This could be our ticket to the next round of a competition which had given me glimpses of its magic but snatched them away just as quickly. /…/ so perhaps you can imagine how I felt at training on the day before that third-round game with Watford, when Neil read out the team and we discovered that he was fielding a weakened side. My heart sank.
You wouldn’t believe the difference it makes, knowing that your team is going to be below strength. The routines were the same as they are in every game. Same pre-match food, same bed time. But as soon as we’d seen the line-up, training had a different feel. It was a lot more low key; a lot more relaxed.
The game itself, on a muddy Vicarage Road pitch, certainly wasn’t a classic. Even Watford themselves were probably not at full pelt and the 10,480 attendance was well down on their 16,000 average for that season. It was a clear sign that the FA Cup had lost some of its appeal with the public.
The 11 lads who represented Palace that day certainly didn’t let the club or supporters down. But Watford were the better team. We were trailing 1-0, with 10 minutes to go, when I can clearly remember having a chance to equalise and one of the Watford players sarcastically shouting: ‘What are you doing? Neither of us want a replay.’
Just after that, the referee ended the tie and after the formalities of shaking hands and wandering over to applaud the travelling Palace fans, I couldn’t help thinking that an opportunity had gone forever.”
Vi talar ofta om FA-cupen och vad den betyder, men allt som oftast pratar vi om det utifrån vårt eget supporterperspektiv eller, möjligen, så gör vi det utifrån någon form av klubbperspektiv, vad är så att säga bäst för klubben eller laget just den säsongen.
Mer sällan pratar vi om det utifrån ett spelarperspektiv, möjligen för att vi inte själva är spelare.
Jag ramlade över följande berättelse av James Scowcroft, som nu för tiden är ungdomstränare i Ipswich, men som vid tidpunkten för den här händelsen var en åldrande anfallare i Crystal Palace, och som ger sitt perspektiv på den eviga frågan vad gäller att prioritera ligaspel gentemot cupspel, och ambitionen att ta sig till eller hålla sig kvar i Premier League kontra att gå långt i FA-cupen eller Ligacupen.
Scowcroft var 32 år gammal vid den här tidpunkten, och han hade börjat reflektera över att han närmade sig slutet på sin karriär, och att det alltså inte skulle komma så många fler chanser att göra bra ifrån sig bland annat i just FA-cupen, en cup han fantiserat om att gå långt i sedan barnsben. Bortamatchen mot Watford var svår men alls inte omöjlig.
Crystal Palace hade fått ett lyft den här säsongen i och med att Neil Warnock tagit över som manager i början av säsongen. Laget låg näst sist i tabellen i början av oktober när Warnock tog över och låg på playoff-plats i januari när den här matchen i FA-cupens tredje omgång skulle spelas. Premier League var helt plötsligt ett realistiskt mål.
Som historien förtäljer så väljer alltså Neil Warnock att vila spelare, eller rotera laget som det också brukar kunna heta. James Scowcroft beskriver den känsla som därmed sprider sig i spelartruppen. Det är inte det att man gör saker annorlunda, men det skapas en känsla av att matchen inte är att ta på samma allvar och man gör därmed samma saker med lägre intensitet och lägre grad av ansträngning.
Crystal Palace förlorar en tämligen tam inställning mot Watford med 0-2, det blev aldrig någon riktig match av det. Scowcroft beskriver rätt väl hur känslan av oviktighet spridit sig också till läktarna och där spelarna hellre undviker ett omspel än bekymrar sig om att vinna eller förlora matchen. Efter matchen reflekterar Scowcroft över den möjlighet som gått till spillo.
Crystal Palace åkte alltså ur FA-cupen redan i den tredje omgången. Några månader senare stod det klart att de inte heller skulle lyckas ta sig till Premier League. De kom till playoffspel, men väl där förlorade man en jämn semifinal mot Bristol City efter förlängning.
Post hoc, ergo propter hoc. En av de vanligaste fällorna för ett logiskt och intelligent resonemang. Att något händer efter något annat betyder inte att det nödvändigtvis eller ens sannolikt beror på det som hände först. Men det är ändå lätt att föreställa sig att Crystal Palaces kapitulation i FA-cupen i alla fall inte var dem till hjälp rent mentalt när de några månader senare ska spela playoff mot Bristol City, en semifinal i vilken de var favorittippade.
De som menar att Crystal Palace gjorde rätt som dumpade FA-cupen måste mena att laget annars inte hade lyckats ta sig till playoff, eller väl i playoff lyckats ännu sämre än vad de nu trots allt gjorde. Men ett sådant påstående är ju inte mindre teoretiskt eller fluffigt än reflektionen att Crystal Palace kan ha förlorat på sin kapitulation.
Helt klart är dock att beslutet att vila spelare, i praktiken dumpa FA-cupen och ställa upp med ett försvagat lag, ledde till att spelartruppen, eller åtminstone vissa spelare, demoraliserades. På samma sätt som en cupvinst kan lyfta ett lag så bör en neslig cupexit kunna sänka ett lag.
Men inte minst är det också ett tragiskt beslut där väldigt snäva klubbintressen och kortsiktiga managerperspektiv tillåts våldföra sig på spelarnas drömmar och förhoppningar.
Kanske är det här ett mer påtagligt problem i de mindre och medelstora engelska klubbarna, de som befinner sig nedanför Premier Leagues absoluta toppskikt. Här finns en större andel brittiska spelare, som har en mer personlig relation till FA-cupen. Här finns spelare som inte också har möjlighet att spela i Champions League, och som inte heller har någon realistisk chans att kriga om ligatitlar.
Det är också dessa klubbar som i huvudsak måste balansera prioriteringen mellan cupspel och Premier League, antingen drömmen om att ta sig till Premier League eller kravet att hålla sig kvar i Premier League. En prioritering som blir alltmer snedvriden eller given på förhand i takt med den exponentiellt ökade mängden TV-pengar som flödar in i det engelska ligaspelet.
Chelsea, Man City och Tottenham är samtliga utslagna ur FA-cupen den här säsongen. Ytterst överraskande dessutom måste tilläggas. Jag tror inte att dessa tre lag mår så värst mycket sämre för den saken, men ingen kommer heller kunna övertyga mig om att de faktiskt har vunnit något på att åka ur FA-cupen. För många av spelarna i de här lagen borde det också vara en förlust, även om de kanske inte förstår det själva riktigt ännu.
Vi har kommit till åttondelsfinalerna. Liverpool är ett av lagen som är kvar i cupen och som drömmer om att vinna den, inte minst kanske för Steven Gerrards skull som gör sin sista säsong med klubben. Bortamatchen mot Crystal Palace är dock svettigt svår; Crystal Palace har fått ett lyft under Alan Pardew och Crystal Palace har saboterat titelförhoppningar hos Liverpool förut på Selhurst Park.
Om den matchen är oförutsägbar så måste man säga detsamma om dagens övriga tre matcher. Blackburn vs Stoke och Derby vs Reading är två matcher som kan sluta hur som helst. Blackburn har hemmaplan mot Stoke, och även om Derby nog är favoriter mot Reading så är det inte på något vis en given seger. Dagens tidiga match mellan West Brom och West Ham, en match mellan två formstarka lag, kan också den gå hur som helst.
FA-cupen är kanske inte längre vad den en gång i tiden var, men när FA-cupen är som den är just idag så ser jag inga skäl att klaga. Istället ser jag fram mot dagens och helgens matcher.
:::
Be Champions!!