonte, Southampton
Kieran Trippier, Burnley
Lazar Markovic, Liverpool
Remy Cabella, Newcastle
Steven Naismith, Everton
Saido Berahino, West Brom

:::

Tankar och slutsatser:

I toppen av tabellen fick Chelsea till slut resultaten med sig. En något krampaktig seger mot Newcastle följdes upp av ett poängtapp för Man City borta mot Everton, och Chelsea drar ifrån med två poäng. Delvis kanske en tidig effekt av den fördel i spelschema som man kan anse att Chelsea har under våren.

Strax under den absoluta toppen i tabellen så drabbades både Tottenham och Man Utd av varsin tung förlust. Crystal Palace fick till ett riktigt bra resultat med Alan Pardew som ny manager, och Southampton vann på Old Trafford för första gången sedan istiden. Därmed går Southampton förbi Man Utd i tabellen och upp på tredje plats.

Arsenal och Liverpool glädjer sig naturligtvis lite extra åt dessa förluster, i och med att de vann sina respektive matcher och därmed kryper närmare i tabellen.

Everton vann inte den här gången heller. Men det finns i alla fall tendenser till positivt spel i Everton i och med att laget har börjat återgå till ett mer direkt spel snarare än det mer kortpassningsbaserade spel som Roberto Martinez har försökt implementera i laget. Nöden har ingen lag, och resultat trumfar principer i Premier League.

I botten av tabellen så vann Burnley det viktiga bottenmötet mot QPR, vilket befäster något av det man kände efter förra omgången, att Burnley har en sportslig chans att hänga kvar i Premier League samtidigt som det ser alltmer hopplöst ut för QPR.

Två lag med nya managers i Premier League den här omgången. Crystal Palace med Alan Pardew, och West Brom med Tony Pulis. Båda lagen vann sina matcher med uddamålet. En bra början för båda således, men det återstår att se om den nya manager-effekten också kan få någon mer bestående betydelse för de båda lagen.

:::

Be Champions!!

Vinst för Man Utd, och de skapar ett försprång ned till fjärdeplatsen. Vinst för Southampton och de passerar Man Utd upp på tredje plats. Det var ett tag sedan något av lagen förlorade i ligaspelet, men samtidigt har flera oavgjorda resultat bromsat upp de båda lagens fart i viss utsträckning.

För Man Utd har veckans nyheter i övrigt handlat mest om värvningen av Victor Valdes från Barcelona, som andremålvakt om man får tro Louis van Gaal, som var noga med att påpeka just detta.

Ett av de mer övertydliga exemplen på de stora klubbarnas överflöd och förmåga att samla spelare på hög är just dessa andramålvakter. David Ospina, Peter Cech, Pepe Reina, Keylor Navas, Marc-André ter Stegen, Willy Caballero och Victor Valdes är samtliga exempel på andramålvakter i storklubbar som istället hade kunnat förstärka många andra lag inom den europeiska fotbollen.

Victor Valdes är onekligen i sig en profilvärvning, och sådana ägnar sig ju Man Utd åt nu för tiden. Valdes har vunnit Champions League vid två tillfällen och spanska ligan ännu fler gånger. Han har av flera beskrivits som Barcelonas främsta målvakt genom tiderna. Som målvakt har han vid 32 år inte uppnått någon betungande ålder utan kan ha flera år framför sig.

Ändå går han alltså till Man Utd, som andremålvakt om man nu ska tro Louis van Gaal. Men ska man tro Louis van Gaal?

De flesta har ju valt att tolka Valdes ankomst till Man Utd som dödsstöten för Anders Lindegaard, den alls inte oävne danske målvakten som värvades strax innan David De Gea till Man Utd och som inledningsvis såg ut att ha en riktigt god chans att ta målvaktströjan från De Gea. Lindegaard är mycket riktigt också på väg att lämna Man Utd.

Det skulle ju kunna vara en anledning till van Gaals påstående så klart. Han menar att Valdes är värvad som andremålvakt helt enkelt därför att han har värvats som ersättare för Lindegaard och således är andremålvakt. Mer eller mindre postmodernt listigt kan tyckas. Ingenting förvirrar liksom mer än den oförblommerade sanningen.

Om vi antar att Victor Valdes ändå har någon form av ambition kvar i sin fotbollskarriär, så är det ändå märkligt av dennes manager att så kategoriskt beskriva spelaren som tvåa. Ingen spelare med någon form av tävlingsskalle skulle uppskatta en sådan beskrivning. Så det lär ju knappast vara med tanke på Valdes som van Gaal gör den förtydlingen.

Mer troligt är i så fall att uttalandet görs med tanke på David De Gea. Dels i syfte att inte uppröra lagets målvaktsstjärna. Dels för att inte hälla bensin på den brasa av rykten som gör gällande att David De Gea ska vara på väg tillbaka till den spanska ligan, där Real Madrid enligt djungeltelegrafen påstås vara klubben som ligger närmast till hands.

Om man skickar budskapet att man redan har värvat en ersättare för David De Gea så medger man indirekt att spelaren kommer att lämna klubben. Något som utan tvivel försämrar förhandlingsläget gentemot den köpande klubben, det går inte längre att trovärdigt framhålla som ett alternativ att man vill behålla spelaren i klubben. Därmed uppstår ett chicken race som man är dömd att förlora.

Budskapet om Valdes som andremålvakt är helt säkert också till för att lugna fansen, ”nej, vi ska inte sälja De Gea”. Men även om många nu ändå har dragit en lättnadens suck att Valdes inte ersätter De Gea utan istället Lindegaard, så finns det fortfarande en stor risk att Valdes ankomst till Old Trafford signalerar De Geas avsked.

:::

Be Champions!!

Ipswich-Big Ipsmick

Dagens Ipswich påminner mycket om Mick McCarthys Wolves men de är inte alls identiska. Jag skulle säga att det beror på att Big Mick förlitat sig mer på unga spelare och mindre på Karl Henry-typer. Kollar man på den trupp Wolverhampton hade när de tog steget till Premier League hittar man många unga spelare som inte fick mycket speltid men som i andra klubbar utvecklats till bra spelare – Mark Davies, Jason Shackell, Mark Little, Darren Potter, Stephen Gleeson, Elliott och Kyle Bennett, Scott Malone, och Danny Batth – medan Wolves i Premier League istället värvade en busslast av äldre spelare av varierande kvalité.

Det är också precis vad Ipswich gjort sedan Marcus Evans tog över 2007. Ipswich har spenderat miljonbelopp på Tamas Priskin som var en skämtspelare i Watford innan Brendan Rodgers tog över Watford och var fortsatt en skämtspelare i Ipswich förutom när han avgjorde en Ligacup-semi mot Arsenal. Säsongen 11-12 hade de Paul Jewell som manager och värvade fem spelare som var över 30 år (Lee Bowyer! Jimmy Bullard! Nathan Ellington!) vilket ledde till en 15e plats. Lite sämre än när man slutade på 14e plats med Paul Jewell och lite sämre än när man slutade på en 13:e plats efter ha sparkat Paul Jewell och lika dåligt som den säsong man slutade på 15e plats med Roy Keane. Ipswich har i flera år varit klubben där åldrande anfallare kom för att göra sina sista mål.

