BBC publicerade för någon vecka sedan en rätt rolig sammanställning över dumma saker som managers gör när de är utsatta för press. Bland annat togs Kevin Keegans berömda meltdown upp, Rafa Benitez fact-jakt, Phil Browns halvtidsprat med spelarna ute på planen, Paolo Di Canios hetsiga kroppsspråk och så vidare.
I vissa fall handlar det så klart om att skylla ifrån sig. Det där med att undfly ansvar är förvisso något som de flesta managers ägnar sig åt till och från, men få har gjort det fullt så ofta och genomskinligt som Sunderlands Gus Poyet på senare tid.
Resultaten har onekligen inte gått Sunderlands väg. Inte i ligaspelet där Sunderland genom sin förlust mot QPR alldeles nyligen befinner sig indragna i vad som verkar bli en väldigt tät nedflyttningsstrid. Inte i Ligacupen där Sunderland gjorde en slät figur och åkte ut i fjärde omgången på hemmaplan mot Stoke. Inte i FA-cupen där Sunderland i helgen åkte ut mot League One-laget Bradford på bortaplan.
Fansen på Valley Parade var självklart allt annat än roade och markerade både missnöje och preventiv respons genom att kollektivt skandera: ”It’s always our fault, it’s always our fault, Gustavo Poyet, it’s always our fault!”
Det hela tog sin början för någon månad sedan när Poyet bemötte fansens kritik mot ett tråkigt och fantasilöst spel med att kritisera dem för att ”leva i det förgångna”. Att som manager vända sig mot de egna fansen är sällan någon särskilt klok taktik, men som om inte det var nog så valde Poyet efter helgens förlust mot Bradford att attackera en annan mäktig intressegrupp, det vill säga media.
Enligt Poyet var det nu medias fel att fansen inte gillade honom. Enligt honom skulle fansen gilla honom om det var de som kom på presskonferenserna, inte media. Poyet menade att om man reste upp en mur runt hela Sunderland så skulle allt vara frid och fröjd med fansen, vilket i och för sig inte vore en åtgärd som skulle exkludera en minst lika kritisk lokaltidning i Northern Echo.
Efter att ha alienerat såväl fans som media så vore det kanske bra om Poyet inte också irriterade den tredje maktbasen, det vill säga klubbledningen. Men jodå: ”I’m a head coach. I don’t make the squad, that’s not my job. I’ve got four defenders, I play what I’ve got. /…/ The rest, I’m sorry, I’m not going to take.”
Att Poyet poängterar att han inte är manager är självklart en inte särskilt väl dold kritik av klubbledningen i allmänhet och Sunderlands sportchef i synnerhet. Poyet har varit kritisk mot Lee Congleton tidigare under säsongen, trots att denne värvade nio spelare till klubben varav fyra försvarare och en målvakt.
Det är lätt och kanske lite orättvist att kritisera en manager, eller head coach, för vad han säger i stundens hetta direkt efter en match, och de flesta av Poyets dummaste kommentarer har kommit direkt efter match. Han är hetlevrad, vilket inte borde vara någon nyhet för de som följt honom både i Sunderland och innan dess i Brighton. Samtidigt är det en aspekt som ingår i hans jobb och en ansvarig som hela tiden signalerar att allt är någon annans fel får till slut problem i sitt ledarskap.
Att skylla på media och fans är enbart ren och skär idioti då det bara skapar illvilja och inte kan leda till något konstruktivt alls. Att skylla ifrån sig på en sportchef eller på klubbledningen kan i alla fall ha någon form av politisk poäng, särskilt som hela konstruktionen med en sportchef istället för en allsmäktig manager faktiskt lämnar utrymme för trovärdigt tvivel.
Men en manager eller head coach som insisterat att inget är hans fel och allt är någon annans fel gör till slut sig själv till åtlöje som ingen till sist är intresserad av att lyssna på. Allra helst som det trots allt finns ett antal punkter som konkret och bevisligen måste anses vara Gustavo Poyets ansvar, såsom exempelvis:
Köpet av spelare från Brighton. Även om Poyet hävdar att han har haft inget att göra med klubbens värvningsarbete så framstår det som märkligt att Sunderland såsom av en händelse har värvat två spelare från Poyets förra klubb Brighton. Både Will Buckley och Liam Bridcutt har haft mycket begränsat framgång i Sunderland sedan de kom till klubben.
Uttagningen av Jozy Altidore. Oavsett Poyets inflytande på Sunderlands värvningar så är det ändå han som tar ut laget, och att fortsätta ta ut en allt annat än lyckad Altidore, bland annat på Steven Fletcher som bevisligen har vad som krävs i Premier League, kan inte beskrivas eller avfärdas som någon annans beslut än Poyets eget.
Förtroendet hos spelartruppen. Baksidan med att ta handen från sin egen spelartrupp och placera ansvaret för den hos sportchefen är att det lätt och rätt uppfattas som en missförtroendeförklaring av sina egna spelare. Det är knappast något som är ämnat att göra det egna laget bättre och ge dem ett större självförtroende.
Sunderland är utslagna ur båda cuperna, har endast vunnit två ligamatcher sedan november och ligger två poäng ovanför nedflyttningsstrecket när vi börjar närma oss säsongens spurtsträcka. Lagets spel är såväl energilöst som ineffektivt.
Något managerbyte ser inte ut att vara aktuellt för Sunderland under säsongen, men ska Sunderland hålla sig kvar i Premier League så behövs både spelare och ledare som tar sitt ansvar, inte en head coach som i sin iver att undvika ansvar gör sig ovän med fans, media, klubbledning och spelare. Att undvika ansvar är chefskap i sina sämre former.
Vad Sunderland behöver är ledarskap. Ledarskap handlar om att ta ansvar.
:::
Be Champions!!