”Han kom som ett yrväder…” Nåja, kanske inte med något höganäskrus i en svångrem om halsen, men Harry Kane har utan tvekan tagit såväl Premier League som engelsk fotboll i stort med storm den här säsongen. Och igår skrevs nästa kapitel i denna just nu rullande fotbollssaga.
Att Harry Kane var en lovande anfallare i Tottenhams ungdomslag kände nog de flesta till. Men sådana går det ju tretton på dussinet av, och de allra flesta ger sig aldrig riktigt till känna på den högsta nivån, och många av dem som ändå gör lite väsen av sig försvinner lika snabbt som de kom.
Men någon dagslända har Harry Kane inte varit under säsongen. 29 mål på 43 matcher, varav 19 mål i ligan. Kane är den främsta anledningen till att Tottenham fortfarande har en viss möjlighet att ta sig till Champions League, och har växt fram som den ledande anfallstalismanen i ett lag som desperat behöver en anfallare.
Unga och framgångsrika engelska spelare hypas snabbt, hårt och stundtals brutalt av det engelska fotbollsmaskineriet. Så värst förvånande är det således inte att Roy Hodgson inte kunde stå emot trycket att till veckans landskamper låta Harry Kane debutera.
Och efter att ha tagit mindre än två minuter på sig att göra sitt allra första landslagsmål så kan man ju knappast klaga på den debuten.
Engelsk landslagsfotboll har därmed fått en ny golden boy. Faran för Harry Kane är emellertid samma fara som drabbat mer eller mindre alla före honom, att en svältfödd nations hopp och drömmar, krav och förväntningar nu placeras som en blytungd på hans axlar.
För det är ju inte första gången som en otroligt lovande engelsk anfallare gör sensationell debut i landslaget. Den senaste i raden är så klart Wayne Rooney som för drygt tio år sedan gick igenom mer eller samma process som Kane nu tar sig igenom.
Ändå är Harry Kanes förutsättningar att faktiskt lyckas förmodligen bättre nu än vad Rooneys var då. Vid Wayne Rooneys sida i det engelska anfallet fanns egentligen bara en sliten och skadedrabbad Michael Owen. Harry Kane kan luta sig mot inte minst Wayne Rooney, men även lovande unga spelare som Danny Welbeck, Daniel Sturridge och Raheem Sterling.
Det finns alltså fler som kan bära bördan den här gången. Det finns också en positiv aspekt av att Harry Kane nu drar åt sig mycket av strålkastarljuset, nämligen att Wayne Rooney för kanske första gången på 12 år kan spela utan att allting ska hänga på honom rent anfallsmässigt. Något som göra honom friare än förut i den engelska landslagströjan, vilket knappast är till någon nackdel för England.
Rooney är på väg mot 30 år. Teoretiskt har han ett VM kvar i kroppen, utöver det kommande europamästerskapet. Med Rooney, Kane, Welbeck, Sturridge och Sterling har England helt plötsligt ett väldigt starkt anfall för första gången på väldigt många år.
I detta ligger en viss risk eftersom ett starkt anfall tenderar generera de höga förväntningar som så många gånger förr blivit Englands fall. Men England brottas fortfarande med allvarliga problem i såväl mittfält som anfall, två lagdelar som troligtvis är betydligt viktigare för att lyckas i ett mästerskap. Ett faktum som dock tenderar att glömmas bort i upphetsningen runt ett starkt och namnkunnigt anfall.
En annan risk är så klart att Harry Kanes meteoriska stjärna dalar något. Även om Kane har hållit en beundransvärt hög nivå under hela den här säsongen så har han fortfarande kvar att bevisa att han kan prestera på samma nivå säsong efter säsong. Han har också kvar att bevisa att han prestera mot internationellt motstånd, i europeiskt cupspel eller landslagsspel på högsta nivå.
Harry Kane är mer än bara hype. Så mycket tycker jag han har visat den här säsongen. Men också väldigt bra spelare kan ätas upp av den hype som skapas runt honom som person och som spelare. Något engelsk fotboll har sett flera exempel på. Harry Kanes utmaning, Tottenhams utmaning och Englands utmaning är att inte låta detta hända.
Engelsk fotbollsmedia har ju under de senaste sex-åtta åren absolut inte motsvarat den svenska nidbilden av engelsmännen som alltid tror de är bäst i världen. Tvärtom så kan jag ibland tycka att negativismen nu har fått alltför stort fäste, ungefär som att nu är det hippt att vara negativ. Hur som helst så verkar de ha lärt sig någon form av läxa.
Exakt vilket intryck denna läxa har gjort får vi väl nu se. För risken är så klart att den återhållsamhet som präglat den engelska fotbollsjournalistiken nu med Harry Kane brister ut i ohejdat galen framtidseufori, där överdriften blir till norm och önsketänkandet upphöjs till religion. England älskar sina hjältar, och nu är Harry Kane den nye hjälten.
Hur länge återstår att se.