Sedan Mick McCarthy tog över har man som sagt bara spenderat £10,000 på värvningar. Och den värvningen var Tyrone Mings från Chippenham Town. Mings som tagit över efter Aaron Cresswell och är nu Englands mest eftertraktade vänsterback. Hans uppskattade längd varierar mellan 1.91-1.96 beroende på vilket av hans ytteroffer du frågar efter att han tagit bollen av dem och trots sin fysik är han också en offensiv ytterback som slår många inlägg och har samlat på sig en handfull assist.

Flera spelare i Ipswich är dock spelare som liknar spelare McCarthy hade i Wolves. I mål är det oklart ifall Hipster-skägg Gerken är bättre än Bialkowski men likt i Wolves är det framför allt den som råkar vara frisk som står. I backlinjen finns Christophe Berra som påminner en del om den Christophe Berra som tidigare spelade i Wolves och bredvid honom finns Nya Zeeländaren Tommy Smith som länge varit lovande men som verkligen blivit bra de senaste säsongerna eller lagkaptenen Luke Chambers som dock vanligtvis är en mittback som spelar högerback(tänk Elokobi, Craddock, Stearman). Även Jonathan Parr finns att tillgå till båda ytterbacksplatserna.

På mittfältet finns en härlig liten tuff figur som kallas ”Jay Tabb” som bara är 1.70 och egentligen innermittfältare men i Ipswich spelar han ute till vänster och mot Middlesbrough gjorde han ett nickmål trots att han var markerad av två försvarare som åtminstone var 15 cm länge än honom. Han är vad Stephen Hunt inte har varit på flera år och passande nog är zombie-Stephen Hunt Tabbs backup i dagsläget. Centralt finns Cole Skuse som en gång i tiden var en lovande mittfältstalang som skulle leda Bristol City till Premier League men nuförtiden är han mest en generisk engelsk mittfältare som jag antar att Big Mick kallar ”Kevin Foley”. De har också den typen av mittfältare som Mick inte litade på i Wolves (”Mark Davies-typer”) i form av Luke Hyam, Jonathan Williams, och 18-åriga Teddy Bishop som visserligen kan tackla men som också är spelskickliga och håller i bollen. Ibland får Paul Anderson spela på högerkanten och du kan inte urskilja han ifrån Kightly eller Adam Hammill. Sedan har man också den levande legenden Darren Ambrose som mycket väl kan vara ett spöke.

Allra viktigast för denna säsongens framgångar har Daryl Murphy varit. Han är över 30 och på de ungefär tio säsongerna han spelade innan han fyllde 30 gjorde han sammanlagt 20 mål. Trots att han är anfallare och bedömdes tillräckligt bra för att spela för Sunderland och Celtic. När Ipswich först lånade in honom tänkte jag att man var samma gamla desperata Ipswich med en touch av att Big Mick gillar robusta anfallare. Han var heller inte särskilt bra de första två säsongerna på lån i Ipswich vilket förklarar varför Celtic var så villig att låna ut honom och inför förra säsongen gick han kontraktslös till Ipswich.

Sedan Daryl Murphy fyllde 30 har han på två säsonger gjort 40 mål. Eftersom detta antagligen bara kan beskrivas med film magic-logik är min förklaring att det sedan förra säsongen faktiskt är Steven Fletcher i Murphys kropp medan Daryl Murphy är i Fletchers kropp som helt slutat att göra mål i Sunderland de senaste två säsongerna. De som kan sina Judge Reinhold-filmer känner till detta fenomenet som ”Vice Versa”.

Bredvid Murphy-Fletcher spelar David McGoldrick som är en rutinerad hårt arbetande anfallare som fortfarande bara är 27 år gammal. Ipswich har dessutom nyligen värvat Noel Hunt som i Leeds inte gjorde ett enda mål, men som gjorde mål i sin Ipswichdebut. De har också Conor Sammon för att ibland har McCarthy svårt att se skillnaden mellan en hårt arbetande anfallare och någon som springer mycket för att dölja att de inte kan göra mål.

:::

Norwich-f.d. Neilwich Adams, numera Alex Neilwich

För det första är det väldigt, väldigt noterbart att Norwich sparkade sin manager Neil Adams för att sedan anställa Alex Neil. Det kan vara ofta man anställer en ny manager vars efternamn är hans företrädares förnamn. Skulle de gifta sig skulle Neil Adams kunna bli Neil Neil eller Alex Neil bli Alex Neil-Adams eller Neil Adams-Neil och sedan när Neil Adams gifter sig med serietecknaren Neal Adams blir han Neil Adams-Neil-Adams. Hade inte äntligen homoäktenskap blivit tillåtet på många platser hade inte sådana namn varit lika möjliga.

Vad det gäller laget Norwich är tajming för Neil Adams avgång oväntad då Norwich i december vunnit mot Wigan, 5-0 vunnit mot Huddersfield, spelat oavgjort mot Derby, och 6-1 vunnit mot Millwall. Femmålsvinster brukar traditionellt vara försäkring mot att bli sparkad/avgå och Norwich ligger på sjunde plats trots allt.

Från Norwich-håll låter det som att man helt enkelt länge väntat sig att Adams skulle lämna och att man på grund av sina imponerande trupp inte borde ligga tio poäng bakom uppflyttningstrecket, särskilt inte när ärkerivalerna Ipswich ligger ovanför det strecket.

Det som talar för Norwich är att de uppenbarligen har många bra spelare. Bradley Johnson har varit sig själv och dessutom gjort mål denna säsongen, Nathan Redmond leder laget i assist tillsammans med Hoolahan, Cameron Jerome har gjort elva mål, och försvaret ser säkert ut förutom John Ruddy som spelat likt någon som förväntade sig att bli såld.

Jag kan inte säga mycket om deras nya manager Alex Neil som nyligen tagit över för att jag inte följer skotsk fotboll tillräckligt. Men Alex Neil känns onekligen som en i raden av unga skotska managers som har lite framgång i en mindre skotsk klubb och som sedan får ett Championship-jobb på det. Jag vill kalla den sortens managers ”St Johnstone Trophy Managers” eller ”Copy-Coyles” för att tre av St Johnstones senaste managers lämnade St Johnstone för ett jobb i The Championship. Owen Coyle i Burnley vilket var en succé och det ledde till att hans efterträdare Derek McInnes tog över Bristol City och hans efterträdare Steve Lomas tog över Millwall.

Alex Neil var dock inte tidigare i St Johnstone utan i Hamilton Academical som är mest känd för en lysande akademi ansvarig för James McCarthy och James ”King” McArthur och under Neil har nästan hela Hamilton elvan bestått av egna produkter.

Vilket är imponerande, särskilt då Hamilton för närvarande ligger trea i Skotska PL trots att de är nykomlingar. Lite kul är det dock att notera att Aberdeen som faktiskt leder före Celtic har tidigare nämnda ”Copy-Coyle” Derek McInnes som manager.

