Man Utd jagar efter en ny identitet

För spelaren är det naturligtvis aldrig något bra tillfälle att bli skadad. Och visst kan en skada ställa till mer eller mindre skada för laget, men att påstå att den skulle vara till någon form av fördel känns ju mest som en klassisk form av politisk spin.

Ändå så medför nyheten att Robin van Persie är skadad och är borta en månad inte bara negativa känslor, som egentligen borde vara fallet när en av ligans bästa anfallare inte är tillgänglig. Där finns också en på sitt sätt svårförklarad lättnadskänsla.

Felet är självfallet inte van Persies, han gör sitt jobb utifrån de förutsättningar han har. Men under Louis van Gaal har det under säsongen växt fram en allt ihärdigare frustration bland press, experter och supportrar runt hur han har valt att ställa upp Man Utds anfall, med mittfältare som anfallare och anfallare som mittfältare.

Wayne Rooney kan naturligtvis spela mittfältare. Men det innebär inte att Rooney bör spela mittfältare. Rooney är i själva verket anfallare och har alltid varit som bäst just som anfallare. Visst kan Rooney bidra även som mittfältare, men det är som anfallare han tillför mest värde till sitt lag. Och varje managers uppgift borde vara att få ut mesta möjliga värde ur sina spelare.

När Wayne Rooney först långt in i februari mäktar med sitt första skott på mål under 2015 så borde man förstå att allt inte är riktigt som det ska med Rooneys roll på planen.

Det är uppenbart att Louis van Gaal inte anser att Man Utd har den centrala kreativa spelfördelare som behövs, och att han därför vill använda Rooney i den rollen. Han skulle hävda att han lagar efter läge. Men det är i så fall ett läge som van Gaal har haft två transferfönster på sig att åtgärda. Dessutom har han spelare som Angel Di Maria, Juan Mata och Adnan Januzaj att tillgå i truppen.

Förhoppningen som följer på Robin van Persies skada är att det ska tvinga fram en förändring i laguppställningen där Rooney i första hand kommer att få agera anfallare. Tendenser till en sådan förändring har funnits, mot exempelvis Preston var Rooney anfallare tillsammans med Radamel Falcao. Det borde göra Man Utd bättre och mer effektivt under vårsäsongen.

I det avseendet kommer kanske skadan lägligt. Men kanske var Louis van Gaal redan på väg åt det hållet. Oavsett vilket så är det knappast någon ideal situation. Det bästa hade självklart varit om Man Utd hade haft tre-fyra anfallare av hög klass som samtliga kompletterat varandra, vilket Man Utd har haft när laget varit som allra bäst.

Det läge som Man Utd befinner sig i är alltså inte på något sätt det bästa möjliga, men kanske är läget något mindre illa.

Den här helgen är det hemmamatch mot Sunderland. En sak är tydlig den här säsongen, nämligen att om något ska ta Man Utd tillbaka till Champions League så är det deras resultat på hemmaplan. För på bortaplan har Man Utd varit direkt dåliga under säsongen. Möjligen kan de inför dagens match trösta sig med att Sunderland har varit om möjligt ännu sämre.

Man Utd känns idéfattigt och identitetslöst. Man kunde tycka bra eller illa om dem under Alex Ferguson, men man visste i alla fall väldigt väl var man hade dem, vad de ville och vad de stod för. Det kan jag inte påstå att jag har någon aning om nu. Louis van Gaal har heller inte riktigt lyckats övertyga mig om att har en klar uppfattning om vad han vill med Man Utd, vare sig på planen eller på transfermarknaden.

Och att döma av vad vi ser på fotbollsplanen den här säsongen, så har han inte riktigt lyckats övertyga spelarna om det heller. Åtminstone har han inte lyckats förmedla någon sådan övertygelse. Man Utd är och förblir ett fotbollslag på jakt efter en idé och en vision. Men inget tyder på att de kommer finna vad de söker den här säsongen.

Och då blir det inget Champions League.

:::

Be Champions!!

Den mer konkreta frågeställningen var vad införandet av effektiv speltid skulle ha för effekter på fotbollen?!

(En annan mer tramsig frågeställning vore egentligen vad som är motsatsen till effektiv speltid – är det fotbollen har nu möjligen ineffektiv speltid?)

Jag är i grunden något så motsägelsefullt som en traditionalist som gillar att pröva nya idéer. Jag tycker inte att något har varit på ett visst sätt sedan istiden är ett skäl för att det ska fortsätta vara på det viset, men inte heller anser jag att något ska införas eller förändras utan att man har en mycket tydlig idé om vad man vill uppnå med det.

Översatt i mer konkreta och för ämnet specifika termer. Fotbollens nu gällande tidtagning är inte något självändamål. Men effektiv speltid bör heller inte införas utan att man har en mycket klar uppfattning om vilka fördelar man vill uppnå. Så vad skulle effektiv speltid kunna få för konsekvenser, positiva som negativa, för fotbollen?

Först skulle matchformen så klart förändras. En halvlek skulle inte rimligtvis kunna pågå i 45 (effektiva) minuter längre utan istället är kanske 2 x30 minuter ett mer troligt format. Det stämmer bra med aktuella mått på effektiv speltid som visar att en halvlek innehåller strax under 30 effektiva minuter. Så en fotbollsmatch skulle med andra ord pågå i en timme mellan elva spelare i varje lag och i slutet vinner alltid tyskarna.

En positiv följd med införandet av effektiv speltid vore att vi med all säkerhet skulle se ett slut på så kallat maskande, ett beteende vi alla stör oss på från och till. Hockeyälskare brukar självgott framhäva att det aldrig maskas i hockey, men det beror så klart bara på att man i hockey, till skillnad från i fotboll, inte tjänar något på att maska.

Det där är ju ett perspektiv som kan vara värt att ta med sig in i en diskussion om just maskning. Ofta är det ju spelare och möjligen lag som kritiseras vilt för detta när det i själva verket är inbyggt i spelets regler att man tjänar på ett tydligen oönskat beteende. Och i motsvarande situation skulle nog väldigt få av oss bete oss annorlunda.

Effektiv speltid skulle i ett pennstreck avskaffa detta problem. En annan väg att vandra är självklart att lita till att domarna i väsentligt högre utsträckning beivrar maskning som beteende, antingen genom att visa kortleken eller genom att bli betydligt flitigare på att lägga till minuter så att beteendet på så vis motarbetar sig självt.

Men verkligheten har gett oss mycket få och små skäl att tro att detta skulle omsättas i någon form av praktik.

En negativ följd med införandet av effektiv speltid vore att det med all trolighet banar vägen för reklamavbrott. Fotboll är otroligt attraktivt för annonsörer och TV-bolagen skulle knappast kunna hålla sig från frestelsen. Vi har sett i både ishockey och basket hur så kallade ”power breaks” har blivit standard, och det vore naivt att tro att fotbollen skulle kunna hålla detta borta under någon längre tid.

Men kanske är det för enkelt att bara säga att det är negativt. I själva verket kanske det också kan ses som positivt om det skulle betyda att mer pengar ramlade in i fotbollen via annons- och TV-intäkter. Å andra sidan är pengar knappast någon bristvara i nuläget för de klubbar som spelar de matcher som är attraktiva för annonsörer.

Men. Hela fotbollens natur är så intimt knuten till dess kontinuerliga tidsflöde, det vill säga avsaknaden av spelavbrott. Ändra det och man ändrar själva förutsättningarna för hur sporten utövas. Utmaningen med fotboll är att matchen bara rullar på, det uppstår inga avbrott under vilka spelarna kan samla andan och tankarna.

Effektiv speltid skulle leda till fler minipauser under matchen. Konsekvensen skulle med all säkerhet bli att fotboll i stor utsträckning förvandlas från ett flödande spel till alltmer av en återkommande sekvens av mer eller mindre fasta situationer. Och det skulle som jag ser det göra fotbollen betydligt fattigare.

Men frågan är som vanligt på fredagar – vad tycker ni?

:::

Be Champions!!

Jag kan naturligtvis anklagas för att på sätt och vis vara part i målet, men jag tycker Fotbollskanalens initiativ med Superlive har höjt Europa League från ett sömnigt ”jaså?!” till en regelbunden höjdarupplevelse. Så långt skulle jag vilja sträcka mig att kalla det för svensk sportsändnings främsta innovation under i alla fall det senaste årtiondet.

Så mycket kan åstadkommas med trots allt rätt enkla och, skulle jag tro, rätt billiga grepp. Kreativt tänkande när det är som bäst, och ett bevis på att fotbollen för betraktaren kan vara lika mycket en funktion av form och paketering som av innehåll.

Det har gått åt häcklefjäll för de engelska lagen i Champions League, om detta har redan orerats i oändlighet. I Europa League har det åtminstone gått något bättre. Everton får anses vara redan klara för åttondelsfinal, och Liverpool har halva benet där efter att ha vunnit med 1-0 på Anfield. Rutinen av europeiskt cupspel borde ta dem över mållinjen.

Och om inte rutinen hjälper Liverpool så borde ett kärt återseende av Atatürk kunna vara dem till hjälp. Det var ju på denna arena i Istanbul som Liverpools kanske mest enastående bedrift gick från dröm till verklighet. Å andra sidan tror jag att kärvänligheten från läktarna möjligen är något mer begränsad den här gången.

Tuffare ser det ut för Tottenham, som bara lyckades få med sig 1-1 mot Fiorentina på hemmaplan. Det väntar med andra ord en riktigt snårig uppgift för dem borta på Stadio Artemio Franchi. Florens är en otroligt vacker stad, men det betyder inte att Tottenham kommer finna någon större skönhet i kvällens resultat.

Den stora frågan är självklart hur intresserade Tottenham egentligen är av att gå vidare i Europa League. Det syntes redan under förra veckans match att Tottenham inte tillmätte cupmötet lika stor vikt som en vanlig ligamatch, vilket inte minst syntes på laguppställningen. Visst, vinnaren av Europa League går nu till Champions League, men det är ändå en väldigt lång väg dit och en betydligt tydligare chans att ta sig dit via ligaspelet.

Tottenham har definitivt spelarmaterialet för att kunna bemästra Fiorentina, men frågan är om laget har det taktiska kunnandet och den europeiska kompetensen att lyckas. Nyckeln för att lyckas i allt europeiskt cupspel är förmågan att hålla tätt bakåt, men Tottenham måste nu lyckas med det samtidigt som man är tvingade att producera mål framåt.

Fiorentina å sin sida vet att 0-0 räcker alldeles utmärkt för dem och att de inte behöver stressa framåt. Det lär stänga ytorna för eventuella kontringsattacker från Tottenhams sida. Tottenhams uppgift blir alltså att bryta ned ett motstånd som är till stor del försvarsinriktat, något de har haft varierad framgång med i ligaspelet.

Å andra sidan har Tottenham haft en märklig förmåga att krångla med sig resultaten den här säsongen. Det återstår att se om det är en förmåga som är begränsad till ligaspelet, eller om Tottenham kan exportera denna förmåga också till Europa League.

En bra match hoppas jag i alla fall på. Men det bästa med Europa League på torsdagar är självklart att man kan följa alla matcher samtidigt. På så vis blir man ju rimligtvis aldrig helt besviken. Och med den traditionella kebaben i näven så ser jag fram emot en trevlig torsdagskväll.

:::

Be Champions!!

• Chelsea gjorde vad de skulle borta mot PSG, de fick med sig 1-1 vilket är ett bra resultat för dem. De får betraktas som favoriter inför returmötet på Stamford Bridge, med ett bortamål i ryggen, även om man inte ska utgå från att deras avancemang är helt självskrivet.

• Liverpool var redan sedan tidigare utslaget i och med att de inte lyckades passera gruppstadiet. Ingen vinst på någon av de fyra första matcherna gjorde läget alltför svårt för Liverpool. Och även om det var Liverpools första säsong i Champions League på några år så får nog det ändå betraktas som ett rejält snedsteg för dem.

• Man City tog sig ännu en gång vidare från gruppspelet, men väl där fick de se sig nesligen besegrade av Barcelona på hemmaplan. 1-2 i baken betyder att det krävs ett mindre mirakel för att de ska kunna ta sig vidare till kvartsfinal. De kan inte på något sätt vara nöjda med hur de genomförde matchen hemma på Etihad, och på så vis har Man City misslyckats.
Annons

• Arsenal, alltid till Champions League och alltid till åttondelsfinal, men aldrig längre. Det verkar vara deras förbannelse. Den här säsongen hade de fått en på förhand bekvämare lottning än tidigare. Men 1-3 mot Monaco på Emirates ger dem ett blytungt utgångsläge inför returen. Även för Arsenal ser det alltså ut att bli respass.

En riktig näsbränna för Premier League och de engelska lagen naturligtvis, så här illa ska det inte behöva gå. De engelska lagen ska ha rutin, kvalitet och framför allt pengar att klara sig bättre än så här, men ändå så presterar de så förhållandevis svagt.

Nu är det inte så som en del var snabba med att påpeka under kvällen igår att de nya TV-avtalen har hunnit få något reellt genomslag ännu inom den engelska fotbollen. Om några år kan vi börja prata om det. Men resurserna är ändå formidabla bland de deltagande engelska klubbarna, och inte minst av klubbar som Man City och Arsenal förväntar man sig mer.

Många ser fördelarna med mycket pengar, men det finns också en baksida. Det riskerar leda till ett beteende där man hela tiden försöker köpa sig fri från problem. I viss utsträckning är detta möjligt, men svagheten med detta är att det inte fordrar någon disciplin eller eftertanke. Därmed byggs heller ingen kompetens eller struktur upp, och vad som då byggs upp är luftslott.

Fördelen med pengar som bristvara som måste hushållas med är att det ställer krav på kreativitet och att göra det mesta möjliga av de resurser man faktiskt har. Mer ofta än inte så leder detta till att man har en högre kvalitet och bättre effektivitet i klubbens aktiviteter, allt från scoutning, rekrytering, träning, taktik och så vidare.

Det skapar en grundtrygghet som pengar helt enkelt inte kan köpa.

Arsenal har inte riktigt det problemet. De har förvisso pengar så det räcker till och blir över, men det är samtidigt en klubb som onekligen också har byggt upp starka rutiner och institutioner. Ändå så går det alltså så illa för Arsenal mot Monaco igår, i vad som måste betraktas som en av Arsenals mörkare kvällar på många år.

Man skulle kunna göra en rätt lång lista över allt som gick fel för Arsenal, men vi kan sammanfatta det i fem allmänna fel:

(1) Mentalt oförberedda. Lottningen var ju lätt. Åtminstone var den inte så svår som den varit tidigare säsonger, äntligen skulle Arsenal kunna ta sig till kvartsfinal. Ja, men det där skapar självklart också press. Arsenal var helt enkelt inte förberedda på att Monaco faktiskt skulle vara en svår nöt att knäcka, och spelet låste sig.

(2) Spelade situationen. När matchen började svänga över till Arsenals nackdel så spelade laget inte längre utifrån taktik eller motstånd, utan de började spela utifrån situationen. Spelet blev stressigt och forcerat, besluten blev felaktiga och matchpsykologin gled Arsenal ur händerna.

(3) Taktisk naivitet. Arsenal har mängder av rutin från europeiskt cupspel men ändå faller de i fällan. De kontrollerar matchen helt och hållet fram till 0-1 men tappar därefter koncepterna. Laget går full fart framåt och blottar sig därmed oförlåtligt bakåt. Ett dåligt läge förvandlas därmed till ett uselt läge. En riktig bakläxa för Arsene Wenger.

(4) Otillräckligt ansvarstagande. Inför matchen lyfte jag fram det nya modiga Arsenal där spelarna tog ansvar och höjde sig i de viktiga matcherna. Det var som bortblåst mot Monaco där spelarna snarare tog ett kliv bakåt och flydde från situationen, överlåtandes till ”någon annan” att lösa uppgiften. Monaco tackade och tog emot.

(5) Bristfällig koncentration. Läget var uselt men när Alex Oxlade-Chamberlain gör 1-2 så tänds i alla fall ett visst hopp för Arsenal. Men i tron att matchen då på något sätt är över så tappar Arsenal återigen koncentrationen och tillåter Monaco att göra 1-3. Oförlåtligt naturligtvis, och inte så konstigt att Monacos manager gjorde en indianrush längs sidlinjen.

Någon kvartsfinal i Champions League blir det med intill visshet gränsande sannolikhet icke för Arsenal. Den större frågan för dem är hur detta debacle påverkar dem i kommande uppdrag den här säsongen, i FA-cupen och i Premier League, när denna smärtsamma påminnelse om deras egen dödlighet och ofullkomlighet drabbade dem som en pisksnärt över ländryggen.

:::

Be Champions!!

Men den intellektuellt hederlige måste med den utgångspunkten också fråga sig om det kan vara så att den poängen i så fall hade större bärkraft för några år sedan, men att den kanske är på väg att bli allt mindre relevant. Dels för att fansens bild blir alltmer realistisk. Dels för att Arsenal som lag faktiskt blir allt bättre.

Genom åren, och nu talar jag om de tio senaste åren, har vi hunnit lära oss hur en typisk Arsenalsäsong är utformad. Laget inleder säsongen väldigt bra och är starka under hösten, under vilken de även kan leda ligan eller ligga väldigt högt i tabellen. Förhoppningarna bland fansen, och bland spelarna, växer om att den här säsongen ska bli annorlunda. Sedan kommer våren och förhoppningarna kommer på skam.

Så vanligt är detta mönster att vi har tagit det för givet. Men den här säsongen ser faktiskt annorlunda ut. Arsenal inledde säsongen bedrövligt. Nu när våren annalkas så har dock Arsenal hittat både form och en mental uthållighet som de tidigare saknat. Om Arsenal hade haft en normal höst så hade laget mycket väl kunnat leda ligan och vara en av favoriterna till att vinna ligan den här säsongen.

De flesta är dock överens om att det är under våren som säsongen i sin helhet avgörs. Squeaky bum time, som en managerlegendar kallade det. Att vara som bäst under våren är en egenskap som de största lagen har, eller som lag behöver ha för att kunna göra anspråk på storhet. Det är en egenskap Arsenal har saknat men som de den här säsongen har återfunnit.

Någon ligaseger blir det inte den här säsongen. Hösten var alldeles för svag och Arsenals utgångspunkt därmed inte stark nog. Arsenal är dock kvar i två cuper i vilka de fortfarande kan nå framgång. I FA-cupen har de möjlighet att bli det första laget att vinna tolv titlar, mesta cupmästarna i England således. Och vi ska heller inte räkna ut dem i Champions League.

Flera år i rad har Arsenal stött på antingen Barcelona eller Bayern München i åttondelsfinalen i Champions League. Otroligt tufft motstånd naturligtvis, samtidigt som Arsenal har varit betydligt svagare än nu. Den här gången har lotten varit vänligare mot Arsenal. Motståndet i åttondelsfinalen är Monaco, i ett möte i vilket Arsenal måste betraktas som en tung favorit.

Monaco hade självklart kunnat vara en tuffare motståndare. Men det andra franska lag som hotade att bli ännu ett PSG har i själva verket runnit ut i meningslöshet. Klubben värvade storstjärnor som James Rodriguez och Radamel Falcao, bara för att något år senare se dessa spelare flytta till Real Madrid respektive Man Utd.

För Arsene Wenger innebär detta helt säkert dubbla känslor. Å ena sidan ställs han ikväll mot den franska klubb i vilken hans managerkarriär tog sin verkliga fart. Å andra sidan har Monaco som köpeklubb gått ungefär det öde till mötes som Wenger troligtvis ända sedan början hoppats att klubbar som Chelsea, Man City och PSG skulle gå men aldrig gjorde – ut i ingenting.

Arsenal har å andra sidan byggt långsamt men säkert. Det är en utveckling som har gått i glaciärtakt, i min mening en utveckling som har tagit betydligt längre tid än vad som varit nödvändigt. Den som har varit främst ansvarig för dessa dröjsmål har varit Wenger, vars faiblesse för unga, tekniska och billiga spelare har gjort våld på andra betydelsefulla egenskaper i förmodade mästarlag.

Men nu till sist så har Arsenal en spelartrupp som Arsene Wenger själv med viss rätta beskriver som den mest talangfulla sedan Thierry Henrys glansdagar. Om det kan man diskutera i oändlighet, men helt klart så uppvisar nu Arsenal flera av de egenskaper som laget har saknat i åratal. Tuffhet, hårdhet, vinnarinstinkt, målmedvetenhet.

I den förra bloggen ondgjorde jag mig över hur spelare i Man City gömde sig i avgörande lägen. Det var en svaghet som i åratal präglade också Arsenal. Men inte den här säsongen. Istället kliver flera av spelarna fram i avgörande lägen på ett sätt som inte förut varit fallet. Alexis Sanchez, Tomas Rosicky, Santi Cazorla, Olivier Giroud – samtliga har bidragit med avgörande insatser i viktiga lägen.

Min ofta framförda uppfattning om Arsenal under senare år har varit att laget har saknat en anfallare i världsklass och att detta begränsat dem och på så vis avskrivit dem från några egentliga mästarambitioner. Litmustestet för Arsenal har för mig varit om de skulle åtgärda denna upplevda brist med att värva en sådan anfallare.

