FA-cupen rullar vidare i sin fjärde omgång. Trots alltmer påträngande försök att spränga ut cupmatcher på alla andra veckodagar runt helgen så är fortfarande lördagen den stora cupdagen i England. Elva av omgångens totalt 16 matcher spelas idag, varav faktiskt nio av dessa elva matcher spelas på den klassiska engelska matchtiden 15:00.
Flera av storlagen går in i action idag, bland dem naturligtvis Chelsea, Man City, Tottenham och Liverpool. Chelsea fick möta Bradford till slut, som i sitt omspel besegrade Millwall. En rolig detalj i planeringen inför den matchen är att FA skriver på sin hemsida, när det fortfarande var oklart vilka som skulle bli Chelsea motståndare: ”If Millwall 1pm KO, if Bradford City 3pm KO”.
Alla klubbar är lika, men vissa klubbar är liksom lite mer lika än alla andra.
Dagens mest intressanta match tycker jag emellertid är den på St Mary’s, mellan ligatrean Southampton och det Alan Pardew-pånyttfödda Crystal Palace. Nu kommer förvisso inte den matchen TV-sändas (se gårdagens blogg), i och med att TV-bolagen naturligtvis väljer att istället visa Chelsea och Liverpool mot på förhand ytterst nederlagstippat motstånd, samt den tidiga matchen mellan Blackburn och Swansea.
Southampton gick ju på en mina i Ligacupen där de åkte ut mot Sheffield United. Men Southampton har överraskat de allra flesta med sitt spel i år och känns fullt kapabla att dra iväg på en riktigt lång cup run som mycket väl kan sluta både på Wembley och med att klubben lyfter sin första större titel sedan de minst lika överraskande vann just FA-cupen 1976, efter att ha besegrat ett våldsamt favorittippat Man Utd i finalen.
Southampton har dock de viktigaste ingredienserna för att lyckas bra i ett cupspel. De är riktigt täta centralt i banan med en stark backlinje och ett defensivt mittfält som knappast står många andra lag i Premier League efter, oavsett storlek eller status. De har dessutom bra och produktiva spelare i offensiven som kan avgöra matcherna till lagets fördel. Kort och gott, Southampton har de flesta redskapen för att kunna undvika förlust, vilket är vad som är viktigast i cupspel.
Crystal Palace är också ett intressant fotbollslag just nu. Laget hade alltmer tilltagande problem med Neil Warnock men verkar ha hittat en andra andning med Alan Pardew som manager. Ett lag som verkar dömt för nedflyttning lyckas alltså rycka upp sig igen strax efter nyåret, detta alltså nu för andra säsongen i rad.
Tony Pulis fick ju väldigt mycket beröm för sin insats med Crystal Palace förra säsongen, vilka han lyfte från nedflyttningsplats till en elfte plats, klubbens högsta placering i Premier League någonsin. För detta belönades han med utmärkelsen Årets manager i Premier League och hyllades vitt och brett innan han abrupt lämnade klubben strax innan den här säsongen skulle börja.
Nu har förvisso Crystal Palace under Alan Pardew en bra bit kvar att gå innan de visar sig lika stabilt framgångsrika som under förra vårsäsongen. Men de inledande resultaten väcker ändå frågan hur mycket av Crystal Palaces framgång förra vårsäsongen faktiskt hade med Tony Pulis som manager att göra och hur mycket som snarare bara hade att göra med att det blev någon form av förändring vilken som helst.
Att Alan Pardew i alla fall inledningsvis uppnår en exakt likadan effekt med Crystal Palace antyder att fenomenet kanske inte är helt och hållet personbundet. Ett vanligt tankefel hos människor är dock att vi ofta vill tillskriva enskilda individer ansvaret för framgång, hjältemyten är starkt präglad i vårt samhälle. Ofta underskattas dock situationens betydelse, om det inte handlar om att förklara ett misslyckande.
Förändring i sig skapar däremot ofta någon form av reaktion. Och kanske är det detta som i huvudsak låg bakom Crystal Palaces revolutionära uppryckning förra vårsäsongen och som ser ut att kunna ligga bakom en liknande uppryckning denna vårsäsong.
:::
Be Champions!!