Det är dock värt att fråga sig hur bra Alex Neil passar detta Norwich. Alex Neil är bara 33 år och han var spelande manager i Hamilton. Han är alltså inte särskilt rutinerad och innan han tog över i Hamilton hade han spelat där sedan 2005. När han tar över Norwich är det ett lag av främst rutinerade spelare som inte är mycket yngre än han själv, som spelade i PL ifjol, och som inte är egna produkter införstådda med någon särskilt klubbfilosofi. Norwich förväntar sig dessutom uppflyttning. Enligt alla tillgänglig information är det en diametralt motsatt situation för Neil i Norwich jämfört med i Hamilton. Vilket inte måste betyda att han kommer att misslyckas men jag förstår inte hur Norwich ser Neil och hans meriter som passande för Norwich.

Visst för att jag tror att framgångsrika managers är en blandning av magiker, forntida krigshjältar, och ”con men” men anställer klubbar bara managers för att de ger en bra intervju och för att deras lag presterat bra oavsett kontext?

:::

#ChedEvens

Sluta inte läsa på grund av de följande tre orden. Hashtaggen ovan symboliserar en del av alla problemen kring diskussionen om Ched Evans vara och inte vara i fotbollsvärlden.

Den är som ni märker felstavad och vad jag sett verkar de flesta som använder den stödja Ched Evans. För mig säger det att dessa personer antagligen inte har jättebra koll på Ched Evans som spelare, kanske inte ens är särskilt fotbollsintresserade men de är väldigt benägna att behandla alla våldtäktsanklagelser (och våldtäktsdomar) som falska och använda missvisande/felaktiga bevis för att stödja sitt argument. Är de inte personer som fullt ut hävdar att Ched Evans är oskyldig är de åtminstone dem som tycker att han har all rätt i världen att återuppta sin fotbollskarriär.

Och de har en poäng i att Ched Evans faktiskt lagligt får börja jobba igen. Han skulle till och med tekniskt sett kunna bli Premiärminister vad jag vet. Anledningen till varför klubbars försök till att värva honom möts med kritik, namnlister, och hot om allt från bojkott till mord är snarare moralisk. Även om det faktumet att någon i styrelsen i Oldham hotats med att hans dotter skulle bli våldtagen ifall de värvade Ched Evans verkligen är oacceptabelt och även det en del av våldtäktskulturen.

Det är inte så att Ched Evans situationen är unik för honom och att alla andra som begår allvarliga brott kommer lindrigt undan efter de avtjänat sitt straff. De som ofta nämns är Lee Hughes och Luke McCormick som båda suttit i fängelse på grund av vållande till andras död genom vårdslös körning. Men det vore antagligen mer passande att jämföra med hur politiker ofta måste avgå på grund av offentliga skandaler eller hur dömda pedofiler/mördare/allvarliga brottslingar har svårt att få jobb och närmast i regel inte kan få vissa jobb som är särskilt offentliga/viktiga eller som involverar barn. Något passande dock vore att nämna Marlon King (kvinnomisshandel bland annat) eller Graham Rix (sex/våldtäkt av minderårig) men snarare än att ”amen dom då?” åt dem kanske man kan hoppas det innebär att vi blir bättre på att uppmärksamma denna typen istället för att sopa dem under mattan. Dessutom känns det bevisat att bara dålig pr/protester är de som stoppar klubbar från att värva vem som helst ifall de tror den spelaren är bra nog.

Det kanske avgörande är att Ched Evans fortfarande hävdar att han är oskyldig och hans uttalanden tyder på att han likt många andra unga (och/eller rika) män inte förstår sig på definitionen av våldtäkt. Man kan hävda att han avtjänat sitt straff men poängen med straff för brott är också rehabilitering och uppenbarligen är han inte rehabiliterad.

Det har skrivits mycket om detta. Det jag tycker skrivits bra/tänkvärt om den kan ni läsa här, här, här.

:::

Övrigt

Swindon är ett av fyra lag i toppen av L1 som ser ut att ha skapat en toppklunga men nu i januari tappar de två spelare till de Asiatiska mästerskapen. Massimo Luongo (Australien) och Yaser Kasim (Irak) som är två av deras bästa spelare. Spännande att se hur det påverkar. Swindon har agerat kvickt genom att låna in John Swift och jag tror de jobbar på att klona Ben Gladwin som spelat på alla positioner förutom målvakt och mittback denna säsongen.

Watfords länge väntade nya läktare döps efter Sir Elton John. Vars historia som engelsk fotbolls bästa ägare under en längre tid är vida känd men också nämnvärt är att Watford kunde värva Troy Deeney tack vare inkomsterna från en Elton John-konsert och ytterligare donationer av Sir Elton John.

Sheffield United ligger bara sexa i L1 men de är i semifinal i Ligacupen efter ha slagit Southampton och gick vidare till fjärde rundan i FA-cupen efter ha slagit Harry Redknapps FA-cup-zombies. Vilket uppenbarligen är bra saker men det känns som att dessa framgångar blottar att svagheterna hos Sheffield är att de är bäst som ett ”kontringslag” mot PL-lag än de är på att föra matcher i L1.

En analys som kanske är lite Vicious men Nigel Clough’s Claim to Fame som manager är dock att han är bra på att släppa fram The Kids och mot QPR spelade unge Louis Reed som hade en Perfect Day.

I alla fall ledde det där till en diskussion om vad en tabell egentligen säger. För i Jespers resonemang ingick ju att eftersom Dortmund låg under strecket, på näst sista plats i tabellen, så fanns ju 16 lag som alltså är bättre än Dortmund, bara Freiburg är eller var för tillfället sämre. Samt ett resonemang om styrkan i Bundesliga, när Dortmund som går så bra i Champions League ligger på nedflyttningsplats.

Jag protesterade lite mot det där och menade att fullt så enkelt var det väl kanske inte. Dortmund är inte näst sämst i Bundesliga som fotbollsklubb betraktat utan det som nu sker med Dortmund säger väsentligt mer om Dortmund än vad det gör om Bundesligas allmänna konkurrenskraft. På samma sätt skulle jag tro som Man Utds fall till sjundeplats förra säsongen nog sa mer om Man Utds unika situation än om Premier Leagues konkurrenskraft.

Men det som skett med Dortmund skulle aldrig ha kunnat ske i Premier League eller i Serie A menar Jesper då och det ligger något i det så klart. Men vad det säger något om är i min mening snarare klubbarnas institutionella utveckling och den ekonomiska koncentrationen i ligan. Det ser olika ut i olika ligor och möjligheterna, vad som kan hända, är således även de annorlunda.

Jag försökte göra en karta för att illustrera detta förhållande.

Kartan är självklart vare sig perfekt eller fullständig. De stora fyrkanterna ska symbolisera superklubbarna, exempelvis Bayern München, Real Madrid, PSG och Man City. De något mindre cirklarna representerar stora klubbar såsom Dortmund, Tottenham, Napoli, Marseille med flera som ändå resursmässigt spelar på en annan och lägre nivå.