Ingen skulle säga att köpet av Danny Welbeck direkt uppfyllde detta litmustest, även om det är en kompetent spelare. Men istället har Olivier Giroud faktiskt börjat visa de egenskaper som få av oss menade att han hade. Det har tagit honom ett tag att växa in i rollen, men de avgörande insatser han gjort för Arsenal hittills under säsongen är sådana man kan förvänta sig av en ledande anfallare i en storklubb.

Andra anfallare har dock visat sådana tecken i Arsenal. Det återstår att se i vilket fack Olivier Giroud placerar sig – som en anfallsstjärna i stil med Thierry Henry eller en dagslända som Emmanuel Adebayor?!

Situationen är en liknande på Arsenals mittfält. Väldigt få, om någon, spelare i Arsenal är kanske precis så bra som vissa av Arsenals fans vill tro att de är, det vill säga mittfältare i högsta världsklass. Men de är bra nog och de är flera som är bra nog, och det är viktigt i sig. Om någon har en dålig dag, eller de blir bortplockade av motståndet, så kliver någon annan fram.

Den europeiska tradition och kompetens som Man City uppenbarligen och bevisligen saknar, den har Arsenal. De har ett anfall och ett mittfält av högsta klass, och de har visat sig vara svåra att besegra den här säsongen, och under vintern och våren har Arsenal hittat vägar att vinna även när spelet inte har stämt till fullo. Värdefulla egenskaper i vilket som helst fotbollslag, inte minst i Champions League.

Det finns klubbar kvar i Champions League som är bättre på pappret än Arsenal. Men fotbollsmatcher spelas på gräs, inte på papper, och det finns inget lag kvar i Champions League mot vilket Arsenal saknar chans. Och inget lag kan gå in och känna sig säkra på avancemang om det är Arsenal som står för motståndet.

Arsenal har aldrig vunnit Champions League men har den här säsongen faktiskt chansen att göra det. Större under har definitivt hänt. Den här säsongen tar  de sig minst till kvartsfinal. Väl där, med det första mentala hindret övervunnet, och en positiv vinnarkänsla i truppen, så kan Arsenal gå hur långt som helst i Champions League.

Hur långt de tar sig beror först och främst på försvarsspelet. Om Arsenal lyckas få ihop det på ett bra sätt, så har Arsenal åtminstone en outsiderchans på klubbens första Champions League-seger.

:::

Be Champions!!

Ändå är Barcelona så förkrossande överlägsna. Dessutom på ett sätt som inte enbart går att förklara med skillnader i spelarkvalitet, eller ens som kollektiva lag betraktat. När Barcelona var som bäst så spelade de ut Man Utd i två finaler i Champions League. Man Utd då ansågs allmänt vara på nedgång, ändå hade de mer att sätta emot än vad Man City nu mäktar med mot ett svagare Barcelona.

Man City är inte ett sämre fotbollslag än vad Man Utd var exempelvis under säsongen 2010-11. De är tvärtom ett betydligt bättre fotbollslag. Jag har pratat om dem som möjliga favoriter i Champions League, med vilket jag menar att de skulle kunna vinna turneringen utan att man sitter som en stum fågelholk och gapar av förvåning.

Men det är helt uppenbart något som fattas dem i europeiskt cupspel. Det gäller inte bara som lag utan även i någon mening som klubb. Kanske saknas rutinen och kompetensen vid sidan av planen. På läktarna verkar det omöjligt att skapa samma atmosfär som vi finner till vardags på Stamford Bridge, Anfield, Old Trafford och Emirates i motsvarande sammanhang.

Det var stundtals tvärtyst på Etihad igår kväll. Detta när laget behövde sin publik som allra mest. Vilket är märkligt i och med att det brukar kunna bli rätt bra stämning under ligamatcher. Men den europeiska traditionen verkar inte riktigt finnas eller vilja få fäste i Man City.

Tid brukar ofta åberopas när kritik mot Man City framförs. Som storklubb är man förhållandevis ny och man har i det avseendet inte samma förutsättningar som Arsenal, Liverpool och Man Utd. Det stämmer delvis men håller ändå inte hela vägen då Chelsea har varit i en motsvarande situation men etablerade sig i Champions League på betydligt kortare tid än vad Man City har haft på sig utan att ens komma i närheten.

Det är sant att konkurrenssituationen, både inom engelsk och europeisk fotboll, såg annorlunda ut för tio år sedan. Chelseas utgångspunkt var därmed en annan. Men läget är inte så dramatiskt annorlunda, och inte heller känner man att Man City går framåt i sin utveckling.

Gårdagens möte med Barcelona var en möjlighet för Man City att visa att de dragit lärdom av att spela i Champions League. Istället fick man intrycket av att de gjorde ett svagare jobb i år. Att förlora kan vara okej, allra helst om ett lag som Barcelona står för motståndet, men som vanligt spelar det stor roll hur man förlorar.

En läxa som Man City borde ha lärt sig från förra året var att Barcelona till stor del måste stängas ned, allra helst inledningsvis. Ett bortamål i baken och att hamna i underläge är ett väldigt svårt läge. Man Citys taktik mot Barcelona var i det naivaste laget och gav öppna landskap åt Barcelonas väldigt begåvade anfallare.

”Mumma” måste Leo Messi och Luis Suarez ha tänkt när de inför matchen hörde att Manuel Pellegrini hade kommit fram till att Man City inte hade för avsikt att anpassa sin taktik till Barcelona. Det innebar ett för Man City typiskt 4-4-2 som hade den dubbla effekten att ge både spelytor och bollinnehav till Barcelona.

Vilket fick till följd att Man City tämligen omgående förvandlades till ett lag som bäst och mest rättvist beskrivs som defensivt inkontinent och offensivt impotent.

Manuel Pellegrini anställdes med uppgift att göra Man City till en bättre och mer framgångsrik klubb i Champions League. Det såg inledningsvis ut att gå bra då han tog Man City för första gången vidare till slutspel. Väl där har Man City emellertid inte haft något att hämta. Vad värre är för Pellegrini så har han inga framsteg att visa upp.

Det gör hans tillvaro som Man Citys manager minst sagt osäker. Inte blir han avskedad under säsongen, men väl efter säsongen befarar jag att Man Citys styrelse och klubbledning än en gång kommer att börja tänka i holistiska termer och se sig om efter andra alternativ.

Det vore en förståelig utveckling. Samtidigt har Man City andra områden de också måste utveckla och förändra. Stora pengar har spenderats på nya spelare utan att dessa har haft den utveckling och det inflytande som är rimligt att förvänta sig av spelare i en klubb som Man City. Man Citys värvningspolitik får ses som om inte misslyckad så i alla fall otillräcklig.

Man City har några superstjärnor. Men det är lätt att stirra sig blind på David Silva, Yaya Touré och Sergio Agüero och se dem som representativa för spelartruppen som helhet.

Men de kompletteras inte tillräckligt bra av spelare som har tappat i jämnhet och kvalitet, såsom Vincent Kompany, och av andra spelare som har en benägenhet att gömma sig i avgörande lägen, såsom Samir Nasri, Fernandinho, Gael Clichy med flera. Ofta bär stjärnorna ändå upp laget, men till slut tar bristerna ut sin rätt.

Man City har helt enkelt inte de tuffa karaktärerna för att lyckas i Champions League, vare sig på planen eller på managerposten. De finns i Chelsea, de fanns i Man Utd, i Liverpool, och de finns i övriga europeiska storklubbar. Spelare som har varit med förr och vars vinnarvilja framhäver dem i de stora sammanhangen. En manager som tror på sin spelidé och som förmedlar ett självförtroende både till spelare och supportrar.

Man City saknar inte resurserna att åstadkomma detta. Men det kommer ta tid i och med att det förutsätter en rejäl förnyelse av spelartruppen. Inom en femårsplan skulle det dock vara möjligt att uppnå. Frågan är emellertid vem som är bäst lämpad att leda genomförandet av en sådan femårsplan. För jag tror inte det är Manuel Pellegrini.

Han har troligtvis som mest fem månader kvar på jobbet.

:::

Be Champions!!

Samtidigt verkade Man City vara ett lag i allt annat än god form. Efter att ha hämtat upp åtta poäng på Chelsea i ligan så ledde ett antal poängtapp till att Man City återigen befann sig sju poäng efter Chelsea, anfallsspelet hackade och Yaya Tourés frånvaro i de afrikanska mästerskapen stod dem dyrt.

Barcelona var således mäktiga förhandsfavoriter inför den åttondelsfinal i Champions League som inleds ikväll. Men så precis helgen innan så hände något. Barcelona snubblar till och snubblar till rejält och förlorar på hemmaplan mot Malaga. Detta samtidigt som Man City hittar formen rejält och mosar Newcastle med 5-0.

Den stora frågan är nu vad detta egentligen betyder. Man kan se det som att Barcelona har fått ett återfall till det relativa krisläge laget befann sig i tidigare under säsongen samtidigt som Man City har befriat sig från sina demoner. Det går också att se det endast som ett naturligt förspel till Champions League, att Barcelona redan hade tankarna på detta möte.

Oavsett vilket, så kan nog detta beskrivas som säsongens viktigaste match för Man City. Ändå får de kanske vara glada bara att de är här.

Champions League var ju på väg att ta slut alldeles för tidigt för Man City, som inte vann någon av sina fyra första matcher i gruppspelet. Laget såg rejält blekt ut, inte minst i matcherna mot CSKA Moskva. Det krävdes två mindre mirakel, först mot Bayern München och sedan mot Roma, för att Man City skulle krångla sig förbi gruppspelet.

Det gör så klart att förtroendet för Man City i europeiskt cupspel är begränsat för tillfället. Men historien är också fylld av lag som når stora framgångar trots att de längs vägen har varit snubblande nära att åka ut; kanske just för att de under vägen varit snubblande nära att åka ut. Liverpool, Man Utd och Chelsea är alla tre engelska lag som från en sådan utgångspunkt har vänt och vunnit Champions League.

Kan Man City vinna Champions League? En fråga som får vitt skilda svar beroende på vem man frågar. Å ena sidan har laget obestridligen tillräckligt med kvalitet i spelartruppen för att vara en av favoriterna. Å andra sidan har Man City hittills aldrig riktigt lyckats i Champions League, vilket många ser som skäl för varför de inte kan lyckas.

Det sista är ju dock ett cirkelresonemang. Man City har inte lyckats i Champions League förut och kan därför inte lyckas i Champions League eftersom de inte har lyckats förut. Men minst lika sant är att historien för varje framgångsrik klubb innehåller ett tillfälle när de lyckas med något för första gången, trots att de inte lyckats förut.

Champions League är den sista stora fronten för Man City. De har redan hävdat sin position i Premier League men vill naturligtvis hävda sig också i Europa för att legitimera sin status som europeisk storklubb. Men i det avseendet har Man City alls inte lyckats lika bra som exempelvis Chelsea före dem eller till och med PSG på senare år.

Man Citys misslyckanden i Champions League har varit besvärande för klubben och har skördat ett offer på managerposten redan. Roberto Mancini tog Man City till deras första ligaseger på 44 år men fick lämna ett år därefter sedan han kommit tillkorta i Champions League. Manuel Pellegrini anställdes just tack vare hans fina facit i just Champions League.

Pellegrinis första säsong i Champions League blev en blandad historia. Å ena sidan framgång då Man City för första gången lyckades ta sig vidare från gruppspelet. Å andra sidan känslan av ett misslyckande då Man City gjorde en så blek insats i åttondelsfinalen. Då som nu ställdes Man City mot Barcelona i åttondelsfinalen.

Denna säsong blir således en tydlig värdemätare för Man City huruvida de har gått framåt och faktiskt lärt sig något sedan förra året. Möjligen är uppgiften svårare i år då Barcelona känns som ett bättre fotbollslag men samtidigt så bör även Man City vara bättre förberedda i år.

En utmaning för alla lag som möter Barcelona är att anpassa sig samtidigt som man inte helt överger sitt eget spel. Barcelona är ett lag som är otroligt skickligt på att hålla bollen inom det egna laget vilket ställer till besvär för andra storlag som i sin tur också är vana vid att ha stort eget bollinnehav. När så inte blir fallet så skapar det ofta förvirring och frustration.

En avgörande faktor kommer också vara att inte bli alltför bolltittande och passiv. Matchen måste handla om mer än att enbart försöka begränsa ytorna för Barcelona utan Man City måste hitta och ta tillvara möjligheterna att själva sätta Barcelona under press.

Mittfältet är alltid ett avgörande område på planen i sådana här matcher, men i själva verket tror jag att det är de båda anfallen som kommer att göra den stora skillnaden över dessa båda möten. Och där skulle jag vilja påstå att läget är någorlunda jämnt på förhand.

Barcelona har naturligtvis världens kanske bäste spelare i Leo Messi och därtill en anfallstrio i absolut särklass sett till kvaliteten på spelarna, men också en trio som till viss del har sprungit i vägen för varandra under säsongen. Det är därtill tre hyfsat lika spelare så Barcelona är relativt beroende av att huvudplanen faktiskt fungerar.

Man City replikerar med en spelare som absolut förgrundsgestalt, nämligen Sergio Agüero. Det är förvisso inte vilken spelare som helst utan den spelare i Premier League som i min mening befinner sig på samma nivå som just Messi, Neymar och Luis Suarez.

Agüero är en fantastisk spelare som flankeras av en mer mångsidig anfallsbesättning än vad som är fallet i Barcelona, med Wilfried Bony och Edin Dzeko i högform, uppbackade av spelare som David Silva och Samir Nasri. Man City känns, på gott och på ont, mer oberäkneliga i sitt anfallsspel än vad Barcelona gör.

Problemet är emellertid att Man City samtidigt känns mer oberäkneliga i sitt försvarsspel än Barcelona.

:::

Be Champions!!

:::

Bubblare:

Rob Green, QPR
Wes Brown, Sunderland
Darnell Furlong, QPR
Victor Wanyama, Southampton
Jason Puncheon, Crystal Palace
Eden Hazard, Chelsea
Edin Dzeko, Man City

:::

Tankar och slutsatser:

En i det närmaste perfekt omgång för Arsenal som i och med helgens seger gick upp på tredjeplats i tabellen, i och med att både Man Utd och Southampton förlorade. Det höll på att bli bättre än så, men Liverpool visade styrka på bortaplan mot just Southampton, samtidigt som Tottenham hämtade upp ett 0-2-underläge i slutminuterna mot West Ham.

Att tappa poäng på hemmaplan mot ett lägre rankat lag är naturligtvis aldrig bra, men Tottenham firade som vinnare efter slutsignalen och de hade trots allt viss anledning att göra det. Poängen mot West Ham är den osannolika 13:e poängen de vinner i ligan den här säsongen i slutminuterna, vilket tyder på en god portion styrka och ihärdighet.

Istället för ett tungt poängtapp som tär på psyket så blev det istället en energikick. Det försvann två poäng idag för Tottenham, men det kan leda till fler poäng på sikt.

Även för Man City var det en bra omgång. Med Yaya Touré tillbaka i laget så kom också självförtroendet tillbaka och Man City gjorde köttpulver av Newcastle hemma på Etihad. Samtidigt fick Chelsea överraskande nog bara oavgjort hemma mot Burnley, och försprånget har nu krympt till blott fem poäng.

José Mourinho behövde knappast mer vatten på sin kampanjkvarn, men domare Martin Atkinson ställde ändå välvilligt upp. Både genom att missa två rätt tydliga straffar för Chelsea i första halvlek, och därefter en allt annat än fingertoppskänslig bedömning när han visar ut Nemanja Matic för att denne reagerar ilsket på Ashley Barnes kapning.

Det ledde till två tappade poäng i den här matchen, och med Nemanja Matic nu avstängd i två ligamatcher, en väldigt viktig spelare för Chelsea på det defensiva mittfältet, så riskerar det tappas fler poäng. Mourinho var inte glad efter matchen då han menade att Chelsea ”egentligen” borde ha haft ett försprång om tolv poäng i ligan.

Annars var det mycket dramatik i slutminuterna den här omgången. Och det var i huvudsak bottenlagen som drabbades av det. Aston Villa, i Tim Sherwoods första match som manager, tappar en 1-0-ledning på hemmaplan och förlorar med 1-2 efter straff på övertid. QPR släpper även de in 1-2 i slutminuterna mot Hull, som därmed tog ett gigantiskt steg mot förnyat kontrakt.

Leicester var nära att vända på steken borta mot Arsenal senast, men misslyckades. De var ännu närmare idag mot Everton, men de släpper in en sen kvittering på bortaplan. Tre poäng istället för en poäng i den här matchen, och Leicester hade i alla fall kunnat börja hoppas på ett mirakel.

:::

Be Champions!!

Southamptons fans skulle ju kunna känna något i stil med John Travolta när Liverpool ikväll kommer till St Mary’s. De borde känna igen sig minst sagt rätt väl i ett Liverpool som i somras var på besök och storhandlade rejält i Saints klubbutik. Dejan Lovren, Adam Lallana och Rickie Lambert var tre nyckelpjäser i Southamptons lag förra säsongen men spelar nu i Liverpool.

De har knappast lyckats särskilt väl där. Liverpool har haft en minst sagt jobbig säsong och framför allt en besvärande säsongsinledning. Southampton å andra sidan har fått ett lyft med Ronald Koeman som ny manager och med en mängd nya spelare. När de båda lagen möts ikväll så är det Southampton som ligger på den där fjärdeplatsen som Liverpool så gärna vill åt, och som ligger fyra poäng före Liverpool i tabellen.

I det avseendet kan man påstå att Southampton och Liverpool är den här säsongens motsvarighet till Everton och Man Utd. Flera nyckelfigurer har lämnat den ena klubben för den andra, men oväntat nog så är det den första klubben som ligger högst i tabellen. Vilket var roligt för Everton och säkert inte kommer vara mindre roligt för Southampton ikväll.

Trenden har dock vänt för Liverpool som har börjat prestera märkbart bättre under säsongens andra tredjedel. Efter att ha varit hopplöst strandsatta ända fram till början av december så har Liverpool sedan dess förlorat bara två av 22 matcher, och har stadigt men säkert krympt avståndet upp till de övriga Champions League-jagande lagen.

Till stor del kan detta förklaras med en förändrad taktisk uppställning i Liverpool där Brendan Rodgers kort och gott har gått ifrån sin fyrbackslinje och istället spelar en trebackslinje. Möjligen speglar detta en obalans i Liverpools lag, med ett överflöd av kvalitet offensivt men ett underskott av defensiv skicklighet, men det har underlättat Rodgers laguttagningar.

Liverpool prövade denna nya uppställning för första gången mot Man Utd på Old Trafford. En match man förvisso förlorade med 0-3 men ändå en match i vilken man skapade väldigt många chanser, något som innan dess varit en bristvara. Med fler spelare tillgängliga offensivt så kunde Liverpool hitta tillbaka till samma offensiva stil som under förra säsongen.

Det har också underlättat för många av lagets nya spelare. Emre Can har visat sig vara en gedigen spelare i den nya formationen, kapabel att spela både på mittfältet och i försvarslinjen. Adam Lallana har börjat visa sin kapacitet på offensivt mittfält samtidigt som Mario Balotelli också har börjat visa lovande tecken, med avgörande insatser mot i lagets tre senaste matcher, mot Tottenham, Crystal Palace och Besiktas.

Kanske är det en taktisk förändring som också har underlättat för Brendan Rodgers vad avser lagets gamla spelare. I den nya uppställningen är det inte lika nödvändigt för Steven Gerrard att agera som defensiv mittfältare, en roll på planen han inte är utmärkt rustad för. Med en friare roll på planen så kan Gerrard komma mer till sin rätt med sina styrkor och samtidigt inte blottas i sina svagheter på samma sätt.

Flera har beskrivit detta som en förändring i spelfilosofi i Liverpool och hos Brendan Rodgers. I själva verket skulle jag se det som en tämligen pragmatisk taktisk förändring. Ett sätt att anpassa sig efter det spelarmaterial man nu har tillgång till, utifrån en analys av vad laget gör bra och gör dåligt, och har för styrkor och svagheter.

Liverpool har återfått en god mängd av sitt självförtroende under säsongens senaste månader. Samtidigt har spelschemat för Liverpool under den här perioden också varit någorlunda lätt, med något undantag, och det återstår för dem att bevisa att deras nya spel och taktik håller även i tuffare och mer avgörande sammanhang.

Ett första sådant test, i en mildare variant, kan sägas komma ikväll mot Southampton på bortaplan. Ett lag som ligger ovanför dem i tabellen och där en vinst skulle reducera det avståndet rejält. Southampton är samtidigt en tuff motståndare som kan ge Liverpool rejäla problem. Förlust och Liverpool kan befinna sig åtta poäng bakom Champions League-platserna.

Vilket möjligen skulle kunna få Dejan Lovren, Adam Lallana och Rickie Lambert att så här i efterhand ifrågasätta det kloka i att lämna Southampton för Liverpool för att öka sina chanser till Champions League-fotboll. Vilket helt säkert St Mary’s inte skulle ha något emot att påminna dem om.

:::

Be Champions!!

En minst sagt intressant kontrast är att det skiljer fler poäng mellan Chelsea och Man City, på platserna ett och två i tabellen, än det gör mellan Burnley på 19:e plats och Everton på 12:e plats. Inom det poängavstånd som skiljer Chelsea från Man Utd på tredjeplatsen så ryms samtliga de nio sämst placerade lagen i ligan.

