Underbara dagar framför oss - Fem framstående talanger i The Football League

De flesta har rätt bra koll på de bästa unga spelarna i sina egna respektive klubbar i Premier League. Exempelvis vet vi ju precis vilka unga spelare i Chelseas framgångsrika ungdomslag som kommer få möjligheten att inte sitta på bänken under de närmaste åren. Aston Villa, Southampton och Tottenham är några klubbar som har lovande unga spelare på gång.

Svårare kan det vara att veta vad som bubblar upp underifrån. The Football League är självklart en guldgruva av talangfulla unga spelare som faktiskt kan visa sig vara mer säkra kort i framtiden givet att de i de flesta fall har härdats i riktig fotboll snarare än i ungdomsfotbollen. Frågan jag ställer mig är vilka spelare som kan vara mest troligt att vi ser i Premier League inom en något så när snar framtid.

Jag ska inte påstå att det är spelare jag har följt mycket nära eller ens särskilt regelbundet. Något vanskligt kan det alltså vara att göra en lista på det här viset, men den behöver ju inte tas på större allvar än den förtjänar. Det här är i alla fall fem spelare som jag hört och läst mycket bra om och i alla fall sett lite grann av under säsongen:

(5) Kortney Hause, 19 – CB, Wolves

Wolves hade egentligen lånat ut Hause till Gillingham tidigare under säsongen, men Hause blev hemkallad i november och har sedan dess varit mer eller mindre given som utility man i Wolves backlinje. Hause kombinerar trygghet med boll med ett tufft och fysiskt spel som har satt honom i respekt även hos äldre motståndare. Everton sägs vara intresserade.

(4) Jack Whatmough, 18 – CB, Portsmouth

Whatmoughs lagkamrater har varit flitiga med beröm av Whatmough ända sedan han debuterade i a-laget för ungefär ett år sedan. Whatmough visar prov på ett stort lugn med bollen och gillar att spela sig ur svåra situationer, något som knappast hör till normen i League Two. Trots spel i League Two har Whatmough redan debuterat för England på U19-nivå.

(3) Teddy Bishop, 18 – CM, Ipswich

Bishop har de flesta av de egenskaper som brukar anses som viktiga för en effektiv offensiv mittfältare. Han är bekväm med bollen vid fötterna, har ett flyt i sitt passningsspel och är inte bara snabb utan har den viktiga förmågan att växla tempo. Bishop debuterade för Ipswich i början av säsongen och har fått mycket speltid i ett Ipswich som är målskillnad från playoff.

(2) Che Adams, 18 – ST, Sheffield United

Nigel Clough saknar knappast tillgång till talangfulla spelare i Sheffield United, särskilt inte sedan klubben beslutat sig för att hosta upp ett stort belopp i november för Adams. Adams debuterade tidigt i Ligacupens kvartsfinal mot Southampton. Adams är en både kraftfull och snabb anfallare som vi mycket väl kan se snart i klubbar som Bournemouth, Sunderland eller kanske just Southampton.

(1) Joe Gomez, 17 – CB, Charlton

Det är ingen tillfällighet att de flesta av de stora Premier League-klubbarna har sniffat runt hälarna på Gomez. En ung engelsman har naturligtvis den effekten i dessa dagar, men Gomez har också visat sig vara en mittback med säregen talang. En spelande mittback, med goda fysiska egenskaper, som 13-åring spelade han för Charltons U18-lag, och en rejäl portion vinnarskalle.

Bubblare:

Alex Mowatt, 20 – AM, Leeds
Sullay Kaikai, 19 – LW, Cambridge (Crystal Palace)
Diego De Girolamo, 19 – ST, York (Sheffield United)

Om nu Chelsea så enkelt kontrollerade matchbilden mot dessa båda topplag så borde det ju vara desto enklare när man ikväll möter ett svagare lag i form av Leicester. Ett lag som naturligtvis besitter en mindre mängd individuell kvalitet samtidigt som det naturligtvis borde finnas en anledning att de ligger i botten av tabellen och de andra i toppen av tabellen.

Riktigt så enkelt är det naturligtvis inte, och detta av olika anledningar. Den som tänker tillbaka på den senaste månaden erinrar sig att Chelsea faktiskt har haft betydligt större besvär att kontrollera matchbilden när de har mött lag som West Ham, Stoke och QPR än vad de har haft när de förhållandevis enkelt har utmanövrerat Tottenham, Man Utd och Arsenal.

Det där kan så klart bero på många olika saker. Chelsea är själva måhända inte riktigt lika motiverade eller fokuserade som när de möter på bästa möjliga motstånd. Likaväl kan man tänka sig att det är mer acceptabelt för Chelsea att spela oavgjort mot topplagen, men att det förväntas att man faktiskt vinner matcher mot övriga lag.

Det brukar sägas att det inte finns några lätta matcher, vilket på samma gång stämmer som det inte stämmer. Det stämmer i meningen att vissa matcher i alla fall på förhand kan sluta precis hur som helst. Det stämmer inte i meningen att vissa matcher tveklöst faktiskt blir väldigt lätta. Allt beroende på enskilda händelser som på ett eller annat sätt formar matchbilden.

Normalt sett brukar det dock vara lättare att möta lagen i botten av tabellen, helt enkelt för att det är, får man förmoda, sämre fotbollslag. Men just vid den här tiden på säsongen kan det faktiskt vara om inte svårare så i alla fall minst lika svårt att möta ett lag som Leicester, som slåss för sin överlevnad i Premier League, än ett av topplagen.

Min teori är att Chelsea kommer få det rejält besvärligt mot Leicester ikväll, mer besvärligt än de hade mot Man Utd och Arsenal. Inte för att Leicester nödvändigtvis har så mycket mer att spela för än dessa båda lag, som också hade goda skäl att vilja vinna, utan för att de helt säkert kommer spela med en högre grad av desperation.

Det är en match i vilken Leicester har väldigt lite att förlora. Visst står en plats i Premier League på spel, men ingen förväntar sig att de ska vinna eller ens ta poäng mot Chelsea. Tar de någon poäng så är det bonus. Många skulle peka på risken med naivitet i ett sådant läge, men Leicesters frigjorda desperation gör dem också mer oförutsägbara.

Leicesters chans består i att låta viljan och energin i det egna spelet bli deras främsta vapen. De kan inte spela helt dumt, men det är inte genom några taktiska snilledrag de kommer vinna en sådan här match. De måste göra det oväntade, och om inte de själva vet i förväg vad de kommer göra så kan inte motståndaren veta det heller.

Arsenal och Man Utd är naturligtvis bättre fotbollslag än Leicester, men min teori för varför Chelsea den här säsongen har lyckats manövrera dem så framgångsrikt är att de helt enkelt är för förutsägbara. Det är inte min avsikt att bli direkt stereotypt brittiskt antitaktisk, men ett engelskt storlag måste ha en energi och en målmedvetenhet utöver ren taktik.

Kanske glöms detta delvis bort hos de taktiskt alltmer ideologiserade engelska storklubbarna. Men det har inte glömts bort i de något mindre engelska klubbarna, de som brottas i gränssnittet mellan Premier League och The Championship. Dessa klubbar har tveklöst mycket att lära av klubbar som Arsenal och Man Utd.

Men kanske kan även Arsenal och Man Utd ha något att lära sig av klubbar som Leicester, Crystal Palace, Burnley och Bournemouth.

Mest kontroversiellt med den bloggen var att jag menade att Liverpool skulle sluta femma i ligan och således missa Champions League. Liverpoolfansen hade en del färgstarka uppfattningar om i vilket solbefriat hål jag kunde stoppa upp den dumma idén. Liverpool hade ju slutat tvåa i ligan säsongen innan och under sommaren gjort ett antal riktigt sluga värvningar.

Sådant där är lika lätt som fegt att sitta och skratta åt i efterhand. Vad man kan sluta sig till med nästan hela säsongen avverkad är att Liverpools värvningar inte alls lyft laget på det sätt som var tänkt. Flera av dem har tvärtom varit att betrakta som misslyckade, åtminstone under den här säsongen. Få hade protesterat mot beskrivningen av Liverpool som den här säsongens stora transferförlorare.

