Om Luis Suarez möjligen innehade den rollen förut så har hur som helst Diego Costa den här säsongen axlat manteln som Premier Leagues främsta bov och skurk, en av den engelska fotbollens allra främsta provokatörer. Den senaste veckan har detta accentuerats ytterligare i och med hans framträdande i Ligacupens semifinaler mot Liverpool.
Diego Costa älskas och försvaras naturligtvis av sina egna supportrar, av sin manager och av sina medspelare. Att motståndarfansen i alla fall tillfälligtvis kan se rött när hans namn nämns i samband med match mot deras lag är i någon mening förståeligt. Vad jag dock har mer svårt att förstå är den motvilja som hävdas mot Diego Costa även från neutrala supportrar, och på längre sikt även av motståndarsupportrar.
Därför att det är ju den här typen av spelare som gör fotbollen spännande och oförutsägbar. En Premier League-match med Diego Costa på planen är roligare att titta på än en Premier League-match utan Diego Costa på planen, så mycket kan man förmodligen säga med säkerhet. Fotbollen behöver karaktärer som Diego Costa eftersom det är sådana karaktärer som i slutänden får oss att bry oss mer om fotbollen.
Diego Costa går ibland över gränsen, men det är just denna egenskap som gör honom så sevärd. Detta på samma sätt som spelare före honom likt Eric Cantona, Roy Keane, Patrick Vieira, Wayne Rooney och Luis Suarez hade det där oförutsägbara elementet i gränslandet mellan geni och galenskap. Costa kommer inte att explodera i varje match, men vi vet att det finns en god chans att han gör det.
Jag upplever att den här typen av spelare accepterades mycket lättare förr och jag kan inte se någon annan anledning till det än att den ökade TV-kulturen och mediagranskningen av Premier League har lett till en mer PR-orienterad kultur där moralens självutnämnda väktare försöker tvätta bort varenda antydan till mänsklig oanständighet. Kvar blir en alltmer steril fotboll som blir mer och mer intetsägande.
Det där spiller så klart över också på oss supportrar. Vi gnäller energiskt på varenda spelare som gör eller säger det minsta fel, för att i nästa andetag beklaga oss över att fotbollen inte längre har några intressanta personligheter, och hur intetsägande spelarnas intervjuer har blivit. Och sedan gnäller vi igen när någon enskild personlighet tittar fram som vi av någon mer eller mindre god anledning råkar inte gilla.
Direkta fulheter vill vi självklart inte se på planen. Diego Costa stampade medvetet eller ej på två spelare i tisdagens match mot Liverpool. Hans stampning på Emre Can såg klart medveten ut och det skulle förvåna mig om han inte blir bestraffad för det. Stampningen på Martin Skrtel är jag mer osäker kring. Men i sakens natur ligger att Costa kommer få sitt straff för detta, och längre än så behöver inte våra fördömanden sträcka sig.
Liverpools fans har kanske mer anledning än de flesta att känna sig upprörda över Diego Costas beteende. De hade ju fram till och med förra säsongen en egen spelare i Luis Suarez som även han framställdes som pantomimskurk och som stundtals bestraffades hårt för det och häcklades för det i media. De vill så klart i någon form av missriktad rättvisas mening se Costa få samma behandling nu som Suarez fick då och känner kanske ett visst mått av bitterhet när så inte riktigt blir fallet.
Men samtidigt är det svårt att jämföra. Diego Costa har trots allt inte bitit spelare vid upprepade tillfällen, svarat för rasistiska tillmälen mot andra spelare på planen, och så vidare. Om Diego Costa hade haft detta i bagaget innan hans insatser i tisdags så hade reaktionen i engelsk media helt säkert blivit en annan och betydligt mer hätsk än vad den ändå är nu, och då är den trots allt inte helt vänlig nu heller.
Diego Costa må vara något av en skitstövel på planen, men han framstår också som en renhårig skitstövel. Han är en dröm att ha på planen för en medspelare och han är en dröm att ha i Premier League också för de supportrar som gillar att se dramatik, spänning, oförutsägbara händelser och uttrycksfulla karaktärer inom engelsk fotboll.
:::
Be Champions!!