Att åka ur Premier League har alltid varit en mardröm för klubbarna i ligan, men med de hisnande höga TV-avtalen som har signerats på senare år så vore det nu värre än någonsin tidigare. Avtalen medför intäkter på en nivå som ger den sist placerade klubben i Premier League mer TV-intäkter än de regerande mästarna i Champions League. Bara en sådan sak.

Med så höga intäkter i Premier League så leder det till en frenetisk kamp i The Championship för att bli uppflyttade. Jakten på sportslig status och högre intäkter resulterar till viss del i något som nästan kan liknas vid ett fotbollens pyramidspel där klubbarna drar på sig skyhöga kostnader i förhoppningen om framtida intäkter.

Det kan göra de uppflyttade lagens situation rätt prekär. Leicester exempelvis spenderar för tillfället 133% av sin omsättning på löner. Ett problem men ett potentiellt betydligt större problem i The Championship. De ligger samtidigt sist i tabellen fem poäng under nedflyttningsstrecket. Att döma av klubbstyrelsens agerande så är de splittrade kring Nigel Pearsons framtid.

Burnley har inte riktigt samma problem i och med att de inte har spenderat så mycket eller dragit på sig så stora kostnader. Att åka ur Premier League vore naturligtvis tråkigt för dem, men inte den finansiella risk som är fallet för övriga klubbar. Inte minst QPR som redan sedan tidigare har brutit mot The Football Leagues financial fair play-regler.

Men om situationen är besvärlig för dessa tre nyligen uppflyttade klubbar så är den inte mindre ansträngande för Aston Villa och Sunderland, som båda i någon mening är stora klubbar och sedan länge etablerade i Premier League. För dem vore nedflyttning till The Championship en katastrof utav närmast bibliska proportioner.

Randy Lerner, Aston Villas ägare, har sedan flera år tillbaka försökt rensa upp i klubbens ekonomi för att på så vis göra klubben mer attraktiv för försäljning, en affärsidé som inte blir mindre gynnsam givet det nya TV-avtalet. Att i det här läget åka ur Premier League vore ett rejält väghinder i en sådan utveckling, utöver att så klart vara en sportslig fadäs för en av Englands mest meriterade klubbar.

Ändå har Aston Villa förlorat fem ligamatcher i rad och befinner sig under nedflyttningsstrecket, om än bara på målskillnad. Lerner är orolig vilket inte minst illustreras av att han gav Paul Lambert sparken för knappt två veckor sedan. Tim Sherwood har sedan dess fått i uppdrag att rädda Aston Villa kvar i Premier League.

Sunderlands situation är inte så värst mycket bättre den. Ett ledarlöst lag vid sidan av planen och i avsaknad av egen identitet på planen. Gustavo Poyet har skyllt på allt och alla i brist på resultat för vilket han fått mycket kritik. Under torsdagen skickade han ut ett till synes helt oredigerat ”öppet brev” till fansen vars syfte var oklart utöver att förklara att han ville att det skulle gå bra.

Det är samma visa varje säsong för Sunderland, en klubb i avsaknad av både riktning och organisation. Situationen har varit densamma i flera år, med fyra ordinarie managers på lika många år. Det började med Steve Bruce men är en utveckling som vare sig Martin O’Neill, Paolo Di Canio eller Gustavo Poyet har lyckats hejda.

Sunderland ligger i farozonen inte bara att åka ur Premier League utan också bli omkörda i sin region. Newcastle är förvisso en klubb som även de brottas med sina problem men som ändå presterar bättre än Sunderland och placerar sig högre än dem. Samtidigt ser Middlesbrough på väg att vara på väg upp i Premier League och kan alltså passera Sunderland i hissen. Trea i sitt närområde är knappast något som borde glädja Sunderland.

Det gemensamma för både Aston Villa och Sunderland är emellertid att de har befunnit sig i Premier League i många år, och har skaffat sig lönekonton därefter. Även om nedflyttade klubbar är behjälpta av fallskärmsbetalningar så riskerar det medföra en kostsam omställning om något av dessa lag skulle åka ur och tvingas spela i The Championship.

Vid sidan av dessa nämnda lag finns ytterligare tre lag som även de riskerar bli indragna i nedflyttningsstriden på allvar. Vare sig West Brom eller Crystal Palace har den kvaliteten eller jämnheten för att de ska kunna känna sig det minsta säkra. Everton har förvisso kvaliteten, men ingen vet hur nerverna påverkar dem om resultaten går dem emot och nedflyttning helt plötsligt börjar bli något av en realitet.

Det som framför allt borde oroa klubbar som Aston Villa och Sunderland är att deras formkurva pekar nedåt samtidigt som andra klubbars formkurvor pekar uppåt. Både Crystal Palace och West Brom har fått lyft efter nyår mycket tack vare nya managers, men även Hull och QPR har fått med sig resultat på senare tid som visar att de är på väg uppåt.

Vilka håller sig kvar?

Everton. Ligger bäst till tabellmässigt men verkar oförmögna att få till någon hållbar matchsvit i ligaspelet, med blott en vinst på sina sex senaste matcher. Bör vara alldeles för bra för att åka ur Premier League, men nedflyttningsnerver har orsakat märkligare saker. 90%

Crystal Palace. Har vunnit tre av sina sex senaste matcher och fått ett lyft med Alan Pardew som ny manager. Har ett bra försvarsspel och snabba, tekniska anfallare som kan producera mål och målchanser. Borde kunna känna sig rätt säkra på förnyat kontrakt. 95%

West Brom. Har tagit många viktiga poäng på slutet och har med Tony Pulis som ny manager blivit svåra att besegra. Viktigt är också att lagets tänkta målskytt Brown Ideye verkar ha kommit igång. Vinsten mot West Ham i FA-cupen var ett rejält styrkebesked. 80%

Sunderland. När ett lag befinner sig i motgång så är ledarskap något väldigt viktigt för att komma ur knipan. Sunderland saknar ett sådant ledarskap både på och vid sidan av planen. Poyet spelar väldigt negativt och verkar ovillig att ta risker framåt, samtidigt som laget inte är stabila nog bakåt. 40%

Hull. Det råder ingen tvekan om att Hull har bra spelare och kan göra riktiga bra fotbollsmatcher, men de kommer alldeles för sällan, och även när Hull spelar bra så har de en förmåga att ändå inte få med sig poängen. Kan Hull få fart på målskyttet så hänger de kvar. 50%

QPR. Tony Fernandes fick inte tag på sin drömmanager men Chris Ramsey verkar ändå vara ett solitt val. Fick en mycket bra start redan i sin första match med QPR:s första bortaseger för säsongen, mot Sunderland icke desto mindre. QPR saknar inte kvalitet i spelartruppen. 60%

Aston Villa. Sett till spelartruppen så borde inte Aston Villa behöva bekymra sig om nedflyttning, men så är ändå fallet. Ett skäl är att Aston Villa är ligans absolut svagaste lag offensivt, inte bara gör laget klart minst mål utan skapar också lägst antal chanser. Detta måste Tim Sherwood åtgärda, kanske genom att spela mer direkt? 40%

Burnley. Många tippade Burnley som dead men walking både inför och en bit in på säsongen. Framåt hösten så började dock Burnley överraska en hel del och fick med sig vinster och poäng. En poäng på de fyra senaste matcherna har dock fått återförenat Burnley något med verkligheten. 25%

Leicester. Jag menade för ett tag sedan att det vore en av Premier League-erans främsta “great escapes” om Leicester höll sig kvar i Premier League, något jag håller fast vid. Laget är avhängt i botten av tabellen, har ett tufft spelschema, släpper in för många mål och gör för få. 5%

:::

Be Champions!!

De senaste veckorna har givit upphov till några sådana reflektioner, av såväl ekonomisk som humanistisk karaktär.

Fotboll och rasism blev på något sätt omedelbart aktuellt i och med Arrigo Sacchi, den gamle tränarlegendaren från Milan och Italien, gick ut med sin alldeles egna variant av ”Jag är inte rasist, men… det finns alldeles för många svarta spelare i de italienska ungdomslandslagen”.

Knappt hann de engelska bror duktig-journalisterna svälja sin espresso innan ett gäng Chelseasupportrar skämde ut sig på en tunnelbana i Paris, där de knuffar ut en svart man från tåget samtidigt som de stolt skanderar att de minsann är rasister och det är så de vill ha det. Det som är ett problem i Italien är helt klart också ett problem i England.

Nu är det i och för sig inte första gången just Chelseas fans skämmer ut sig. I samband med John Terrys påhopp på Anton Ferdinand, för vilket Terry drog på sig fyra matchers avstängning, så valde vissa av Chelseas fans att i samband med match öppet skandera ”You know what you are, Anton Ferdinand, you know what you are!”

Chelsea som klubb hanterade kanske inte den situationen med någon större finess. Men vad avser tunnelbaneincidenten i Paris så kan ingen direkt klaga på klubbens reaktion då de tydligt markerar att detta är ett helt oacceptabelt beteende. Kanske är det lättare att göra mot fans än mot sina egna spelare och anställda.

Annars är väl detta något som trots allt är en skillnad mellan England och Italien. Den här typen av uttalanden och beteenden är legitima på ett annat sätt i Italien än vad de är i England. Det tråkiga med England är bara att det inte alla gånger känns helt genuint, utan väl så ofta mest är en inställning som har med PR att göra.

Anta att händelsen i Paris tunnelbana inte hade filmats och uppmärksammats, hade samma fans fortfarande riskerat avstängning?

Rasism är och förblir ett problem också inom engelsk fotboll. Många färgade spelare, ledare och fans vittnar om detta. Men det är så klart svårt att komma åt av många olika skäl. Ett är att det alltid är svårt att leda tankar och attityder i bevis. Ett annat är en rätt märklig åtskillnad mellan att ”vara rasist” och ”bete sig rasistiskt”.

Ett ofta använt argument mot anklagelser om rasism, särskilt när de är riktade mot spelare och tränare, är att de omöjligtvis kan vara rasister eftersom det minsann spelar svarta spelare i deras egna lag. Det där användes ju för att rättfärdiga såväl Luis Suarez som John Terry. Men argumentet är missriktat och bortser från något grundläggande i det mänskliga psyket.

Men kanske är även anklagelsen lite missriktad. För i själva verket kanske det inte handlar om rasism i sig utan mest allmän gammal hederlig intolerans och främlingsfientlighet, usch och fy för sådant som är annorlunda. ”Oss mot dom” med andra ord. Om något inte är som vi så är det inte bra, om det är något som vi inte riktigt känner till så är vi inte helt trygga med det.

Känner vi till något annorlunda så ändrar vi dock snart uppfattning om det. Och det förklarar så klart fans och spelare som häcklar andra spelare för hudfärg men uppskattar spelare med samma hudfärg i den egna lagtröjan. På samma sätt som svenskar kan säga sig tycka väldigt illa om invandrare men ytterst sällan tycker illa om invandrare de faktiskt känner. ”Alltså inte du, men alla andra…”

Sådant här är ju vanligare än vad man vill tro, det är en beklagansvärd mänsklig egenskap skulle jag säga. Ett skäl att engelsk fotboll ändå har kommit förhållandevis långt i de här frågorna är just att det är en så global liga med så många utländska spelare. Det är inte längre så mycket som är okänt och annorlunda, till skillnad från i exempelvis Italien och Spanien.

Men engelsk fotboll kan inte motarbeta rasism enbart när eller för att det är bra PR.

:::

Fotboll och ekonomi är ett annat återkommande tema på senare tid, allra helst i kölvattnet av att Premier League skrev på ett nytt TV-avtal för bara den brittiska marknaden värt en bit över hisnande fem miljarder pund.

Ännu mer pengar till Premier League har med förutsägbar självklarhet väckt en hel del debatt om pengar inom fotbollen, och den ojämlikhet som finns i ekonomiska förutsättningar inte bara mellan Premier League och andra klubbar eller gräsrotsfotbollen, utan även mellan fotbollen och samhället i övrigt.

Nu är det förvisso inte så att mer pengar till Premier League betyder mindre pengar till The Football League eller till gräsrotsfotbollen. Tvärtom faktiskt, i och med att Premier League skänker en andel av sina pengar till just dessa ändamål så betyder mer pengar till Premier League faktiskt också mer pengar till dem.

Men i ekonomins värld som i alla andra sammanhang så är allting relativt och det folk reagerar på är självklart att skillnaderna ökar. Och då är vi inte så rationella att vi ser det positiva i att alla faktiskt får det bättre än vad de har det nu, eftersom några får det ”mer bättre” än andra.

Ett antal mer eller mindre populistiska förslag har lyfts fram som en följd. Inte minst att ökade TV-intäkter borde göra så att klubbarna sänker biljettpriserna som anses alltför höga. Här kan jag delvis hålla med, även om klubbarna med viss rätta skulle hävda att de tar ut de priser som marknaden tillåter. De har inte fel i detta.

Man vill med detta troligtvis göra fotbollen mer tillgänglig även för mindre köpstarka samhällsgrupper. Men för det tror jag även andra mer omfattande förändringar behövs på de engelska arenorna, bland annat att differentiera biljetterbjudanden och tillåta safe standing-sektioner.

Något jag dock reagerat på är uppgifterna att väldigt få engelska klubbar faktiskt betalar alla sina anställda en så kallad ”living wage”, det vill säga en lön som täcker de mest grundläggande levnadsbehoven såsom mat och bostad. Av nuvarande Premier League-klubbar sägs det vara bara Chelsea som faktiskt gör det.

Vilket är något de borde vara glada för och alla andra klubbar skämmas för.

Inte minst här kommer ju någon form av samhällsansvar in i bilden och inte minst här sticker ju skillnaderna i ögonen. Engelska klubbar kan betala mediokra fotbollsspelare skyhöga veckolöner men klarar inte av att ge sina anställda en dräglig tillvaro.

Premier League, genom sin VD Richard Scudamore, menar att det där är något som är upp till klubbarna själva att bestämma. Och det stämmer förvisso att det är upp till dem, men det är samtidigt en väldigt feg tillflykt. Premier League drar sig inte för att ställa en mängd andra krav på klubbarna för att få delta, så varför skulle inte det här också kunna vara ett sådant krav?

Det vore, om inte annat, bra PR.

:::

Be Champions!!

Europa Leagues 16-delsfinaler drar igång ikväll. Tre engelska lag deltar i slutspelet. Everton och Tottenham som båda har kvalificerat sig via höstens gruppspel. Samt Liverpool som har kvalificerat sig genom att inte kvalificera sig för Champions Leagues gruppspel. Everton möter Young Boys, Liverpool möter Besiktas och, i vad som verkar vara det mest spännande mötet på förhand, Tottenham möter Fiorentina.

Engelska klubblag har normalt sett behandlat Europa League ungefär som man brukar behandla icke inbjudna gäster. Visst, man försöker vara trevlig och så gästfri som möjligt men i själva verket så väntar man bara på att de ska lämna festen. De engelska lagen har lett och varit trevliga och sagt de rätta sakerna om Europa League men har i själva verket varit minst lika glada när turneringen varit över för dem.

Status och pengar är självklart viktiga anledningar till detta. Champions League är den prestigefyllda turneringen i England och Europa League är dess fattiga kusin i dubbel bemärkelse. Det finns heller inga finansiella incitament för engelska klubbar att göra bra ifrån sig i Europa League, tvärtom så utgör Europa League snarare en finansiell risk då det gör det svårare för många lag antingen att kvalificera sig till Champions League eller till och med hålla sig kvar i Premier League.

Varje säsong undrar man om detta möjligen nu kommer vara annorlunda, men väldigt lite tyder i själva verket på att så är fallet. Everton är utan tvekan det svagaste av de tre deltagande engelska lagen men ändå kan det förmodligen vara så att det också är laget som kan förväntas gå längst. Av det enkla skälet att de helt enkelt inte har något att förlora på att ge järnet i Europa League under våren – de riskerar inte åka ur Premier League men kommer heller inte kvalificera sig för Champions League.

Både Liverpool och Tottenham är självklart klubbar med såväl kvalitet som kompetens att vinna Europa League. Men det är samtidigt mycket osannolikt att de gör det. Och en stor anledning till det är att båda lagen är inblandade i en het och väldigt tuff strid om Champions League-platserna. Både ekonomi och status talar för att Liverpool och Tottenham kommer prioritera ligaspelet långt före Europa League.

Inget av de deltagande engelska lagen kommer självklart vilja förlora. Men små närmast omärkbara signaler om att de europeiska matcherna inte är lika viktiga som ligamatcherna kommer påverka spelarnas och ledarnas mentalitet och inställning, på samma sätt som i exempelvis FA-cupen och Ligacupen. Kanske är det något som skulle förändras först vid en eventuell semifinal när den europeiska titeln faktiskt börjar bli lite mer påtaglig.

Genom åren har framför allt tyska, spanska och portugisiska lag presterat riktigt bra i Europa League. Beundransvärt naturligtvis och något som varit till fördel för dessa lag och ligor, inte minst Bundesliga som fick fler Champions League-platser till stor del tack vare de tyska lagens framfart i Europa League. I någon mening är detta säkert kulturellt betingat men där finns även både ekonomiska och sportsliga skäl.

Konkurrenssituationen i dessa ligor är en annan. Stora klubbar som Tottenham och Liverpool vet med sig att de måste göra en i det närmaste fantastisk säsong, med deras mått mätt, för att kvalificera sig till Champions League. Lag i La Liga och Bundesliga vet att de behöver göra en normalbra säsong så har de goda chanser att kvalificera sig för Champions League. Det möjliggör andra prioriteringar av ligaspel relativt europeiskt cupspel.

Vi som supportrar vill självklart att det ska gå bra för våra respektive lag, även i Europa League, men jag tror inte ens att vi själva klarar av att uppmana samma entusiasm för en match i Europa League som för en vanlig liga- eller cupmatch. Det får antas spegla klubbarnas inställning. UEFA har försökt angripa problemet genom att göra så att det vinnande laget kvalificerar sig till Champions League, men det finns andra saker som också behöver förändras.

Det är vare sig möjligt eller önskvärt att komma ifrån att Europa League är en turnering som är underordnad Champions League. Det säger sig självt. Europa League skulle dock kunna fungera som en aptitretare inför Champions League, men placeringen på torsdagar omöjliggör detta. Ingen är särskilt intresserad av en aptitretare direkt efter huvudrätten. Med Europa League på tisdagar, och Champions League på onsdagar och torsdagar, så skulle intresset kunna bli ett annat.

Av enkla ekonomiska skäl, sponsorintäkter och annonsintäkter bland annat, så lär detta knappast bli av, men formatet i Europa League skulle vinna på att bli kortare och enklare. Istället för att vara en ren karbonkopia på Champions League så skulle Europa League kunna profilera sig genom att vara en renodlad cupturnering, som i gamla tider. Det skulle också minska belastningen på spelschemat och göra det mindre kostsamt för samtliga klubbar att ta Europa League på allvar.

Nu är dock Europa League som det är, och det är så man för förhålla sig till turneringen inom överskådlig framtid. Hur går det då? Det är så klart ogörligt att säga i det här läget men Europa League har i alla fall den egenheten att i det här läget har lottat både denna och nästkommande omgång. Lite tillåts vi alltså att titta i spåkulan.

Everton. Vann sin grupp och gjorde bland annat processen kort med tyska ligatvåan Wolfsburg. Har presterat väsentligt bättre i Europa League än vad de gjort i Premier League. Utan risk att åka ur Premier League och utan chans att ta sig till Champions League så kan de också fokusera mer helhjärtat på ett europeiskt cupäventyr. Vinner mot Young Boys i 16-delen men kommer få en tuff kamp i åttondelen mot antingen Torino eller Athletic.

Liverpool. Kommer ägna våren åt att jaga Champions League men har ändå en europeisk cuptradition att falla tillbaka på. Laget är skyhöga favoriter mot Besiktas och kan även förväntas besegra antingen PSV eller Zenit i en åttondelsfinal. Få skulle bry sig alltför mycket, men ett Europa League utan Liverpool i kvartsfinalen vore lite av en skräll.

Tottenham. Förmodligen det starkaste av de engelska lagen i Europa League men också laget med den tuffaste lottningen. Fiorentina ligger i toppen av Serie A-tabellen och får även avsluta på hemmaplan. Vid vinst i 16-delen väntar antingen Celtic eller Inter i åttondelen. Samtidigt är Tottenham naturligtvis djupt inblandade i fighten om Champions League-spel. Förmodligen det lag som kommer få slita mest med sina prioriteringar.

Vad gäller Tottenham finns i min mening två frågor. Har Tottenham tillräcklig bredd i sin spelartrupp för att kunna utmana på två fronter under återstoden av säsongen? Har Tottenham erfarenheten och kunnandet att kunna utnyttja en sådan bredd? Om svaren på dessa båda frågor visa sig vara ja så kan Tottenham mycket väl vinna Europa League i år.

:::

Be Champions!!

I vissa fall handlar det så klart om att skylla ifrån sig. Det där med att undfly ansvar är förvisso något som de flesta managers ägnar sig åt till och från, men få har gjort det fullt så ofta och genomskinligt som Sunderlands Gus Poyet på senare tid.