Självklart finns det fler stora klubbar (alltså cirklar) än vad jag markerat på kartan. Kanske finns det också någon superklubb jag missat. Dessutom finns det så klart ett helt koppel av medelstora klubbar och småklubbar som jag helt enkelt valt att inte markera alls, även om de har en viss betydelse för mitt resonemang i den här bloggen.

Men i grova drag ger kartan ändå en övergripande bild, och fram träder en intressant syn på de olika ligornas institutionella situation. Inte minst den ekonomiska koncentrationen ser helt annorlunda ut. Stora superklubbar är förhållandevis fåtaliga. Det finns två i La Liga, en i Bundesliga och med lite god vilja tre stycken i Serie A. Men i Premier League finns fem sådana klubbar och därtill en uppsjö av storklubbar vid sidan av dem.

Det vore så klart lätt att likställa Dortmund som tvåa i Bundesliga med tvåan i exempelvis Premier League. Men det är två klubbar med väsensskilda institutionella förutsättningar. Så det som kan hända Dortmund, om de krisar så kan de åka ända längst ned i tabellen, kan inte på samma sätt hända exempelvis Man Utd eller Liverpool, som i institutionell och ekonomisk mening är betydligt större. De kan också falla, men inte falla riktigt lika djupt.

Bilden säger också något om konkurrenssituationen i toppen. Bayern Münchens totala dominans i Bundesliga befästs av att de är den enda egentliga superklubben i ligan, samtidigt som det inte bara finns ett förhållandevis stort antal storklubbar som konkurrerar ut varandra utan där dessutom många finns inom samma geografiska område och ekonomiska zon. Bayern behöver således inte förvänta sig många fiender och de fiender som dyker upp lär komma hyfsat försvagade.

Situationen är en liknande i Ligue 1, även om PSG är betydligt nyare som superklubb och institutionellt sett mer bräckliga än Bayern München. La Ligas situation är densamma som Bundesliga, fast med två superklubbar istället för en. Det skapar en något större dynamik i La Liga, men i själva verket är det över sikt dessa båda klubbar, Real Madrid och Barcelona, som alltid kommer vara de dominanta.

Serie A har en delvis annan situation, vilket nog beror på att den ligan har varit professionell och utvecklad under så lång tid, betydligt längre än någon annan liga. Där finns tre superklubbar och ett antal andra storklubbar. Serie A:s problem är emellertid att ligans totala ekonomiska kaka har sjunkit i relativa termer jämfört med övriga ligor, så dess stora fiskar tvingas simma omkring i en allt mindre damm.

Premier Leagues institutionella situation ser dock ut på ett helt annat sätt än i övriga ligor. På relativt liten geografisk yta trängs åtminstone fem så kallade superklubbar, därtill med ett stort antal övriga storklubbar. Att som mindre klubb slå sig upp i toppen av tabellen där blir således näst intill omöjligt. Men det leder också till en del andra effekter:

Konkurrenssituationen blir en helt annan. Även som superklubb blir det betydligt svårare och mer energikrävande att kämpa uppe i toppen av tabellen än vad som är fallet i andra ligor. Risken finns till och med att, vid en dålig säsong, helt och hållet missa Champions League, med allt vad det innebär både ekonomiskt och sportsligt. En risk som är i praktiken obefintlig för andra superklubbar i andra ligor.

Variationen i tabelltoppen blir lägre. I andra ligor är kanske förstaplatsen och andraplatsen i någon mening låsta men det är i princip full huggsexa om platserna strax därunder. I Premier League är istället kanske de fem-sex översta platserna låsta på motsvarande sätt åt superklubbar och de främsta storklubbarna. Från övriga ligor ges således flera olika lag chansen till europeiskt cupspel, men i Premier League tenderar det bli i hög grad samma lag som hela tiden ges chansen även på lägre nivå så att säga.

Med en betydligt mer intensiv konkurrenssituation i den inhemska ligan så blir det relativt sett mer ansträngande för engelska klubbar att balansera ligaspel med europeiskt cupspel. Spelschemat blir mer intensivt och energinivån som krävs i respektive match blir genomgående högre. Vilket skapar en rätt speciell utmaning för engelska klubbar som också vill lyckas i det europeiska cupspelet, och som också förklarar varför det blivit en så tydlig motsättning mellan exempelvis ligaspel och Europa League.

På vad beror då dessa institutionella skillnader? Delvis historia och tradition naturligtvis, men den stora och övergripande förklaringen har nog mest med ekonomi och kapitalflöden att göra. Premier Leagues institutionella situation har växt fram i och med att kapitalet har kunnat flöda så fritt in i ligan och dess klubbar, i betydligt högre utsträckning än vad som har varit fallet i andra ligor såsom La Liga och Bundesliga.

Premier Leagues globala appeal är en stor anledning till detta som leder till att TV-avtalen är kontinentalt större än för någon annan liga. Ett annat ägarförhållande i engelska klubbar än i exempelvis spanska och tyska klubbar har gjort att kapital i betydligt högre utsträckning har kunnat komma in också på det viset. Superklubbarna har alltså blivit starkare, och även storklubbarna och numer också de medelstora klubbarna har börjat få rejält med muskler och mjölktänder.

Kapitalet ger självklart andra effekter och skapar också andra mönster av ekonomisk geografi inom den moderna fotbollen. Superklubbarna tar självklart de spelare de vill ha, men mängden av kapital i Premier League gör att merparten av övriga spelare, som fortfarande kan vara väldigt bra spelare, i huvudsak rör sig dit. Och i takt med att den ekonomiska styrkan även i storklubbar och medelstora klubbar ökar så får även sådana klubbar tillgång till dessa spelare.

:::

Be Champions!!

Diskussionerna runt domarnas insatser har även ökat exponentiellt med tiden, och blir alltmer intensiva. Det svåra att bedöma är huruvida ifall detta beror på att domarnas insatser faktiskt blir sämre, om fotbollen i sig har blivit snabbare och mer svårdömd för en enskild domare, eller om det helt enkelt är så att mångfalden av TV-bilder och repriser gör att många fler misstag lyfts fram och förstoras.

Julfotbollen i England har föranlett en bred diskussion om domarnas kvalitet efter en förhållandevis stor mängd uppseendeväckande misstag. Utan tvekan är det ju också så att mycket har gått fel just nu. Frågan är då om detta är en tillfällighet eller ett uttryck för något mer systematiskt i sammanhanget.

Keith Hackett, den förre domarbasen, gick i dagarna ut med ett rejält angrepp på domarna och deras standard, på den officiella domarorganisationen PGMOL, för vilken han alltså tidigare var chef, samt på den nya chefen för samma organisation, Mike Riley. Han menar att domarstandarden har sjunkit sedan hans tid som chef, och menar att Riley bör avgå att fem namngivna domare bör avsluta sina domarkarriärer efter den här säsongen.

Man kan tycka att det är intressant hur Hackett som av en händelse anser att domarstandarden började sjunka först efter att han avgått som chef. Man kan likaväl tycka det är märkligt att Hackett nu framför samma kritik som han offentligt har fördömt flera managers för. Man anar att Hackett har sin egen agenda och sina egna skäl att säga det han gör.