Normalt sett hade detta varit något man klandrat en manager för, i det här fallet Brendan Rodgers. Det är emellertid inte riktigt möjligt i Liverpool, där skulden istället faller på Liverpools så kallade Transfer Committee, som är klubbens formella beslutsinstans för spelarvärvningar enligt ägarna Fenway Sports Groups önskemål.

Tor-Kristian Karlsen skriver mer utförligt om just denna kommittée, som utöver Brendan Rodgers också innehåller Liverpools verkställande direktör Ian Ayre, chefen för spelarrekrytering Dave Fallows samt chefen för analysavdelningen Michael Edwards.

https://www.tv2.no/a/6844562

De argument för en kommitté som Karlsen lyfter fram är alla kloka. Spelarna är en klubbs överlägset viktigaste och dyraste tillgångar, och som viktiga investeringar är det betydligt mer rationellt att sådana beslut fattas av en klubbfast struktur snarare än av en enskild manager som kan drivas av en egen agenda samtidigt som han sällan blir särskilt långvarig i klubben.

Det är bara att tänka på vilket elände Harry Redknapp har ställt till med i ett koppel av klubbar för att inse vad en transferkommitté skulle kunna vara bra för. Liverpool beslutade sig för att införa sin transferkommitté sedan Brendan Rodgers enligt klubbledningen bränt för mycket pengar på spelare som Fabio Borini och Joe Allen.

Men om klubbledningen reagerade på det viset över två kanske allt annat än lysande värvningar så undrar man så klart hur de så här långt värderar den så kallade transferkommitténs prestation. Någon konsekvent organisatorisk reform är emellertid inte att vänta, klubbledningen har förmodligen rätt små incitament att vara alltför kritiska till sig själva och sina egna beslut.

Det var Winston Churchill som en gång uttryckte att ”a camel is a horse designed by a committee”. Den underliggande värderingen är så klart att det sällan är kloka beslut som fattas i kommittéform. Det finns styrkor i kommittén som organisatoriskt redskap, men även vissa tydliga svagheter som kan ställa till rejält med problem för en fotbollsklubb.

Expertis är en vanlig invändning mot alla former av kommittéer. Vanligtvis brukar kritik riktas mot alla kommittéer för att den inte består av personer med någon som helst praktisk erfarenhet av det de fattar beslut om. Den teoretiska kunskapen kan mycket väl finnas där, men det kan vara stora skillnader mellan att läsa om något och att faktiskt få det att fungera i praktiken. En annan form av expertis handlar om att känna till det egna lagets karaktär och personlighet, vilket rimligtvis managern och dennes coachstab gör bäst av alla.

Intressen är ett annat vanligt problemområde. En kommitté blir lätt till ett politiserat forum där de olika ledamöterna driver sina respektive idéer. I den bästa av världar leder detta fram till mer genomtänkta beslut. I själva verket blir det oftare en fråga om beslut genom kompromiss där man letar efter den minsta gemensamma nämnaren snarare än att sträva efter maximalt bästa beslut.

Effektivitet kan bli ett annat problem. När flera personer ska enas kring beslut så kan det ta tid. En klubbs framgångsrika agerande på transfermarknaden förutsätter ofta handlingskraft, att man förmår bestämma sig snabbt och komma till snabba beslut. Det är inte alltid detta uppnås när beslut och diskussion ska tragglas genom en kommitté.

Auktoritet är ett annat område som en kommitté riskerar försvåra. Det som normalt sett har gett managern en oinskränkt auktoritet hos spelarna är att dessa vet att det är managern själv som bestämmer huruvida de får spela eller inte spela, huruvida de får stanna klubben eller inte stanna i klubben. En sådan auktoritet blir betydligt mer urvattnad om spelarna vet att managern inte har haft full bestämmanderätt i deras ankomst till klubben.

Trots dessa problem är det helt säkert så som Tor-Kristian Karlsen säger att en transferkommitté, under vilket namn den nu än må gå, kommer att bli allt vanligare även inom engelsk fotboll, och att flera klubbar helt säkert kommer slå följe längs den linje som Liverpool har valt här. De pengar som nu cirkulerar inom fotbollen betyder att ägarna i långt större utsträckning än tidigare kommer vilja kontrollera och skydda sina investeringar.

Det behöver inte nödvändigtvis vara helt fel. Ett annat av Winston Churchills bevingade uttryck var att demokrati är det absolut sämsta styrskicket som finns, om man bortser från alla andra. En förnuftig, kunnig och enväldig manager vore fortfarande den bästa och mest önskvärda lösningen, men det finns för många managers som inte lever upp till den innehållsförteckningen för att det ska vara en risk värd att ta annat än i undantagsfall.

Ett skäl till transferkommitténs misslyckande i Liverpool under den här säsongen är som jag ser det att Liverpool värvade så många spelare. Det gjorde arbetet svårt och oöverskådligt för kommittén. En sådan kommitté tror jag kommer kunna fungera bättre när Liverpools spelartrupp har vuxit till sig och börjat sätta sig, och det snarare handlar om att värva en eller två eller möjligen tre spelare under en sommar.

Oavsett vilket står klart att Liverpools akilleshäl de senaste åren har varit just deras värvningspolitik. Vare sig Brendan Rodgers själv eller transferkommittén som kollektiv har hittills varit framgångsrika med sina spelarköp. Om Liverpool ska hämta sig från den här säsongens besvikelse och återigen utmana på allvar om Champions League-platser och ligatitlar så är detta något som måste åtgärdas.

Liverpool måste värva fler Luis Suarez och Fernando Torres, och färre Fabio Borini och Mario Balotelli. Liverpool måste värva fler Xabi Alonso och färre Joe Allen. Det är skiktet strax under världsklass som måste vara Liverpools målgrupp, som kan utvecklas till absolut högsta nivå i Liverpool och samtidigt vara helt i linje med Liverpools policy att värva klokt och utifrån ett värdebaserat tänkande.

Liverpool måste bli bättre på att köpa spelare. Det är lika sant nu som det var sant för fem år sedan, för tio år sedan, och för 20 år sedan. Redan för 25 år sedan när Liverpools storhetstid närmade sig sitt slut så var det dålig personalpolitik och märkligt svaga spelarköp som skyndade på och drev på denna utveckling. De kan åtgärda allt annat men åtgärdar Liverpool inte detta så förblir man en storklubb som presterar under sin potential.

På vilket sätt det görs är av mindre betydelse. Det finns alltid flera sätt att flå en katt.

Men det är inte utan anledning det brukar sägas att det inte finns någon boll som är svårare att vinna än just matchbollen. Bournemouth har sin första chans ikväll på hemmaplan mot Bolton. Lyckas de inte där väntar en oviss bortamatch i sista omgången mot Charlton, samtidigt som Middlesbrough och Norwich båda har hemmamatcher.

Bournemouth har spelat med ett stort mått av självförtroende under stora delar av den här säsongen. Deras resa genom The Football League är också en av de mest fascinerande och imponerande under det senaste årtiondet. Både klubben och spelarna står på tröskeln till att skapa historia, och möjligtvis har pressen av detta börjat väga tungt på spelarnas axlar.

Lite av detta märktes i den förra matchen mot Sheffield Wednesday hemma på Goldsands Stadium. Bournemouth kontrollerade bollinnehavet men oroande var att Sheffield Wednesday tilläts skapa fler öppna chanser. Bournemouth såg aldrig riktigt trygga ut, ens i sitt eget bollinnehav, och Sheffield Wednesdays kvittering till 2-2 på tilläggstid var ett slag rakt i hjärttrakten.

Vad säsongen lider så förändras dess grundläggande psykologi. Bournemouth har tagit sig upp till toppen av tabellen med en offensiv och målrik fotboll, de har gjort flest mål av alla lag i ligan. Ju närmare mållinjen man kommer desto mer har man att förlora och desto större blir frestelsen att försöka spela försiktigare och försvara det man har. Utmaningen består i att fortsätta spela det spel som tog laget till toppen.