Resultaten har onekligen inte gått Sunderlands väg. Inte i ligaspelet där Sunderland genom sin förlust mot QPR alldeles nyligen befinner sig indragna i vad som verkar bli en väldigt tät nedflyttningsstrid. Inte i Ligacupen där Sunderland gjorde en slät figur och åkte ut i fjärde omgången på hemmaplan mot Stoke. Inte i FA-cupen där Sunderland i helgen åkte ut mot League One-laget Bradford på bortaplan.

Fansen på Valley Parade var självklart allt annat än roade och markerade både missnöje och preventiv respons genom att kollektivt skandera: ”It’s always our fault, it’s always our fault, Gustavo Poyet, it’s always our fault!”

Det hela tog sin början för någon månad sedan när Poyet bemötte fansens kritik mot ett tråkigt och fantasilöst spel med att kritisera dem för att ”leva i det förgångna”. Att som manager vända sig mot de egna fansen är sällan någon särskilt klok taktik, men som om inte det var nog så valde Poyet efter helgens förlust mot Bradford att attackera en annan mäktig intressegrupp, det vill säga media.

Enligt Poyet var det nu medias fel att fansen inte gillade honom. Enligt honom skulle fansen gilla honom om det var de som kom på presskonferenserna, inte media. Poyet menade att om man reste upp en mur runt hela Sunderland så skulle allt vara frid och fröjd med fansen, vilket i och för sig inte vore en åtgärd som skulle exkludera en minst lika kritisk lokaltidning i Northern Echo.

Efter att ha alienerat såväl fans som media så vore det kanske bra om Poyet inte också irriterade den tredje maktbasen, det vill säga klubbledningen. Men jodå: ”I’m a head coach. I don’t make the squad, that’s not my job. I’ve got four defenders, I play what I’ve got. /…/ The rest, I’m sorry, I’m not going to take.”

Att Poyet poängterar att han inte är manager är självklart en inte särskilt väl dold kritik av klubbledningen i allmänhet och Sunderlands sportchef i synnerhet. Poyet har varit kritisk mot Lee Congleton tidigare under säsongen, trots att denne värvade nio spelare till klubben varav fyra försvarare och en målvakt.

Det är lätt och kanske lite orättvist att kritisera en manager, eller head coach, för vad han säger i stundens hetta direkt efter en match, och de flesta av Poyets dummaste kommentarer har kommit direkt efter match. Han är hetlevrad, vilket inte borde vara någon nyhet för de som följt honom både i Sunderland och innan dess i Brighton. Samtidigt är det en aspekt som ingår i hans jobb och en ansvarig som hela tiden signalerar att allt är någon annans fel får till slut problem i sitt ledarskap.

Att skylla på media och fans är enbart ren och skär idioti då det bara skapar illvilja och inte kan leda till något konstruktivt alls. Att skylla ifrån sig på en sportchef eller på klubbledningen kan i alla fall ha någon form av politisk poäng, särskilt som hela konstruktionen med en sportchef istället för en allsmäktig manager faktiskt lämnar utrymme för trovärdigt tvivel.

Men en manager eller head coach som insisterat att inget är hans fel och allt är någon annans fel gör till slut sig själv till åtlöje som ingen till sist är intresserad av att lyssna på. Allra helst som det trots allt finns ett antal punkter som konkret och bevisligen måste anses vara Gustavo Poyets ansvar, såsom exempelvis:

Köpet av spelare från Brighton. Även om Poyet hävdar att han har haft inget att göra med klubbens värvningsarbete så framstår det som märkligt att Sunderland såsom av en händelse har värvat två spelare från Poyets förra klubb Brighton. Både Will Buckley och Liam Bridcutt har haft mycket begränsat framgång i Sunderland sedan de kom till klubben.

Uttagningen av Jozy Altidore. Oavsett Poyets inflytande på Sunderlands värvningar så är det ändå han som tar ut laget, och att fortsätta ta ut en allt annat än lyckad Altidore, bland annat på Steven Fletcher som bevisligen har vad som krävs i Premier League, kan inte beskrivas eller avfärdas som någon annans beslut än Poyets eget.

Förtroendet hos spelartruppen. Baksidan med att ta handen från sin egen spelartrupp och placera ansvaret för den hos sportchefen är att det lätt och rätt uppfattas som en missförtroendeförklaring av sina egna spelare. Det är knappast något som är ämnat att göra det egna laget bättre och ge dem ett större självförtroende.

Sunderland är utslagna ur båda cuperna, har endast vunnit två ligamatcher sedan november och ligger två poäng ovanför nedflyttningsstrecket när vi börjar närma oss säsongens spurtsträcka. Lagets spel är såväl energilöst som ineffektivt.

Något managerbyte ser inte ut att vara aktuellt för Sunderland under säsongen, men ska Sunderland hålla sig kvar i Premier League så behövs både spelare och ledare som tar sitt ansvar, inte en head coach som i sin iver att undvika ansvar gör sig ovän med fans, media, klubbledning och spelare. Att undvika ansvar är chefskap i sina sämre former.

Vad Sunderland behöver är ledarskap. Ledarskap handlar om att ta ansvar.

:::

Be Champions!!

Nu är det förvisso långt kvar på säsongen, och inte minst i Champions League är vägen lång och marginalerna små, men Chelsea har en chans att den här säsongen lyckas med vad de aldrig har lyckats med förut – nämligen att vara framgångsrika i både ligaspel och europeiskt cupspel under en och samma säsong.

Chelsea har vunnit ligan flera gånger tidigare, 2005-06 samt 2010, men nådde aldrig hela vägen i Champions League, med en finalplats och ett antal semifinalförluster under den här tidsperioden. Barcelona, Liverpool och Man Utd stod ivägen för större framgång. När Chelsea 2011-12 väl lyckades vinna Champions League så slutade man sexa i ligan.

På samma sätt är José Mourinho en av de mest framgångsrika i Champions League under de senaste tio åren, han har bland annat vunnit turneringen två gånger. Men han lyckades aldrig vinna Champions League med Chelsea.

Det stora uppdraget för José Mourinho under sin andra tid i klubben är som jag ser det att göra Chelsea till en klubb som på samma gång klarar av att dominera i både Premier League och i Champions League, och utmana om och vinna titlar både i England och i Europa samtidigt. Det är en tuff uppgift som endast två engelska klubbar i historien har mäktat med, och sedan Champions League infördes endast en manager.

Chelsea första hinder i slutspelet den här säsongen är PSG, som i mångt och mycket kan beskrivas som en fransk motsvarighet till just Chelsea eller möjligen Man City. Och på samma sätt som för en gång i tiden Chelsea så är det just Champions League som är PSG:s stora målsättning.

De båda lagen möttes redan förra säsongen, fast då i kvartsfinal. PSG vann då den första matchen i Paris med 3-1, innan Demba Ba i returmatchens slutminuter såg till att Chelsea gick vidare på fler gjorda bortamål. Det var jämnt då, till viss del avgjorde Chelseas rutin, men sedan dess får man säga att Chelsea och PSG har gått lite olika vägar i sin utveckling.

Chelsea förstärkte snabbt och bestämt i somras, leder ligan med god marginal, är kvar i Champions League och befinner sig i en ytterligare cupfinal. PSG å andra sidan ligger trea i Ligue 1 några poäng bakom Lyon, är förvisso kvar i båda de franska cuperna, men anses allmänt ha betydligt mindre chans mot Chelsea den här säsongen än vad de ansågs ha för chans förra säsongen.

PSG är till stor del samma lag den här säsongen som de var förra. Åtminstone nio av de förväntade startspelarna är desamma som startade förra säsongens match mot Chelsea på Parc des Princes. De möter dock ett i stora delar annorlunda men betydligt starkare Chelsea, som har förstärkt på nyckelpositioner i laget. Både Diego Costa och Cesc Fabregas gör Chelsea till en betydligt mer formidabel motståndare i år.

Ändå tror jag Chelsea får akta sig i den här åttondelsfinalen. PSG lär vara synnerligen motiverade att gå långt i Champions League, de har rimligtvis lärt sig ett och annat från förra säsongen, och givet att favoritskapet landat så tungt på Chelsea så kan de på samma gång spela till stor del utan press. På sista tiden verkar också PSG:s spel ha skakat av sig en del av de problem som plågat laget.

Det som visade sig avgörande förra året var förmågan att göra mål på bortaplan, eller omvänt uttryckt förmågan att hålla tätt på hemmaplan. Eden Hazard gjorde det så viktiga målet för Chelsea förra säsongen. Vi vet att José Mourinho kommer att välja försiktighet först ikväll, men med spelare som Hazard, Diego Costa, Oscar och Willian har han goda chanser att trots det få med sig både mål och vinst.

Mycket med matchen ikväll känns som ett förspel där allt egentligen handlar om att skapa sig bästa möjliga förutsättningar inför returen på Stamford Bridge. Det är inte ikväll det avgörs, utan det är snarare ikväll som de båda lagens chans till avancemang kommer att bestämmas.

:::

Lorenzo Medici rankade de återstående lagen i Champions League för en knapp vecka sedan. Mot den rankingen har jag inga stora invändningar, men här är i alla fall min motsvarighet (med Medicis ranking inom parentes):

1) Bayern München (1)
2) Barcelona (4)
3) Real Madrid (3)
4) Chelsea (2)

5) Man City (9)
6) Arsenal (7)
7) Atlético Madrid (5)
8) PSG (11)

9) Juventus (6)
10) Dortmund (10)
11) Porto (8)
12) Bayer Leverkusen (12)

13) Shakhtar Donetsk (16)
14) Basel (14)
15) Schalke (15)
16) Monaco (13)

Om vi nu ska tro på den rankingen, så måste ju det betyda att de lag som går till kvartsfinal är Bayern, Barcelona, Real Madrid, Chelsea, Arsenal, Atlético Madrid, Juventus och Porto.

Fotboll är dock sällan så enkelt.

:::

Be Champions!!

Manchester United är utan tvekan en traditionsrik klubb inom engelsk fotboll. Men när de ikväll beger sig den korta resan till Deepdale för att möta Preston North End i FA-cupens femte omgång, så möter de en klubb vars historia är om inte mer framgångsrik så i alla fall minst lika omfångsrik.

Preston North End var en av de tolv klubbar som 1888 bildade The Football League, det vill säga den engelska ligafotbollen. De var den tidiga engelska fotbollens stora dominanter. Preston vann de båda första ligatitlarna, 1888-89 samt 1889-90. 1888-89 blev Preston även det första och hittills enda engelska laget att gå obesegrade en hel säsong, det vill säga i både ligan och i FA-cupen.

Preston fortsatte vara en av de stora klubbarna inom engelsk fotboll under resten av 1800-talet. Några fler liga- eller cuptitlar blev det dock inte, och Preston skulle ta sin nästa och senaste titel 1938 när man återigen vann FA-cupen genom att i finalen besegra 1930-talets engelska fotbollsdominanter Huddersfield med 3-1.

Preston var stora i den engelska ligafotbollens begynnelse. Långt innan det vi idag kallar för den moderna fotbollen hade slagit igenom. Till och med långt innan den engelska fotboll vi själva idag tittar tillbaka på med nostalgi i våra blickar hade hunnit växa fram.

Ändå lever Prestons arv undermedvetet vidare i den engelska fotbollskulturen där deras bidrag informerar vårt eget förhållningssätt. Det var Preston som för första gången vann dubbeln – The Double – och såg det begreppet ges liv. Det var också Preston som gav liv åt begreppet Invincibles genom att förbli obesegrade under en hel säsong.

En måttstock skapades mot vilken dagens klubbar fortfarande utvärderas.

Prestons största och mest berömde spelare genom tiderna är Tom Finney, som spelade för klubben mellan 1946 och 1960. Preston är och förblir den enda klubb som Finney spelade för, och för dem gjorde han totalt 473 matcher. Han står staty utanför läktaren som bär hans namn, The Sir Tom Finney Stand. Hans storhet och betydelse för laget beskrivs kanske bäst av att Preston säsongen efter Finney slutade åkte ur högsta ligan för att aldrig återvända.

Preston lever ett betydligt mer blygsamt liv för tillfället. Laget har genom åren pendlat mellan vad som idag kallas för The Championship och League Two, det vill säga mellan andra och fjärde divisionen inom engelsk fotboll. Hittills har dock Preston aldrig åkt ur The Football League som man var med om att grunda, och med sina 116 raka säsonger i The Football League så förblir Preston resultatmässigt en av de mest framgångsrika engelska klubbarna.

Idag befinner sig Preston i League One, där man efter 29 omgångar ligger på fjärde plats i tabellen, med tio poäng ned till femteplatsen och med hugg på andraplatsen och automatisk uppflyttning. Med Simon Grayson som manager har man lyft sig från några säsongers mittenplaceringar i League One och om Preston tar sig till playoff så blir det andra säsongen i rad man ger sig själva chansen att återvända till The Championship.

Att komma tillbaka till The Championship vore dock bara det första steget för Preston North End, vars målsättning inte rimligtvis kan vara att utmana om titlar som klubben kunde i den engelska fotbollens begynnelse, men i alla fall att ta sig tillbaka till den engelska högstadivisionen som de inte bara var med om att grunda, utan att också först vinna.

Enligt en tradition som inleddes 1948 så begraver Prestons fans i samband med festligheter en kista för varje nedflyttning i Bamber Bridge, en kista som därefter tas upp ur marken när laget återigen flyttats upp. Genom åren har åtta kistor begravts men endast sex lyfts upp ur marken igen.

Kanske är detta en talande symbol för Prestons historia – två kistor i marken under Bamber Bridge. Det går emellertid att diskutera huruvida symbolen är själva kistorna eller snarare strävan att få upp kistorna ur marken igen. Preston är en klubb vars anrika historia i någon mening är begravd men som klubben och dess fans gärna vill göra levande igen.

Om Preston har en god chans att få gräva upp en av kistorna efter denna säsong så är det dock en lång väg kvar innan den sista kistan kan grävas upp. I väntan på detta är dock FA-cupen och en match mot Man Utd ett utmärkt tillfälle att återigen markera sin närvaro inom den engelska fotbollen, också på dess högsta nivå.

Det finns viss historik mellan Preston och Man Utd. De båda klubbarna har förvisso inte stött på varandra sedan 1972, men båda klubbarna har sina rötter i den engelska fotbollsfabriken i nordväst. Ett mått av förbittring finns också sedan säsongen 2010-11, när Preston åkte ur The Championship. Manager då var Darren Ferguson som fick sparken i slutet av 2010. Hans far, Alex Ferguson, beslutade då att som ren hämnd återkalla sina utlånade spelare.

Alex Ferguson ska närvara på Deepdale ikväll. Prestons klubbledning och ordningsmakt har bestämt att därför införa extra säkerhetsåtgärder, i vad som känns som en i alla fall på förhand något överdriven försiktighetsåtgärd. Men man kan i alla fall räkna med en intensiv cupatmosfär på Deepdale, och en allt annat än lätt match för Man Utd.

Många kommer att hålla Preston ikväll, förmodligen alla som inte råkar vara en Man Utd-supporter. Och det är väl okej, Preston är en klubb som är lätt att gilla tack vare dess historik och tradition, och i det här fallet också för att de slår ur förväntat underläge. Och, precis som Prestons egna supportrar kommer att sjunga inför och under kvällens match, till Elvis Presleys melodi: ”Take my hand, take my whole life too. For I can’t help falling in love with you!”

I det avseendet så är Preston North End fortfarande liktydigt med engelsk fotboll.

:::

Be Champions!!

Efter att ha varit en av klubbarna som var med och grundade Premier League 1992, så kom Middlesbrough efter nedflyttning första säsongen tillbaka till Premier League 1994. Med en enda säsongs undantag, då Middlesbrough åkte ur Premier League på grund av ett poängavdrag, så deltog klubben i Premier League i 15 år mellan 1994 och 2009.

Alltsedan nedflyttningen till The Championship har Middlesbrough varit en av de klubbar som alltid nämnts för uppflyttning igen, dock utan att lyckas. Gareth Southgate, Gordon Strachan och Tony Mowbray har samtliga misslyckats med uppgiften med ett Middlesbrough som aldrig riktigt har lyckats prestera i enlighet med de förväntningar som funnits på laget.

Ny manager för Middlesbrough halvvägs in på förra säsongen blev Aitor Karanka, tidigare spansk vänsterback och även assisterande coach i Real Madrid. Karanka är den förste icke-brittiske managern i Middlesbrough och på samma gång en ung och talangfull utländsk manager i The Championship som flugit under de flestas radar.

I och med vinsten mot Blackpool i förra ligaomgången så gick Middlesbrough för första gången den här säsongen upp i ledningen i The Championship, och framstår alltså som en av de huvudsakliga kandidaterna för uppflyttning till Premier League. Men även under den här säsongens cupspel har Middlesbrough visat att de inte är något lag att leka med.

Arsenal är det tredje engelska storlaget, som därtill spelar i Champions League, som Middlesbrough drabbar samman med den här säsongen. I september for laget till Anfield och tog Liverpool till en väldigt långdragen och dramatisk straffläggning. För bara några veckor sedan svarade man för en av den omgångens skrällar när man i FA-cupens fjärde omgång besegrade Man City på Etihad.

Kan Middlesbrough ta Liverpool till straffar och vinna mot Man City, i båda fallen på bortaplan, så kan Middlesbrough självklart även vinna mot Arsenal. Men det är ingen lätt uppgift och de två tidigare matcherna gör självklart inte uppgiften lättare – Arsenal är förvarnade.

Aitor Karanka arbetade tillsammans med José Mourinho i Real Madrid och det är med denna erfarenhet i sitt bagage som Karanka har tagit sig an uppgiften att lyfta Middlesbrough. Framför allt har det handlat om att få en trupp med individuella spelare att sätta lagets prestation i första hand, snarare än att se blott och enbart till sig själva.

Att se till lagets mål i första hand har hjälpt Aitor Karanka att implementera ännu en förändring som annars hade kunnat leda till mycket gnäll, nämligen en omfattande rotationspolicy. Fördelen för Karanka och Middlesbrough är att de på så vis har 22 spelare att tillgå snarare än en alltmer sliten startelva. En stor fördel under en lång säsong där Middlesbrough ska balansera både FA-cupen och en 46 matcher lång ligasäsong.

Det har också gett resultat. Aitor Karanka överraskade de flesta genom att göra sju ändringar inför veckans viktiga ligamatch mot Blackpool på Bloomfield Road. Det hade knappast lyckats om inte Middlesbroughs spelare varit hyfsat vana vid läget. Inte heller hade Jonathan Woodgate, 35 år och skadedrabbad och utan en match på flera månader, kunnat komma in och göra en så bra match som han gjorde.

Med Daniel Ayala lårskadad, vänsterbacken George Friend tveksam på grund av sjukdom, och Tomas Kalas samt Adam Forshaw otillgängliga, så kommer Middlesbrough behöva gå runt på spelare också i dagens match mot Arsenal, och det är en styrka att de är vana vid det.

Efter att precis ha tagit ledningen i The Championship, och med chansen att ta sig tillbaka till Premier League för första gången sedan 2009 en alltmer påtaglig möjlighet, så vore det förståeligt om Middlesbrough och Aitor Karanka skulle se det som viktigare att förbereda sig inför onsdagens match mot Birmingham än en på förhand väldigt svår cupmatch.

Karanka verkar emellertid inte tänka riktigt på det viset utan betonar istället hur cupmatcher, och chansen att möta de bästa lagen och spelarna i England, faktiskt lyfter laget och ger dem självförtroende. Och resultaten bekräftar hans uppfattning. Efter att Middlesbrough vann mot Man City har laget tagit tre raka ligasegrar – mot Brentford, Charlton och Blackpool.

Arsene Wenger är den mest långvarige managern i sin klubb inom engelsk fotboll. Aitor Karanka är en av de nyaste. Han har knappast varit lika högljudd som en del av hans närmaste motsvarigheter, såsom Paolo Di Canio och Gus Poyet, som båda har eller har haft ansvar för en av Middlesbroughs närmaste rivaler, Sunderland. Inte heller nämns hans namn lika ofta som Tim Sherwood, Tony Pulis, Harry Redknapp eller andra kända brittiska hushållsnamn.

Med Middlesbrough har dock Aitor Karanka uppnått resultat som talar högt och tydligt för sig själva. Skulle Middlesbrough besegra Arsenal så vore det en överraskning men inte någon världsomvälvande sådan. Inte heller vore det någon stor överraskning om vi förr snarare än senare får göra bekantskap med Aitor Karanka i Premier League.

Kanske redan nästa säsong tillsammans med Middlesbrough.

:::

Be Champions!!

This could be our ticket to the next round of a competition which had given me glimpses of its magic but snatched them away just as quickly. /…/ so perhaps you can imagine how I felt at training on the day before that third-round game with Watford, when Neil read out the team and we discovered that he was fielding a weakened side. My heart sank.

You wouldn’t believe the difference it makes, knowing that your team is going to be below strength. The routines were the same as they are in every game. Same pre-match food, same bed time. But as soon as we’d seen the line-up, training had a different feel. It was a lot more low key; a lot more relaxed.

The game itself, on a muddy Vicarage Road pitch, certainly wasn’t a classic. Even Watford themselves were probably not at full pelt and the 10,480 attendance was well down on their 16,000 average for that season. It was a clear sign that the FA Cup had lost some of its appeal with the public.

The 11 lads who represented Palace that day certainly didn’t let the club or supporters down. But Watford were the better team. We were trailing 1-0, with 10 minutes to go, when I can clearly remember having a chance to equalise and one of the Watford players sarcastically shouting: ‘What are you doing? Neither of us want a replay.’

