Ännu en ligalördag i England men inte vilken ligalördag som helst. Vi bjuds alltså på två heta derbyn idag. Fem matcher på den klassiska klockan tre-tiden i England ligger som en svettig hamburgare mellan två derbybröd. Först Tottenham mot Arsenal, och därefter Everton mot Liverpool som en perfekt avslutning på dagen.
Ofta när man pratar om derbyn, och kanske i synnerhet när man ska skriva något om dessa derbyn inför en match, så brukar man vilja prata upp de heta känslorna som derbyt river upp; rivaliteten, hatet, intensiteten, tidigare möten som lever kvar i den allmänna mytbildningen, och så vidare. Allt för att piska upp en stämning inför matchen.
Därför är det kanske lite udda att just Merseysidederbyt, det vill säga derbyt mellan Everton och Liverpool, faktiskt allmänt sett går under epitetet ”the friendly derby”, det vänskapliga derbyt. I och med att vänskaplighet är raka motsatsen till vad derbyn normalt sett handlar om så känner man att detta säger något om just detta derbys speciella karaktär.
Kanske har det att göra med att Everton och Liverpool aldrig på riktigt har varit genuina konkurrenter på lika villkor. Visst, under 1980-talet var det ett tag aktuellt när Everton faktiskt utmanade Liverpool för en stund, men i huvudsak har det mer eller mindre alltid varit så att Liverpool har varit uttalad storebror i staden och Everton lillebror.
Det medför att Everton naturligtvis inget hellre vill än att knäppa storebror på näsan, men de båda klubbarna utgör inget direkt mot varandra. En god grogrund för en mer vänskaplig rivalitet på ett sätt som inte finns på riktigt samma sätt i andra derbyn som mellan Arsenal och Tottenham, Man Utd och Man City, Sunderland och Newcastle, West Brom och Wolves med flera.
Vänskapen på Merseyside återberättas i många anekdoter. Supportern från Liverpool som hjälper en gammal kvinna i Evertonfärger över gatan, fansen som sitter tillsammans på läktarna, till och med på The Kop eller The Street End, Evertonfansen som sörjer tillsammans med sina stadsvänner i rött på Wembley efter Hillsborough.
Frågan tål att ställas om detta egentligen är något unikt med Liverpool och just Merseysidederbyt. Delvis kan det vara det, Liverpool som stad har alltid sett sig självt som lite isolerat från övriga England, lite grann som en engelsk jämtlandsrepublik. Men fans satt tillsammans också på Highbury, på Maine Road och på Roker Park. Man Citys fans deltar i Münchensorgen på samma sätt som Evertons fans gör med sorgen efter Hillsborough.
Men vi ser generellt sett väldigt lite av sådant nu för tiden. Och även om det inte finns samma fientlighet i Merseysidederbyt som i andra derbyn och storlagsmöten i Premier League, så ser vi heller inte samma gemytlighet och kollektiva vänskap i dessa möten som gick att se för inte längre sedan än att flera av oss faktiskt själva kan komma ihåg det.
Tony Barret på Times ger ett i mina ögon väldigt intressant perspektiv på varför det har blivit så när han menar att vänskapligheten mellan fansen har sipprat ut i takt med att polis och regelverk har skapat ett allt större avstånd mellan de olika supportergrupperna. Från samhörighet har policyn istället formulerats allt tydligare som åtskillnad, och Barret argumenterar starkt för hur segregation odlar fördomar och misskund mot ”de andra”.
En fascinerande följd av detta resonemang är således att de åtgärder som har implementerats av polismyndigheter och fotbollens moderna arenaregler, till stor del med den så kallade Taylorrapporten som grund, som dök upp efter Hillsborough och liknande incidenter under 1980-talet, har bidragit till att skapa eller underblåsa just det supporterbeteende som de utger sig för att stävja.
I grund och botten är det självklart en fråga om supportersyn, eller i grunden kanske en människosyn. Supportrar förväntas vara bråkiga och oansvariga, och behandlas därför på det viset. Men alla med ett hum om normalt mänskligt beteende vet också att vi tenderar att anpassa oss efter förväntningar, så om vi behandlas som barn eller bråkstakar så kommer vi också till slut bete oss som barn eller bråkstakar.
För att bryta den cirkelmekanismen måste någon någonstans våga bryta mot mönstret och visa supportrarna ett förtroende. Men för detta krävs mod i och med att det är ett beslut som också medför risk, ifall något ändå skulle råka gå fel. Och de som ska fatta dessa beslut och bryta mot dessa mönster är poliser och fotbollsbyråkrater som helst av allt undviker risk och hävdar att förtroende helt säkert är bra men kontroll helt visst är bättre.
Detta är värt att nämnas eftersom Everton mot Liverpool spelas sent ikväll, något som polisen på Merseyside motsatte sig å det bestämda. Man får förmoda av samma gamla vanliga skäl till varför högriskmatcher läggs tidigt på dagen, eftersom man inte litar på fans som riskerar hinna få i sig både en och annan öl innan matchstart.
Polisen fick inte som de ville den här gången. Ett helt incidentfritt derby kommer med all säkerhet inte förändra polisens grundinställning i dessa frågor, sådant tar betydligt längre tid än så och fordrar nog ett helt annat politiskt klimat. Risken är så klart att om det faktiskt skulle råka inträffa något så kommer det bekräfta polisens grundinställning för en väldigt lång tid framåt.
Så även om jag hoppas få ett se ett riktigt livligt och intensivt derby ikväll mellan Everton och Liverpool, så som man har vant sig vid genom åren, så hoppas jag också att något av traditionen i det ”vänskapliga derbyt” lever kvar mellan de båda lagen och supportergrupperna.
:::
Be Champions!!