Bournemouth saknar vana från avgörande matcher på den här nivån. Ändå måste laget lita till sina erfarna och viktiga spelare. Tommy Elphick, lagets kapten och försvarsklippa, det centrala mittfältsparet Andrew Surman och Harry Arter, och den kreative och produktive högeryttermittfältaren Matt Ritchie, som varit en av The Championships mest framstående spelare under säsongen.

En viktig gestalt i detta skede är också Eddie Howe, som för någon vecka sedan utsågs till årtiondets manager i The Football League. Detta naturligtvis för hans enastående insatser under sex säsonger med Bournemouth. Ett arbete som nu står nära sin absoluta kulmen.

Att Bolton står för motståndet ikväll framstår som något av en ödets ironi. Om någon klubb kan sägas befinna sig på en motsatt resa genom det engelska seriesystemet så är det just Bolton. För bara några år sedan ett etablerat lag i Premier League, nu ett lag på The Championships nedre halva och en klubb som dras med enorma skulder, arvet från deras tid i Premier League. Det är en tragisk och alltför välbekant historia.

Bolton har en välkänd och erkänd manager i Neil Lennon, som är van vid betydligt större matcher från sin tid i Celtic, och ett koppel av spelare med erfarenhet från Premier League såsom Adam Bogdan, Barry Bannan, David Wheater och inte minst Emile Heskey och Eidur Gudjohnsen. Bland de yngre anfallsförmågorna finns Adam Le Fondre och Zach Clough. Det är ett lag som trots sina brister saknar vare sig erfarenhet eller kunnande att göra livet jobbigt för Bournemouth.

Men Bournemouths främsta motståndare är ändå de själva. Klarar de av att spela samma fartfyllda och offensiva fotboll de gjort tidigare under säsongen så har de ena benet i Premier League. Klarar de även av att hålla sig lugna i sitt försvarsspel så kommer de sent ikväll stå med båda benen säkert ovanför strecket och för första gången i klubbens historia i Premier League.

Watford har redan tagit sig till Premier League, och det är en klubb med god potential att etablera sig i Premier League. Det är svårt att säga detsamma om Bournemouth, allra minst är det en klubb som måste jobba utifrån betydligt tuffare förutsättningar. Maxim Demin, klubbens ryske ägare, har förvisso gett klubben större ekonomiska muskler, men kan knappast betraktas som något annat än en liten fisk i Premier Leagues stora damm.

Goldsands Stadium, eller Dean Court, erbjuder heller inte mycket svängrum. En kapacitet om strax under 12,000 åskådare innebär att Bournemouth skulle ha den överlägset minsta arenan i Premier League. Planer finns på att bygga ut arenan men det är ett projekt som tar sin tid. Enkla omständigheter som gör Bournemouth till en underdog i Premier League i större utsträckning än till och med Burnley eller Blackpool.

Eddie Howe skulle således ha sitt livs tuffaste utmaning framför sig om Bournemouth knyter ihop säcken ikväll eller nästa helg. Bournemouths framgångar i Premier League skulle i mångt och mycket hänga på Howes metoder snarare än klubbens köpstyrka. Frågan är om årtiondets manager i The Football League, och engelsk fotbolls kanske mest lovande manager, kan hävda sig även i Premier League. Och vilka möjligheter Bournemouth skulle ha att hålla sig kvar i Premier League.

Först måste dock Bournemouth ta sig dit. Det kräver en vinst på de två sista matcherna. Oavgjorda resultat är meningslösa såvida inte Middlesbrough tappar poäng i sin sista match. Bournemouth måste helt enkelt vinna för att ta sig till Premier League. En passande avslutning på en högdramatisk säsong i The Championship.

Förutsättningarna är således enkla. Men det är också det enda som är enkelt. Matchbollen ska slås in också.

:::

Bubblare:

Kasper Schmeichel, Leicester
John Terry, Chelsea
Aleksandr Kolarov, Man City
Charlie Adam, Stoke
Robbie Brady, Hull
Kevin Mirallas, Everton
Nelson Oliveira, Swansea

:::

VECKANS VINNARE:

Hull. Hull hade sex raka ligamatcher utan vinst och var med en sådan dålig matchsvit spikrakt på väg nedåt under nedflyttningsstrecket. Vinsten borta mot Crystal Palace var därför otroligt viktig för dem, särskilt som flera av lagets direkta konkurrenter samtidigt förlorade eller tappade poäng. Ska Hull hålla sig kvar i Premier League så är det nu de måste börja ta poäng.

Leicester. Marginalerna är hårfina stundtals. Om Matty Taylor hade gjort mål på Burnleys straff så hade kanske allt sett annorlunda ut. En minut senare gör istället Jamie Vardy segermålet för Leicester fram till lagets fjärde raka vinst, något som tar dem ovanför nedflyttningsstrecket. Om Nigel Pearson efter lagens förra möte var sur för att Burnley tog en inte särskilt förtjänt poäng så är det den här gången Sean Dyches tur att bita i det sura äpplet.

Chelsea. Det är långt ifrån alltid det är vackert när Chelsea spelar fotboll, men laget har utan tvekan bevisat att de är ligans för tillfället klart bästa fotbollslag. Chelsea och José Mourinho demonstrerar också för övriga lag med titelambitioner vad de faktiskt saknar. Det är ett svaghetstecken av Man Utd att inte kunna göra mål trots överlägset bollinnehav. Det är ett svaghetstecken av Arsenal att inte kunna göra mål på Emirates.

:::

VECKANS CLIFF BARNES:

Man Utd. Om svansföringen i Man Utd var hög efter vinsterna mot Liverpool och Man City så har svansen åkt mellan benen igen snabbt som ögat. Förlusten mot Chelsea var uthärdlig men matchen mot Everton placeras i facket för pinsamma insatser. Ett individuellt och kollektivt outhärdligt svagt försvarsspel samt ett omständligt bollinnehav utan mål och mening. Matcherna mot Tottenham, Liverpool och Man City visade att Man Utd har en hög kapacitet. Matchen mot Everton, och matcherna på bortaplan över huvud taget under säsongen, visar att Man Utd har en lång väg kvar fram till att vara ett lag för titeln igen.

:::

Tankar och slutsatser:

Under några ödesdigra minuter sammanfattades kanske både Burnleys och QPR:s båda säsonger. Båda lagen missade då varsin straff.

Gör de mål där har de goda chanser att vinna sina matcher. Kanske var det straffmissarna som i slutänden visar sig vara avgörande för att de åker ur Premier League.

Newcastle tar sin sjunde raka förlust och spelar helt utan vilja eller ens intresse. Med sina 35 poäng ligger de ännu på betryggande avstånd från strecket, men det kan komma att förändras.

Vid samma tidpunkt förra säsongen hade Liverpool gjort 60 fler mål än vad de mäktat med denna säsong. Mycket riktigt blev det också 0-0 borta mot West Brom.

Det är inte konstigt att Brendan Rodgers redan har meddelat att en ny frisk och målfarlig anfallare står högst på sommarens önskelista.

Sunderland har 1-1 borta mot Stoke men behöver vinna matchen för att hålla sig kvar ovanför nedflyttningsstrecket.

I det läget spelar Dick Advocaat i min mening mer för att behålla den enda poängen än för att vinna två till. Fel inställning om Advocaat vill hålla Sunderland kvar i Premier League.

:::

För övrigt:

Så tror jag det var José Mourinhos våta dröm att den här matchen skulle sluta just 0-0. Eller möjligen 0-1.

Vore Alan Pardew den förste att i praktiken rädda kvar två lag i Premier League under en och samma säsong?

Visade TV-producenten en god portion humor när hen zoomade in George Graham samtidigt som Arsenalfansen skanderade ”boring, boring Chelsea”.

På vilket Mourinho svarade med sedvanlig charm att vad han tyckte var tråkigt var att gå tio år utan att vinna ligan.