Just after that, the referee ended the tie and after the formalities of shaking hands and wandering over to applaud the travelling Palace fans, I couldn’t help thinking that an opportunity had gone forever.”

Vi talar ofta om FA-cupen och vad den betyder, men allt som oftast pratar vi om det utifrån vårt eget supporterperspektiv eller, möjligen, så gör vi det utifrån någon form av klubbperspektiv, vad är så att säga bäst för klubben eller laget just den säsongen.

Mer sällan pratar vi om det utifrån ett spelarperspektiv, möjligen för att vi inte själva är spelare.

Jag ramlade över följande berättelse av James Scowcroft, som nu för tiden är ungdomstränare i Ipswich, men som vid tidpunkten för den här händelsen var en åldrande anfallare i Crystal Palace, och som ger sitt perspektiv på den eviga frågan vad gäller att prioritera ligaspel gentemot cupspel, och ambitionen att ta sig till eller hålla sig kvar i Premier League kontra att gå långt i FA-cupen eller Ligacupen.

Scowcroft var 32 år gammal vid den här tidpunkten, och han hade börjat reflektera över att han närmade sig slutet på sin karriär, och att det alltså inte skulle komma så många fler chanser att göra bra ifrån sig bland annat i just FA-cupen, en cup han fantiserat om att gå långt i sedan barnsben. Bortamatchen mot Watford var svår men alls inte omöjlig.

Crystal Palace hade fått ett lyft den här säsongen i och med att Neil Warnock tagit över som manager i början av säsongen. Laget låg näst sist i tabellen i början av oktober när Warnock tog över och låg på playoff-plats i januari när den här matchen i FA-cupens tredje omgång skulle spelas. Premier League var helt plötsligt ett realistiskt mål.

Som historien förtäljer så väljer alltså Neil Warnock att vila spelare, eller rotera laget som det också brukar kunna heta. James Scowcroft beskriver den känsla som därmed sprider sig i spelartruppen. Det är inte det att man gör saker annorlunda, men det skapas en känsla av att matchen inte är att ta på samma allvar och man gör därmed samma saker med lägre intensitet och lägre grad av ansträngning.

Crystal Palace förlorar en tämligen tam inställning mot Watford med 0-2, det blev aldrig någon riktig match av det. Scowcroft beskriver rätt väl hur känslan av oviktighet spridit sig också till läktarna och där spelarna hellre undviker ett omspel än bekymrar sig om att vinna eller förlora matchen. Efter matchen reflekterar Scowcroft över den möjlighet som gått till spillo.

Crystal Palace åkte alltså ur FA-cupen redan i den tredje omgången. Några månader senare stod det klart att de inte heller skulle lyckas ta sig till Premier League. De kom till playoffspel, men väl där förlorade man en jämn semifinal mot Bristol City efter förlängning.

Post hoc, ergo propter hoc. En av de vanligaste fällorna för ett logiskt och intelligent resonemang. Att något händer efter något annat betyder inte att det nödvändigtvis eller ens sannolikt beror på det som hände först. Men det är ändå lätt att föreställa sig att Crystal Palaces kapitulation i FA-cupen i alla fall inte var dem till hjälp rent mentalt när de några månader senare ska spela playoff mot Bristol City, en semifinal i vilken de var favorittippade.

De som menar att Crystal Palace gjorde rätt som dumpade FA-cupen måste mena att laget annars inte hade lyckats ta sig till playoff, eller väl i playoff lyckats ännu sämre än vad de nu trots allt gjorde. Men ett sådant påstående är ju inte mindre teoretiskt eller fluffigt än reflektionen att Crystal Palace kan ha förlorat på sin kapitulation.

Helt klart är dock att beslutet att vila spelare, i praktiken dumpa FA-cupen och ställa upp med ett försvagat lag, ledde till att spelartruppen, eller åtminstone vissa spelare, demoraliserades. På samma sätt som en cupvinst kan lyfta ett lag så bör en neslig cupexit kunna sänka ett lag.

Men inte minst är det också ett tragiskt beslut där väldigt snäva klubbintressen och kortsiktiga managerperspektiv tillåts våldföra sig på spelarnas drömmar och förhoppningar.

Kanske är det här ett mer påtagligt problem i de mindre och medelstora engelska klubbarna, de som befinner sig nedanför Premier Leagues absoluta toppskikt. Här finns en större andel brittiska spelare, som har en mer personlig relation till FA-cupen. Här finns spelare som inte också har möjlighet att spela i Champions League, och som inte heller har någon realistisk chans att kriga om ligatitlar.

Det är också dessa klubbar som i huvudsak måste balansera prioriteringen mellan cupspel och Premier League, antingen drömmen om att ta sig till Premier League eller kravet att hålla sig kvar i Premier League. En prioritering som blir alltmer snedvriden eller given på förhand i takt med den exponentiellt ökade mängden TV-pengar som flödar in i det engelska ligaspelet.

Chelsea, Man City och Tottenham är samtliga utslagna ur FA-cupen den här säsongen. Ytterst överraskande dessutom måste tilläggas. Jag tror inte att dessa tre lag mår så värst mycket sämre för den saken, men ingen kommer heller kunna övertyga mig om att de faktiskt har vunnit något på att åka ur FA-cupen. För många av spelarna i de här lagen borde det också vara en förlust, även om de kanske inte förstår det själva riktigt ännu.

Vi har kommit till åttondelsfinalerna. Liverpool är ett av lagen som är kvar i cupen och som drömmer om att vinna den, inte minst kanske för Steven Gerrards skull som gör sin sista säsong med klubben. Bortamatchen mot Crystal Palace är dock svettigt svår; Crystal Palace har fått ett lyft under Alan Pardew och Crystal Palace har saboterat titelförhoppningar hos Liverpool förut på Selhurst Park.

Om den matchen är oförutsägbar så måste man säga detsamma om dagens övriga tre matcher. Blackburn vs Stoke och Derby vs Reading är två matcher som kan sluta hur som helst. Blackburn har hemmaplan mot Stoke, och även om Derby nog är favoriter mot Reading så är det inte på något vis en given seger. Dagens tidiga match mellan West Brom och West Ham, en match mellan två formstarka lag, kan också den gå hur som helst.

FA-cupen är kanske inte längre vad den en gång i tiden var, men när FA-cupen är som den är just idag så ser jag inga skäl att klaga. Istället ser jag fram mot dagens och helgens matcher.

:::

Be Champions!!

Det har tagit rätt precis fyra och ett halvt år att producera 2,000 bloggar. Fyra och ett halvt år är 1,642 dagar vilket betyder att jag under dessa fyra och ett halvt år har publicerat i genomsnitt 1,2 bloggar per dag eller, räknat på ett annat vis, 8,5 bloggar i veckan. Det får anses godkänt.

Kvantitet är dock en sak, kvalitet är en annan. Förhoppningen är alltid att det ska vara bra och välskrivna bloggar, som några förhoppningsvis ska tycka är intressanta av en eller annan anledning. Det där är inte alltid helt lätt att åstadkomma när så många bloggar skrivs så ofta, och som alltid så finns nog exempel både på sådant som har varit bra och inte så bra. Eller sådant som jag varit nöjd med och sådant jag själv har varit mindre nöjd med.

En sak som gör bloggandet roligt är självklart när det är fart och fläkt i kommentarsfältet. Allra helst när fotboll och engelsk fotboll diskuteras lite djupare och lite mer ingående, vilket blir som bäst när man släpper i alla fall lite på den egna lagprestigen.

Jag får en del frågor om hur bloggandet egentligen går till. Många tror att det tar tid att skriva, men jag upplever inte skrivandet som den stora utmaningen, utan snarare att komma på om vad man ska skriva. Inte så konstigt kanske med 2000 bloggar under bältet, och ibland förekommer inte problemet alls, när det spelas stora matcher eller andra aktuella händelser inträffar.

Det där hänger ihop med att åtminstone i någon utsträckning skriva om sådant som läsarna är intresserade av eller tycker är kul. Alltså hoppas jag av flera skäl att ni fortsätter komma med förslag på sådant som ni vill att bloggen ska ta upp och som jag kan gräva vidare i.

Jag har min stil och den kommer nog att förbli densamma i grunden. Jag tar helst upp ett ämne i varje blogg och föredrar att gnugga det ämnet lite mer intimt. Jag har i och för sig inget emot att provocera lite i vad jag skriver men utgår alltid från en ambition att vara ärlig i det jag skriver, tänker och tycker. I det avseendet anser jag att ärlighet är viktigare än påstådd objektivitet.

Jag frågade igår på twitter om det fanns några önskemål om vad denna blogg nummer 2000 skulle handla om. Några förslag dök upp som svar som jag inte riktigt tog fasta på men som ändå är värda att kommentera:

#1: ”2000 skäl att skeppa bort Rooney, RVP och Falcao i sommar.” Jag måste medge att min fantasi inte tillåter mig att komma på 2000 skäl. Dessutom, jag har absolut ingen lust att se Wayne Rooney skeppas bort som är en av Man Utds bästa och viktigaste spelare men som felanvänds på ett så bisarrt sätt som nu är fallet.

#2: ”Har Louis van Gaal raserat allt som Fergie/Moyes byggt upp under 2000-talet, med tanke på det osmakliga spelet?” Vissa kommentarer är kanske svåra att ta helt på allvar. Men med tanke på att jag alldeles nyligen har skrivit två bloggar om van Gaal och Man Utd, och fick kritik för det, så är det kanske bäst att jag avstår.

#3: ”En blogg om konsekvenserna av att spela 2×30 minuter effektiv tid.” En intressant idé som dock kanske är lite torr för en jubileumsblogg. Men jag kan lova att det kommer en blogg på det temat i närtid. Dessutom kan ju ni få ta den frågan som en form av fredagsdiskussion här och nu.

#4: ”Ett snyggt inlägg nummer 2000 hade varit en lista över de snyggaste tröjarna i engelsk fotboll genom tiderna.” Även detta en rolig idé som dock, om man ska göra den på riktigt, fordrar lite mer arbete och research än vad jag hade tid med. Men off the top of my head så tycker jag de här tre är klassiska engelska fotbollströjor:

Crystal Palace, från 1980, löjligt elegant:

Nottingham Forest, från 1978, hård konkurrens med Liverpool men kanske engelsk fotbollshistorias snyggaste helröda kollektion i all sin enkelhet:

West Ham, från 1985, jag är partisk för olika varianter av claret and blue, och den här är en höjdare:

Brunt är för övrigt en färg som är sällan använd i sådana här sammanhang, kanske av lätt insedda skäl. Coventry gjorde dock 1978 ett inte helt oävet försök att faktiskt ro det i land:

:::

Be Champions!!

:::

Bubblare:

Rob Green, QPR
Kurt Zouma, Chelsea
Mauricio Isla, QPR
Joey Barton, QPR
Jordon Ibe, Liverpool
Wilfried Zaha, Crystal Palace
Dame N’Doye, Hull

:::

Tankar och slutsatser:

Så kom den då till sist. QPR:s första vinst, ja till och med första poäng, på bortaplan under 2014-15. Detta under QPR:s första bortamatch sedan Harry Redknapp lämnat som manager. Kanske var det ny manager-effekt, spelarna såg hur som helst mer taggade ut än de gjort på länge, men Chris Ramsey försvagade knappast sina chanser att få behålla jobbet åtminstone säsongen ut, givet att inte Tony Fernandes fortsätter drömma.

Det kom till sist också, vinstmålet för Chelsea. I de absoluta slutminuterna slog den utmärkte Willian till på hemmaplan mot Everton, en poäng förvandlades till tre och Chelsea behöll därmed sitt sjupoängsförsprång på Man City. Ett väldigt viktigt mål.

José Mourinho sade sig annars efter matchen inte komma ihåg någon säsong där de blivande mästarna inte hade vunnit med ett mål sent i matchen. Och visst kan det nog vara så. Det som oftast gör mästare till mästare, till skillnad från laget som slutar tvåa eller trea, är just att de lyckas vinna ett par sådana här täta matcher i slutet.

Annars var det fortsatt prat om FA och domarinsatser. Mourinho har ju pratat om kampanjer och pekat på olika måttstockar mellan spelare och klubbar. Vem vet om detta prat kanske har fått önskad effekt, för igår var det Branislav Ivanovic som befann sig i blåsväder precis i samband med Chelseas vinstmål, vilket domaren däremot inte uppmärksammade.

Det är sådant som händer. Vad avser Ivanovics möjliga bett på James McCarthy så har jag min egen personliga zombieteori som går ut på att Luis Suarez i själva verket är en zombie.

Aston Villas förlust mot Hull innebar att Paul Lambert fick sparken, se dagens tidiga blogg. QPR:s vinst mot Sunderland innebar att de kravlade sig upp ovanför nedflyttningsstrecket. Det är två resultat som minst sagt hettar till nedflyttningsstriden med åtta lag inom sex poängs avstånd från varandra på platserna 12-19.

Leicester gjorde en riktigt stark andra halvlek borta mot Arsenal och var så när att faktiskt lyckas vända matchen. Men det börjar alltmer se ut som att det vore en av Premier League-historiens kanske främsta comebacks ifall de lyckas hålla sig kvar den här säsongen.

Om nedflyttningsstriden är oerhört jämn och omfattande så är kampen om Champions League-platserna nästan lika tät den. Fem lag befinner sig här inom fem poäng på platserna 3-7, och Liverpools vinst mot Tottenham på Anfield var onekligen nödvändig för dem för att hänga på det tåget. Mario Balotellis vinstmål betyder att Tottenham ligger sexa på 43 poäng istället för fyra med 46 poäng.

Större än så är inte skillnaden mellan succé och fiasko.

:::

Be Champions!!

Statistiken kan rabblas mycket längre än så men ger sammantaget en tydlig bild av vad som felas med Aston Villa den här säsongen. Statistiken ger också avtryck både på planen och i ligatabellen. Aston Villa har inte vunnit någon av sina tio senaste ligamatcher, och laget sjönk i och med förlusten mot Hull under nedflyttningsstrecket.

Överraskande är det med andra ord inte att Aston Villas styrelse igår beslutade att ge Paul Lambert sparken. Att hålla sig kvar i Premier League är otroligt viktigt för en klubb som Aston Villa, och inte blev det mindre viktigt i och med det nya inhemska TV-avtalet som ökar ligans totala intäkter med 70% upp till ögonvattnande dryga fem miljarder pund.

Något mer överraskande är det kanske om man tänker uttalandet från Aston Villas VD Tom Fox för några veckor sedan där han menade att sparka Lambert vore som att ”singla slant”, det vill säga ett rent slumpbeslut, och att det inte var på det viset som han själv eller Aston Villas ägare Randy Lerner hade för avsikt att fatta sina beslut.

Ett antal dåliga resultat senare, och en mediakampanj i Birmingham Mail för att ge Paul Lambert sparken, och saken verkade framstå i ett annat ljus för Tom Fox och Randy Lerner.

Fansen har varit missnöjda under längre tid, inte enbart på grund av resultaten utan mycket med anledning av den träliga fotboll laget presterat. En klubb som Aston Villa, med de spelare som man har tillgång till, ska inte behöva vara sämst i ligan när det kommer till målskytte. Det var inte många år sedan som Aston Villa slogs i toppen av tabellen.

Blott två mål på lagets senaste tio ligamatcher blev droppen som fick bägaren att rinna över, halmstrået som knäckte kamelens rygg.

Fansen har bemött lagets oförmåga att göra mål med ett god portion galghumor – genom skyltar och pilar förklarat för de egna spelarna var motståndarmålet är beläget, eller genom att konstatera att Aston Villas måltorka pågått längre än samtliga tre filmer i Gudfaderntrilogin. Men till sist blir galghumorn en lynchmobb.

Paul Lamberts uppgift har inte varit helt lätt. Han har haft en väldigt restriktig budget att arbeta med givet att Randy Lerner har varit ovillig att investera några stora pengar i klubben, bränd sedan Martin O’Neills dagar då Aston Villas kostnadskostym växte i snabb takt. Väldigt lite talar också för att Lerner faktiskt gett Lambert skulden för lagets situation, i så fall hade han agerat tidigare, men med ett intensivt missnöje i media och bland fans så fanns till sist kanske ingen annan utväg.

Delvis är det kanske också ett sätt att skydda klubben som tillgång. Randy Lerner har under en längre tid varit intresserad av att sälja klubben, och hans ambition under senare år har varit att rensa upp klubben finansiellt inför en sådan försäljning. Givet Premier Leagues kommande TV-rättigheter så kan en sådan försäljning bli än mer lönsam för Lerner. Om något får Lerner att ligga sömnlös om nätterna så torde det vara risken att Aston Villa nu åker ur Premier League.

Frågan är då vilken manager som istället ska ges uppdraget att undvika detta oblida öde för Aston Villa?

Den nya mediatrenden inom engelsk fotbollsjournalistik verkar vara att koppla Tim Sherwood till precis vartenda ledigt managerjobb i Premier League. Och mycket riktigt nämns hans namn nu som en av favoriterna till att ta över jobbet på Villa Park. Som favorit har han förvisso nämnts till en rad klubbar innan bara för att av någon anledning falla ifrån i slutänden.

Michael Laudrup skulle kunna vara ett annat namn för Aston Villa, och kanske ett mer meriterat namn än Sherwood för en klubb av Aston Villas storlek. Den danske ikonen ryktades som ett namn för QPR tidigare i veckan och många spekulerade i att Laudrup var Tony Fernandes ”drömmanager”. Det blev inte så och kanske är skälet att Aston Villa-jobbet dök upp på Laudrups radar.

Både Sherwood och Laudrup har egenskaper som skulle kunna passa Aston Villa rätt bra i nuläget; båda har möjlighet att förbättra Aston Villas resultat på kort sikt, och på så vis hålla dem kvar i Premier League. Ingen av dem framstår dock som någon särskilt långsiktig lösning för Aston Villa, men det är å andra sidan kanske inte heller vad Aston Villa letar efter eller behöver i nuläget.

Många av Paul Lamberts problem med Aston Villa består i otydlighet. Laget har pendlat taktiskt mellan långa bollar och ett bollinnehavsbaserat kortpassningsspel. I laguttagningen har Lambert gått från att visa förtroende för klubbens unga spelare till att lita mer på äldre utländska spelare om än av medelmåttig kvalitet.

En manager som ska hålla Aston Villa kvar i Premier League behöver välja en tydlig färdriktning. En tydlig idé om hur laget ska spela fotboll och en tydlig signal om vilka spelare som ska genomföra denna idé på planen. Pragmatism måste stå i första rummet. Helt osannolikt vore det kanske inte om Aston Villa vände sig till Harry Redknapp.

Han har erfarenheten. Han har en tydlig och konsekvent genomförd spelidé. Han är erkänt duktig på man-management och att motivera sina spelare. Han är dokumenterat skicklig på att nå framgång med den snabba, direkta fotboll som borde passa Aston Villa rätt väl. Och med transferfönstret stängt har han heller ingen möjlighet att värva särskilt många av sina gamla spelare till klubben. Kort och gott, en lösning minst så god som någon annan.

:::

Be Champions!!

Och eftersom jag brukar gilla att simma mot strömmen så betyder det naturligtvis att jag omgående skriver en till blogg om just Man Utd och Louis van Gaal. Det råkar dessutom passa sig lite då van Gaal helt på egen hand under gårdagen valde att bidra med material till en sådan blogg.

Det var under en presskonferens som Louis van Gaal valde att bemöta ett påstående om att Man Utd skulle vara ett långbollslag med att dela ut en fyrsidig dossier innehållandes statistik som skulle visa att så var minsann inte fallet.

Likt Howard Beale i filmklassikern Network (1976) så hade van Gaal helt enkelt fått nog.

Det fanns många bisarra inslag i den presskonferensen. Dels var det som ett direkt och till synes helt humorbefriat svar på Sam Allardyce som, enligt många med glimten i ögat, menat att West Ham helt enkelt inte mäktade med att hantera Man Utds långbollstaktik.

Dels påminde det inte så lite om en annan presskonferens för rätt precis sex år sedan när en annan manager gav sig ut på en utflykt i syfte att upplysa sin omgivning om hur saker och ting ligger till egentligen.

Den gången var det Rafa Benitez med sina Fachts. Den här gången var det Louis van Gaal med sina Schtats.

Många har kritiserat inslaget. Paul Scholes satte ord på mångas tankar när han beskrev det som bisarrt att reagera så på en West Ham-managers kommentarer, som dessutom var skämtsamma till sin karaktär. Men inte minst för att det framstår som löjeväckande.

Det kan vara så som Rob Smyth skriver för Eurosport att van Gaal helt enkelt försökte föra ett intellektuellt taktiskt resonemang men lyckades överskatta den engelska fotbollsjournalistikens intresse och mognad för en sådan diskussion.

Visst, men som vanligt handlar det inte bara om vad man gör utan också hur man gör det. Utgångspunkten att starta en sådan diskussion som ett fränt svar på en listig men godhjärtad pik var nog inte någon bra utgångspunkt, vilket man bör förväntas kunna förstå.

Formen, några få minuter enkelriktad ordtrafik på en presskonferens, är kanske inte heller den bästa för en sådan taktisk diskussion.