Han får dock medhåll i den offentliga opinionen. BBC gjorde en enkät under gårdagen där det visade sig att 67,5% av de tillfrågade ansåg att domarna presterar sämre den här säsongen än den förra. Nu går i och för sig kunskapsvärdet i en sådan undersökning verkligen att ifrågasätta, men det ger ändå en bild över det allmänna stämningsläget.

Paradoxalt nog beskriver PGMOL en helt annan verklighet. Deras statistik visar hur domarnas prestationer har förbättrats stadigt sedan Hackett avgått som chef för organisationen. 95% (tidigare 94,1%) av de stora besluten fattas nu korrekt, 98% av beslut som fattas inne i straffområdet är nu korrekta, och 99% (92%) av alla offsidebeslut är korrekta. Domarnas fysiska status har dessutom förbättrats.

Det där är en verklighetsbeskrivning som alltså snarare stödjer uppfattningen att misstagen till viss del är tillfälligheter, och att uppfattningen att domarnas standard har sjunkit mer beror på hur enskilda misstag lyfts fram och förstoras. Inte helt onaturligt kanske. Få tänker på när ett beslut fattas korrekt, när däremot ett beslut fattas fel så väcker det mer uppmärksamhet. Och när fem procent av ”stora beslut”, som kan tänkas vara avgörande, fattas fel så blir det självklart en stor grej av det.

Samtidigt så tror jag att man i rätt många andra sammanhang, tänk exempelvis politiska beslut och myndighetsbeslut, skulle vara rätt nöjd med en sådan statistik som PGMOL visar upp. Om 95% av alla stora beslut där var korrekta så kändes det spontant som ett rätt stort fall framåt. Nu kan förvisso dessa beslut vara betydligt mer komplexa, men de behöver heller inte fattas under samma tidspress och offentliga uppmärksamhet.

Man kan självklart ifrågasätta objektiviteten i PGMOL:s siffror, självklart har de ett intresse av att framställa sig själva så bra som möjligt. Men man kan då tycka att det vore rätt lätt att kritisera den metod eller de nyckeltal med vilka de genomfört sin undersökning, en rätt uppenbar måltavla. Att detta inte har gjorts, utan att kritiken är fortsatt allmän och generell, tyder på att det inte har funnits några större anledningar att kritisera undersökningen som sådan.

Keith Hackett blir ju rätt personlig i sin attack. Han namnger fem domare som bör avsluta sina karriärer – Mike Jones, Andre Marriner, Lee Mason, Chris Foy och Lee Probert. Det är oklart varför just dessa fem lyfts fram, om de bevisligen då har presterat sämre än övriga domare och på vad exakt detta omdöme i så fall baseras. Eller om Hackett möjligen har andra personliga skäl att verbalt avrätta just dessa fem.

Så länge som det görs misstag så kommer domarna att vara föremål för diskussion. Och misstag kommer vara oundvikliga, idén att dessa skulle kunna elimineras helt och hållet är i det närmaste vansinnig. Vad man däremot kan påverka och förändra är själva beslutsprocessen, så att effekten av dessa misstag begränsas så mycket som möjligt.

Ett led i detta är att möjliggöra för domare att gå igenom matcher i efterhand och revidera de disciplinära beslut som fattades under matchen. Spelare som fått felaktiga gula och röda kort under matchen slipper då bestraffas för det i efterhand. Likaväl som spelare som orättmätigt klarat sig undan kort under matchen får vad de förtjänar. Det skulle också ge domarna möjlighet att i efterhand tydligare förklara sina beslut.

Videoteknik måste också gå att använda på ett bättre sätt. Målkamera har redan införts. En snabb videogranskning av övriga potentiellt avgörande situationer skulle ge domarna väsentligt bättre förutsättningar att fatta bra beslut. En sådan granskning skulle inte behöva ta många sekunder, och det är en väntan som rimligtvis vägs upp att vi med större sannolikhet slipper några av de främsta upplevda orättvisorna på planen.

Min slutsats är följande. Innan man kritiserar domarna alltför hårt så bör man i alla fall fråga sig om man har gett domarna bästa möjliga förutsättningar och verktyg för att fatta bra beslut. Jag anser inte att domarna någonsin har haft detta och alltså skulle jag hellre rikta min kritik mot detta grundläggande förhållande.

:::

Be Champions!!

Det är väldigt imponerande av Man City, som efter vinsten mot Bayern München i Champions League har prickat en rejäl formkurva samtidigt som Chelsea till synes har tappat momentum. Man City har kunnat jobba relativt ostört samtidigt som Chelsea har tvingats hantera en del negativt tumult runt domslut och liknande frågor.

Till synes har således pendeln svängt över till Man Citys fördel i titelstriden, men jag skulle ändå hävda att Chelsea fortfarande är favoriter att vinna Premier League den här säsongen. Och jag skulle vilja påstå att det finns tre tungt vägande skäl till detta:

Spelschemat. Alla matcher är svåra på sitt sätt i Premier League, men Chelsea har det till synes lättaste spelschemat. Den främsta anledningen till detta är en hemmaplansfördel. Chelsea möter Man Utd, Man City, och Liverpool på hemmaplan. Man City å sin sida måste spela borta mot Chelsea, Man Utd, Liverpool och Tottenham. Den mentala bördan att spela på bortaplan kommer väga tungt på Man Citys axlar under våren.

Chelsea är mer effektiva. Trots att de båda lagen för närvarande ligger på exakt samma poäng och målskillnad så finns ändå en del viktiga skillnader om vi ser till lagens resultat. Chelsea har ännu inte vunnit en enda match med 1-0 och har totalt tre uddamålssegrar, Man City har fem. Chelsea håller dessutom betydligt fler nollor. Det må verka betydelselöst men det betyder att Chelsea har en tendens att vara mer effektiva i sitt spel och ha mer marginal i sina vinster, och utslaget över en hel säsong brukar det kunna få viss betydelse.

Skador. Chelsea är omvittnat svåra att göra sönder. Laget är måhända slitet men skador är de förhållandevis befriade ifrån. Man City å andra sidan måste oroa sig över att de har Premier Leagues förmodligen mest begåvade spelare i form av Sergio Agüero, som har betytt väldigt mycket för lagets form och positiva resultat, men som samtidigt har visat sig vara väldigt skadebenägen. Man City framstår som mer känsliga för skador än Chelsea.

Min känsla, lite drygt halvvägs in på ligasäsongen, är att det går hyfsat lätt att hitta sådana här yttre och sakliga skäl för varför Chelsea kommer vinna Premier League. Men det känns betydligt svårare att hitta motsvarande skäl för varför Man City skulle vara favoriter att vinna ligan. Men det är ju det bästa med en blogg med ett levande kommentarsfält, man kan få hjälp med sådana frågor.

:::

Be Champions!!

