Tredjepartsägande blev ett känt fenomen i England i samband med att West Ham sommaren 2006 chockade fotbollsvärlden genom att presentera sina två nya spelare, Javier Mascherano och Carlos Tevez. Båda var vid tillfället argentinska landslagsmän och ingen hade nog föreställt sig att en trots allt i sammanhanget liten klubb som West Ham skulle kunna locka till sig dem.
Kort därefter var det dock aktuellt för dessa båda att byta klubb igen. Liverpool var adressen för Mascherano och för Carlos Tevez skulle det något senare bli en flytt till Man Utd. Men i samband med flytten uppdagades det konstigheter i dokumentationen för dessa spelare. Eftermälet till detta blev bittert i och med att West Ham klarade sig kvar i Premier League genom att vinna i säsongens sista omgång.
Den allmänna opinionen mot så kallat tredjepartsägande, eller TPO för Third Party Ownership, blev naturligtvis omedelbart negativ i England och den bitterhet som West Hams krångel skapade ledde tämligen omgående fram till ett förbud mot dylikt ägande. Ett förbud som nu från och med den 1 maj görs globalt i och med att FIFA har beslutat att så ska det vara.
Tredjepartsägande är kort och gott när en tredje part, det vill säga någon annan än klubben eller spelaren, äger hela eller delar av spelarens så kallade ekonomiska rättigheter, det vill säga framtida transfersummor. En tredje part kan vara en person eller ett företag. Kia Joorabchian genom sitt företag MSI, Media Sports Investment, var den tredje parten kopplad till Mascherano och Tevez.
Vad är då syftet med tredjepartsägande? Att tjäna pengar naturligtvis. Spelare är rent ekonomiskt att betrakta som vilken som helst värdetillgång, likt en aktie eller en fastighet. Genom att köpa en andel av tillgången så hoppas man göra vinst genom att tillgången ökar i värde. Detta värde realiseras när spelaren därefter säljs vidare, förhoppningsvis då för ett högre belopp än vad han betingade förut.
Motviljan och förbudet mot tredjepartsägande följer tämligen förutsägbara ideologiska linjer. Det motiveras huvudsakligen med att man inte vill se dylika vinstintressen inom fotbollen. Det offentligt mest använda argumentet är att ett dylikt ägande bidrar till att föra ut pengar från fotbollen, bort från spelare och klubbar och till privata intressen som inte har någon koppling till fotbollen.
Men dylika vinstintressen brukar ju inte normalt sett vara något som FIFA ser som ett problem, så något misstänker man ju en baktanke. En sådan skulle kunna vara att beslutet i själva verket är framlobbat av de stora länderna och klubbarna i Europa, eftersom det är ett beslut som till stor del ligger i deras intressen.
Tredjepartsägande är nämligen en mycket vanlig ägarform av spelare i framför allt Sydamerika. Det är ett sätt för de sydamerikanska klubbarna att få tillgång till riskvilligt kapital med vilket de har större möjlighet att längre behålla spelare de annars garanterat blivit av med omedelbart. För de europeiska storklubbar som dammsuger jordklotet efter de bästa unga spelarna är detta så klart allt annat än praktiskt.
Fördelar med tredjepartsägande ges inte mycket utrymme i den offentliga debatten, men här kan man urskilja en betydande sådan fördel. Det ger mindre klubbar möjlighet att i större utsträckning konkurrera med de stora klubbarna. Det har definitivt hjälpt den brasilianska fotbollen, och klubbarna i Portugal har kunnat fortsätta hävda sig till stor del tack vare ett utvecklat bruk av tredjepartsägande.
Många hyllar idag Atlético Madrid som en ny storklubb som på ett fräscht sätt utmanar den spanska och europeiska fotbollseliten. Atlético är dock en klubb som för inte länge sedan befann sig i ekonomisk ruin och deras utveckling, och kanske räddning, kan till stor del spåras till ett framgångsrikt utnyttjande av tredjepartsägande, bland annat avseende Radamel Falcao.
Argumentet för tredjepartsägande är således att det ger betydligt fler klubbar tillgång till kapital och därmed en förmåga att konkurrera. Det gör fotbollen mer mångsidig, mer spännande och mindre förutsägbar på ett sätt som i alla fall i mina ögon är mindre moraliskt tveksamt än de klubbar som drar den lyckliga lotten att få en oljepappa som ägare.
Men naturligtvis finns också nackdelar med tredjepartsägande. Att det för ut pengar ur fotbollen är dock inte mest störande enligt mig, i så fall borde man rikta liknande invändningar och förbud mot agenter. Andra menar att det är ett system som sätter klubbar i ekonomiska bekymmer, men klubbar hamnar i sådana bekymmer när de tar på sig kostnader som de inte har intäkter för, och det oavsett ägandeformer.
Däremot gör tredjepartsägande på ett helt annat sätt klubbarna beroende av dessa tredje parter. I och med att de äger hela eller delar av spelarna så kontrollerar de klubbarnas viktigaste tillgångar. I flera fall, inte minst i Brasilien, har det gått så långt att klubbarna själva äger mindre än hälften av sina totala spelarrättigheter. Genom ägande och kontroll så följer också inflytande.
Den affärsmässiga logiken för en tredjepart är självklart att tjäna pengar genom att sälja spelaren vidare till en annan klubb. Den tredje parten har således ett incitament att sälja spelaren vidare som är oberoende av och kanske helt i motsättning till klubbens intresse att behålla spelaren. Om den tredje parten äger en majoritet av spelaren så blir klubben överkörd, om inte så uppstår allra minst allvarliga och störande konflikter.
Innan Javier Mascherano och Carlos Tevez drabbade engelsk fotboll var så kallat tredjepartsägande tillåtet, under förutsättning att den tredje parten inte utövade någon kontroll eller inflytande på klubbens laguttagning eller transferpolicy. Det hela fallerade så klart när man insåg att en sådan kontroll och ett sådant inflytande är tredjepartens hela affärsidé.
Det är inte helt enkelt med tredjepartsägande. Som vanligt dock när sådana här saker diskuteras så tenderar det att framställas som antingen helt och hållet av ondo (eller godo). Vad jag försöker visa i den här bloggen är att absolut är ett fenomen med problem och nackdelar men också ett fenomen som inte saknar sina styrkor och goda fördelar.
Att avskaffa tredjepartsägande ses kanske som självklart i stora delar av den europeiska fotbollen, men kommer orsaka problem och svårigheter inom inte minst den sydamerikanska fotbollen. Ett avskaffande gör det också, precis som de finansiella regleringarna, svårare för nya klubbar att etablera sig i den högsta europeiska fotbollstoppen.
Vilka vinner? Den grundläggande frågeställningen var utgångspunkten redan i den klassiska romerska maktanalysen. Den kan med viss fördel tillämpas på FIFA:s beslut att förbjuda tredjepartsägande. Vilka vinner på förbudet? En fråga som förmodligen inte bekymrat FIFA riktigt lika mycket är vilka som i så fall förlorar på beslutet.