65 procent. Eller mer precist uttryckt 13 spelare av den för närvarande tjugo man starka engelska landslagstruppen kommer från någon av de sex engelska storklubbar som ibland går under namnet Sky Six. Och då såg det hela än mer ensidigt ut innan spelare som Daniel Sturridge, Danny Welbeck, Raheem Sterling med flera drog sig ur på grund av skador, verkliga eller inbillade.
Fem av de sju återstående spelarna kommer från antingen Southampton, Aston Villa eller Everton. De två andra är målvakter. Spridningen är med andra ord inte heller enorm ens om man ser bortom de sex stora klubbarnas spelare i landslaget.
Det betyder att dessa minoritet om sex klubbar bidrar med en stor majoritet av Englands landslagsspelare. Övriga 14 klubbar om vi begränsar oss till Premier League bidrar kanske i bästa fall med 25-30 procent av de engelska landslagsspelarna, trots att dessa klubbar har en högre andel engelska spelare än de sex stora klubbarna.
Jaha, men självklart menar då en del. De sex största klubbarna drar ju till sig de bästa spelarna och då finns där naturligtvis där även de allra bästa engelska spelarna. Och det stämmer förvisso, till viss del. Men lika sant är också att det vid varje given tidpunkt finns ett antal engelska spelare i de andra klubbarna som är både bättre och i bättre form än storklubbarnas spelare. Vilket mycket väl kan leda till att de spelar i en storklubb nästa säsong.
Engelska spelare i någon av storklubbarna är utan tvekan större namn, men av det följer inte nödvändigtvis att de är för tillfället bättre spelare, vilket är vad som bör vara utgångspunkten i en landslagsuttagning. Tvärtom kan dessa spelare ha det besvärligt på grund av begränsad speltid i sina klubbar och att de därmed vare sig mentalt eller fysiskt befinner sig i rätt matchtempo.
Den engelska landslagsledningen har egentligen under hela 2000-talet valt att mer eller mindre slentrianmässigt plocka spelare från de största klubbarna och därefter, i den mån platser blir över, plocka in spelare från övriga klubbar. Hur bra en spelare än har varit i Newcastle, Aston Villa, Southampton, West Ham eller Norwich så göre han sig icke besvär. Roy Hodgson har i det avseendet inte varit något större undantag.
Delvis finns säkert politiska skäl till detta. Det gäller att hålla sig väl med de stora klubbarna och de stora spelarna. Framför allt riskerar man få smisk av engelsk media om man inte tar ut de största spelarna och resultaten därefter råkar utebli. Då tar man hellre det säkra före det osäkra som engelsk förbundskapten, även om mer fokus på spelare från de mindre klubbarna skulle göra landslaget mindre beroende av de större klubbarnas nycker.
När Roy Hodgson presenterade sin landslagstrupp till matcherna mot Litauen och Italien så var det mycket lite som förvånade eller överraskade, och det kan ju förvisso ses som både något positivt och något negativt. Vad jag ser som negativt är just att det kändes som fegt, tryggt och en ovilja att röra sig utanför sin egen comfort zone. Vilket för mig leder fram till fyra hyfsat konkreta frågeställningar:
VARFÖR väljer inte Roy Hodgson att till den här landslagsuttagningen ta ut Ryan Shawcross från Stoke, som säsong efter säsong fortsätter både prestera mycket bra i Stokes mittförsvar och uppvisa ett moget ledarskap, istället för att ta ut såväl Phil Jones som Chris Smalling som stundtals snarare sett ut som Humle och Dumle i Man Utds mittförsvar under säsongen?
VARFÖR väljer inte Roy Hodgson att ta ut Jack Colback, som under säsongen fått och tagit en ledande central mittfältsroll i Newcastle, istället för att ta ut en halvt inbakad Ryan Mason från Tottenham som hittills har föga mer än förhoppningar på meritlistan, eller Michael Carrick som borde ha gjorts till engelsk nyckelspelare för tio år sedan men knappast 2015?
VARFÖR väljer inte Roy Hodgson att ta ut Wilfried Zaha från Crystal Palace, som är ett obestridligt stort löfte och som den här säsongen dessutom har blommat ut i ett uppåtgående Crystal Palace, istället för att satsa sina landslagsmarker på Ross Barkley som hyllats som löfte under flera säsonger men har märkligt svårt att hitta sitt fotfäste ens i Everton?
VARFÖR väljer inte Roy Hodgson att ta ut Charlie Austin som utöver att vara det kanske enda positiva med QPR den här säsongen faktiskt är den bäst presterande engelske anfallaren i Premier League under säsongen, när Hodgson lagom till matchen mot Italien inte ens har full landslagstrupp och andra anfallare som Raheem Sterling och Danny Welbeck väljer att inte delta?
Jag säger inte att de fyra spelare jag här tar upp nödvändigtvis är bättre i nuläget än de spelare jag väljer att kontrastera dem med. Men det är heller inte poängen som jag ser det, utan poängen är att frågorna är en produkt av ett begränsat och i mina ögon närsynt tänkesätt i Roy Hodgsons landslagsuttagning. Jag tycker han borde kunna och våga tänka friare och mer framåtriktat.
Jag får ibland frågan varför landslagsfotboll inte intresserar mig i någon större utsträckning. Just det här är en av anledningarna. Själva det engelska landslaget i sig känns trött, som om landslagsledningen inte riktigt orkar anstränga sig, de tar inga risker och tänker aldrig nytt, de tar det säkra före det osäkra. Det är makaroner och korv. Det funkar, men det är inte precis någon upplevelse.