Taktik ligger uppenbart Louis van Gaal varmt om hjärtat och hans syn på taktik är betydligt mer nyanserad än de flesta andras. Men han har precis avslöjat att det kan användas för att störa honom, och i förlängningen därmed också hans lag.

Rafa Benitez Facht-rant underminerade Liverpools säsong och titelutmaning när det begav sig och gav intryck av en manager och därmed ett lag som höll på att knäckas under pressen. Det gav också Man Utd en boost. Liverpool vann två av sina sju kommande ligamatcher, Man Utd vann elva ligamatcher i rad.

Att Louis van Gaal nu körde sin Schtat-rant har förmodligen mer med ego än press att göra. Men det förblir ändå en incident som visar på en svag punkt hos Man Utd och som kan muntra upp Man Utds motståndare och konkurrenter.

I jakten på en Champions League-plats så är det knappast någon fördel. Och Louis van Gaals jobb går ut på att ta Man Utd till Champions League på kort sikt och till ligatiteln på något längre sikt, inte egotrippa taktiska seminarier på presskonferenser.

:::

Be Champions!!

Den frågan hänger för tillfället tungt i diskussionen om Man Utds prestationer den här säsongen, och har inte minst blivit aktuell efter helgens match mot West Ham där Sam Allardyce förmodligen med glimten i ögat kommenterade deras långbollstaktik.

Kritiken mot David Moyes under dennes tid som manager för Man Utd var stundtals både frän och hätsk. Många menar dock nu att Louis van Gaal i själva verket förtjänar samma kritik, fast han undslipper den eftersom han heter van Gaal och inte Moyes. Det är en uppfattning som är svår att avfärda, särskilt om man betraktar Man Utds resultat med tolv vinster efter 24 ligamatcher under Moyes såväl som van Gaal.

Om det var åtalets plädering så framför försvaret tabellplaceringen som sitt främsta argument. Man Utd ligger trots allt fyra för tillfället, väl med i spelet om Champions League-platserna. Under David Moyes låg Man Utd vid samma tillfälle på sjunde plats i tabellen, sju poäng bakom fjärdeplatsen. Läget ser trots allt bättre ut.

Frågan är så klart om detta är Man Utds egen förtjänst, eller om det snarare beror på konkurrenternas skilda insatser. Både Everton och Liverpool gjorde väldigt bra fjolårssäsonger men har varit betydligt blekare denna säsong, även Arsenals spel och resultat har hackat mer den här säsongen än förra. Allt annat lika hade Man Utds tabellplacering kunnat vara lika illa nu som för ett år sedan.

Det är knappast någon konstruktiv diskussion att fundera över vem av två managers som gjort bäst jobb. Men det kan vara intressant att fundera över vad som ligger till grund för kritik och hur stor del av kritiken och dess omfattning som formas av fördomar och förväntningar på personen.

Givet att mycket av kritiken mot David Moyes, till och med innan han ens tillträtt managerposten, gick ut på en negativ spelstil till största delen baserad på långa bollar, så är det en intressant observation att Man Utd med Louis van Gaal faktiskt spelar långbollar i ännu högre utsträckning än under Moyes, 14,15% jämfört med 10,99% enligt Telegraph.

Även jämfört med andra lag i ligan den här säsongen visar det sig att Man Utd är den av storklubbarna i ligan som slår flest långbollar i förhållande till sitt totala antal passningar. Endast Southampton av de nuvarande lagen i toppen av tabellen slår fler relativt sett fler långbollar.

Ändå så kritiseras inte Louis van Gaal i närheten av lika mycket som David Moyes för detta, trots att han alltså i högre utsträckning står för vad folk skulle beskriva som en negativ spelstil. Kanske beror det på att Man Utd ännu den här säsongen inte har svarat för något debacle i stil med förra säsongens match mot Fulham på Old Trafford, men minst lika troligt är att van Gaal helt enkelt är ett större namn och därmed är mer immun mot sådan kritik.

Logiken verkar vara att stora managers inte ägnar sig åt negativ taktik, och eftersom Louis van Gaal är en stor manager så är hans taktik inte negativ. Likaså är David Moyes taktik negativ eftersom han inte är någon stor manager. Förenklat men i ett nötskal.

Men inte bara spelstilen, utan även värvningar och taktik är faktorer där Louis van Gaal knappast borde gå fri från kritik. Visst har Man Utd värvat stort och dyrt inför den här säsongen, men få om någon av dessa spelare har faktiskt presterat i någon mer meningsfull utsträckning. I några av fallen är det till och med aktuellt att börja tala om att de underpresterat under säsongen.

Men i rättvisans namn kan det bero på inte bara spelarna, utan även van Gaals numer beryktade benägenhet att placera spelarna på ovana positioner. En anfallare som Wayne Rooney spelas på mittfältspositioner samtidigt som mittfältare som Angel Di Maria spelas på framskjutna anfallspositioner. Detta samtidigt som spelare som Adnan Januzaj och Angel Herrera mer eller mindre ignoreras helt.

Louis van Gaal är känd för att vilja gå sin egen väg och göra saker på sitt sätt, men farhågan är att detta också riskerar bli ett självändamål. Att man gör saker på sitt sätt inte för att det är rätt utan bara för att.

Ändå finns sådant som talar till Louis van Gaals stora fördel och som i alla fall gör att det absolut inte är aktuellt att byta ut honom även om David Moyes till slut fick sparken i ett motsvarande läge. Mycket av det har så klart att göra med det förtroende som faktiskt finns för honom, vilket gör att det finns en väg framåt. Med David Moyes kom man till slut till vägs ände.

Mycket av detta börjar med spelarnas förtroende. Om spelarna tror på sin manager så finns alltid förutsättning för framgång. David Moyes tappade detta förtroende genom att ersätta ett respekterat och befintligt tränarlag med sitt egna, och alltför ensidigt förändra klubbens träningsrutiner bort från teknik och mer mot fysik. Med Louis van Gaal i klubben blev spelarna tvärtom imponerade av hans träningsmetoder.

Till viss del speglas detta också på fotbollsplanen. Man Utd är berömda för sina matchavslutningar genom åren. Det märkliga under David Moyes var att en förmåga att göra mål i slutet av en match ersattes med en benägenhet att släppa in mål. Med Louis van Gaal har något av Man Utds gamla anda återvänt och laget har under säsongen vunnit flera poäng i slutet av matcherna.

Det var inte fel beslut att sparka David Moyes. Situationen blev vad den blev och Moyes gjorde ett antal misstag under sin tid i klubben. Men kritiken mot Moyes var i många avseenden förenklad och missriktad, och det faktum att Louis van Gaal till stor del den här säsongen brottas med liknande problem som Moyes visar att de inte helt och hållet var kopplade till managern.

En stor sak som skiljer Louis van Gaal från David Moyes, och som talar till van Gaals fördel, är att Man Utd under hans managerskap spelar med ett helt annat självförtroende och ett helt annat flyt på hemmaplan. Spelet fungerar bra och poängen rullar in. På tolv hemmamatcher har van Gaal vunnit nio och spelat en oavgjord, jämfört med Moyes som vann blott sex matcher och förlorade fyra.

Man Utds akilleshäl under säsongen har varit bortaformen. Laget har inte alls lyckats reproducera samma form och resultat på bortaplan som de har gjort på hemmaplan. På hemmaplan snittar Man Utd 2,33 poäng men på bortaplan är samma snitt endast 1,33. På hemmaplan gör Man Utd 2,08 mål i snitt och släpper in 0,75. På bortaplan gör Man Utd i snitt 1,25 mål och släpper in 1,17, skillnaden är talande.

När Southampton fortsätter producera resultat och hänger på i toppen av tabellen, och Arsenal, Liverpool och Tottenham samtliga verkar ha hittat både form och tempo i sitt spel, så är det absolut nödvändigt för Man Utd och Louis van Gaal, om de ska hoppas och realistiskt kunna tro på en Champions League-plats den här säsongen, att de kan bli lika effektiva och framgångsrika borta som hemma.

Det är tveksamt om så blir fallet. Det är dock ett problem för morgondagen. Just ikväll handlar det om att upprätthålla hemmaformen, och ta tre poäng på Old Trafford mot Burnley.

:::

Be Champions!!

I en av den här säsongens mer bisarra vändningar den här säsongen så fick nämligen Pearson enligt väldigt säkra källor sparken tidigt på söndagskväll, bara för att klubben fyra timmar senare under samma kväll gick ut med ett meddelande där de menade att detta var helt felaktigt och att Pearson absolut inte fått sparken.

Inte sparken alltså. Annars fanns det en del rätt goda skäl. Leicester hade precis förlorat ännu en match, den här gången mot Crystal Palace, och man ligger sist i tabellen, med 17 poäng efter 24 spelade matcher och fyra poäng upp till säker mark nedflyttningsstrecket.

Nu var det inte bara resultaten som inte gått Nigel Pearsons väg, utan mer besvärande för honom var kanske ett par incidenter relaterat till hans eget uppförande. Allra helst som utländska ägare likt Leicesters thailändska King Power brukar vara rätt känsliga för den typen av PR-mässiga problem.

Den första incidenten inträffade i december då Nigel Pearson ska ha sagt till en missnöjd supporter vid sidlinjen, översatt till skrubbad svenska, att ”dra åt helvete och dö”. En mer bisarr händelse inträffade i lördags då Pearson började brottas, delvis på skämt och delvis på allvar, med Crystal Palaces James McArthur vid sidlinjen.

Den galna helgen avslutades alltså med följande uttalande från Leicesters klubbledning: ”Contrary to media speculation on Sunday evening, Nigel remains the club’s first team manager. Reports to the contrary are inaccurate and without foundation.”

Att det var felaktigt blir lite ”vilket skulle bevisas”, det blir felaktigt i och med att han faktiskt inte får sparken. Att spekulationen var helt utan grund tullar nog mer på sanningen i så fall, Nigel Pearson själv var i alla fall helt och hållet av uppfattningen att han fått sparken och han ansträngde sig knappast för att förneka dem under måndagskvällens presskonferens.

Slutsatsen känns rätt given att Leicesters klubblednings första reflexbeslut var att faktiskt ge Nigel Pearson sparken, men att de kort därefter kom på bättre tankar. Det kan som jag ser det finnas åtminstone tre anledningar till att det blev på det viset:

Å ena sidan uppskattar de förmodligen Nigel Pearsons arbete med klubben och den stabilitet och trygghet han ingjutit i laget sedan han kom till Leicester för andra gången i slutet av 2011. Pearson förvandlade Leicester från ett överspenderande men underpresterande lag till ett lag som dominerade The Championship och fortfarande har god chans att hålla sig kvar i Premier League. I det perspektivet är det inte konstigt om Leicesters klubbledning tänker två gånger.

Å andra sidan finns ett mer cyniskt perspektiv. Nämligen att Leicester under sina fyra kommande ligamatcher utöver att möta Arsenal ikväll hemma på King Power Stadium ska spela borta mot i tur och ordning Everton, Man City och Tottenham. Knappast matcher Leicester förväntas ta några poäng i och man kan föreställa sig Leicestes klubbledning vila på avtryckaren för att låta en ersättare få en något mindre tuff inledning än så.

Det kan också vara så, för det tredje, att det råder oenighet i Leicesters klubbledning. Rob Dorsett på Sky hänvisar till källor som påstår att det var ordförande Vichat Srivaddhanaprabha som först beslutade sig för att ge både Pearson och hela hans tränarstab sparken, men att dennes son och tillika vice ordförande Aiyawatt var av en annan uppfattning och såg till att få beslutet ogjort. En oroväckande syn på klubbens beslutsfattande.

Tre perspektiv; ett idealistiskt, ett cyniskt och ett pragmatiskt. Inom några veckor lär vi ha en indikation på vilket perspektiv som är det mer verkligheten närmast överensstämmande.

En mer besvärande omständighet för Nigel Pearson är dock att Leicester i Premier League har börjat återfå sin profil som ett på samma gång överspenderande men underpresterande lag. Leicester har utifrån sina förutsättningar slagit tre transferrekord inför och under den här säsongen, men utan att någon av dessa spelare har blivit något riktigt lyft, och lagets resultat har inte heller de fått något lyft.

Det mer än något annat kan på sikt få Leicesters styrelse och klubbledning att se sig om efter ersättare till Nigel Pearson.

:::

För Arsenal handlar mycket med den här matchen om att återvända till vinnarcirkeln.

Innan förlusten mot Tottenham i helgen så hade Arsenal vunnit fem raka matcher, och förhoppningen måste vara, inte minst med Alexis Sanchez tillbaka i laget, att man ska återgå till att producera trepoängare på löpande band. Att snabbt släppa motgång är ofta avgörande för god ligaform.

Lite finurlig tycker jag också att Arsene Wenger har varit efter förlusten mot Tottenham. Han betonade rätt snabbt att Arsenal hade chansen att gå förbi Tottenham i tabellen igen, naturligtvis väl medveten både om att Arsenal har goda chanser att slå Leicester och att Tottenham har en mycket svår match borta mot Liverpool.

Med detta uppnår han två saker. Dels skapar han en extra morot inför matchen mot Leicester. Dels förtar han något av den psykologiska effekt som Tottenham kan ha hoppats uppnått genom att gå förbi i tabellen. Att ta sig förbi Arsenal kan ju vara jobbigt nog psykologiskt för Tottenham, men att ändå lyckas bara för att omedelbart därefter se Arsenal gasa förbi dem igen kan självklart vara demoraliserande.

I övrigt en väldigt spännande match på Anfield mellan Liverpool och Tottenham, två lag som båda krigar om Champions League-platser och som båda råkar spela hyfsat bra för tillfället. Liverpool är självklart ”piskat” att vinna eller i alla fall inte förlora.

Hull skulle må bra av en vinst ikväll. Dels har laget bara tagit fyra poäng på sina sex senaste matcher och ligger under nedflyttningsstrecket. Dels möter de Aston Villa och kan vid vinst ta ett kliv uppåt i tabellen förbi just Aston Villa och teoretiskt upp på 15:e plats. Hull borde känna sig positiva efter sin överraskande poäng mot Man City nyss, men förmår de göra mål?

QPR har å andra sidan inte vunnit sedan den 20:e december och skulle även de göra sig själva en stor tjänst genom att vinna mot Sunderland ikväll. Men för att göra det så måste de lyckas med vad de hittills aldrig lyckats med den här säsongen, nämligen vinna på bortaplan.

:::

Be Champions!!

:::

Bubblare:

David De Gea, Man Utd
Joleon Lescott, West Brom
Kyle Naughton, Swansea
Darren Fletcher, West Brom
Ki Sung-Yueng, Swansea
Carles Gil, Aston Villa
Danny Ings, Burnley

:::

Tankar och slutsatser:

Man vet att världen har svängt hela kröken rätt ned i tokironisk galenskap när Sam Allardyce står i en intervju efter match och häcklar motståndarna för att ägna sig åt långbollstaktik. Han känns liksom som den som sist av alla borde ha några synpunkter på detta.

Ändå är det svårt att hålla det mot honom alltför mycket. Kanske såg han bara tillfället att korrekt poängtera att det minsann inte bara är han som kan ägna sig åt detta utan betydligt större lag än de som han varit manager för. Sedan är det ju besvärande nog så att han har helt rätt i sak, Man Utd var i total avsaknad av egen spelidé reducerat till ett långbollsjagande fotbollslag under stora delar av söndagens match.

Kritiken mot Louis van Gaal börjar bli alltmer berättigad, och den stora delen av kritiken bör vara att med över en halv säsong spelad så ser Man Utd ännu inte ut att ha hittat ens tendenser till en egen spelidé.

En tydlig spelidé har emellertid Mauricio Pochettino lyckats bygga in i Tottenham. Tottenham vinner ännu en stormatch på White Hart Lane mot en Londonkonkurrent, och nu som då så gör man det trots att man hamnar i ett tidigt underläge. Det är just den där typen av matcher som Tottenham med all sannolikhet hade förlorat, eller i alla fall inte vunnit, för bara något eller några år sedan. Men nu vinner man dem.

Ridgeway Rovers. Den lilla klubben med det mycket Busterliknande namnet har nu fostrat i alla fall två engelska fotbollsstjärnor. David Beckham är utan tvekan den störste och mest kände av dem. Men (”Here’s the story of the”) Harry Kane kan vara på god väg att komma ikapp, åtminstone fotbollsmässigt. Vilket stjärnskott och vilket genombrott!

Tottenham är ett lag som i min mening ofta underskattas, detta trots att det är ett lag som har blivit allt starkare under senare år. För några år sedan var mycket av denna styrka förkroppsligad i Gareth Bale, men två år senare är Tottenham som lag betydligt starkare än förut.

Detta trots att Tottenham inte värvar ”storspelare” på samma sätt som övriga toppklubbar i Premier League, till stor del naturligtvis för att de inte kan. Men ett lag kan bli starkare för den sakens skull, och det går att värva mycket kompetenta fotbollsspelare utan att de är storspelare. Det är bland annat så klubbar som Porto, Dortmund, Benfica, Sevilla med flera har lyckats så bra i det europeiska cupspelet som de gjort, och vunnit såväl Champions League som Europa League.

Kanske är det en underskattning som beror på att ”Tottenham är Tottenham”, myten om laget som alltid misslyckas så att säga. En sorts bohemisk underdog-myt som fansen själva gärna odlar. Till stor del kan det så klart också handla om rivaliserande fans som omedvetet vill underskatta dem. Men i Premier League i nuläget är det förmodligen bara Chelsea och Man City som kan känna att de som fotbollslag betraktat går säkert mot Tottenham sett över en hel säsong.

Det är egentligen ett anmärkningsvärt bra jobb som Mauricio Pochettino har gjort med Tottenham på rätt kort tid. En klubb och ett lag i förändring, många nya spelare, lagets storstjärna har hyfsat nyligen lämnat – ändå presterar Tottenham så pass bra som de nu gör. Om Louis van Gaal hade presterat lika bra som Pochettino i det avseendet så hade titelstriden förmodligen sett annorlunda ut nu.

Ändå ligger alltså Man Utd fyra nu, en poäng före Tottenham i tabellen och ytterligare en poäng före Arsenal. En poäng före Man Utd ligger i sin tur Southampton som ge vika. Och tre poäng efter Arsenal jagar fortfarande Liverpool efter ett uppsving i ligaspelet på senare tid. Det artar sig till en rätt spännande kamp om de två Champions League-platserna.

:::

Be Champions!!

Som söndagsläsning den här gången återanvänder jag en blogg jag skrev för några år sedan. Det kan ju synas som fusk möjligen och det är något jag gärna medger. Men när man börjar närma sig 2,000 bloggartiklar så är det ibland svårt med fantasin för det första. Och dessutom är jag rätt nöjd med just den här artikeln för det andra, så den tål att återanvändas.

Ett skäl till det är att jag tycker den säger något om utvecklingen av den engelska fotbollen, utifrån ett institutionellt perspektiv. Och den säger definitivt något om hur jag ser på den engelska fotbollen. Så vill man förstå hur jag tänker engelsk fotboll så är den här artikeln ett bra steg på vägen mot en sådan förståelse.

Trevlig söndag!

(Jag funderade på att istället återanvända min ”Jag är nyfiken”-blogg om West Ham. Men dels var den rätt inaktuell drygt fyra år senare. Och dels så förlorade Man Utd med 0-4 mot West Ham förra gången jag publicerade den blogggen.)

:::

FYRA STADIER AV ENGELSK FOTBOLLSKAPITALISM

Engelsk fotboll har alltid i någon mening varit en produkt av kapitalismen och till stor del styrd av kapitalets intressen. De första fotbollsklubbarna grundades inte som i Sverige i form av ideella föreningar, utan som klubbar tillhörande specifika företag och främst arbetsplatser. Fotbollen sågs som ett sätt att ge arbetarna motion och/eller underhållning.

Opium för folket, hade kanske någon kunnat vinkla det som.

Om vi betraktar den engelska fotbollens historia också som en form utav kapitalismens historia så kan vi bättre förstå det som en gång har skett, beskriva det som nu sker, samt ge oss en inblick i vad som kanske kommer att ske med engelsk fotboll.

Kapitalismen anses vanligen genomgå vissa specifika stadier. Exakt vilka dessa stadier, vad de kallas och exakt vad de innebär och mellan vilka år de var som mest framträdande varierar något mellan olika författare, men att utvecklingen sker i stadier är ändå något som personer som Joseph Schumpeter, Karl Marx, Alfred Chandler, Adolf Berle och Gardiner Means, Max Weber med många flera samtliga är helt och hållet överens om.

Ett komposit av dessa olika teoretiska bidrag leder oss fram till fyra stadier med vilka vi kan orientera oss igenom den engelska fotbollshistorien.

:::

Första stadiet – Den entreprenöriella kapitalismen

Kapitalismens första stadie är entreprenörens, den mytomspunne skaparen som från ingenting med sina bara händer realiserar en idé till sin egen och omvärldens vinning. Det är med entreprenören som företaget uppstår som organisationsform, och vi befinner oss nu i huvudsak på 1800-talet och framåt.

Det är i det här sammanhanget som de flesta av Englands fotbollsklubbar bildas, och det utgör också förebild för de klubbar som bildas därefter. I centrum står tidens kapitalister och företagsägare, som lägger den finansiella grundplåten för sina respektive lokala klubbar och som tar ett aktivt och personligt ansvar för sina respektive klubbar. Entreprenörens inflytande är i det här stadiet allomfattande och enväldigt.