Gnabb är kanske det bästa ordet att beskriva det hela för det känns verkligen småttigt och stundtals barnsligt till sin karaktär. Wenger och Alex Ferguson hade sina sammandrabbningar men de tog snarare karaktären av episka gräl, likaväl som drabbningar mellan Ferguson och andra managers ofta ledde till högst sevärda sammanbrott rakt framför TV-kamerornas allseende ögon. Med Wenger och Mourinho handlar det mest om pikar och repliker som är en managers motsvarighet till ”min pappa är större än din pappa!”

https://www.fourfourtwo.com/features/mourinho-vs-wenger-decade-digs

Redan vid förra mötet mellan Arsenal och Chelsea den här säsongen så blev det bråk. Den gången började de till och med putta på varandra i det tekniska området, en syn som snarast förde tanken till den lika omöjliga som löjliga kombinationen av konståkare som kastar handskarna.

Pikarna följer ett högst bekant mönster. Arsene Wenger slipper sin vana trogen ur sig någon kommentar om att det är ”lätt att försvara”, enligt känd modell att ha synpunkter på motståndarens feghet, vilket med självklarhet leder till en replik från José Mourinho att det minsann inte är så lätt att försvara som man kan tro med en övertydlig referens till Arsenals något onödiga Champions League-förlust mot Monaco.

Vem som började känns för närvarande som en lika omöjlig som meningslös frågeställning.

”Arsenal var nära att värva Eden Hazard” berättar Arsene Wenger och därmed sällar sig Hazard till den snart tusenhövdade skara av nya eller gamla storspelare som Wenger menar var väldigt nära att spela för klubben, om inte om hade varit. Liksom av en händelse får vi allt som oftast veta detta just när Arsenal ska spela mot dessa spelare. Chelsea å sin sida låter sig säkert nöja med att Hazard faktiskt spelar för dem, inte bara nästan spelar.

En annan som spelar för Chelsea är Cesc Fabregas, och José Mourinho kunde så klart inte låta bli att röra om i den grytan genom att återigen påpeka att Fabregas valde Chelsea för att han ville vinna titlar. Endast ett minimum av fantasi fordras naturligtvis för att inse vad som är underförstått i detta påstående.

När Chelsea om några veckor formellt blir ligamästare och får lyfta Premier League-bucklan så kommer Fabregas att sälla sig till den skara av nyckelspelare i den Arsenalgeneration som var tänkt att följa i de så kallade oslagbaras fotspår som samtliga har vunnit Premier League, men med en annan klubb än Arsenal. Samir Nasri och Gael Clichy i Man City, Robin van Persie i Man Utd och så då Cesc Fabregas i Chelsea.

Två saker verkar glasklara den här säsongen. Chelsea defilerar sig fram till ligasegern. Och Cesc Fabregas är en avgörande anledning till att Chelsea klarar av detta. Oavsett om det är sant eller ej att Arsene Wenger tackade nej till Fabregas och alltså inte ville ha honom tillbaka så framstår det i så fall som ett av de senaste årens mest bisarra felbeslut.

Min uppfattning är snarare att Wenger i själva verket inte gavs något annat val av Fabregas än att tacka nej. Det måste hur som helst svida för Arsene Wenger samtidigt som det ger José Mourinho vatten på dennes kvarn som redan förra säsongen talade om Wenger som en specialist på misslyckande.

Förra gången José Mourinho kom till England och till Chelsea så hann Arsene Wenger med att demontera både sig själv och Arsenal innan rivaliteten mellan de båda lagen hann uppnå någon egentlig kokpunkt. Detta delvis av ekonomiska skäl, delvis som en effekt av att Wenger sprang iväg längs en fotbollsideologisk tangent rätt ut i ingenmansland.

Den här gången artar det hela sig något annorlunda. Arsenal är återigen ett lag på uppgång med gryende självförtroende och med allt högre och alltmer uttalade ambitionsnivåer. Chelsea och José Mourinho har varit mer eller mindre ohotade den här säsongen, men Arsenal och Arsene Wenger kan under de närmaste säsongerna utvecklas till deras närmaste konkurrenter och direkta rivaler.

Det är långt ifrån säkert, såväl Man City som Man Utd kommer ha en hel del att invända mot en sådan utveckling. Arsenal kan heller inte tro att en sådan utveckling är en automatisk följd av den här säsongen utan måste fortsätta arbeta målmedvetet med att förstärka laget och minska dess brister. Men i vilket fall som helst kan smågnistorna som nu sprakar mellan Mourinho och Wenger blåsa upp till eldfängd storm.

En vinst på Emirates för Arsenal mot Chelsea idag, den första vinsten för Arsenal och Arsene Wenger mot ett Chelsea under Mourinhos ledarskap, kommer inte att ha någon inverkan på vilka som vinner ligan den här säsongen. Men det skulle skicka ett tydligt budskap inför nästa säsong att Arsenal kommer vara en av deras tuffaste utmanare.

En sådan seger måste bygga på två fundament. Dels att Arsenal klarar av att undvika defensiva misstag, den typ av misstag som Chelsea är mästare både på att tvinga fram och att brutalt utnyttja. Dels att Olivier Giroud visar att han kan kliva fram som produktiv anfallare även mot försvar på högsta möjliga engelska och europeiska nivå.

Det är en match som Arsene Wenger verkligen vill vinna samtidigt som det är en match som José Mourinho verkligen inte vill förlora. Dessa något olika utgångspunkter kommer med all säkerhet prägla matchbilden. Oavgjort framstår som det mest sannolika utfallet av den här matchen, men Arsenal borde hoppas på att kunna utnyttja stämningen på Emirates till sin fördel och låta detta forma matchen.

Arsene Wenger skulle hävda att Arsenal till sist knäckt Chelseas psykologiska kod. José Mourinho skulle naturligtvis hävda att matchen var av föga eller ingen betydelse. Och båda skulle förmodligen på sina olika vis ha rätt.

Pressen blev för mycket för både Middlesbrough och Norwich som båda tappade viktiga poäng i sina matcher. Middlesbrough svarade för en imponerande comeback borta mot Fulham fram till 3-3 men släppte in ett ödesdigert 3-4 i slutsekunderna. Norwich ledde in i slutminuterna mot Rotherham men fick se 1-1-målet göra tre poäng till en.

Saken var därmed klar. Watford spelar i Premier League 2015-16.

Det är egentligen en något oväntad utveckling. Watford har i och för sig befunnit sig i tabellens övre regioner under stora delar av säsongen men har aldrig riktigt nämnts som uppflyttningskandidater på samma sätt som bland andra Middlesbrough och Derby. Så sent som i slutet av januari låg Watford sexa, sju poäng bakom tabellettan, som man nu ligger fyra poäng före.

Mycket lite talade också för Watford i början av säsongen. Under dess tre första månader avverkade Watford tre olika managers. Beppe Sannino avgick i slutet av augusti efter att spelarna öppet visat missnöje med hans sätt att leda laget. Oscar Garcia tog över men avgick en månad senare av hälsoskäl och ersattes av Billy McKinlay som däremot tackade nej till erbjudandet om fast tjänst  sedan det framkommit att Watford först frågat andra kandidater.

Det var först med sin fjärde manager som Watford verkar ha hittat rätt. Slavisa Jokanovic blev en ny bekantskap och är nästa ansikte i kadern av unga utländska managers inom engelsk fotboll. Att under sin första säsong inte bara stabilisera Watford utan dessutom ta dem direkt till Premier League har garanterat honom supportrarnas kärlek.

Vad som kanske främst skiljer Jokanovic från andra managers likt exempelvis Aitor Karanka i Middlesbrough är att han i första hand framstår som en pragmatiker snarare än ideolog. Taktiken har utgått från spelarmaterialet och dess styrkor snarare än att spelarna har blivit inplacerade i på förhand bestämda taktiska roller.

Och Watfords styrkor är minst sagt tydliga. Laget har en offensiv och en mångfald och kvalitet i sin anfallarbesättning som få andra lag i The Championship kan matcha. Anfallartrion med Troy Deeney, Matej Vydra och Odion Ighalo har inte bara lyckats skapa ett bra samarbete på planen utan den formligen öser in mål.