Men FA-cupen kan också vara en räddningsplanka. Och lite av den funktionen kan man säga att FA-cupen spelar för Everton och inte minst för Roberto Martinez i nuläget. Everton har haft en i alla avseenden fasansfull säsong så här långt och det finns inga tecken på att detta är på väg att vända. FA-cupen är det enda stora mål som återstår för Everton som är att betrakta som i alla fall något så när realistiskt.

En seger i FA-cupen, eller åtminstone en riktigt bra cup run, är i nuläget det enda som skulle göra Roberto Martinez anställning som Evertons manager trygg och säker. För med Everton i fritt fall i tabellen, och en andra säsong i klubben som inte är i närheten av att motsvara de förväntningar som skapades under den första säsongen, så talar mycket för att Martinez kanske inte är Evertons manager särskilt länge till.

Att Martinez skulle få gå redan under säsongen känns inte helt troligt. I så fall skulle han få gå redan nu är känslan, och Everton har samtidigt inte riktigt ekonomi att kunna dra på sig alltför stora omkostnader på grund av utlösta kontrakt. Mer troligt då att han går mellan säsongerna när fler klubbar kan tänkas vara intresserade av att anställa honom.

Men en cuptitel skulle göra säsongen till betydligt mer än godkänd för Everton, det vore i så fall klubbens största mätbara framgång på många år. Var det just något som David Moyes misslyckades med så var det att vinna en titel med Everton, trots många väldigt berömvärda och konsekvent positiva insatser i ligaspelet.

Just jämförelsen med David Moyes, Roberto Martinez långtida och hyfsat framgångsrika företrädare, är operativ när det kommer till att bedöma Martinez insatser som Evertons manager. Förra säsongens framgångar, där Everton både utmanade på allvar om en Champions League-plats och samtidigt levererade en väldigt positiv fotboll, fick många att håna den till och snart från Man Utd flyktade Moyes och istället lyfta Martinez till skyarna.

Nu blåser vinden åt motsatt håll och det ger i alla fall skäl att reflektera över om avfärdandet av Moyes meriter jämfört med Martinez bedrift var förhastat och onyanserat. Helt självklart var det kanske inte, som påstods under stora delar av förra säsongen, att Martinez bara skulle kunna gå in och tangera eller överträffa Moyes prestation. Det höll en säsong men en svala gör inte någon sommar.

Själv var jag skeptisk till Roberto Martinez som manager för Everton, vilket möjligen kändes rätt obekvämt under förra säsongen. Men personligen ansåg jag honom överskattad som manager för Wigan med vilka han aldrig lyckats uppnå någon ligamässig stabilitet, till slut åkte ur Premier League efter att ha räddats på morrhåren under mängder av säsonger, och aldrig varit ens i närheten av att lösa minst sagt uppenbara defensiva problem.

Till stor del är detta problem som nu ser ut att återkomma i Everton. Många förundrades förra säsongen över hur Everton lyckades både bibehålla sitt tidigare så framstående försvarsspel och kombinera detta med ett konstruktivt anfallsspel. Den här säsongen emellertid så har mycket av Everton brister stått att finna just i det defensiva spelet.

Man skulle så klart kunna mena att Evertons försvarsspel förra säsongen baserades på en defensiv organisation som byggts upp under David Moyes tid som manager. I den meningen ärvde Roberto Martinez ett väldigt starkt försvar, på ungefär samma sätt som Arsene Wenger en gång ärvde Englands förmodligen främsta backlinje och levde på det ett tag innan Arsenals defensiva skicklighet successivt bröts ned till dess att just försvaret blev lagets återkommande akilleshäl.

Arsene Wenger hade det förtroendekapital som följer av ett årtionde av makalös framgång och många vunna titlar. Roberto Martinez har inte alls detta förtroendekapital och kan alltså inte räkna med samma tålamod och förståelse, vare sig från klubbens fans eller ledning. Läget hade varit annorlunda om Everton faktiskt slutat bland de fyra bästa förra säsongen, men det blev aldrig så.

En vinst i FA-cupen skulle dock köpa Roberto Martinez åtminstone en säsong till i Everton. Ska Everton klara av det så måste man börja ikväll, genom att vinna mot West Ham hemma på Goodison Park.

:::

Be Champions!!

Det är ju ett uttalande som på samma gång andas optimism som skapar en hel massa förväntningar. Naturligtvis vill de allra flesta se en framtid för Liverpool med Steven Gerrard som en del av denna framtid. Men det finns också en risk i att alla fram till dess aktiva managers i Liverpool mäts och utvärderas, i alla fall av fansen, utifrån den omöjliga måttstocken om idén om hur det istället skulle vara med Gerrard som manager.

Det där är samtidigt en fin tradition inom Liverpool, den så kallade boot room-kulturen med rekrytering internt och assisterande managers och därefter spelare som växer in i och tar över rollen som manager när den gamle managern tackar för sig. Men det är samtidigt något av en relik från en svunnen tid och visade sig ha sina problem redan mot slutet av denna tid, när det istället blev till en bromskloss för Liverpools fortsatta utveckling.

Men sådant hör framtiden till och där är vi inte ännu. Istället befinner vi oss här och nu, och här och nu är FA-cupen och ett fascinerande möte mellan två engelska klubbar som var och en på sitt sätt kan sägas vara uttryck för den så särskilt engelska fotbollskulturen – AFC Wimbledon och Liverpool. Det är alltså dags för den tredje speldagen av fyra i den tredje omgången av FA-cupen, kanske ett nödvändigt ont under TV-åldern.

Steven Gerrard verkar onekligen beredd att axla sitt fortsatta kaptensansvar under den halva säsong han har kvar i klubben. Han var sitt vanliga optimistiska jag när han konstaterade att han inget hellre såg fram emot än att avsluta säsongen och sin spelarkarriär i klubben med att gå omkring bland fansen med några vunna titlar.

Det är på något sätt signifikativt. Klubben som under alla Gerrards år som aktiv spelare har präglats av nedgång, stagnation, falska gryningar och en eroderad vinnarmentalitet. Spelaren och lagkaptenen som tvärtom präglats av ingenting annat än just obändlig vinnarmentalitet. En spelare och en klubb som i alla avseenden utom just detta grundläggande är helt och hållet identiska med varandra.

Flera gånger är det något som har lett till frustration. Andra gånger har det lett till vad som närmast är att beskriva som fotbollsmirakel. Som i Istanbul 2005, och som året därefter i Cardiff.

Just cupspel har varit Steven Gerrards absoluta signum under sin tid i Liverpool, och de tillfällen då hans kanske allra mest magiska ögonblick som kapten i klubben har dykt upp. Ledarskapet i Istanbul, The Gerrard Final i Cardiff och mängder av andra stora prestationer genom åren. Och händelsevis är det också just cupspelet som återstår som en vettig ambition för Liverpool den här säsongen – som hämtat ur innehållsförteckningen i en saga.

Tre cuper återstår för Liverpool, och således tre möjliga titlar att vinna för Steven Gerrard under dennes sista säsong. Europa League är en realistisk möjlighet om än en svår uppgift kantad av svåra hinder och oväntade fallgropar. Ligacupen är den i vilken Liverpool hittills har tagit sig längst, med semifinaler mot Chelsea på den närmaste horisonten.

