Barcelona ska enligt uppgift vara på nedåtgång. Åtminstone är de inte lika suveränt bra som de var för fyra-sex år sedan när man var den helt och hållet dominerande klubben i Europa. Samtidigt ska Man City, i alla fall om man ska bedöma deras ”projekt” över tid, vara på någon form av höjdpunkt.
Ändå är Barcelona så förkrossande överlägsna. Dessutom på ett sätt som inte enbart går att förklara med skillnader i spelarkvalitet, eller ens som kollektiva lag betraktat. När Barcelona var som bäst så spelade de ut Man Utd i två finaler i Champions League. Man Utd då ansågs allmänt vara på nedgång, ändå hade de mer att sätta emot än vad Man City nu mäktar med mot ett svagare Barcelona.
Man City är inte ett sämre fotbollslag än vad Man Utd var exempelvis under säsongen 2010-11. De är tvärtom ett betydligt bättre fotbollslag. Jag har pratat om dem som möjliga favoriter i Champions League, med vilket jag menar att de skulle kunna vinna turneringen utan att man sitter som en stum fågelholk och gapar av förvåning.
Men det är helt uppenbart något som fattas dem i europeiskt cupspel. Det gäller inte bara som lag utan även i någon mening som klubb. Kanske saknas rutinen och kompetensen vid sidan av planen. På läktarna verkar det omöjligt att skapa samma atmosfär som vi finner till vardags på Stamford Bridge, Anfield, Old Trafford och Emirates i motsvarande sammanhang.
Det var stundtals tvärtyst på Etihad igår kväll. Detta när laget behövde sin publik som allra mest. Vilket är märkligt i och med att det brukar kunna bli rätt bra stämning under ligamatcher. Men den europeiska traditionen verkar inte riktigt finnas eller vilja få fäste i Man City.
Tid brukar ofta åberopas när kritik mot Man City framförs. Som storklubb är man förhållandevis ny och man har i det avseendet inte samma förutsättningar som Arsenal, Liverpool och Man Utd. Det stämmer delvis men håller ändå inte hela vägen då Chelsea har varit i en motsvarande situation men etablerade sig i Champions League på betydligt kortare tid än vad Man City har haft på sig utan att ens komma i närheten.
Det är sant att konkurrenssituationen, både inom engelsk och europeisk fotboll, såg annorlunda ut för tio år sedan. Chelseas utgångspunkt var därmed en annan. Men läget är inte så dramatiskt annorlunda, och inte heller känner man att Man City går framåt i sin utveckling.
Gårdagens möte med Barcelona var en möjlighet för Man City att visa att de dragit lärdom av att spela i Champions League. Istället fick man intrycket av att de gjorde ett svagare jobb i år. Att förlora kan vara okej, allra helst om ett lag som Barcelona står för motståndet, men som vanligt spelar det stor roll hur man förlorar.
En läxa som Man City borde ha lärt sig från förra året var att Barcelona till stor del måste stängas ned, allra helst inledningsvis. Ett bortamål i baken och att hamna i underläge är ett väldigt svårt läge. Man Citys taktik mot Barcelona var i det naivaste laget och gav öppna landskap åt Barcelonas väldigt begåvade anfallare.
”Mumma” måste Leo Messi och Luis Suarez ha tänkt när de inför matchen hörde att Manuel Pellegrini hade kommit fram till att Man City inte hade för avsikt att anpassa sin taktik till Barcelona. Det innebar ett för Man City typiskt 4-4-2 som hade den dubbla effekten att ge både spelytor och bollinnehav till Barcelona.
Vilket fick till följd att Man City tämligen omgående förvandlades till ett lag som bäst och mest rättvist beskrivs som defensivt inkontinent och offensivt impotent.
Manuel Pellegrini anställdes med uppgift att göra Man City till en bättre och mer framgångsrik klubb i Champions League. Det såg inledningsvis ut att gå bra då han tog Man City för första gången vidare till slutspel. Väl där har Man City emellertid inte haft något att hämta. Vad värre är för Pellegrini så har han inga framsteg att visa upp.
Det gör hans tillvaro som Man Citys manager minst sagt osäker. Inte blir han avskedad under säsongen, men väl efter säsongen befarar jag att Man Citys styrelse och klubbledning än en gång kommer att börja tänka i holistiska termer och se sig om efter andra alternativ.
Det vore en förståelig utveckling. Samtidigt har Man City andra områden de också måste utveckla och förändra. Stora pengar har spenderats på nya spelare utan att dessa har haft den utveckling och det inflytande som är rimligt att förvänta sig av spelare i en klubb som Man City. Man Citys värvningspolitik får ses som om inte misslyckad så i alla fall otillräcklig.
Man City har några superstjärnor. Men det är lätt att stirra sig blind på David Silva, Yaya Touré och Sergio Agüero och se dem som representativa för spelartruppen som helhet.
Men de kompletteras inte tillräckligt bra av spelare som har tappat i jämnhet och kvalitet, såsom Vincent Kompany, och av andra spelare som har en benägenhet att gömma sig i avgörande lägen, såsom Samir Nasri, Fernandinho, Gael Clichy med flera. Ofta bär stjärnorna ändå upp laget, men till slut tar bristerna ut sin rätt.
Man City har helt enkelt inte de tuffa karaktärerna för att lyckas i Champions League, vare sig på planen eller på managerposten. De finns i Chelsea, de fanns i Man Utd, i Liverpool, och de finns i övriga europeiska storklubbar. Spelare som har varit med förr och vars vinnarvilja framhäver dem i de stora sammanhangen. En manager som tror på sin spelidé och som förmedlar ett självförtroende både till spelare och supportrar.
Man City saknar inte resurserna att åstadkomma detta. Men det kommer ta tid i och med att det förutsätter en rejäl förnyelse av spelartruppen. Inom en femårsplan skulle det dock vara möjligt att uppnå. Frågan är emellertid vem som är bäst lämpad att leda genomförandet av en sådan femårsplan. För jag tror inte det är Manuel Pellegrini.
Han har troligtvis som mest fem månader kvar på jobbet.
:::
Be Champions!!