Såväl Deeney som Ighalo har gjort över 20 mål vardera den här säsongen och Vydra ligger inte långt därefter med 16 mål hittills under säsongen. Framför allt på bortaplan har Watford visat sin målfarlighet, där de har gjort närmare två mål per match och med undantag för Bournemouth är ligans mest målfarliga lag.

Watford släpper in en del mål men gör betydligt fler. Det har tagit dem till Premier League. Det återstår att se om det kan hålla dem kvar i Premier League.

Watford har varit något av en udda fågel i The Championship som dock kanske mer hör hemma i den globaliserade liga som Premier League har blivit. Av 28 spelare i truppen så har endast elva av dem brittisk eller irländsk nationalitet, och sammanlagt är hela 15 nationaliteter representerade. Denna brokiga skara av spelare och kulturer har Slavisa Jokanovic ändå fått ihop till ett fungerande lag.

Förklaringen till denna mångfald finner vi i Watfords tämligen speciella ägarförhållande. Klubben ägs av Giampaolo Pozzos italienska familjeföretag och är en av tre klubbar under samma ägarparaply. Pozzo köpte Udinese för rätt precis 30 år sedan med ambitionen att göra den till en av italiensk fotbolls främsta.

Pozzos har valt en helt annan strategi än de flesta andra europeiska klubbar för att uppnå detta mål. Under ledning av Gino Pozzo, son till Giampaolo och formellt den som äger Watford, byggde Udinese upp ett omfattande och ytterst effektivt scoutnätverk. Alexis Sanchez, Gökhan Inler och Juan Cuadrado är bara några av spelarna som kommit fram på detta vis. Man har blivit väldigt duktiga på att hitta spelare utanför de mer traditionella fotbollsländerna.

Udinese hade dock inte utrymme för samtliga spelare som detta scoutnätverk lyckades hitta. Därför köptes först Granada i Spanien och därefter Watford i England för att kunna utveckla dessa spelare. Genom ett avancerat lånesystem har Udinese skickat iväg spelare till såväl Granada som Watford, vilket stundtals har kritiserats i England där Watford har ansetts strida mot ligans regler för spelarlån.

Udinese har emellertid alltid betraktats som moderklubben i denna invecklade klubbkoncern. Det är dit de bästa spelarna hela tiden har slussats. Några större skäl att ifrågasätta detta förhållande har inte funnits förrän nu, när Watford går upp i Premier League och därmed ekonomiskt blir familjen Pozzos mest värdefulla klubb tack vare de stora intäkter som Premier League medför. Låter Pozzo förnuft eller känsla styra?

Watford blir hur som helst en spännande nygammal bekantskap i Premier League som dessutom känns oförutsägbara. Det finns pengar bakom klubben men även ett av den europeiska fotbollens främsta scoutnätverk. Rätt använt bör detta innebära att Watford inte bara har potential att ta sig till Premier League utan även etablera sig där.

I Watford har Premier League precis fått en tillökning med en spännande klubb, med en spännande manager, med ett skönt gäng spännande spelare – och inte minst en klubb med en spännande framtid.

Under stora delar av säsongen hade många betraktat det här som en match som helt sannolikt inte hade haft något annat än rent akademisk betydelse, en match mellan två lag som befann sig på Premier Leagues death row. Lika oväntat som fascinerande har det emellertid blivit en match som ser ut att kunna betyda precis allt.

Burnley v Leicester hade kunnat vara en bild bredvid ordbokens egen definition av det något luddiga fotbollsbegreppet sexpoängare. Båda lagen ligger under nedflyttningsstrecket, Burnley två poäng bakom Leicester. En vinst för vilket som helst av lagen hade varit guld värd och skulle troligtvis innebära att man med fem omgångar kvar av ligan befinner sig ovanför strecket.

Leicester har under stora delar av säsongen sett ut som om de knappt har kunnat vinna en fotbollsmatch. Säsongen inleddes förvisso hyfsat bra men snart därefter gick det utför. Lagets svaga resultat kombinerades också med oroligheter vid sidan av planen där Nigel Pearsons beteende vid ett flertal tillfällen lockade till kritik och rykten om hans avsked.

När säsongen senare ska sammanfattas så kommer helt säkert Leicesters beslut att inte sparka Pearson framstå som det kanske mest överraskande. En manager för en nyss uppflyttad klubb där laget parkerar i botten av tabellen och lagets spel inte motsvarar förväntningarna brukar normalt sett vara en prima kandidat att få sparken åtminstone någon gång strax efter jul.

Det skulle så klart kunna hyllas som ett modigt beslut att stå fast vid en manager också när motvinden blåser snålt. Alternativt kan det ses som ett icke-beslut med ett ändå möjligtvis lyckligt utfall. Det är hur som helst omöjligt att nu veta hur det hade gått för Leicester om de beslutat sig för att byta manager i januari.

Men Leicester borde inte ha haft svårt att finna goda skäl att inte ge Nigel Pearson sparken. Det främsta är att Pearson trots både kollektiva och personliga motgångar inte har tappat spelarnas förtroende. En stor anledning är att han själv har förblivit lojal med dem i medgång och motgång. Det råder en väldigt positiv atmosfär mellan spelarna och med Pearson. På planen sliter fortfarande spelarna till sista blodsdroppen, vilket är svårt att uppnå i ett lag som tvingas slåss i botten av tabellen.

Det har gett oväntade resultat på slutet. Från ingenstans har Leicester vunnit tre raka matcher i Premier League vilket de bara mäktat med en gång tidigare i klubbens historia. De har alltså möjlighet att med en fjärde seger i rad mot Burnley ikväll slå klubbrekord.

Men i och med att Leicester har lämnat sistaplatsen i tabellen bakom sig så har även deras förutsättningar förändrats. Leicesters tre segrar har kommit i vetskapen att de var tvingade att vinna. I sin egen desperation har Leicester funnit motivation. I dagens match mot Burnley är det emellertid så att Leicester faktiskt inte behöver vinna, oavgjort skulle vara ett helt okej resultat för dem.

Nigel Pearsons viktigaste uppgift inför matchen mot Burnley måste alltså vara att garantera att hans spelare går in med samma energi och disciplin till den här matchen som till de tre tidigare matcherna. Leicester rider möjligtvis på en framgångsvåg för tillfället, men de är ännu allt annat än säkra i den äckligt intensiva nedflyttningsstriden.

Lyckas Pearson och Leicester med detta så kan vara så att inte ens en förlust mot Burnley behöver förstöra så mycket för dem. De skulle i så fall ändå ligga bara en poäng från nedflyttningsstrecket, och fortfarande känna att de har flyt i spelet. Desto mer demoraliserande vore det i så fall att både förlora matchen men samtidigt låta försiktigheten krypa in i laget igen.

Det var inte minst i förra omgången mot Swansea härligt att se hur Leicester och Nigel Pearson övergav försiktigheten och satsade framåt. Att i en så viktig match på hemmaplan gå över till en trebackslinje var ett modigt drag som också visar på ett viktigt förtroende för spelarna.

Ett dilemma som Pearson står inför gäller valet av anfallare. Andrej Kramaric verkar ha sin plats klar men förra helgen mot Swansea var tanken att David Nugent, händelsevis en gammal Burnleyspelare, skulle spela. Han skadades dock under uppvärmningen vilket ledde till att Leonardo Ulloa fick spela. Han gjorde naturligtvis omedelbart mål.

Nigel Pearson har fått kritik för sina laguttagningar tidigare under säsongen, vanligtvis för att han har svårt att hålla fast vid en given uppställning. Med sex matcher kvar av säsongen, var och en livsviktig, så kan det dock vara en god idé att helt enkelt bara hålla fast vid vad som för tillfället funkar.

Burnley v Leicester kommer inte nödvändigtvis vara den bästa matchen vi har möjlighet att se idag. Men det går närmast att garantera att det kommer vara den mest spännande och dramatiska. Dessutom med två managers i Nigel Pearson och Sean Dyche som båda krigar beundransvärt mot oddsen att hålla sina respektive klubbar kvar i Premier League.

En match mellan två lag som båda två definitivt måste spela som om de måste vinna matchen.

