Någon, jag kommer inte ihåg vem, publicerade för någon vecka sedan en artikel om hur Arsenalfans konsekvent övervärderar sitt eget lag, spelarna i laget, och lagets chanser. Och även om det självklart alltid är vanskligt att uttala sig i så pass svepande och generella termer så var det svårt att komma ifrån att författaren ändå hade en viss poäng.
Men den intellektuellt hederlige måste med den utgångspunkten också fråga sig om det kan vara så att den poängen i så fall hade större bärkraft för några år sedan, men att den kanske är på väg att bli allt mindre relevant. Dels för att fansens bild blir alltmer realistisk. Dels för att Arsenal som lag faktiskt blir allt bättre.
Genom åren, och nu talar jag om de tio senaste åren, har vi hunnit lära oss hur en typisk Arsenalsäsong är utformad. Laget inleder säsongen väldigt bra och är starka under hösten, under vilken de även kan leda ligan eller ligga väldigt högt i tabellen. Förhoppningarna bland fansen, och bland spelarna, växer om att den här säsongen ska bli annorlunda. Sedan kommer våren och förhoppningarna kommer på skam.
Så vanligt är detta mönster att vi har tagit det för givet. Men den här säsongen ser faktiskt annorlunda ut. Arsenal inledde säsongen bedrövligt. Nu när våren annalkas så har dock Arsenal hittat både form och en mental uthållighet som de tidigare saknat. Om Arsenal hade haft en normal höst så hade laget mycket väl kunnat leda ligan och vara en av favoriterna till att vinna ligan den här säsongen.
De flesta är dock överens om att det är under våren som säsongen i sin helhet avgörs. Squeaky bum time, som en managerlegendar kallade det. Att vara som bäst under våren är en egenskap som de största lagen har, eller som lag behöver ha för att kunna göra anspråk på storhet. Det är en egenskap Arsenal har saknat men som de den här säsongen har återfunnit.
Någon ligaseger blir det inte den här säsongen. Hösten var alldeles för svag och Arsenals utgångspunkt därmed inte stark nog. Arsenal är dock kvar i två cuper i vilka de fortfarande kan nå framgång. I FA-cupen har de möjlighet att bli det första laget att vinna tolv titlar, mesta cupmästarna i England således. Och vi ska heller inte räkna ut dem i Champions League.
Flera år i rad har Arsenal stött på antingen Barcelona eller Bayern München i åttondelsfinalen i Champions League. Otroligt tufft motstånd naturligtvis, samtidigt som Arsenal har varit betydligt svagare än nu. Den här gången har lotten varit vänligare mot Arsenal. Motståndet i åttondelsfinalen är Monaco, i ett möte i vilket Arsenal måste betraktas som en tung favorit.
Monaco hade självklart kunnat vara en tuffare motståndare. Men det andra franska lag som hotade att bli ännu ett PSG har i själva verket runnit ut i meningslöshet. Klubben värvade storstjärnor som James Rodriguez och Radamel Falcao, bara för att något år senare se dessa spelare flytta till Real Madrid respektive Man Utd.
För Arsene Wenger innebär detta helt säkert dubbla känslor. Å ena sidan ställs han ikväll mot den franska klubb i vilken hans managerkarriär tog sin verkliga fart. Å andra sidan har Monaco som köpeklubb gått ungefär det öde till mötes som Wenger troligtvis ända sedan början hoppats att klubbar som Chelsea, Man City och PSG skulle gå men aldrig gjorde – ut i ingenting.
Arsenal har å andra sidan byggt långsamt men säkert. Det är en utveckling som har gått i glaciärtakt, i min mening en utveckling som har tagit betydligt längre tid än vad som varit nödvändigt. Den som har varit främst ansvarig för dessa dröjsmål har varit Wenger, vars faiblesse för unga, tekniska och billiga spelare har gjort våld på andra betydelsefulla egenskaper i förmodade mästarlag.
Men nu till sist så har Arsenal en spelartrupp som Arsene Wenger själv med viss rätta beskriver som den mest talangfulla sedan Thierry Henrys glansdagar. Om det kan man diskutera i oändlighet, men helt klart så uppvisar nu Arsenal flera av de egenskaper som laget har saknat i åratal. Tuffhet, hårdhet, vinnarinstinkt, målmedvetenhet.
I den förra bloggen ondgjorde jag mig över hur spelare i Man City gömde sig i avgörande lägen. Det var en svaghet som i åratal präglade också Arsenal. Men inte den här säsongen. Istället kliver flera av spelarna fram i avgörande lägen på ett sätt som inte förut varit fallet. Alexis Sanchez, Tomas Rosicky, Santi Cazorla, Olivier Giroud – samtliga har bidragit med avgörande insatser i viktiga lägen.
Min ofta framförda uppfattning om Arsenal under senare år har varit att laget har saknat en anfallare i världsklass och att detta begränsat dem och på så vis avskrivit dem från några egentliga mästarambitioner. Litmustestet för Arsenal har för mig varit om de skulle åtgärda denna upplevda brist med att värva en sådan anfallare.
Ingen skulle säga att köpet av Danny Welbeck direkt uppfyllde detta litmustest, även om det är en kompetent spelare. Men istället har Olivier Giroud faktiskt börjat visa de egenskaper som få av oss menade att han hade. Det har tagit honom ett tag att växa in i rollen, men de avgörande insatser han gjort för Arsenal hittills under säsongen är sådana man kan förvänta sig av en ledande anfallare i en storklubb.
Andra anfallare har dock visat sådana tecken i Arsenal. Det återstår att se i vilket fack Olivier Giroud placerar sig – som en anfallsstjärna i stil med Thierry Henry eller en dagslända som Emmanuel Adebayor?!
Situationen är en liknande på Arsenals mittfält. Väldigt få, om någon, spelare i Arsenal är kanske precis så bra som vissa av Arsenals fans vill tro att de är, det vill säga mittfältare i högsta världsklass. Men de är bra nog och de är flera som är bra nog, och det är viktigt i sig. Om någon har en dålig dag, eller de blir bortplockade av motståndet, så kliver någon annan fram.
Den europeiska tradition och kompetens som Man City uppenbarligen och bevisligen saknar, den har Arsenal. De har ett anfall och ett mittfält av högsta klass, och de har visat sig vara svåra att besegra den här säsongen, och under vintern och våren har Arsenal hittat vägar att vinna även när spelet inte har stämt till fullo. Värdefulla egenskaper i vilket som helst fotbollslag, inte minst i Champions League.
Det finns klubbar kvar i Champions League som är bättre på pappret än Arsenal. Men fotbollsmatcher spelas på gräs, inte på papper, och det finns inget lag kvar i Champions League mot vilket Arsenal saknar chans. Och inget lag kan gå in och känna sig säkra på avancemang om det är Arsenal som står för motståndet.
Arsenal har aldrig vunnit Champions League men har den här säsongen faktiskt chansen att göra det. Större under har definitivt hänt. Den här säsongen tar de sig minst till kvartsfinal. Väl där, med det första mentala hindret övervunnet, och en positiv vinnarkänsla i truppen, så kan Arsenal gå hur långt som helst i Champions League.
Hur långt de tar sig beror först och främst på försvarsspelet. Om Arsenal lyckas få ihop det på ett bra sätt, så har Arsenal åtminstone en outsiderchans på klubbens första Champions League-seger.
:::
Be Champions!!