Tanken inför helgen var att Chelsea var sårbara. De förlorade, eller rättare sagt åkte ut, mot PSG i Champions League i veckan och såg allmänt sett rätt trötta och håglösa ut. Under helgen, närmare bestämt idag, möter de Southampton som imponerat under säsongen och fortfarande är med hjälpligt i fajten om Champions League-platserna.
Chelseas försprång skulle kunna minskas. Men det byggde självklart på idén att Man City skulle vinna mot Burnley. Nu blev inte så fallet, utan Burnley tog istället tre för dem otroligt viktiga poäng. Chelseas fem poängs försprång och en match i handen blev därmed till två matcher i handen. Möjligheten finns alltså att arbeta fram ett med all säkerhet helt ointagligt försprång om elva poäng.
För Southampton vore så klart tre poäng en jackpot. Men i mina ögon är det föga sannolikt. De har haft en ovana den här säsongen att inte ta några poäng alls mot lag i toppen av tabellen, och det är nog ingen tillfällighet att så är fallet. Men det är poäng de hade behövt ta, eller poäng de hade behövt förhindra dessa lag från att ta, om ville lyckas med bedriften att ta sig till Champions League.
För Chelsea måste återstoden av säsongen nu handla om att samla ihop sig och avsluta jobbet i ligan. Chelseas spelare, och inte minst José Mourinho, drabbades av ett bakslag lika tungt som oväntat i helgen, men måste lägga det bakom sig. Lyckligtvis för Chelsea så har de ett poängmässigt försprång samtidigt som eventuella utmanare brottas med sin egen otillräcklighet.
Men just mötet mellan Chelsea och Southampton är på sitt sätt intressant, för det är två klubbar som något oväntat har en del gemensamt. International Centre for Sports Studies (CIES) presenterade i veckan en undersökning som visade att Southampton var den klubb i världen med den mest lönsamma ungdomsakademin.
![Academy Profit]()
Nu ska inte slutsatserna av den där sammanställningen överdrivas. Att säga att en ungdomsakademi är mest lönsam är inte detsamma som att säga att den är bäst. För det första bygger höga intäkter i den där tabellen på att man säljer sina främsta produkter, vilket exempelvis inte Barcelona gjort. För det andra så hjälper det också att verka på en marknad där det finns köpare som kan och inte har något emot att betala dyrt, kanske för dyrt, för spelare.
Men sammanställningen säger ändå något intressant om Southamptons strategi och hur en välskött och effektiv ungdomsakademi verkligen kan vara ett konkurrensmedel. För även om Southampton till sist säljer sina främsta produkter så säljer de dem dyrt och intäkterna finansierar verksamheten och lagets utveckling. Strategin går ut på att utveckla spelare och sedan sälja dem vidare.
När vi pratar om Chelsea så är bilden ofta den rakt motsatta. Den gas- och oljefinansierade klubben som köper in färdiga spelare för dyra pengar, går med stora underskott som ägaren täcker upp med eget kapital, och som får Arsene Wenger att morra och väsa om så kallad finansiell dopning. Men med tiden har den bilden av Chelsea blivit föråldrad.
Ekonomiskt är inte Chelsea längre något förlustprojekt. I sitt senaste bokslut så redovisade Chelsea faktiskt vinst, vilket inte minst är en god sak givet UEFA:s införande av financial fair play-regler. Chelseas strategi påminner till stor del om Southamptons. Inte nödvändigtvis för att de utvecklar så värst många spelare i sin akademi men väl att de använder spelarförsäljningar som ett finansiellt verktyg.
Chelsea har varit väldigt duktiga på att få mycket bra betalt för de yngre spelare de sålt. Dessa spelare har förvisso inte kommit fram genom Chelseas akademi men har ändå köpts i ung ålder för en förhållandevis låg penning och därefter sålts vidare för en betydligt högre peng. Strategin går alltså ut på att köpa spelare och sedan sälja dem vidare.
Vanligtvis när vi diskuterar värvningar så värderar vi dem utifrån om spelaren lyckas eller inte lyckas slå sig in i laget och göra det bättre. Chelseas metod gör att vi bör tillföra en dimension. Om exempelvis Kevin De Bruyne lyckas slå sig in i Chelsea så är det självklart strålande, men om inte så kan värvningen ändå i slutänden visa sig finansiellt lönsam.
Det bygger dock fortfarande på en grundläggande förutsättning, nämligen att Chelsea faktiskt utvecklar de spelare som värvas till klubben. Annars finns rimligtvis inga köpare till dessa spelare som är villiga att betala ett högre pris för en spelare som är blott äldre men inte bättre. Det påslag som Chelsea får ut reflekterar det marknadsmässiga värdet av hur mycket spelaren utvecklats under sin tid i klubben.
Både Southampton och Chelsea har alltså lärt sig att på ett framgångsrikt och effektivt sätt slå mynt av sin förmåga att utveckla unga fotbollsspelare. Det är definitivt den gängse bilden av Southampton men stämmer definitivt inte in på den allmänna bilden av Chelsea. Men Chelsea har förändrats, och kanske måste vår syn på klubben förändras på motsvarande vis.
:::
Be Champions!!