Lönekostnaden är den variabel som har visat sig vara bäst på att förklara ett lags framgång. Det är naturligtvis inte hela förklaringen och varje säsong kan man därför se lag som såväl överpresterar som underpresterar relativt hur mycket de betalar i lön. Att inte minst Southampton har överpresterat den här säsongen har framgått samt att QPR är den klubb som tydligt underpresterar den här säsongen.

Det hela görs tydligare i grafisk form där man dessutom kan rita in en logaritmisk trendlinje för att tydligare visualisera exakt hur väl lagen presterar. Ligger man precis på linjen så presterar man precis som lönekostnaden motiverar. Graden av överprestation eller underprestation mäts av det lodräta avståndet mellan linjen och lagets position.

Southampton sticker ut i grafen. Även Chelsea måste sägas göra det mycket bra givet de löneresurser klubben spenderar. De båda Manchesterklubbarna liksom Liverpool presterar rätt precis som deras lönekostnader antyder. Arsenal och Tottenham å andra sidan presterar något bättre.

La Liga, 2014-15
Serie A, 2014-15
Bundesliga, 2014-15

En vanlig teori i sådana här sammanhang är mean reversion, det vill säga att över tid så kommer alla prestationer att röra sig mot medel. Klubbar som nu presterar över medel kommer alltså sjunka tillbaka något samtidigt som man kan förvänta sig att klubbar som underpresterar kommer att åtgärda sina brister och prestera bättre.

Med en sådan teori i bakhuvudet kan man fundera på hur det kan tänkas påverka en framtida ligatabell och dess allmänna förutsättningar.

En annan uträkning av det möjligen något roligare slaget tittade på hur många miljoner pund som Premier League-lagen spenderade per insamlad poäng. Här var de båda Manchesterklubbarna i överlägsen ledning med £3,66m (Man Utd) samt £3,36m (Man City) per poäng, vilket gör att de får spendera runt 40% mer per poäng än Chelsea, Arsenal och Liverpool.

Men Premier League i all ära. Jag blev nyfiken på hur motsvarande siffror och prestationskurvor såg ut i Spanien, Italien och Tyskland. De stora ligorna med andra ord. Varför jag gav min inre nörd fullt svängrum att ägna en betydande del av torsdagskvällen åt att sätta samman löne- och poängstatistik för La Liga, Serie A och Bundesliga.

Ett visst varningens ord måste utfärdas. Alla löner är självklart omräknade i pund men jag är rätt säker på att lönestatistiken från olika länder baseras på olika innehåll. Det gör att man i tanken bör flytta de europeiska storklubbarna ett antal steg åt höger i grafen. Det förändrar inte nödvändigtvis så värst mycket i slutsatserna man kan dra, men värt att hålla i åtanke.

För det första, herresötejesus vilka avstånd det är i lönekostnader mellan Real Madrid och Barcelona och övriga lag i La Liga, och på motsvarande sätt mellan Bayern München och övriga lag i Bundesliga. Föga förvånande men ändå på något vis uppseendeväckande. Bilden är helt klart en annan i såväl Premier League som Serie A.

Men det var egentligen inte vad som intresserade mig. Jag var intresserad av att se hur olika klubbar, och för all del länder, faktiskt presterade sett till vad de spenderar på någon form av europeisk nivå. En bakgrund är självklart känslan att det spenderas mycket i Premier League men även att det spenderas rätt dumt, samtidigt som klubbar i andra ligor åstadkommer mer med betydligt mindre medel.

Det första stora observationen jag tycker är möjlig att göra utifrån grafen är att de just nu stora europeiska jättarna samtliga överpresterar rejält. Chelsea, Real Madrid, Barcelona, Bayern München, Juventus – alla ligger långt över linjen. En slutsats är kanske att för att vara en europeisk toppklubb så måste man både ha mycket pengar men även klokheten och kompetensen att spendera dessa pengar på rätt sätt.

Hur var det då med det som intresserade mig? Jo, jag tycker att man tydligt märker hur ett rätt stort koppel av La Liga-klubbar presterar mycket bra sett till de löner de har möjlighet att betala. Atlético, Valencia, Sevilla och Villareal är alla föredömen på så vis. Vi kan säga detsamma om en hel del lag i Bundesliga såsom Wolfsburg, Bayer Leverkusen och Mönchengladbach. Även Serie A har några starka kort just nu i Lazio, Roma och Sampdoria.

Och till stor del som man anade så ger de engelska klubbarna en betydligt mer dyster bild. Storklubbarna presterar bättre eller som väntat. Southampton presterar som sagt bra även med europeiska mått. Men alla andra engelska klubbar ligger i ett tjockt kluster en bra bit under den europeiska trendlinjen, det vill säga de presterar samtliga sämre än den europeiska normen. Detta samtidigt som alla dessa mindre engelska klubbar spenderar mer på löner än vad någon annan europeisk klubb under de absolut största gör.

Jaha, engelska klubbar suger skulle då kunna vara den frestande slutsatsen. En annan tankegång är helt enkelt att de nu förvisso med nya TV-avtal har fått tillgång till väldigt mycket pengar men att kompetensutvecklingen helt enkelt ännu inte har hunnit ifatt. Med tiden så kommer kompetensen komma ikapp kapitalet och då kommer de engelska klubbarna prestera väldigt bra även med europeiska mått.

Många av de kontinentala europeiska klubbarna har således byggt upp ett strukturkapital i sina klubbar som med god marginal kompenserar för det underläge i finansiellt kapital som dessa klubbar har mot framför allt sina engelska motsvarigheter. De engelska klubbarnas framtida utmaning består i att växla och förädla sitt stora finansiella kapital till ett för kvalitet och konkurrenskraft mer beständigt strukturkapital.

Pappa Oyston gjorde unga kvinnliga modeller obekväma, som vanligt.

Är det bättre att börja eller avsluta en omgång?

Bör man välja att få börja skjuta i en straffläggning? Eller är det bättre att veta hur det gick för din motståndare och behöva ta det i beaktning?

Nej, The Championship har inte infört straffläggningar i ligaspelet(Vilket enligt statistiken skulle gynna Fulham bäst) men denna helgen finns det möjlighet för Watford eller Bournemouth att säkra uppflyttning. Ifall Watford vinner medan två av deras toppkonkurrenter förlorar ligger de minst fyra poäng före dem med bara en omgång kvar. Ifall Bournemouth vinner och varken Middlesbrough eller Norwich vinner ligger Bournemouth åtminstone fyra poäng före Norwich och tre poäng före Middlesbrough med en rejäl målskillnad till deras fördel(15+ mål).

Särskilt intressant är det då att det spelschema som vävts fram av de tre ödesgudinnorna(Monies, Geograhisis, och Tv-tidea) har placerat Watfords match tidigt på lördag förmiddag borta mot Brighton medan Bournemouth spelar hemma sent på måndagskväll.

Kommer det vara till Watfords fördel att de får spela innan sina konkurrenter och skjuta över pressen till dem? Eller kommer vi på måndag avundas Bournemouth som får spela sist med vetskapen att de kommer säkra sin uppflyttning vid en vinst? Som supporter själv(till ett lag som tror att en defensiv är lika viktigt som en blindtarm) framstår det onekligen som roligare att som i Bournemouths fall potentiellt kunna fira uppflyttning direkt efter slutsignalen. Å andra sidan har Watford det lilla poängövertaget och Bournemouth kan hamna i det läget där alla deras konkurrenter vinner medan de måste vänta och tänka på det i två-tre dagar.

Andra kandidater till Player of the Year?

I helgen hade Football League sin årliga prisutdelning och som väntat höll jag inte med deras val och av någon anledning utsåg de en “Årtiondets Elva” i 2015. Chelsea-lånet Patrick Bamford vann priset som årets spelare vilket inte är oförtjänt men inte det valet jag hade gjort.

De andra två nominerade kandidaterna var Troy Deeney och Daryl Murphy som också är anfallare. Därför tycker jag det kan vara på sin plats att föreslå några andra kandidater till årets spelare som i flera fall inte är anfallare och är värda att hålla koll på i helgen.

