Det här med fredagsfotboll har ju diskuterats som en möjlighet inom Premier League och kommer helt säkert bli en realitet inom en inte särskilt avlägsen framtid. Det är ett fenomen som redan existerar i de lägre divisionerna, och som dessutom nu även sker i FA-cupen där den fjärde omgången inleds ikväll med matchen mellan Cambridge och Man Utd.
På ett sätt utgör matchen en form av milstolpe. Det är nämligen den 44:e matchen i rad som Man Utd gör i FA-cupen och som även TV-sänds, närmare bestämt har samtliga Man Utds matcher i FA-cupen under exakt ett årtionde också sänts i TV. Ett smått otroligt facit får man lov att säga, inte minst med tanke på exempelvis Arsenal som bara haft 38 av 46 matcher TV-sända, eller Chelsea med sina 37 av 55 matcher.
(”All right, Mr. DeMille, I’m ready for my close-up.”)
Som supporter klagar man så klart inte över möjligheten att se sitt lag, men det går ändå att ifrågasätta den där sändningspolitiken utifrån mer generella perspektiv. FA-cupen är tänkt att vara en turnering i vilken samtliga klubbar behandlas lika, och dessutom avsedd ekonomiskt att vara ett stöd till de mindre klubbarna. Fördelningen av publikintäkter från matcherna är ett tydligt exempel på detta där klubbarna delar dessa lika match för match.
Å andra sidan kan man även förstå TV-bolagen. De sänder självklart hellre en fotbollsmatch där många miljoner är intresserade av att följa sitt lag, än en aldrig så intressant fotbollsmatch mellan två mindre klubbar som skulle locka få tittare bland andra än engelska fotbollspuritaner, och även bland dessa är det förmodligen många vars intresse till största delen är en sorts läpparnas bekännelse utan förankring i någon form av praktisk handling.
Utifrån ett marknadsperspektiv finns alltså inget att orda om detta tingens tillstånd, då är allt som det ska vara. Den moraliska debatten kring FA-cupen är emellertid om man vill att marknadens villkor ska styra även här. Skulle inte en tanke med en cup arrangerad av FA, som ska vara hela den engelska fotbollens dagmamma, kunna vara att den ska eftersträva några högre och gemensamma värderingar om fotbollens utveckling och resursfördelning?
Vi får gå cirka fem år tillbaka i tiden för att se var det kanske skedde en mer allvarlig brytpunkt. Dessförinnan sändes de allra flesta FA-cupmatcherna av BBC, ett public service-bolag. Därefter har sändningsrättigheterna till största del förvaltats av ITV, och på senare tid även ESPN och BT Sports. Rimligtvis skulle en kollektivistisk sändningspolitik lättare kunna upprätthållas med BBC som motpart, men jakten på TV-pengar har fört FA-cupen bort från BBC och in i famnen på privata alternativ.
(”I am big. It’s the pictures that got small.”)
Man kan alltså med fog hävda att den så kallade cupmagin i FA-cupen i allt större utsträckning har ersatts av försök att berika sig. Och de mindre klubbar som inte ges utrymme i TV-rutan försöker så klart hitta sina egna sätt. Det rapporteras exempelvis om hur Cambridge inför kvällens match chockhöjer priset på bortabiljetterna från £19 till £30, samt tar betalt av klubbens anställda för att gå på matchen.
Det är samtidigt svårt att klandra dem alltför brutalt för detta. De låter sig drivas av ett marknadstänkande runt utbud och efterfrågan, vilket känns rimligt om de samtidigt är utsatta för ett krasst marknadsperspektiv när det gäller TV-bolagens sändningspolitik. Man behandlar andra så som man själv blir behandlad.
Ska den mekaniken brytas så måste först FA omformulera sin FA-cupstrategi till att följa den så kallade gyllene regeln – de måste börja behandla FA-cupen och dess sändningsrättigheter så som de själva vill bli behandlade. Den negativa cirkeln måste således vändas och FA måste våga låta sig styras av värderingar snarare än ett snävt ekonomiskt intresse.
Mitt i allt detta ska naturligtvis en fotbollsmatch spelas också och ett mått av cupromantik finns allt när lilleputten Cambridge, med den sverigebekante Richard Money som manager, ska försöka rubba giganten Man Utds cirklar; ett jättedödarmöte av just det slag som hela den långa FA-cupmyten är uppbyggd av. Man Utd har naturligtvis åkt på en rejäl cupsmäll tidigare under säsongen, mot MK Dons i Ligacupen.
Nu är Cambridge en betydligt mindre klubb än MK Dons. League Two-lagets hemmaarena The R Costings Abbey Stadium tar strax under 8,000 åskådare, och det beräknas naturligtvis bli utsålt ikväll. Men Cambridge har hunnit skaffa sig viss vana från stora cupmatcher efter att ha spelat final i The FA Trophy, FA:s något mindre cupturnering, samt vunnit playoff-finalen i The Conference förra säsongen. De vann dessutom sin senaste match med 4-0 mot Newport County och bör i alla fall kunna gå in med viss optimism till kvällens match mot Man Utd.
Det återstår att se om optimism och glädje fortfarande råder efter matchen. I sportslig mening för Richard Money om Cambridge mot alla odds har lyckats undvika förlust. Eller i finansiell mening för klubben och dess VD Jez George som dels kan räkna hem £144,000 i TV-pengar samt säkert hoppas på ett oavgjort resultat och ett omspel på Old Trafford. För en klubb som under sina senaste tio år har gjort ekonomisk förlust så vore det ett välkommet tillskott till kassan.
Men oavsett hur det går ikväll mot Man Utd, undantaget ett oavgjort resultat, så får Cambridge räkna med att TV-kamerorna därefter lämnar dem och istället följer Man Utd eller något annat av de stora engelska lagen. Sådan är den ekonomiska och mediala verkligheten inom en i alla avseenden marknadsstyrd engelsk fotboll.
Ett alternativ hade varit intressant, som kombinerar marknadsstyrning med sportsliga meriter. Nämligen om TV-bolagen på förhand bestämde sig för att sända exempelvis ett antal av de stora lagen – till exempel Man Utd, Arsenal, Liverpool, Chelsea, Tottenham och Man City. Men att om andra lag slog ut dessa lag på vägen så skulle de även överta dess TV-sändningsfördelar. Och så vidare.
(”No-one ever leaves a star. That’s what makes one a star.”)
Med andra ord, det hade varit bestämt på förhand att Man Utd alltid skulle få sina matcher TV-sända. Men om Cambridge ikväll skulle slå ut Man Utd så skulle de överta dessa TV-sändningsfördelar och TV skulle följa dem under återstoden av deras resa i FA-cupen. Om Cambridge därefter åker ut mot exempelvis Tranmere i kommande omgång så övertar Tranmere dessa rättigheter. Och så vidare.
Ett i mina ögon rätt roligt sätt att i alla fall delvis jämna ut villkoren mellan de deltagande lagen, och på ett tydligt och effektivt sätt knyta ekonomiska incitament till sportslig framgång.
De insprängda citaten kommer från den utmärkta filmen Sunset Boulevard, en tragisk noir-historia om avtagande berömmelse och förändrade villkor för vad publiken finner intressant. Filmens frontgestalt är Norma Desmond, en åldrande stjärna från stumfilmstiden som blivit passé genom framväxten av talfilm. Alla liknelser med Man Utd i övrigt är naturligtvis helt och hållet slumpmässiga…
:::
Be Champions!!