Vi ser många exempel på klubbar som fortfarande lever utifrån den här modellen i England. Bland de mest framträdande är Stoke, Wigan, Bolton, Everton, Fulham och till viss del Newcastle. Men i grund och botten har samtliga engelska klubbar, även giganter som till exempel Man Utd och Liverpool, utgått från detta stadie.

Lästips: Joseph Schumpeter (1942) “Capitalism, Socialism and Democracy”. Filmtips: Citizen Kane (1941) / There Will Be Blood (2007)

:::

Andra stadiet – Managerkapitalismen

I kapitalismens andra stadie växer chefen fram som en ny yrkeskategori, eller manager som det som utav en händelse heter på engelska. Det sker som en följd utav en ökad storskalighet i företagandet och framväxten av aktiebolaget som ny företagsform, och innebär en tydlig och definierad uppdelning mellan å ena sidan ägande och å andra sidan ledning av organisationer. Inom företagsvärlden sker detta i början av 1900-talet och framåt.

För engelska fotbollsklubbar ser vi samma utveckling i huvuddrag från 1950- och 1960-talet. En tidig förlöpare var Herbert Chapman i Arsenal, men riktig pionjär på området var Matt Busby i Man Utd som vid sin tillsättning 1946 krävde helt unika befogenheter som manager. Det var här början lades till Managern som den autokratiske fadersfiguren inom engelska klubbar, en mytologi som är oerhört central än idag, och även konkret manifesterad i några klubbar än idag.

Efter Matt Busby följde brittiska legender som Bill Shankly, Don Revie, Bill Nicholson, Brian Clough och Alex Ferguson med flera. Män som byggde dynastier, vars uppfattning om direktörer (entreprenören) var att de skulle betala räkningarna och i övrigt hålla käften, och som styrde varenda aspekt av sina respektive klubbar med järnhand.

Lästips: Adolf Berle & Gardiner Means (1932) “The Modern Corporation and Private Property”. / Alfred D. Chandler (1977) “The Visible Hand: The Managerial Revolution in American Business”.

Filmtips: Blue Collar (1978) / Ikiru (1952)

:::

Tredje stadiet – Investeringskapitalismen

Framväxten av institutionella investerare, riskkapitalister med ett annat ord, utgör grundbulten för kapitalismens tredje stadie, som uppstod som ett svar på efterfrågan av alltmer riskvilligt kapital och som en följd utav ökat materiellt välstånd och privat sparande. Företag blir alltmer till ett investeringsobjekt, och syftet med ägandet blir alltmer avkastning på gjord investering.

Några tidiga försök fanns allt, men det här stadiet inleddes inom engelsk fotboll först och främst med skapandet av Premier League och den kommersialisering som följde på den, och den globala marknad som växt fram genom att TV börjat betrakta fotboll som produkt snarare än public service. Likt kråkor till ett slagfält har riskkapitalisterna flockats till den engelska fotbollen, och köpt upp tänkta kassakor som Man Utd, Liverpool, Tottenham och Arsenal. Bland flera andra klubbar.

Mer än tidigare har den utvecklingen gjort att den engelska fotbollen har hamnat alltmer i konflikt med sina egna supportrar. De intressen som supportrarna representerar var fortfarande utgångspunkten i de två tidigare stadierna. Målsättningen där var fortfarande att göra en klubb så bra och framgångsrik som möjligt, emedan en riskkapitalists enda riktiga målsättning är att tjäna pengar på sin investering.

Den engelska fotbollen har förändrats, som en följd av denna utveckling, från en i huvudsak idébaserad/genuin företeelse till att bli alltmer rationell/kalkulativ, för att använda två kända sociologiska tankefigurer.

Lästips: Mark Rubinstein (2006) ”A History of the Theory of Investments” / Peter Hägglund (2001) “Företaget som investeringsobjekt – Hur placerare och analytiker arbetar med att ta fram ett investeringsobjekt”

Filmtips: Wall Street (1987) / Glengarry Glen Ross (1992)

:::

Fjärde stadiet – Den politiska kapitalismen?

Kan vi tala om ett fjärde stadie? Ja, det kan vi, eftersom vi redan kan se tidiga exempel på det. Kapitalismens fjärde stadie kan benämnas den politiska, eller kulturella, kapitalismen. Följer vi tänkare som Lenin och Marx, och utifrån ett helt annat perspektiv även Schumpeter, så är detta stadiet som förebådar kapitalismens fall eller, med Schumpeters perspektiv, kreativa självförstörelse.

Ett tydligt drag i detta stadie är inträdet av aktörer för vilka lönsamhet och affärsmässighet, kapitalismens heliga budord, inte längre är centrala. Istället eftersträvar de legitimitet i någon form, eller endast någon form utav högre kulturell status. Kort och gott, ekonomisk rationalitet har gett vika för politiska syften.

Det är en företeelse som visat framfötterna inom engelsk fotboll. Att äga fotbollsklubbar har blivit ett sätt att ”stärka sitt varumärke” på en specifik lokal marknad. Vi ser ett flertal asiatiska länder där företag eller konglomerat har gått in som ägare i engelska klubbar. Ägargrupper från Thailand, Indien, Singapore, Malaysia och så vidare har investerat i klubbar som Leicester, QPR, Birmingham och Cardiff. Att äga en klubb i sig har blivit ett självändamål, hur det går för klubben är i det sammanhanget mindre viktigt, och en inte ovanlig följd är därför otillräckliga investeringar. Blackburn är ett klart exempel på just detta.

Men inte bara otillräckliga investeringar, utan också obegränsade ”investeringar” är förekommande. Man City case in point, som ägs av ett arabiskt oljekonglomerat med politiska och ekonomiska intressen. Att få förstår deras motiv har fått några att tro att de mest skänker pengar för att de ”gillar fotboll” eller bara är så väldigt snälla i största allmänhet. Något naivt naturligtvis.

Tanken att syftet är politiskt och kulturellt är inte direkt långsökt. Att arabisk och muslimsk kultur har haft vissa legitimitetsproblem i det vi kallar för västvärlden, Europa och USA, inte minst under de senaste tio åren, är minst sagt uppenbart. Ett sätt att vinna kulturell acceptans, snabbare än de flesta andra alternativ, är att etablera en roll för sig själva inom en av Europas största och absolut mest populära sociala rörelser – fotbollen.

Förebådar då detta, om vi nu ska hålla fast vid Lenins, Marxs och Schumpeters respektive evolutionsteorier, den engelska fotbollens fall eller kreativa självförstörelse? Vissa tendenser antyder detta, som den ekonomiska stress som inflaterade transfer- och lönenivåer har skapat på hela det engelska fotbollssystemet. Klubbar har börjat gå under, och nya regleringar har tillkommit för att kontrollera denna utveckling.

Lästips: Naomi Klein (1999) ”No Logo: Taking Aim at the Brand Bullies”. / Manuel Castells (1996-1998) “The Information Age: Economy, Society and Culture”, Vol 1-3.

Filmtips: Soylent Green (1973) / Z (1969)

:::

De olika stadierna kan betraktas som generationer av kapitalismen. De är inte ömsesidigt uteslutande, utan aspekter från tidigare stadier är invävda även i senare stadier. Entreprenörer och managers försvinner exempelvis inte bara för att riskkapitalisterna förökar sig.

Där finns ett teoretiskt bidrag med den här modellen av kapitalism. Många brukar ha svårt att särskilja mellan det som ägare tidigare och fortfarande gjort med klubbar som till exempel Newcastle, Middlesbrough, Stoke, Blackburn, Everton, Bolton med flera och vad som på senare år skett ibland annat Chelsea och Man City. Eller så vill man av mer eller mindre uppenbar anledning blanda samman det. Modellen visar på hur det handlar om i grund och botten olika aktörer, som drivs av fundamentalt olika motiv. Effekten på engelsk fotboll är därför heller inte densamma.

Synen på engelsk fotbollshistoria som speglandes kapitalismens utveckling har också en viss effekt – nämligen att supportrarna befinner sig lite vid sidan av. En möjlighet är att själva modellen därför är otillräcklig, att den missar supportrarnas roll. En annan möjlighet är att detta speglar just den engelska fotbollens kapitalistiska karaktär, där supportrarna har gjorts till kunder på en marknad.

De initiativ som trots allt har tagits, inte minst på senare tid, att etablera supporterägda och supporterstyrda fotbollsklubbar i England, en form utav den engelska fotbollens kontrakultur, vittnar i min mening om det senare. Vad säger ni själva?

:::

Be Champions!!

Ofta när man pratar om derbyn, och kanske i synnerhet när man ska skriva något om dessa derbyn inför en match, så brukar man vilja prata upp de heta känslorna som derbyt river upp; rivaliteten, hatet, intensiteten, tidigare möten som lever kvar i den allmänna mytbildningen, och så vidare. Allt för att piska upp en stämning inför matchen.

Därför är det kanske lite udda att just Merseysidederbyt, det vill säga derbyt mellan Everton och Liverpool, faktiskt allmänt sett går under epitetet ”the friendly derby”, det vänskapliga derbyt. I och med att vänskaplighet är raka motsatsen till vad derbyn normalt sett handlar om så känner man att detta säger något om just detta derbys speciella karaktär.

Kanske har det att göra med att Everton och Liverpool aldrig på riktigt har varit genuina konkurrenter på lika villkor. Visst, under 1980-talet var det ett tag aktuellt när Everton faktiskt utmanade Liverpool för en stund, men i huvudsak har det mer eller mindre alltid varit så att Liverpool har varit uttalad storebror i staden och Everton lillebror.

Det medför att Everton naturligtvis inget hellre vill än att knäppa storebror på näsan, men de båda klubbarna utgör inget direkt mot varandra. En god grogrund för en mer vänskaplig rivalitet på ett sätt som inte finns på riktigt samma sätt i andra derbyn som mellan Arsenal och Tottenham, Man Utd och Man City, Sunderland och Newcastle, West Brom och Wolves med flera.

Vänskapen på Merseyside återberättas i många anekdoter. Supportern från Liverpool som hjälper en gammal kvinna i Evertonfärger över gatan, fansen som sitter tillsammans på läktarna, till och med på The Kop eller The Street End, Evertonfansen som sörjer tillsammans med sina stadsvänner i rött på Wembley efter Hillsborough.

Frågan tål att ställas om detta egentligen är något unikt med Liverpool och just Merseysidederbyt. Delvis kan det vara det, Liverpool som stad har alltid sett sig självt som lite isolerat från övriga England, lite grann som en engelsk jämtlandsrepublik. Men fans satt tillsammans också på Highbury, på Maine Road och på Roker Park. Man Citys fans deltar i Münchensorgen på samma sätt som Evertons fans gör med sorgen efter Hillsborough.

Men vi ser generellt sett väldigt lite av sådant nu för tiden. Och även om det inte finns samma fientlighet i Merseysidederbyt som i andra derbyn och storlagsmöten i Premier League, så ser vi heller inte samma gemytlighet och kollektiva vänskap i dessa möten som gick att se för inte längre sedan än att flera av oss faktiskt själva kan komma ihåg det.

Tony Barret på Times ger ett i mina ögon väldigt intressant perspektiv på varför det har blivit så när han menar att vänskapligheten mellan fansen har sipprat ut i takt med att polis och regelverk har skapat ett allt större avstånd mellan de olika supportergrupperna. Från samhörighet har policyn istället formulerats allt tydligare som åtskillnad, och Barret argumenterar starkt för hur segregation odlar fördomar och misskund mot ”de andra”.

En fascinerande följd av detta resonemang är således att de åtgärder som har implementerats av polismyndigheter och fotbollens moderna arenaregler, till stor del med den så kallade Taylorrapporten som grund, som dök upp efter Hillsborough och liknande incidenter under 1980-talet, har bidragit till att skapa eller underblåsa just det supporterbeteende som de utger sig för att stävja.

I grund och botten är det självklart en fråga om supportersyn, eller i grunden kanske en människosyn. Supportrar förväntas vara bråkiga och oansvariga, och behandlas därför på det viset. Men alla med ett hum om normalt mänskligt beteende vet också att vi tenderar att anpassa oss efter förväntningar, så om vi behandlas som barn eller bråkstakar så kommer vi också till slut bete oss som barn eller bråkstakar.

För att bryta den cirkelmekanismen måste någon någonstans våga bryta mot mönstret och visa supportrarna ett förtroende. Men för detta krävs mod i och med att det är ett beslut som också medför risk, ifall något ändå skulle råka gå fel. Och de som ska fatta dessa beslut och bryta mot dessa mönster är poliser och fotbollsbyråkrater som helst av allt undviker risk och hävdar att förtroende helt säkert är bra men kontroll helt visst är bättre.

Detta är värt att nämnas eftersom Everton mot Liverpool spelas sent ikväll, något som polisen på Merseyside motsatte sig å det bestämda. Man får förmoda av samma gamla vanliga skäl till varför högriskmatcher läggs tidigt på dagen, eftersom man inte litar på fans som riskerar hinna få i sig både en och annan öl innan matchstart.

Polisen fick inte som de ville den här gången. Ett helt incidentfritt derby kommer med all säkerhet inte förändra polisens grundinställning i dessa frågor, sådant tar betydligt längre tid än så och fordrar nog ett helt annat politiskt klimat. Risken är så klart att om det faktiskt skulle råka inträffa något så kommer det bekräfta polisens grundinställning för en väldigt lång tid framåt.

Så även om jag hoppas få ett se ett riktigt livligt och intensivt derby ikväll mellan Everton och Liverpool, så som man har vant sig vid genom åren, så hoppas jag också att något av traditionen i det ”vänskapliga derbyt” lever kvar mellan de båda lagen och supportergrupperna.

:::

Be Champions!!

En svår sak med att diskutera fotbollens regler är att det inte alltid, för att inte säga mycket sällan, råder någon egentlig samstämmighet om vad dagens regler faktiskt säger. Vår uppfattning om vad som är en regel följer sällan någon form av lagens bokstav utan kan lika väl vara en produkt av mytbildning och social konstruktion – där regelns innehåll blir förvanskad på samma sätt som ett budskap i den så kallade ”viskleken”.

För den som är intresserad av regler på riktigt skulle jag därför rekommendera att faktiskt läsa FIFA:s Laws of the Game, det vill säga regelsamlingen, på egen hand. Det är faktiskt inte i närheten av så tråkigt och tidsödande som det möjligen kan låta.

Själv har jag funderat kring möjliga regeländringar. Det är inte första gången jag har skrivit om något liknande, men återanvändning kan vara bra av flera olika skäl. Ett sådant skäl är att en diskussion kan mogna med tiden och idéer som lät dumma och ogenomtänkta för exempelvis ett eller två år sedan, kan framstå som mer eller mindre kloka idag.

Jag har åtta förslag till regeländringar som jag har sugit på under en längre tid. Några av förslagen tycker jag mindre bra om nu än vad jag kanske tyckte för några år sedan. Några förslag tycker jag fortfarande håller. Syftet så här under en fredagsblogg kan ju dock mest vara att väcka och uppmuntra till en fri diskussion.

Vilka regler är bra, vilka regler är dåliga, vilka nya regler skulle man kunna tänka sig, och vilka regler borde tas bort?

Bestäm att alla ”lagtaktiska” gula kort tilldelas lagkaptenen!

Det finns ett antal spelförstörande moment som ett lag kan ägna sig åt när de vill slösa tid eller på annat sätt förhindra motståndarna från att skapa några farligheter. De kan maska, de kan tjafsa, de kan röra sig för tidigt vid frisparkar och så vidare.

Det är frustrerande och det är i stort sett alltid en cyniskt och medveten utvecklad taktik. Beteendet som sådant vill man få bort och enda sättet är sannolikt att göra bestraffningen hård och därmed risken hög. Om alla gula kort för sådant beteende tilldelas lagkaptenen och risken därmed är att få en spelare (inte vilken som helst) utvisad så aktar man sig för ett sådant beteende.

Avaktivera offside-regeln när det anfallande laget har passerat mittlinjen!

Offside-regeln infördes framför allt för att förhindra tjångalångbollar på en ensamstående forward och underlätta offensivt spel. Den typen av bollar som framför allt slås från egen planhalva. Den infördes inte för att förhindra ett ljuvligt smart instick från strax utanför straffområdet som går till fri spelare.

Att avaktivera offside-regeln när det anfallande laget passerat mittlinjen underlättar ett konstruktivt passningsspel och ställer större krav på försvaren att faktiskt läsa spelet i större utsträckning än vad de gör idag. Det har dessutom fördelen att det reducerar komplexitet för linjemännen och eliminerar en väldigt vanlig källa till misstag.

Möjliggör för domaren att videogranska matchen i efterhand!

Nuvarande regler förutsätter att domaren ska hinna uppfatta och bearbeta allt som händer på en fotbollsplan samtidigt som det sker. Det är ett orimligt krav och leder till att många incidenter på fotbollsplanen går obestraffade, eller bestraffas för hårt. Det leder till en orättvis kritik mot domarna, som förstärks av FA:s märkliga sanktionssystem.

Alla domare skriver efter varje match en rapport som skickas in till FA som tar upp vad som hänt under matchen och rekommenderar eventuella vidare sanktioner för regelbrott etc. Vid disciplinära åtgärder så borde domarna ha möjlighet att i direkt samband med matchen granska en videoupptagning och i efterhand revidera sina domslut och sina utdelade såväl som icke utdelade gula och röda kort.

Det tar fasta på problematiken att domarna omöjligtvis kan uppfatta varenda situation precis när den inträffar utan tillgång till repriser samtidigt som det tar fasta på principen att det är domarna, snarare än FA:s byråkrater, som dömer fotbollen.

Hemmalaget ska vara automatiska vinnare av ”the coin toss”!

Möjligen något tramsigt regelförslag men det är på något vis som fotboll ska vara när hemmalagen anfaller mot hemmaklacken under matchens mest intensiva andra halva. Aston Villa ska anfalla mot Holte End i andra halvlek, Liverpool mot The Kop. Screw the mindgames!

Betrakta ”täcka ut bollen till inspark” som obstruktion!

Att enbart blockera motståndare utan någon som helst intention att spela på fotboll är vart som helst annars på planen och i alla andra situationer obstruktion och leder till frispark och i vissa fall gult kort. Men av något skäl har den regeln helt satts ur spel när försvararen ska täcka ut bollen till inspark.

Ge inte den situationen någon form av speciell status och ett spelförstörande moment försvinner, farliga situationer skapas genom frisparkar eller genom att spelet blir mer öppet då försvararen tvingas spela på boll snarare än att enbart försöka stänga motståndaren.

Kräv att målvakten i samband med utrusning får kontroll på bollen för att undvika straff!

På alla andra ställen på planen och för alla andra spelare gäller att om du tar med dig spelaren samtidigt med bollen så är det ett regelbrott och frispark. Men målvakter verkar ha någon form av frikort som ger dem tillåtelse att rätt och slätt meja ned motståndare under förutsättning att de bara så mycket som petar på bollen eller, inte mindre vanligt, bara får bollen petade på sig.

Jag stör mig framför allt på det därför att det har skapat ett opportunistiskt beteende från anfallare som gör att de i många situationer inte längre spelar för att göra mål utan för att få straff. Genom att bara peta bort bollen från målvakten och därefter invänta den oundvikliga kollisionen. Och hur många gånger har vi härinne inte irriterat oss på det?!

Det bör ställas krav på bättre beslutsfattande från målvakter att enbart rusa ut när de kan vara rimligt säkra på att faktiskt få kontroll över bollen. I övrigt så får de välja att hålla sig kvar på linjen eller gå ut och göra sig stora framför den anfallande spelaren. Och ja, det här är helt klart en regelförändring som skulle leda till fler mål inom fotbollen.

Inför max tillåten tid för physios att ta sig fram till en skadad spelare samt för den skadade spelaren att bäras av planen!

Även detta en åtgärd för att minska maskning etc. Ofta tar det en ohemult lång tid för en physio att nå fram till en skadad spelare när laget har ett för dem positivt resultat att spela på. På samma sätt tar det ofta väldigt lång tid för en skadad spelare att ta sig ut från planen.

Det bör sättas en tydlig maximalt tillåten tid för båda dessa moment, givetvis med skäliga undantag för allvarliga men uppenbara skador som huvudskador och benbrott etc. Vid brott mot denna regel, se 1).

Ändra kortsystemet att tillåta två gula kort innan man får det tredje och därmed automatiskt röda!

Det kan låta lite motsägelsefullt mot andra regler och som något som skulle uppmuntra fult spel. Men det är sannolikt tvärtom. Som det fungerar idag så delar domarna kanske ut ett gult kort men drar sig därefter för att visa ännu ett gult kort då de inte vill visa ut spelaren. Konsekvensen är alltför ofta att en redan varnad spelare kan komma undan med folkmord utan att det bestraffas vidare.

Öka möjligheten att dela ut fler kort, samtidigt som man behåller systemet att ett visst antal gula kort leder till avstängning, så stävjar man tror jag en stor mängd av sådana här halvgalna tacklingar, som ofta är en gateway drug till de riktigt galna, eller gör det åtminstone på längre sikt mer kostsamt att begå dem.

:::

Be Champions!!