Grant Leadbitter, Middlesbrough.

Har Bamford ens varit Middlesbroughs bästa eller mest betydelsefulla spelare denna säsongen? Enligt mig har deras mest framträdande spelare varit mittfältsdynamon Grant Leadbitter som i Jonathan Woodgate’s eviga skadefrånvaro dessutom klivit in som lagkapten. Han har visserligen privilegiet att spela med vissa friare offensiva tyglar tack vare sin mittfältskollega Adam Clayton men Leadbitter har tagit vara på den friheten till fullo med 11 mål och 9 assist.

De flesta av hans mål gjorde han i höstas och det kändes stundtals som att det bara var tack vare Leadbitter som Middlesbrough tog sig till toppen av tabellen.

Christophe Berra, Ipswich.

Det sägs att varje natt när Chris Berra ska gå och lägga sig sjunger Mick McCarthy Steely Dan-låten “Peg” för honom men byter ut raden “I know i’ll love you better” med “I know i’ll love you Berra” vilket han gjort ända sedan han värvade Berra till Wolves 2009.

Berra var heller inte lika bra i Wolverhampton efter McCarthy lämnat och när Wolves blev nerflyttade säsongen 12/13 ansågs Berra inte hålla måttet längre och släpptes på fri transfer. Kort därpå värvades han av McCarthy till Ipswich och efter en stark fjolårssäsong har han denna säsongen varit ligans bästa mittback i konkurrens med Cardiffs Bruno Ecuele Manga.

Matt Ritchie, Bournemouth.

Det är något otroligt för mig hur man kan nominera tre spelare till Championships bästa utan att inkludera Matt Ritchie som för mig kanske är den mest självklara kandidaten. Han leder assistligan(16), han har gjort 12 mål, och inte minst är han den viktigaste offensiva spelaren i ligans bästa offensiv. Likt hur i NBA Stephen Curry antagligen kommer bli MVP som den bästa spelaren, och viktigaste offensiva spelaren, för ett historiskt bra Golden State Warriors är det Ritchie som är playmakern och ofta även avslutaren för Bournemouth. Nämnvärt också är att han i mars gjorde sin landslagsdebut för Skottland där han assisterade Chris Berra till det avgörande målet.

Brentfords sista playoff-chans?

Brentford är ett lag vars spännande men säregna analytiska tillvägagångsätt har hamnat i rampljuset denna säsongen i och med att de efter denna säsongen kommer gå skilda vägar med deras framgångsrika manager Mark Warburton. Warburton som från början kom till klubben som sportchef och hade kanske inte ens tagit över som manager om det inte vore för att Uwe Rösler lockats av Wigan för att därefter övertygande leda Brentford till The Championship som Röslers tillfälliga efterträdare. Allt som påverkar går inte att veta men vad som verkar vara problemet är att Warburton sedan sin tid som sportchef fortfarande har medbestämmanderätt/veto när det gäller värvningar medan Benham snarare vill ha en sportchef av kontinental stil som sköter transfer-delen och gör sina beslut utifrån klubbens egna hemliga analytiska processer.

I vilket fall har Brentford trots detta och ett par poängtapp i slutminuter fortfarande lite häng på playofflagen. Det krävs dock att Ipswich eller Derby förlorar åtminstone en match medan Brentford vinner sina och går om Ipswich på målskillnad. Det som talar för det är att Ipswich möter Nottingham och Blackburn avslutningsvis som visserligen inte har något att spela för men som är två svåra lag. Brentford å andra sidan möter ett slutkört Reading som förlorade snöpligt i sin FA-cup semi mot Arsenal, som spelade även i onsdags, och ska dessutom spela nästa tisdag. Därefter avslutar Brentford säsongen mot ett Wigan som med allra största sannolikhet är nedflyttningsklara.

Det finns alltså fortfarande en chans för Brentford att gå upp i Premier League utan sin manager.

Kan Brighton göra motstånd utan Joâo Teixiera?

Brighton kan fortfarande teoretiskt åka ur. Ifall Millwall vinner sina kvarvarande matcher med sammanlagt 30-0 och Brighton förlorar sina matcher.

Det är dock inte det viktiga med den ändbiten kvar av deras säsong. De enda av tabellbetydelse kvar av deras säsongen är att de möter två topplag i sina två sista matcher. Likt Sheffield Wednesday tog poäng av Bournemouth i helgen och möter Watford i sista omgången har Brighton Watford och Middlesbrough kvar på sitt spelschema.

Brighton har också ofta inte alls varit så dåliga som tabellen hävdar. De är ett av få icke-topplag som ligger i toppen av bollinnehav-statistiken och deras defensiv är ganska bra. Problemet de har haft i flera säsonger nu är att de har sådana otroliga problem att få in bollen i mål. Deras spel är som hämtat ur en satir av hur Barcelona/Spanien bara rullar runt bollen utan att göra något av den. Och nu har de dessutom förlorat sin bästa spelare denna säsongen –  Joâo Teixiera, inlånad från Liverpool, bröt benet nyligen vilket verkligen är förödande sedan han leder laget i mål, assist, lyckade dribblingar, “key passes”, och är ofta den enda anledningen att se på Brighton.

Brighton visade dock i deras tv-sända match mot Bournemouth att de på en bra dag är ett lag som kan konkurrera med de allra bästa defensivt, mycket tack vare deras manager Chris Hughton.

Mer av mig

Jag skriver tills slutet på säsongen varje vecka även på PLDirekt och senast skrev jag om Norwich vilket självklart inkluderade en del Hoolahan.

/Peter A Linhem, @Linhem

Reagan var inte ensam om att anamma en sådan logik, Bill Clinton var inte sen att ta efter. Som riktmärke kan man dessutom tycka att det fungerar rätt väl också för att värdera en manager. En managers arbetsuppgift borde rimligtvis vara att i största möjliga mån göra sitt lag bättre, att göra mesta möjliga av de resurser och tillgångar som finns.

Hur mycket bättre (eller sämre) är klubben nu jämfört med när en manager tog över klubben?

Det är en frågeställning som leder tankarna något annorlunda än om man enbart tar ligatabellen som utgångspunkt. Tabellen säger en hel del men talar i själva verket ganska tyst om sammanhang. De olika klubbarna har naturligtvis helt olika förutsättningar i termer av resurser och utgångspunkter, ambitioner och förväntningar.

Även om vi skulle begränsa oss till att diskutera vem som vore årets manager, det vill säga för den här säsongen, så kan resonemanget föras på ett liknande vis. Vilken manager har lyckats förbättra sitt lag mest under den här säsongen jämförelsevis med förra säsongen? Och där kommer jag fram till följande topp sex-lista:

(6) Mark Hughes, Stoke

Helt och hållet i skymundan så håller faktiskt Hughes på och gör ett riktigt bra jobb med Stoke. Hughes balanserade farligt nära gränsen till åtlöje i Premier League ett tag men har fått sin upprättelse med Stoke. Inne på sin andra säsong med klubben och har samtidigt som laget förändrat sitt spel lyft upp dem från den hotande nedflyttning som stirrade klubben i nacken när Hughes tog över.

(5) Garry Monk, Swansea

Det var en rätt rejäl kontrast när Swansea efter Brendan Rodgers och därefter Michael Laudrup valde det i managersammanhang helt och hållet okända namnet Monk, en intern rekrytering. Många spådde en nedgång men Monk har byggt vidare på Swanseas grundläggande idéer och istället fört laget till dess hittills högsta ligaposition. Detta samtidigt som Swansea tappat flera spelare, inte minst deras främste anfallare.

(4) Ronald Koeman, Southampton

Det är kanske svårt att säga att Koeman har gjort Southampton så värst mycket bättre än vad de var förra säsongen, men sett till att flera viktiga spelare såldes inför den här säsongen har Koeman gjort ett beundransvärt jobb. Southampton utmanade länge högre upp i tabellen mer ser ut att vara på väg att landa ungefär runt den sjundeplats som länge sett trolig ut. Inför säsongen menade dock de flesta att det skulle gå betydligt tyngre.

