De rika klubbarna gör financial fair play till ett nesligt avtal
Peter Hyllman
För några år sedan öppnade en helt ny sportbutik i en köpstad strax norr om Sundsvall. Den kallades Usports och var verkligen the shit när den öppnade, folk vallfärdade dit och premiärdagens köer var så långa att butiksledningen bjöd på varmkorv och underhållning under dagen. Det var på något sätt affären som hade allt.
Jag gick omkring i butiken några dagar efter att den hade slagit upp dörrarna och konstaterade torrt för mig själv och några bekanta att Usports skulle få max ett år på sig innan butiken skulle tvingas slå igen dörrarna. Mycket riktigt så tog det 10 månader innan nedläggningen var ett faktum. Ett skäl var att Usports just var affären som hade allt, de hade över huvud taget inte bekymrat sig om att rikta in sig till någon specifik kundgrupp alls utan försökte vara allt för alla, vilket är en fin tanke men kostar dyrt.
Men det som verkligen var spiken i kistan var att Usports hade placerat sig precis bredvid en stor Stadiumbutik. En direkt konkurrent således, och dessutom en konkurrent med mängder av butiker runtom i landet. Möjligheten för Stadium att låta sin butik under viss tid gå med negativt resultat, och låta detta absorberas av den övriga kedjans resultat, är ett kraftfullt verktyg när det gäller att konkurrera med nykomlingar.
Föga förvånande så visade det sig under Usports högst tillfälliga tillvaro att Stadium på något märkligt sätt alltid prissatte sig strax under dem. Ren och skär priskonkurrens med andra ord. Inte så värst svårt att åstadkomma heller då någon anställd bara behövde knalla 20 meter och gå in och kolla upp vad grannarna hade för pris på vilken som helst vara. Stadium kunde leva med de minimala marginalerna, USports kunde det inte.
Det är något med detta som får mig att tänka på UEFA:s regler om financial fair play. Ett regelverk som är tänkt att skapa någon form av finansiell rättvisa och jämvikt inom den moderna fotbollen, men som i själva verket har blivit till ett sätt för de stora klubbarna att befästa sin ställning ytterligare på de mindre klubbarnas bekostnad. Dessutom ett regelverk som de stora klubbarna har möjligheter att ta sig runt på ett sätt som inte står de mindre klubbarna till buds.
Man City illustrerar detta på ett bra sätt. De har naturligtvis haft sina bekanta problem med financial fair play men anser sig nu ha kommit på ett genialiskt sätt att ta sig runt UEFA:s regler. Likt Stadium så försöker de jobba med en butikskedjemodell. Genom att köpa upp klubbar runtom i världen, New York City, Melbourne City, Yokohama F-Marinos med flera, så skapar de en koncernstruktur där andra delar i koncernen kan absorbera Man Citys egna förluster och sprida klubbens risk över flera enheter.
Genom att skapa en holdingstruktur inom vilken man skapar separata bolag så är det möjligt för en klubb att låta dessa bolag bära särskilda kostnader, så att själva klubbens kostnadsbörda till synes lättas och på så vis lättare passerar genom financial fair plays nålsöga. Självklart finns inget som hindrar andra stora klubbar i England och runtom i Europa att skapa liknande strukturer och system för att komma runt UEFA:s regelverk.
Men det som är möjligt för exempelvis Man City, Man Utd och Arsenal är helt enkelt inte möjligt för de mindre och medelstora klubbarna i Europa, som istället tvingas anpassa sig till UEFA:s regler. Ett system som alltså är skapat med de stora klubbarna i åtanke i syfte att jämna ut spelplanen mellan olika klubbar leder alltså bara till att ytterligare öka skillnaden i förutsättningar mellan dessa klubbar.
Farhågan med financial fair play var alltid att det skulle bli ett förhållandevis tandlöst regelverk och att det bara skulle leda till att de klubbar som påverkas skulle försöka lista ut olika sätt att ta sig runt systemet. Man City visar med all önskvärd tydlighet att det var en välgrundad farhåga. Det visar även på en gammal sanning att ett regelverk bara påverkar de som inte har möjlighet att köpa sig fria från det.
:::
Be Champions!!
Publicerad 2015-01-15 06:00