Queens Park Rangers har det tungt. Ett lag som befinner sig långt ned i tabellen och riskerar nedflyttning har inte riktigt råd att dra på sig en lång förlustsvit när det bara återstår en handfull matcher av säsongen. Men fem raka förluster betyder att QPR ligger fyra poäng under strecket och Chris Ramsey, lagets nye manager, lyckades inte hålla den positiva starten vid liv.
Den allra mest övergripande analysen av vad som fäller QPR den här säsongen är försvarsspelet. Laget gör inte färre mål än någon av sina närmaste konkurrenter, tvärtom så gör man faktiskt fler. Men QPR är det lag som släpper in väsentligt flest mål av alla lag i ligan, där bara Burnley och Leicester, de två andra nykomlingarna, ligger i närheten.
Det är ju en oroväckande och, måste jag förmoda, minst sagt bitter analys för QPR som har spenderat stora pengar och inte minst stora löner på att förstärka just försvaret. Bland andra Rio Ferdinand och Steven Caulker värvades till klubben. Ferdinand skulle stå för rutinen men har mest stått för åldern, och Caulker har inte riktigt lyckats hålla ihop sitt försvar.
En annan mycket tydlig tendens är att QPR spelar väldigt lite oavgjort. Av lagen under nedflyttningsstrecket har man förvisso vunnit flest matcher, men man har också förlorat flest och har (således) spelat minst antal oavgjorda. En förklaring är att QPR har förlorat många matcher i slutminuterna. Om QPR istället spelat lika många oavgjorda som övriga lag så hade de nu legat över nedflyttningsstrecket.
Allting talar egentligen för att QPR åker ur Premier League. De har vare sig haft kvaliteten eller den tur som nykomlingar måste ha för att hålla sig kvar. Det är sportsligt olyckligt för QPR men frågan är om det inte samtidigt är ekonomiskt desto värre.
QPR och Tony Fernandes, klubbens ägare, måste ha dragit en djup suck av lättnad för rätt precis ett år sedan när QPR helt mot matchbilden och mer eller mindre med matchens sista spark avgjorde mot Derby i playoff-finalen och tog sig tillbaka till Premier League. Inte bara för den sportsliga framgången utan för att han på så vis, åtminstone tillfälligtvis, vann ett finansiellt chicken race.
Derby och QPR var på sitt sätt varandras motsatser. Derbys totala lönekostnad uppgick för ett år sedan till £13m, samtidigt som QPR:s totala lönekostnad om £77,3m var den högsta någonsin i The Championships historia. QPR som samtidigt redovisade en förlust för verksamhetsåret om £65,3m befann sig därmed på helt fel sida om The Football Leagues financial fair play-regler.
QPR:s strategi kan således bäst beskrivas som att låtsas som om det regnar. De valde att strunta i Football Leagues regler och hoppas på det bästa. Det såg ut att kunna bli ett lyckokast men är en taktik som nu kommer tillbaka och biter dem i rumpan.
Skälet är så klart att QPR nu således återigen knackar på dörren till The Championship, det vill säga The Football League, och vill (nåja) in. Men Football League har naturligtvis både sina regler och sitt minne i behåll. Utöver att QPR således har kvar sina extremt höga lönekostnader, samtidigt som klubbens intäkter kan förväntas sjunka utan Premier League-intäkter, så ligger alltså en härlig böteslapp om £50m och väntar på QPR för att de över huvud taget ska få spela vidare i The Championship.
För att sätta det beloppet i sammanhang så är det alltså mer än QPR:s hela omsättning i det senaste årsbokslutet. Eller, om man vill uttrycka det i mer konkreta termer, typ en enbent Gareth Bale.
Men om man stundtals kan tycka att QPR saknar kreativitet och fantasi på fotbollsplanen så kan man inte anklaga dem för det i styrelserummet. Där kom nämligen Tony Fernandes och hans finansvalpar på det lysande tricket att helt och hållet avskriva ett lån som de tidigare gett klubben om £60m, och föra in detta som en intäkt i detta bokslut.
Stolta som bävrar meddelade så QPR via sociala media att klubben minsann hade förbättrat sitt resultat avsevärt. Förra årets förlust om £65,3m var nu minsann reducerad till blott £9,7m, det vill säga en förbättring om rätt precis £55m. I själva verket så gör klubben alltså istället en reell förlust om £69,7m, det vill säga klubben försämrar snarare sitt resultat.
Nu förstår förvisso varenda person med ett minimum av ekonomisk bildning att en avskriven skuld på intet sätt är någon intäkt. QPR:s tilltag står också i strid med The Football Leagues regler som säger att dylika ägarbidrag är att betrakta som en ”related party transaction” som inte får räknas in i klubbens resultaträkning för financial fair play.
The Football League var precis så roade över QPR:s hyss som bara revisorer och byråkrater kan vara. QPR och Tony Fernandes står således där med lång näsa som på samma gång har avskrivit ett lån om £60m men fortfarande har kvar att betala böter om £50m. Det blidde, för att använda ett bevingat uttryck, inte riktigt som de tänkt sig.
Att hoppas på en liknande lyckoträff som förra säsongen när QPR på något märkligt sätt krånglade sig tillbaka till Premier League via playoff vore med all säkerhet att hoppas på för mycket. Klubben kan samtidigt inte behålla den höga lönekostnad som klubben nu dras med, utan måste börja banta. Och att ligga på diet är svårt samtidigt som andra klubbar göder upp sig för att ta sig till Premier League.
Det riskerar kort och gott bli i biblisk mening sju dåliga år för QPR, inte minst om, som kanske ändå är troligt, Tony Fernandes och de övriga i klubbledningen tappar intresset och vill sälja klubben. Något återtåg till Premier League är knappast att vänta, snarare riskerar QPR att få göra samma resa som flera andra klubbar gjort före dem, med slutstation antingen i League One eller League Two.
Det kostar att ligga på topp. Men det kan kosta dyrt värre att falla bort från toppen.