Nio av de tio största värvningarna är spelare som flyttat till någon av de fem stora europeiska fotbollsligorna – Premier League, La Liga, Bundesliga, Serie A eller Ligue 1. Motsvarande så är 15 av de 20 största värvningarna spelare som flyttat till någon av dessa ligor.

Fem av de tio största värvningarna är spelare som flyttat från en klubb i någon av dessa fem stora ligor till en annan klubb i dessa fem stora ligor.

Fyra av de 20 största värvningarna är till klubbar utanför den europeiska fotbollen – Ricardo Goulart och Alan som gått till Guangzhou Evergrande, Everton Ribeiro till Al-Ahli och Carlos Darwin Quintero som gått från Santos till CF América i Mexiko.

Den nittonde största värvningen är Omer Damari som gått från Austria Wien till RB Leipzig, en klubb i den tyska andradivisionen som är företagägt och är i expressfart på väg upp i Bundesliga. Den 21:a största värvningen är Daley Sinkgraven från Heerenveen till Ajax, den enda värvningen i närheten av de 20 största som sker mellan klubbar utanför de fem stora europeiska ligorna.

Av dessa rent statistiska observationer kan man dra en del slutsatser eller väcka en del tankar.

Dels att det finansiella gapet mellan de fem stora ligorna och övriga Europa växer med tiden och blir större och större för varje transferfönster. Den så kallade fotbollskapitalismen leder till en koncentration av ekonomiska resurser till färre aktörer och det är en utveckling som förstärks snarare än motverkas av financial fair play.

Dels att financial fair play-regelverket möjligen skapar en alternativ marknad för spelare utanför Europa. Talangfulla spelare från exempelvis Sydamerika väljer nu istället att flytta till Kina, Japan, USA eller Mellanöstern istället för till mindre europeiska klubbar, som inte längre har möjlighet att erbjuda dem konkurrenskraftiga löner.

Det resulterar i två konsekvenser, en negativ och en positiv.

Den negativa effekten är att konkurrensen inom den europeiska fotbollen blir alltmer snedvriden. UEFA skapar denna situation med vänsterhanden genom sina financial fair play-regler och försöker med högerhanden åtgärda den genom att skapa särskilda spår för mindre klubbar in i Champions League och Europa League.

Den positiva effekten är att nya konkurrenskraftiga marknader och ligor inom fotbollen växer fram utanför Europa, vilket rimligtvis sprider intresset för fotbollen globalt. På lång sikt kan alltså den europeiska hegemonin utmanas av amerikanska och asiatiska ligor, och även de sydamerikanska ligorna, framför allt den brasilianska och den argentinska, kommer ha större förutsättningar att hävda sig.

Detta är emellertid en teoretiskt utveckling. Den praktiska verkligheten just nu är att de stora klubbarna blir allt större och spelplanen alltmer ojämn inom den europeiska fotbollen.

:::

Arsenal, Liverpool och Man Utd – dessa tre storklubbar är kvar i FA-cupen efter den del möda och besvär. Så vilken av dessa klubbar vinner FA-cupen, eller blir det någon helt annan klubb som går hela vägen i år?

:::

Ägarbekymren i klassiska engelska klubbar som Leeds och Nottingham Forest gör ont i mitt engelska fotbollshjärta. Det här var klubbar som var på Tipsextra mest hela tiden, nu behandlas de som sunkiga eftertre-ragg med ungefär samma utsikter till ett långsiktigt stabilt förhållande.

:::

Be Champions!!

Så twittrade Tony Fernandes i måndags som ett svar på spekulationer rörande sena januarivärvningar till QPR. Om man inte förstod innan att Harry Redknapp satt lite löst som manager innan så förstod man det då. Det som på ytan möjligen kan se ut som ett försvar av spelartruppen är i själva verket en rätt frän kritik av managerns arbetsprestation.

Mycket riktigt så tog det bara ytterligare en dag så meddelade Harry Redknapp att han avgår som QPR:s manager. Som skäl framförs en knäoperation men alla förstår vad det egentligen handlar om. Resultaten duger helt enkelt inte. QPR:s vinstprocent i Premier League med Redknapp som manager är den lägsta någonsin, och efter 23 omgångar och elva bortamatcher så har QPR ännu inte tagit en enda poäng på bortaplan.

Även andra saker har stuckit i ögonen. QPR:s kapitulation i FA-cupen mot Sheffield United var en av dem. Fansen har även de uttryckt sin besvikelse och stämningen på Loftus Road har varit allt annat än god. QPR:s agerande på transfermarknaden har inte varit särskilt framgångsrikt, flera spelare har köpts in på höga löner utan att prestera därefter, vilket också har lett till problem med Premier Leagues financial fair play-reglemente.

För Harry Redknapps egen del så var bristen på värvningar under detta transferfönster helt säkert en anledning till att han slutar, delvis för att det också visar på ett bristande förtroende för honom själv. Redknapp försökte värva Emmanuel Adebayor på lån från Tottenham, men det var aldrig aktuellt och Fernandes twitter ovan syftar till stor del på att förekomma en kritik mot bristande transferaktivitet.

För Harry Redknapp själv är det ett spektakulärt fall. För tre år sedan var han högaktuell som ny förbundskapten för England, innan skattebesvär till slut bidrog till att uppdraget istället gick till Roy Hodgson. Bara några månader senare får han sparken från Tottenham, bland annat efter att ha slutat fyra men ändå missat Champions League. Hans tid i QPR kommer sedan, med en nedflyttning och ett år i The Championship, innan den här säsongens dystra facit, och nu är det oklart om vi får se Redknapp som manager igen.

Det vore i så fall ett dystert slut på managerkarriären för Redknapp som under många år har varit en av de mer färgglada engelska managers vi har sett i Premier League. Allt som oftast med ett skämt och en glad syn på tillvaron har Redknapp varit en ljuspunkt inom engelsk fotboll allt sedan han slog igenom 1983 då hans Bournemouth mycket överraskande slog ut de regerande FA-cupmästarna Man Utd.

Jag har aldrig varit någon större beundrare av Harry Redknapp som manager; jag har upplevt honom som taktiskt naiv vars lag lätt blir alldeles för stereotypa och förutsägbara, och hans agerande på transfermarknaden karaktäriseras alltför lätt som blott ett ständigt återanvändande av tidigare spelare. Men det går heller inte att bortse från Redknapps förmåga att motivera sin spelartrupp och producera resultat även med relativt begränsade resurser. Som man-manager har han varit väldigt skicklig.

Det där har dock inte riktigt fungerat i QPR. Där har hans arbete inte riktigt fått något genomslag, vilket både förklarar Redknapps avgång och för all del också Tony Fernandes kritik av hans jobbprestation. Om QPR ska hålla sig kvar i Premier League så måste laget stå för en betydligt bättre vårsäsong än vad vi sett hittills under säsongen.

Nu ser det ut som om Tim Sherwood är den främste kandidaten att ta över efter Harry Redknapp. Dels för att han är en av få tillgängliga. Dels för att han har goda kontakter med framför allt Les Ferdinand i QPR:s klubbledning, de båda arbetade tillsammans just i Tottenham. Huruvida Sherwood är rätt man för jobbet är oklart, på många sätt känns han som en yngre version av just Redknapp själv – inte särskilt taktiskt bildad utan mer av en man-manager av klassiskt brittiskt snitt.

Sherwood hade dock en positiv effekt på Tottenham på kort sikt, och kanske hoppas QPR att de kan uppnå en liknande effekt med Sherwood den här säsongen, och att detta ska räcka till att hålla klubben kvar i Premier League och på så vis undvika ett mycket dyrbart återfall till The Championship för en klubb som redan brottas med både ekonomi och financial fair play.

Borde Harry Redknapp ha lämnat QPR redan för en och en halv säsong sedan, när QPR först åkte ur Premier League med honom som manager? Jag trodde han skulle göra det, men att han blev kvar kanske först och främst visade att Redknapp inte hade så många andra tillgängliga jobberbjudanden och alternativ. QPR gick ändå, lite som av en tillfällighet, upp i Premier League igen, men känslan är ändå att både QPR och Harry Redknapp själva har stått stilla i sin utveckling under den här tiden.

Lite visar det på en bristande framtidsplan i QPR. Och det är kanske också bristen på en sådan plan som nu får QPR att framstå som förhållandevis oförberedda på den situation som nu uppstått, trots att det borde ha varit ett mycket rimligt scenario sett både till Redknapps eget missnöje men även Tony Fernandes kritik av Redknapp.

Nu kommer förmodligen ingen att twittra om just detta, men även om Tony Fernandes helt säkert har rätt i att managern bär en stor del av ansvaret för QPR:s resultat den här säsongen, så måste även en stor del av ansvaret för klubbens brist på utveckling under senare år falla på hans egna axlar. Förmår han ta det ansvaret nu och räcker det i så fall till för att hålla QPR kvar i Premier League?

Förmodligen inte.

:::

Be Champions!!

Mest hände kanske som vanligt i Chelsea under fönstret. Ska man uttrycka det enkelt så valde Chelsea under dagen att ersätta Andre Schürrle, som gick till Bundesligautmanarna Wolfsburg, med Juan Cuadrado från Fiorentina. Den kanske mest spännande rockaden under detta transferfönster.

Om vi ska jämföra i toppen av tabellen så värvade alltså Chelsea Cuadrado och Man City värvade Wilfried Bony. Det är två bra värvningar. Men där Bony nog mest är att betrakta som ett komplement som gör laget mindre sårbart för skador så är Cuadrado en värvning som teoretiskt kan tillföra Chelsea en ny dimension. Både offensivt och defensivt skicklig så har Cuadrado förmågan att hitta på det oväntade och luckra upp ett tätt liggande försvar. Bony tillför inte riktigt något nytt i det avseendet till Man City.

I det avseendet skulle jag vilja beskriva Chelsea som en av vinnarna i detta transferfönster. Precis som Chelsea helt uppenbart var de stora vinnarna i somras. De har gjort riktigt bra affärer och det är en viktig anledning till att laget nu också leder ligan.

Att hitta andra vinnare under detta transferfönster låter sig inte helt lätt göras när inaktiviteten har varit så påfallande. Men om man ändå ska nämna några kandidater till andraplatsen i det avseendet så skulle det i min mening se ut något så här:

Burnley. Lyckades till stor del med vad de förutsatte sig under detta fönster, det vill säga behålla sin anfallstalang Danny Ings, som bland andra Liverpool var och ryckte i. Ings ligger bakom mycket av lagets målskörd och det är just målproduktionen som kommer vara nyckeln till om Burnley ska lyckas hålla sig kvar i Premier League. Värvade dessutom Michael Keane från Man Utd till försvaret.

Everton. Har haft ett stilla januarifönster men vaknade till i elfte timmen och värvade Aaron Lennon från Tottenham på lån. Den tidigare så lovande Lennon har fört en tynande tillvaro i Tottenham men kan nu få en nystart i Everton. Vad Everton till stor del har saknat under säsongen är fart i djupled, och det är just vad Lennon kan bidra med. Det känns alltså som ett lån som kan gynna både Everton och Lennon.

Arsenal. Givet att Arsenal ännu inte har kommit riktigt tillrätta med sitt defensiva mittfält så bär det lite emot att nämna dem som en av de möjliga vinnarna under detta transferfönster. Men i de blindas rike är den enögde kung brukar det sägas. Arsenal behövde även förstärka sin backlinje och gjorde det i och med värvningen av Gabriel Paulista från Villareal. Ibland får man nöja sig med att det går något steg framåt.

Mest frekvent omgärdat av rykten under gårdagen var förmodligen Liverpool som naturligtvis har varit på jakt efter en anfallare. Liverpool sägs ha sonderat terrängen med både Danny Ings från Burnley och West Broms lovande engelske anfallstalang Saido Berahino. Inget av detta gick i lås och Liverpool kommer alltså få klara sig med den anfallsuppsättning de inledde säsongen med.

Nätpratet runt Liverpool har handlat om spelare som Ezequiel Lavezzi och Edinson Cavani. Verkligheten handlar alltså närmare om Danny Ings och Saido Berahino. Naturligtvis en produkt av att det finns större fiskar rent ekonomiskt inom den europeiska fotbollen, men också en effekt av att Liverpool helt enkelt inte kan garantera Champions League-fotboll med någon större säkerhet. Det är inte den typen av spelare som Liverpool i nuläget kan attrahera.

Uppseendeväckande under gårdagen var också att Rickie Lambert påstods vara mycket nära en övergång till Aston Villa. Man skulle kunna tycka att Lambert vore en högst möjlig och redan tillgänglig lösning på Liverpoolsproblem, så varför man inte använder sig av honom är oklart. Om Lambert har avfärdats som en möjlighet blott ett halvår sedan han värvades så måste man undra vad Liverpool egentligen sysslade med på transfermarknaden i somras.

Samtidigt ser det nu ut som om Daniel Sturridge är på väg att återvända till skada, givet att han inte drabbas av något återfall. Så att beskriva Liverpool som en av förlorarna under detta januarifönster är möjligen något hårt, även om man måste säga att Liverpool knappast har uppnått vad de förmodligen hoppades på. Mina kandidater till förlorare är istället:

Man Utd. Var i akut behov av att förstärka sin backlinje redan i somras och det var redan då ofattbart att man avstod från detta. Något som mycket väl kan ha kostat en titelstrid den här säsongen. Man Utd misslyckas med att ta itu med detta också nu i januari, vilket som vänligast kan förklaras med att det inte fanns några bra alternativ lediga i januari. Försäljningen av Wilfried Zaha till Crystal Palace för i runda slängar halva köpesumman är också emblematisk för Man Utds värvningspolitik för tillfället.

QPR. Tony Fernandez, QPR:s ägare, gjorde tidigt klart att taktiken att lösa problem genom att öppna plånboken inte skulle tillämpas igen. Istället menade han, i en tydlig signal till Harry Redknapp, att QPR:s problem behövde lösas genom att bättre motivera och organisera lagets spelare. Redknapp, som helt säkert hoppats på en återförening med spelare som Aaron Lennon och Emmanuel Adebayor, såg mer än någonsin tidigare ut som en sorgsen basset hound.

Hull. Hull har ramlat längre och längre ned i tabellen och ser ut att vara farligt nära att åka ur Premier League. Lagets stora problem är målskyttet och man hade kunnat tänka sig att just det var ett område som Hull och Steve Bruce skulle förstärka under januari. Detta har man dock inte gjort och man undrar ifall detta kommer visa sig vara spiken i Hulls Premier League-kista. Till Hulls försvar får man säga att det är svårt att se någon enskild spelare som skulle kunna garantera en lösning på deras problem.

:::

Be Champions!!

:::

Bubblare:

Lukasz Fabianski, Swansea
Patrick van Aanholt, Sunderland
John Stones, Everton
Phillip Wollscheid, Stoke
Raheem Sterling, Liverpool
Remy Cabella, Newcastle
Jonathan Walters, Stoke

:::

Tankar och slutsatser:

Som vanligt när en stormatch är upphypad så får den svårt att leva upp till förväntningarna. Matchen mellan Chelsea och Man City på Stamford Bridge var nervig, trevande och inte alls särskilt bra. Vad som kanske värre är var att den inte ens var överdrivet spännande. Det var två lag som båda visste rätt precis vad som stod på spel men som aldrig lyftes av detta utan snarare höll sig själva tillbaka.

Matchens storhet tvingade snarare fram enskilda misstag. Vincent Kompany gör inte sig själv stolt i samband med Chelseas mål och jag tror inte att vi ofta får se ett misstag i stil med Thibaut Courtois inför Man Citys kvittering från honom igen. Det var hur som helst emblematiskt för en stormatch mellan två lag där inget av dem är i storslag.

Resultatet både passar och inte passar Chelsea. De behåller å ena sidan sitt försprång om fem poäng i tabellen. De misslyckas å andra sidan med att utöka detta försprång till åtta poäng. Ett titeljagande lag ska vinna på hemmaplan så min bedömning är att detta snarare var en missad möjlighet för Chelsea, snarare än en bevakad ledning.

De fyra storlagen under Chelsea och Man City vann samtliga detta veckoslut, samtidigt som både Southampton och West Ham förlorade. Konsekvensen är så klart att tabelltoppen i Premier League är på väg att börja se kusligt väntad ut, även om Southampton fortfarande håller i sin position insprängda mellan Man Utd och det jagande packet med Arsenal, Tottenham och Liverpool i förgrunden.

Arsenals seger hemma mot Aston Villa var imponerande sett både till resultat och till prestation. Det är samtidigt en typ av seger vars betydelse är lätt att överdriva, när allting flyter för storlaget samtidigt som inget fungerar för det mindre lag. Det kommer inte alltid se ut på det där viset för Arsenal, men det bör inge förhoppning att det i alla fall kan se ut på det där viset.

Två lag som båda verkar vara helt utan någon form av hopp är Hull och QPR, som nu båda ligger under nedflyttningsstrecket och som inte avger någon som helst form av indikation på att kunna ta sig upp därifrån. Harry Redknapp och Steve Bruce är två brittiska managers vars tid mycket väl kan vara räknad i Premier League.

:::

Be Champions!!

Naturligtvis väntar vi så klart febrilt och med andan i halsen på att QPR, som befinner sig i trubbel längst ned i tabellen, ska värva några spelare och att Harry Redknapp ska vända sig till några av sina tidigare spelare. Dimitar Berbatov har det inte helt lätt i Monaco och varför inte försöka locka hem Robbie Keane från Los Angeles?

Liverpool är en annars en klubb det ryktas ihärdigt kring. Dels kopplas klubben samman med heta fotbollsnamn som Ezequiel Lavezzi och Edinson Cavani, även om ingen av dessa spelare känns direkt trovärdiga som värvningsmål. I så fall är Saido Berahino från West Brom ett betydligt mer trovärdigt alternativ, även om jag tvivlar på att Tony Pulis vill sälja sitt stjärnskott.

Arsenal har klokt nog passat på att förstärka sin backlinje genom värvningen av Gabriel Paulista från Villareal. Därefter passade Arsene Wenger kvickt på att påpeka att Gabriels bristande engelskakunnande riskerade resultera i baklängesmål, så där garderade han sig rejält. Gabriel är dessutom mångsidig och kan användas på flera platser i backlinjen.

Med en anfallare redan värvad i form av Danny Welbeck så är nog inte anfallet den position som Wenger helst förstärker. Ser vi till vad Arsenal behöver så är det i huvudsak på defensivt mittfält som laget brister, och där har det gått rykten om att Arsenal skulle vara intresserade av Dortmunds Ilkay Gündogan, även om Wenger även sägs vara intresserad av Marco Reus.

James Milner verkar vara lite tveksam till sin framtid i Man City och Liverpool sägs rycka i honom tämligen ihärdigt. Det hade självklart varit en intressant förstärkning på mittfältet för Liverpool, som emellertid kanske i första hand behöver förstärka i backlinje och i anfall. Om Liverpool dock ges möjlighet att värva Milner så kan det mycket väl vara en värvning för framtiden, med Gerrard på väg bort från klubben.

Chelsea är på väg att göra transferfönstrets utan tvekan mest spännande värvning i Juan Cuadrado från Fiorentina. Dribblern från Serie A blir utan tvekan en injektion och en attraktion i Premier League, även om det återstår att se om Cuadrado förmår omsätta finess till produkt också i Premier League. Om han finner sig till rätta i Chelsea så kan det dock tillföra en ny dimension till Chelseas spel.

Man Utds underlåtenhet att värva en mittback också under detta transferfönster betyder att laget kommer fortsätta att tappa omotiverade poäng i ligan. Det kommer göra det mer svettigt än nödvändigt för laget att kvalificera sig till Champions League. Behovet av ett bättre försvar var uppenbart redan i somras och är inte mindre uppenbart nu, men troligtvis avvaktar man till sommaren för ett bättre utbud av spelare.

Swansea har tappat sin främste anfallare i form av Wilfried Bony till Man City, som därmed kompletterar sin anfallsuppställning. Därnäst har Bafetimbi Gomis ryktats vara på väg till Crystal Palace, men för mig låter det osannolikt att Swansea skulle acceptera att förlora båda sina anfallare utan någon större möjlighet att ersätta dem.

Tottenham har hittills inte varit överdrivet aktiva under januarifönstret. Ser vi till offensiven så verkar det som om Mauricio Pochettino förlitar sig på att Harry Kane ska fortsätta producera framåt och att Roberto Soldado samt Emmanuel Adebayor ska förmå backa upp honom i alla fall hjälpligt. I övrigt har Memphis Depay ryktats vara på gång till klubben, men det verkar föga troligt just nu.

Mycket av detta är vad som har hänt, är på väg att hända, eller möjligen vad som skulle kunna hända. Fotbollskanalen kör under måndagskvällen sin helt egna bevakning av ”deadline day”, med särskilt fokus på just Premier League, som ju är den mest köpstarka ligan och som normalt sett drar till sig de flesta av de främsta spelarna.

Några särskilda frågor kommer kanske tas upp där, som jag passar på att skicka vidare till er.

Vad tror ni händer/vad hoppas ni händer?
Vad tror ni händer/vad hoppas ni händer i sommar?
Vilka har varit höstens hetaste värvningar?
Vilka har varit höstens sämsta värvningar?
Vilken klubb har lyckats bäst respektive sämst?
Vilken spelaraffär skedde aldrig men borde ha skett?
Vilken är den sjukaste spelarvärvningen/januarivärvningen någonsin?

:::

Be Champions!!