Under gårdagen cirkulerade det en bild på de tyska U21-mästarna från EM 2009. Den tillhörande retoriska frågan var hur många ansikten på den bilden som kändes bekanta. Och det var naturligtvis en hel del för de som till äventyrs följde sommarens VM.
På samma sätt som det tyska landslagets framgångar grundlades redan på ungdomsnivån så kan detsamma sägas om det spanska landslaget, det franska landslaget, det holländska landslaget och så vidare. I dessa länder, till skillnad från i England, så tar man faktiskt ut sina allra bästa spelare till de olika ungdomsmästerskapen.
England saknar i själva verket inte unga talanger. De finns där att fylla ett riktigt skapligt ungdomslandslag. Vad som emellertid saknas är en vision, en organisation och en kultur på nationell nivå att ta tillvara dessa talanger. Detta är FA:s stora misslyckande, som istället lägger tid och energi på att lasta över ansvaret på klubbarna och nonsens som spelarkvoter.
Ska England faktiskt ta ut sitt allra bästa U21-landslag till sommarens U21-EM, det vill säga inkluderandes även spelare som är aktuella för seniorlandslaget eller är ordinarie i någon av de engelska storklubbarna? Det är en fråga som just nu cirkulerar runt sociala media, och blott att frågan måste ställas visar på hur landslaget prioriteras inom engelsk fotboll.
Ja självklart! Svarar jag på den frågan. Skälen är för mig enkla. Dels signalerar det att landslagsspel faktiskt är viktigt snarare än något frivilligt ont. Dels är det ett sätt att redan i engelska spelares unga år banka in viktig turneringsvana. Det är nämligen en skicklighet det också, att kunna hantera och gå långt i en stor internationell turnering.
Motargumentet är så klart att flera av de spelare som i så fall skulle bli aktuella blir för slitna och måste få chans att återhämta sig under sommaren inför en lång kommande klubbsäsong. Det är så klart ett sätt att se på det, ett annat sätt att se på det är att klubbarna helt enkelt får ge dessa spelare semester efter att mästerskapet är avslutat. Det är knappast ogörligt.
Om vi skulle ägna oss åt tankeleken att inga begränsningar eller politiska restriktioner fanns, och Gareth Southgate skulle kunna ta ut precis vilka spelare han ville till sommarens U21-EM för Englands räkning, hur skulle då en sådan startelva och spelartrupp se ut? Mitt förslag, i all ödmjukhet, vore som följer:
ENGLAND U21 (4-3-3):
GK – Jack Butland. Nöter bänk i Stoke för tillfället men har ändå gjort en hel säsong som förstemålvakt i The Championship med Birmingham. Rutin som således slår det mesta och anses allmänt fortfarande vara Englands mest lovande målvakt efter Joe Hart. Jonathan Bond, Jordan Pickford
RB – Carl Jenkinson. Har hittills inte riktigt lyckats slå sig in i Arsenal men har gått på ett framgångsrikt lån till West Ham där han är ordinarie högerback och utan tvekan det mest formstarka och färgstarka alternativet på den positionen. Callum Chambers
CB – Eric Dier. Har erfarenhet både från engelsk och kontinental fotboll sedan sin tid i Portugal. Dier har möjligen inte riktigt motsvarat de förväntningar som fanns på honom när han värvades men har ändå gjort ett hyfsat gediget jobb i Tottenhams backlinje. John Stones
CB – Phil Jones. Har stundtals beskrivits som en olycka som väntar på att hända men det är kanske något orättvist trots allt. Har såväl rutin som välbehövliga ledaregenskaper att organisera det engelska försvaret. En såväl stark som spelskicklig mittback. Michael Keane
LB – Luke Shaw. Shaws första säsong i Man Utd har kanske inte gått riktigt som han och många andra hoppades, men den har ändå varit godkänd och i kappsäcken hittar vi också en riktigt stark ligasäsong med Southampton. Given vänsterback i startelvan. Matt Targett
CM – Jonjo Shelvey. Kraftfull och spelskicklig spelfördelare från djupt liggande centralt mittfält. Gjuten i laget efter två bra säsonger i Swansea där han varit deras kanske främste mittfältsmotor. Dessutom lite så där lagom elak som en central mittfältare behöver vara. Nathaniel Chalobah
CM – Jack Wilshere. Skador har gjort att Wilshere har gått från att vara the next big thing till en marginalspelare i seniortruppen. Men om vi leker med tanken att Wilshere lyckas bli skadefri, och den betydligt mer långsökta tanken att Arsene Wenger låter honom åka, så finns kvaliteten att bli mästerskapets mittfältsgeneral. Will Hughes
AM – James Ward-Prowse. Jag är väldigt förtjust i Ward-Prowse, Southamptons offensiva mittfältare som i mångt och mycket påminner mig om Paul Scholes i dennes yngre dagar. Har stora kvaliteter och knyter ihop mittfält och anfall på ett förtjänstfullt sätt. Ross Barkley
RW – Alex Oxlade-Chamberlain. Given som högeralternativet i det engelska anfallet. Besitter värdefulla egenskaper som god teknik och spelförståelse, snabbhet och dribblingsförmåga, samt inte minst en förmåga att hitta snabbaste och bästa vägen till målet. Saido Berahino
LW – Raheem Sterling. Sterling gör sig knappast vän med Liverpoolfansen genom att hålla på och krångla med kontraktet, men att han kan krånga beror så klart på hans uppenbart stora talang. Slog igenom med dunder och brak för att därefter stå något stilla, men har nu tagit fart igen och den här gången kanske lite mer på riktigt. Wilfried Zaha
ST – Harry Kane. Nåja, inget snack om saken på anfallspositionen där Englands nye gunstling och storstjärna självklart måste ses som given. Det kan tyckas som om Kane egentligen inte besitter en enda enastående styrka, men han är samtidigt heller inte dålig på just någonting, vilket så klart i sig är en styrka. Danny Ings