Och så då FA-cupen. Den enda av de större turneringar i vilken Liverpool kan sägas ha ett vinstfacit som inte riktigt stämmer överens med klubbens status som en av Englands allra främsta. De har flest vunna cuptitlar i Europa, de är överlägsen tvåa i antalet vunna ligatitlar, har vunnit flest Ligacuptitlar, men är ”bara” på delad fjärde plats i FA-cupen i antal vunna titlar, detta trots att man har varit i betydligt fler finaler än alla andra än Arsenal och Man Utd.

Så många gånger gick Liverpool bet i FA-cupen under klubbens storhetstid, inte sällan just i finalen, att det fick Alan Hansen, en annan kapten i Liverpool under många år, att i besvikelsen efter den oväntade förlusten mot Crystal Palace i semifinalen 1990, formulera det som i historiens vågskål har blivit hans näst mest citerbara yttrande: ”We’re forever blowing doubles!”

Två av Liverpools sju FA-cuptitlar har kommit med Steven Gerrard som spelare i laget. Vilken härlig och för all del värdig avslutning på sin Liverpoolkarriär som spelare för en av Premier League-erans största spelare, och en av Liverpools allra största ikoner, om han kunde leda sitt lag och sin klubb till en tredje FA-cuptitel under sin egen regi, och den åttonde FA-cuptiteln för Liverpool totalt.

Ska detta åstadkommas så måste Liverpool vinna sex raka matcher den här säsongen. Med början idag, mot AFC Wimbledon. Just Wimbledon av alla lag, efterföljaren till den klubb som 1988 förnekade Liverpool en FA-cuptitel och på samma gång både en Double och äran att bli den första engelska klubb att vinna två Doubles, och som genom denna bedrift gjorde sig själva ett namn som The Crazy Gang inom engelsk fotboll.

:::

Be Champions!!

Många skulle mena att sådana tankar inte har varit särskilt aktuella med Man Utd sedan Glazers köpte en majoritetsandel i klubben 2005. Det är ett ägande som ända sedan dess har varit djupt kontroversiellt och föraktat bland klubbens supportrar, med varierande grad av hätskhet. Möjligen kulminerade bråket runt 2010 när nyheter om klubbens skuldsättning på grund av köpet blev hett rubrikstoff.

Det har naturligtvis skrivits en hel del om Glazers ägande av Man Utd här på Englandsbloggen. Lite med bakgrund av att jag själv är ekonom så har mitt perspektiv på ägandet varit i stora delar ett annat än det gängse perspektiv som förmedlas av fans och journalister. Men om Glazers mål och motiv med sitt ägande har både jag och olika gästbloggare utvecklat våra tankar vid ett antal tillfällen genom åren.

https://blogg.fotbollskanalen.se/hyllman/2011/08/19/motiv-och-mening-med-man-utds-emission-i-singapore/

https://blogg.fotbollskanalen.se/hyllman/2010/09/05/gastblogg-man-united-show-us-the-money/

Jag ska inte älta samma resonemang och argument en gång till, det mesta är ändå redan sagt. Annat än att man som just ekonom kanske skulle vilja banka lite vett i skallen på de som citerar klubbens totala skuld och hänvisar till denna som en kostnad. Något som tyder på mycket ringa ekonomisk förståelse då en skuld alls inte är någon kostnad.

Det som emellertid stör mig mest med kritiken mot Glazers, och som fortsätter störa mig, är hur fullständigt isolerad den är från att ta intryck av det som man möjligen med ett pretentiöst uttryck skulle kunna kalla för verklighet. En tendentiös del av kritiken, syftandes till att skapa bred supporteropinion, har varit att på grund av den ekonomiska belastning som Glazers utgör för klubben så kan inte Man Utd värva spelare för dyra pengar.

Möjligen gick den kritiken att i alla fall förstå förut, om än inte acceptera, när Man Utd inte köpte så förfärliga många dyra spelare. I och för sig var det en kritik som fullständigt förbisåg ett antal dyra värvningar som klubben trots allt gjorde, och som missade att Man Utd alls inte hade förändrat transferpolitik sedan Glazers tagit över klubben. Om Glazers påverkat negativt så borde något åtminstone ha förändrats, kan man tycka.

Men det smått paradoxala är att det här är en kritik och ett narrativ som fortfarande används mot Glazers. Detta efter ett år där Man Utd har betalat många miljoner för spelare som Juan Mata, Luke Shaw, Ander Herrera, Angel Di Maria, Marcos Rojo och Radamel Falcao, i en utsträckning som borde fått de flesta supportrar att gapa stumt. Ändå framförs samma kritik. Trots att Man Utd, med Glazers som ägare, på senare år har gjort ljud att de ska fortsätta värva spelare på det här viset, som en del av en varumärkesstrategi à la Real Madrid.

De flesta fritt tänkande människor skulle med allt detta som feedback stanna upp i sin tankebana och fråga sig själva: ”Men vänta nu, hur hänger egentligen dessa faktiska och konkreta observationer och händelser ihop med att Glazers anses förhindra och motverka dyra spelarköp till Man Utd?” Möjligheten, eller risken beroende på perspektiv, är så klart att man då kommer fram till att det inte hänger ihop.

Slutsatsen skulle då kunna bli att det måste ligga till på ett annat sätt. Och en annan fråga borde då börja mala i bakhuvudet även på den mest förhärdade Man Utd-supporter: ”Tänk om det som förhindrade dyra spelarköp till Man Utd under alla dessa år inte var Glazers, utan den som var manager och styrde alla sådana frågor i klubben sedan två decennier tillbaks, det vill säga Alex Ferguson?!”

Det må finnas andra skäl att inte gilla Glazers som ägare, en del av dem är helt säkert också legitima. På samma sätt kan man säkert ha olika uppfattningar om det positiva eller negativa i utvecklingen av Man Utds transfers sedan Ferguson lämnade klubben. Det mesta av detta är emellertid subjektivt och en funktion av mer eller mindre självständigt formulerade personliga värderingar och syn på hur fotbollen och dess klubbar ska styras.

Det är värderingar jag respekterar, och åtminstone delvis instämmer i. Vad jag emellertid har väldigt svårt att respektera är diffusa försök att rationalisera sådana värderingar med snömos, falska påståenden och nonsenslogik. En del gör det säkert medvetet, andra hakar på bandvagnen antingen av okunnighet eller god tro. Men goda värderingar talar för sig själva, de behöver inte rättfärdigas och därigenom förminskas av påhittade anklagelser.

:::

Be Champions!!

Men så är det ju inte riktigt. Därför att när den tredje omgången väl drar igång idag så har FA-cupen faktiskt pågått i närmare ett halvår. De första kvalspelen drog igång redan i somras och därefter har det spelats ett antal kvalomgångar samt två ordinarie omgångar under hösten.

En påfallande aspekt med det engelska fotbollssystemet är mängden lag, vilket till stor del kan förklaras med att England till skillnad från en del andra stora fotbollsländer inte accepterar b-lag eller reservlag i det ordinarie seriesystemet, vilket lämnar utrymme för många mindre klubbar att fylla detta tomrum.

