Tröjor och tröjfärger är på tapeten i England. Inte bara för att Halmstad tydligen har lyckats införskaffa en neongrön kvarleva från 1990-talet som ny bortatröja, vilket uppmärksammats i The Guardian. Utan även för att Cardiff till slut har bestämt sig för att återgå till sin klassiska blåa matchtröja, snarare än den röda som klubben använt i närmare tre år.
Cardiffs ägare Vincent Tan bestämde för tre år sedan att Cardiff skulle byta tröjfärg till rött. Den främsta anledningen till detta påstods vara att göra klubben mer attraktiv och populär i Asien, där tydligen blåa klubbtröjor ansågs utgöra ett hinder. Exakt varför det var på det viset förklarades aldrig närmare bestämt, men man kan anta att Chelsea hade varit nyfikna på svaret.
Det var en reform som gjordes mot fansens vildsinta protester. Inte så konstigt så klart. Klubbtröjan och dess färger är en av de kanske tydligaste symbolerna för klubbens identitet. Med sitt till synes helt historielösa beslut så gjorde sig Tan till en tydlig representant för det ointresserade utländska ägandet som många engelska fans vänder sig mot.
Nu, tre år senare, så rivs beslutet alltså upp och Cardiff återgår till sina blåa klubbtröjor. Det lyfts fram som en seger för fansen. Och visst är det väl på sitt sätt en seger för fansen som har kritiserat den röda klubbtröjan under dessa år och hela tiden velat få beslutet ändrat tillbaka. Men frågan är om det, som några varit inne på, egentligen ska ses som någon större seger för supporterinflytandet över det utländska ägarinflytandet.
För även om nu Vincent Tan har ändrat sig gällande klubbfärgerna så krävde ändå beslutet att just han ändrade sig. Det var inte supportrarna som fattade ett beslut och så fick Tan anpassa sig därefter. All makt ligger fortfarande hos Tan, Cardiffs befriare, och klubbtröjan är inte mindre utsatt för Tans nycker bara för att han nu fattar ett beslut som är mer populärt än det förra.
Så abrupt kommer dessutom beslutet att man i alla fall till viss del undrar vad Tan vill med det och om det var ett sätt att blidka fansen eller rikta deras uppmärksamhet bort från något annat. En nära jämförelse är Newcastle som i samband med kritiken av Wongas som tröjsponsor helt plötsligt valde att ändra arenanamnet tillbaka till St James’ Park. En klassisk red herring.
Lite krasst ställer man sig frågan om Vincent Tan precis dinglar en köttbit framför näsan på Cardiffs suktande supportrar samtidigt som han obemärkt kör en Deliverance på dem i ett helt annat ärende. Skälet till min undran är inte minst att Tan förut varit så obekymrad för att inte säga ointresserad av supporterreaktioner att jag inte riktigt förstår varför han har börjat bry sig om dem nu.
Alternativet är så klart att Tan har tagit sitt så kallade förnuft till fånga och ändå gjort något positivt, det vill säga förändrat sig. Det som skiljer den vise från den envise är förmågan att ändra sig brukar det sägas. I så fall kan man anse att detta förtjänar visst beröm det med, på samma sätt som det första beslutet förtjänade kritik, istället för att lätt populistiskt formuleras som en seger för supporterbestämmandet.
Å andra sidan så blir jag personligen rätt trött på klubbägare som för att motivera sina beslut, om det så är att byta klubbtröja i Cardiff eller byta namn på klubben till Hull Tigers, kastar ur sig helt orimliga marknadsföringsfloskler om att göra klubben populär i Asien. Vad som i själva verket säljer är framgång, vilket inte minst märks på de stora engelska klubbarna som händelsevis går rätt bra i Asien både med gamla klubbnamn och, hör och häpna, blåa klubbtröjor i vissa fall.
Man kan undra vad som har förändrats. Är inte Vincent Tan, i och med tröjbytet, längre intresserad av att göra klubben mer populär och kommersiellt gångbar i Asien? Eller är det möjligen så att det var struntprat och mumbojumbo redan från början att tröjbytet skulle ha något konkret med marknadsföring att göra?
:::
Be Champions!!