Arsenal mot Man Utd var för inte alltför länge sedan det hetaste mötet i Premier League, matcher mellan två storklubbar som krigade mot och jämförde sig med varandra. Jag säger detta då jag erinrar mig att det faktiskt kan finnas läsare på den här bloggen som är för unga för att komma ihåg detta, en insikt som ger mig en hälsosam dos av åldersångest.
Men så var det. Mellan 1997 och 2003 var det två lag som dominerade engelsk fotboll – Arsenal och Man Utd. Man Utd hade redan inlett sin två decennier långa makthegemoni under Alex Ferguson, och Arsenal var i det avseendet utmanaren med den nye fräscha franske managern Arsene Wenger vid rodret.
Att ställa dessa båda managers på kollisionskurs med varandra var rätt precis som att ställa en öppen gasoltub alldeles bredvid den öppna brasan och hoppas att ingenting händer. Det blev med andra ord explosivt. I den ena hörnan en arbetarkämpe från Glasgows hamnkvarter, i den andra hörnan en intellektuell fransman. Båda två superba vinnarskallar. Föga förvånande skulle de vara allt annat än goda vänner under dessa år.
Vid sidan av planen så också på planen. Spelarna drogs med i den negativa stämningen, något som ledde till bråk i spelartunnlarna inför match, bråk på planen efter match ledandes till multipla spelaravstängningar, historier om matkrig efter matcherna, och så vidare. Så hätska var mötena mellan dessa båda klubbar att FA och Premier League kände sig tvingade att uppmana Ferguson och Wenger att tona ned retoriken av säkerhetsskäl.
Resultaten tenderade att gå åt olika håll när de båda lagen möttes, men ofta fick resultaten efterdyningar även efteråt. Inte minst vad gäller mötena på Old Trafford. När Arsenal möter Man Utd i FA-cupen på Old Trafford 2003 så vinner man, något överraskande. Vilket upprörde Alex Ferguson så till den milda grad att han fotar till en sko rätt upp i David Beckhams ögonbryn, vilket var början till slutet på hans tid i klubben. Beckhams stora förbrytelse hade varit att antyda att Ferguson förlorat den taktiska kampen mot Wenger.
Ett och ett halvt år senare möts de båda lagen igen på Old Trafford, då i ligan och med Arsenal som regerande mästare och fortfarande kvar i sin långa obesegrade svit. Det får antas vara här som Man Utd introducerar vad Wenger senare skulle kalla ”antifotboll”, och som flera lag därefter har tagit efter som taktik mot just Arsenal. Arsenals svit bröts, Pizzagate följde, Arsenal har inte vunnit ligan någon gång därefter – och Juan Antonio Reyes spelade i praktiken aldrig mer fotboll i England sedan den matchen.
Utvecklingen har sedan dess gått sin gilla gång. Arsenal och Man Utd är inte ensamma herrar på täppan inom engelsk fotboll längre, och bara därför har kanske inte matcherna dem emellan riktigt samma intensitet som förut, men mycket av känslan inför matcherna finns ändå kvar. Det är inte en rivalitet som är grundad på historia, kultur eller geografi – utan blott en konkurrens baserad på att det är två klubbar som vill åt samma godbitar på buffébordet.
Godbiten för stunden är FA-cupen. Men ärligt talat inte bara FA-cupen, även om det nu för all del inte är så bara. Men både för Arsenal och Man Utd så är FA-cupen den enda titel som är i praktiken möjlig för dessa båda stolta klubbar att vinna den här säsongen, om nu inte en tredje- eller fjärdeplats i ligan ska betraktas som en titel. Det är dessutom en god möjlighet givet de andra stora lagens tidiga frånfälle ur turneringen.
Kanske är det med detta i åtanke som Louis van Gaal lite tramsigt försöker beskriva kvällens match som en moralisk final. ”Likt en final” försökte han säga, samtidigt som jag utan tvekan känner att kvällens match absolut är både viktig, spännande och prestigefull men ändå till syvende och sist påminner allra mest om en kvartsfinal. Det lag som vinner den har fortfarande två matcher kvar att vinna innan de får lyfta något silver.
Men en annan sak gör också kvällens möte lite extra tungt. Nämligen att Arsenal och Man Utd är de två klubbar som är de historiskt mest framgångsrika i FA-cupen, med elva segrar vardera i världens äldsta cupturnering. Vinnaren ikväll har goda chanser att rycka i den maratontabellen, bli först till tolv segrar och framför allt sätta krokben för det andra laget.
Arsenal är regerande mästare i FA-cupen och har alltså lite modern framgång i den här turneringen. Inte så Man Utd, något märkligt kan tyckas. Två finaler har de under de senaste tio åren men två förluster i dessa båda finaler. De vann senast 2004, vilket är elva långa år sedan och förvånansvärt länge sedan för en klubb som under min uppväxt alltid karaktäriserades som ett väldigt starkt cuplag.
För så var det ju. Samtidigt som Man Utd efter Matt Busby vandrade sin långa ökenvandring i ligaspelet, och såg Liverpool dominera engelsk fotboll, så vann de vid flera tillfällen FA-cupen. Tre finaler i slutet av 1970-talet, varav en vinst, samt två vinster till under 1980-talets första halva. Det var också i FA-cupen som Alex Ferguson vann sin första titel 1990, och åtminstone under Fergusons första årtionde därefter så var Man Utd ett väldigt starkt FA-cuplag, och vann bland annat tre dubblar under 1990-talet.
Så för mig börjar cirkeln lite grann slutas. Man Utd var om än odugliga i ligan ett väldigt pålitligt FA-cuplag under min uppväxt. Sedan följde Ferguson och dennes era, men 20-25 år senare så är Man Utd återigen odugliga i ligan, men kanske kan det då betyda enligt någon form av otydlig logiks lagar att Man Utd återigen blir ett pålitligt cuplag. Någon tröst måste man ju försöka finna.
Om det sedan betyder att Man Utd slår Arsenal ikväll vet inte jag, även om jag efter lottningen roade mig med att säga att Arsenal skulle vara helt chanslösa, mest i provocerande och självironiskt syfte. Det är de självklart inte, även om deras facit på Old Trafford på senare år borde betraktas som barnförbjuden läsning. De har helt enkelt haft det väldigt svårt på Old Trafford.
Men mycket av den svårigheten går att spåra till den där matchen för drygt tio år sedan när Ferguson tog till antifotbollens mörka krafter för att kuva Arsenal och Arsene Wenger. Frågan är emellertid om det är en pragmatism som Louis van Gaal klarar av att reproducera. För det är ju det nya i dynamiken mellan Arsenal och Man Utd, nu har även Man Utd en intellektuell på managerposten.
Vilket kan betyda bra fotboll – men färre explosioner. Även om jag personligen skulle hävda att den fotboll som Man Utd har presterat med Louis van Gaal betydligt bättre borde kunna beskrivas som någon form av antifotboll än någon fotboll som någonsin presterades med Alex Ferguson som manager. Men då talar vi förmodligen om en annan form av antifotboll.
:::
Be Champions!!