Och det är just denna mängd lag som gör FA-cupen till den absolut största, i alla fall sett till antalet deltagande lag, inhemska cupturneringen. Vid sidan av att också vara den äldsta och mest traditionsbundna. Om FA-cupen är störst också i någon form av prestigeavseende går att diskutera, men det är svårt att komma på någon större inhemsk cupturnering.

FA-cupen har så klart sjunkit i status under de senaste 20-25 åren, en kanske oundviklig följd av att så mycket pengar och prestige istället har kopplats till Premier League och till Champions League. På något sätt blir konsekvensen att FA-cupen, som förut för många var säsongens höjdpunkt och kanske i viss mening större än ligaspelet, förvandlas till en bisats.

Det har så klart resulterat i mängder av förslag genom åren på hur FA-cupen ska reformeras för att paradoxalt nog bli som ”förut” igen. Något missriktat kan tyckas då det som skett med FA-cupen inte har något i sig med FA-cupen att göra, utan är en del av en större utveckling och ekonomisk skiktning inom den moderna fotbollen.

Mitt perspektiv skulle vara det motsatta. Istället för att fundera på vad FA-cupen kan ta till sig från andra turneringar så funderar jag lite på vad det är som är unikt, speciellt och bra med just FA-cupen som andra inhemska cuper, och för all del även en del europeiska cuper, skulle kunna importera och ta till sig.

En sak är själva formatet och kanske just det faktum att formatet har varit detsamma i evigheters evigheter, som det kanske skulle ha hetat i någon bok av Astrid Lindgren. Det har inte plottrats, utan ett rakt och enkelt cupspel utan några som helst krångel eller krusiduller. Värdet är en turnering i vilken alla vet exakt vad som gäller, känner igen sig i och talar över generationer.

En annan sak är dess lottningsmässiga oförutsägbarhet. Först och främst det faktum att turneringen är helt oseedad, vilket gör det mer troligt att mindre lag tar sig längre samtidigt som det ofta blir några riktiga rackarrökare till monstermöten redan i tidiga omgångar. FA-cupen är förvisso nivåindelad i viss utsträckning, mindre lag går in i turneringen tidigare, men varje omgång som sådan är alltså oseedad.

Det där ger ju också en annan fördel vid handen, nämligen att det blir lite av en ceremoni och höjdpunkt när varje omgång lottas. Personligen kan jag finna ett barnsligt nöje i att sitta och titta på en FA-cupfinallottning och se där små bollarna lyftas upp en efter en. På något vis är det en ritual som skapar goda förväntningar runt cupen.

Omspelsmöjligheten är en annan god tradition med FA-cupen, vilket är ännu en möjlighet för mindre lag att skaffa sig en fördel i den här cupen. Ett mindre lag som möter en storklubb på hemmaplan vet att de vid oavgjort kanske får en match på Emirates, Anfield eller Old Trafford. Möts man på bortaplan så får man ett omspel på hemmaplan. Oavsett så går det att ”vinna” också med oavgjort.

Nu har rutinen med omspel förvisso reducerats genom åren, delvis på grund av TV-skäl och delvis av skäl som har med spelschema att göra. Men möjligheten till ett omspel, som därefter kan avslutas med förlängning och straffsparkar, är i alla fall en god kompromiss, även om många ondgör sig också över denna enda kvarvarande relik av det gamla systemet – där till och med finalen var föremål för omspel vid oavgjort.

(Man har aldrig riktigt gillat det här med straffsparkar i England.)

Det finns i och för sig sådant jag skulle ändra på, även om jag accepterar den så kallade omspelskompromissen. Semifinalerna är en sådan sak. Dels skulle jag omedelbart flytta bort dem från Wembley och som förut arrangera dem på större neutrala arenor runtom i landet. Dels skulle jag återinföra ett omspel också i dessa, något som plockades bort efter 1999.

Ska man alltså sammanfatta detta så kan man alltså säga att det enda jag vill förändra med FA-cupen är sådant jag vill ändra tillbaka till hur det faktiskt var förut, när FA-cupen fortfarande var en riktigt prestigefull cupturnering, innan nyåret slagit 2000 och innan pengajakten fullständigt tagit överhanden över den moderna fotbollen.

FA-cupen är (eller var) således den perfekta cupen?!

:::

Be Champions!!

:::

Bubblare:

Costel Pantilimon, Sunderland
Ryan Shawcross, Stoke
Yaya Touré, Man City
Carlos Sanchez, Aston Villa
Ayoze Perez, Newcastle
Nacer Chadli, Tottenham
Abel Hernandez, Hull

:::

Tankar och slutsatser:

Den nya innegrejen i Premier League verkar vara för de stora lagen att tappa tvåmålsledningar på hemmaplan. Andra helgen i rad för Man City nu, först mot Burnley och igår mot Sunderland. Dessutom svarade Liverpool för en direkt motsvarighet mot Leicester.

Man City ordnade i alla fall till det till slut.

Undrar hur man tänker som Chelsea i det här läget. Man släppte Frank Lampard utan stök och bök till en amerikansk fotbollsklubb till stor del så klart som tack för lång och trogen tjänst. Jag tror inte man hade varit lika storsinta om alternativet istället varit att han sparkat ligatiteln till en konkurrent.

Bäst på twitter igår, i samband med matchen på White Hart Lane: ”Here’s the story of the Harry Kane.”

Man kan diskutera tidsperspektiv, kort sikt och lång sikt, men på det stora hela måste det ändå vara så att Roberto Martinez bör sitta väldigt löst på sitt jobb just nu. Det håller på att gå käpprätt åt fanders för Everton och det finns ingen ände i sikte.

Det må gå precis hur som helst för Burnley den här säsongen. De kan klara sig kvar i Premier League eller så åker de ur. Trots sina två senaste stora insatser så ger de ändå bara två poäng. Men man får ändå tillstå att de bjuder upp till en rejäl fight och show, med upphämtade underlägen på både Etihad och St James.

Helt om får man kanske säga om QPR som förvisso kämpar, men när man inte lyckas vinna matcher som den mot Swansea, på hemmaplan i ledning in i slutminuterna och med en man mer på planen, då är det liksom inte riktigt meningen att man ska klara sig kvar.

I och med gårdagens omgång så får den av publiken älskade, av (utländska) managers hatade, men av alla fruktade julfotbollen sägas ha kommit till sin ände. Och en lustig omständighet är att inget lag kom ifrån den julhelgen med nio poäng. Alla lag kommer att tappa poäng där.

Men en reflektion om det här med ”tur” i lottning och spelschema. Usch vad mycket jobbigare det är att exempelvis behöva ha två bortamatcher under den här perioden än blott en. En enorm fördel. Om det hade varit tvärtom, vänd på det så att borta varit hemma och hemma borta, så hade kanske både Chelsea och Man Utd varit niopoängare den här helgen.

Och tabellen hade sett rätt så annorlunda ut för tillfället.

:::

Be Champions!!