”Det ska inte ses som ett adjö, utan som ett återseende.” Ungefär så valde Steven Gerrard att formulera det sedan det framkommit att den för Liverpool så ikoniske spelaren inte kommer att skriva på något nytt kontrakt utan istället kommer tillbringa midnattstimmen av sin karriär i USA, närmare bestämt i LA Galaxy om man ska tro vad som skrivs.
Det är ju ett uttalande som på samma gång andas optimism som skapar en hel massa förväntningar. Naturligtvis vill de allra flesta se en framtid för Liverpool med Steven Gerrard som en del av denna framtid. Men det finns också en risk i att alla fram till dess aktiva managers i Liverpool mäts och utvärderas, i alla fall av fansen, utifrån den omöjliga måttstocken om idén om hur det istället skulle vara med Gerrard som manager.
Det där är samtidigt en fin tradition inom Liverpool, den så kallade boot room-kulturen med rekrytering internt och assisterande managers och därefter spelare som växer in i och tar över rollen som manager när den gamle managern tackar för sig. Men det är samtidigt något av en relik från en svunnen tid och visade sig ha sina problem redan mot slutet av denna tid, när det istället blev till en bromskloss för Liverpools fortsatta utveckling.
Men sådant hör framtiden till och där är vi inte ännu. Istället befinner vi oss här och nu, och här och nu är FA-cupen och ett fascinerande möte mellan två engelska klubbar som var och en på sitt sätt kan sägas vara uttryck för den så särskilt engelska fotbollskulturen – AFC Wimbledon och Liverpool. Det är alltså dags för den tredje speldagen av fyra i den tredje omgången av FA-cupen, kanske ett nödvändigt ont under TV-åldern.
Steven Gerrard verkar onekligen beredd att axla sitt fortsatta kaptensansvar under den halva säsong han har kvar i klubben. Han var sitt vanliga optimistiska jag när han konstaterade att han inget hellre såg fram emot än att avsluta säsongen och sin spelarkarriär i klubben med att gå omkring bland fansen med några vunna titlar.
Det är på något sätt signifikativt. Klubben som under alla Gerrards år som aktiv spelare har präglats av nedgång, stagnation, falska gryningar och en eroderad vinnarmentalitet. Spelaren och lagkaptenen som tvärtom präglats av ingenting annat än just obändlig vinnarmentalitet. En spelare och en klubb som i alla avseenden utom just detta grundläggande är helt och hållet identiska med varandra.
Flera gånger är det något som har lett till frustration. Andra gånger har det lett till vad som närmast är att beskriva som fotbollsmirakel. Som i Istanbul 2005, och som året därefter i Cardiff.
Just cupspel har varit Steven Gerrards absoluta signum under sin tid i Liverpool, och de tillfällen då hans kanske allra mest magiska ögonblick som kapten i klubben har dykt upp. Ledarskapet i Istanbul, The Gerrard Final i Cardiff och mängder av andra stora prestationer genom åren. Och händelsevis är det också just cupspelet som återstår som en vettig ambition för Liverpool den här säsongen – som hämtat ur innehållsförteckningen i en saga.
Tre cuper återstår för Liverpool, och således tre möjliga titlar att vinna för Steven Gerrard under dennes sista säsong. Europa League är en realistisk möjlighet om än en svår uppgift kantad av svåra hinder och oväntade fallgropar. Ligacupen är den i vilken Liverpool hittills har tagit sig längst, med semifinaler mot Chelsea på den närmaste horisonten.
Och så då FA-cupen. Den enda av de större turneringar i vilken Liverpool kan sägas ha ett vinstfacit som inte riktigt stämmer överens med klubbens status som en av Englands allra främsta. De har flest vunna cuptitlar i Europa, de är överlägsen tvåa i antalet vunna ligatitlar, har vunnit flest Ligacuptitlar, men är ”bara” på delad fjärde plats i FA-cupen i antal vunna titlar, detta trots att man har varit i betydligt fler finaler än alla andra än Arsenal och Man Utd.
Så många gånger gick Liverpool bet i FA-cupen under klubbens storhetstid, inte sällan just i finalen, att det fick Alan Hansen, en annan kapten i Liverpool under många år, att i besvikelsen efter den oväntade förlusten mot Crystal Palace i semifinalen 1990, formulera det som i historiens vågskål har blivit hans näst mest citerbara yttrande: ”We’re forever blowing doubles!”
Två av Liverpools sju FA-cuptitlar har kommit med Steven Gerrard som spelare i laget. Vilken härlig och för all del värdig avslutning på sin Liverpoolkarriär som spelare för en av Premier League-erans största spelare, och en av Liverpools allra största ikoner, om han kunde leda sitt lag och sin klubb till en tredje FA-cuptitel under sin egen regi, och den åttonde FA-cuptiteln för Liverpool totalt.
Ska detta åstadkommas så måste Liverpool vinna sex raka matcher den här säsongen. Med början idag, mot AFC Wimbledon. Just Wimbledon av alla lag, efterföljaren till den klubb som 1988 förnekade Liverpool en FA-cuptitel och på samma gång både en Double och äran att bli den första engelska klubb att vinna två Doubles, och som genom denna bedrift gjorde sig själva ett namn som The Crazy Gang inom engelsk fotboll.
:::
Be Champions!!