(3) José Mourinho, Chelsea

Det råder absolut ingen tvekan om att Chelsea har blivit bättre till den här säsongen. Men även om några viktiga komponenter saknades förra säsongen så var Chelsea redan då ett i huvudsak bra lag som länge slogs i titelstriden. Nu har Mourinho ändå på ett tydligt och handlingskraftigt sätt åtgärdat de brister som fanns i Chelsea. Effekten har varit tydlig inte minst i ligan där Chelsea ser ut att promenera hem titelsegern.

(2) Alan Pardew, Crystal Palace (Newcastle)

Det pratas av naturliga skäl främst om Crystal Palace när Pardews namn nämns men det fanns faktiskt en period under säsongen när Newcastle såg ut som ett dugligt fotbollslag, och det var med Pardew som manager. Sammanlagt har Pardew tagit 51 poäng med de båda lagen under säsongen vilket skulle placera honom på åttonde plats i ligan. Självklart är emellertid uppryckningen med Crystal Palace det mest enastående och säsongens stora bedrift.

(1) Arsene Wenger, Arsenal

Tålamod är en sällsynt kvalitet inom fotbollen men det är till stor del just med tålamod som Wenger har fått fram det bästa ur spelare som Olivier Giroud och Mesut Özil. Det såg länge ut som om den här säsongen skulle bli en repris på alla säsonger som varit men Arsenal har under dess andra och tredje akt visat prov på en högre nivå och högre stabilitet än tidigare. En stundtals hårt kritiserad Wenger har lyckats vända på Arsenals negativa trend.

:::

Två saker jag förutspår kommer ske i kommentarsfältet nu är att Arsenalfans inte kommer vara riktigt lika ivriga just den här gången att avfärda mig som partisk. Det gäller att välja sina tillfällen. Samt kommer det att uppstå ett herrans liv om Louis van Gaal. Må så vara att van Gaal den här säsongen har lyckats bättre än vad Man Utd mäktade med förra säsongen, men förra säsongen var orepresentativt usel, den här säsongen har knappast varit så enastående bra, och van Gaal har knappast saknat vare sig material eller pengar att jobba med.

Tim Sherwood förtjänar måhända ett omnämnande även om jag inte anser att han hör hemma på listan. Han har verkligen åstadkommit ett lyft med Aston Villa, i såväl ligan som i FA-cupen, som om det hade varit utdraget över en längre tid helt säkert hade garanterat honom en plats på listan. I nuläget känns det dock allt för tillfälligt för att börja prata om Sherwood i termer av årets manager.

Det är svårt att förbli okritisk till just PFA:s utmärkelse, det vill säga det pris där spelarna själva nominerar och röstar. Framför allt då det bestämda intrycket är att det inte är så mycket prestationerna på planen som är avgörande här utan snarare spelarnas medieprofil. Föga förvånande så finns ingen nominerad spelare utanför någon av de stora engelska klubbarna.

Självklart kan en del mena, det är i ju de stora klubbarna som de bästa spelarna spelar. Något av ett cirkelresonemang så klart, dessutom som mest en halvsanning. Årets spelare borde vara just det, en utmärkelse till den spelare som presterat bäst enligt något på förhand bestämt kriterium, oavsett namn på spelare eller klubb, och där finns spelare i mindre klubbar som presterat bättre i flera viktiga avseenden än några av de som nu är kandidater.

Att det blir som det blir är kanske vare sig konstigt eller oväntat. Hur många matcher ser till exempel en genomsnittlig spelare på? Utan att veta något närmare bestämt så utgår jag från att det inte är så väldigt många, de är helt enkelt upptagna med annat. Därmed är det lätt hänt att spelarnas uppfattning blir mediepräglad.

En annan sak jag stör mig på är överlappet mellan de båda utmärkelserna för årets spelare och årets unga spelare. Fyra av spelarna finns med på båda listorna. Något år har vi haft den absurda situationen att en spelare har utsetts till årets spelare men inte till årets unga spelare. Man kunde tycka att det ena skulle medföra det andra. Två av spelarna är 24 år, vilket möjligen var att anse som ungt någon gång innan Busby Babes slog igenom.

Två regeländringar är av nöden. Dels bör åldersgränsen sänkas för årets unga spelare, förslagsvis till 21 år som motsvarar någon form av etablerad gräns för övergång från junior till senior. Dels bör det rimligtvis vara omöjligt att stå som kandidat till båda utmärkelserna. Huruvida en spelare som är 21 år eller yngre som varit så bra att han kan vara en av årets spelare ska hamna i den kategorin eller tvungen i den yngre kategorin kan kvitta mig lika. Man kan även fundera på om man bara kan vara aktuell under sina första två-tre säsonger i Premier League.

De nominerade som årets spelare är alltså Diego Costa, David De Gea, Philippe Coutinho, Eden Hazard, Harry Kane och Alexis Sanchez. Plocka bort en häftig målvakt och försvarsspelare göra sig helt klart icke besvär. Tråkigt för Morgan Schneiderlin och Nemanja Matic. Spelare såsom Charlie Austin och Yannick Bolasie hade kunnat meritera en plats på en sådan här kortlista men har med all sannolikhet fel klubbadress.

Hade jag själv gjort den här kortlistan så hade troligtvis också spelare som Cesc Fabregas, Branislav Ivanovic, Aaron Cresswell, Daryl Janmaat, Scott Dann och Gareth McAuley kunnat finnas med. Naturligvis inte alla. Men av de sex spelare som utmärkelsen årets spelare nu står mellan så hade min rangordning blivit som följer:

(6) Philippe Coutinho, Liverpool

Hade Coutinho varit med på den här kortlistan om han inte hade gjort ett fantastiskt mål mot Man City? Osäkert. Vilket något belyser min uppfattning om vad som egentligen ligger till grund för att vara med på listan. Coutinho är emellertid en av få riktiga ljuspunkter i Liverpool den här säsongen, och i min mening är det Coutinho snarare än Raheem Sterling som Liverpool ska vara oroliga för att tappa i sommar.

(5) Diego Costa, Chelsea

En spelare som bara en mor, lagkompisar och klubbens egna supportrar klarar av att älska. Kort och gott en spelare som alla skulle vilja ha i sitt lag. Möjligen har Costas fysiska anfallsspel också kommit med en kostnad i och med att han har varit skadedrabbad under vårsäsongen. Innan dess stod han dock för många mål och avgörande insatser som gav Chelsea det försprång de nu förvaltar. En tuff spelare i en tuff liga.

(4) David De Gea, Man Utd

Viss konkurrens har kanske Thibaut Courtois bistått med men De Gea har ändå varit den mest profilstarke målvakten i ligan. De Gea var under långa stunder Man Utds klart bäste spelare och den kanske främsta anledningen till att laget hängde med i tabelltoppen, även om formen avtagit framåt våren. Utöver reflexer så har De Geas målvaktsspel hela tiden utvecklats och det är knappast konstigt att Real Madrid har börjat spela locktoner på sin panflöjt.

(3) Harry Kane, Tottenham

Det är på sitt sätt märkligt att Tottenhams största stjärnskott är en spelare som kommer från de egna leden även efter att klubben spenderat många miljoner på spelare de senaste två åren. Kanes genombrott har dock varit blixtsnabbt och har burit hela vägen till landslaget. Risken är att för mycket ansvar läggs på Kanes axlar men om Tottenham lyckas bygga ett lag runt Kane så finns där en väldigt stor potential.

(2) Alexis Sanchez, Arsenal

Det intryck Arsenal har gett under många säsonger har varit tveksamt och i hög utsträckning obestämt. Det har aldrig funnits något tveksamt och obestämt med Sanchez spel i Arsenals tröja och långa stunder under en medelmåttig höst var det Sanchez som ändå levererade mål och poäng. Utan Sanchez hade Arsenal inte varit tvåa i tabellen och det är framför allt Sanchez som får Arsenals fans att drömma om bättre placeringar nästa säsong.

(1) Eden Hazard, Chelsea

Det kan stämma som Paul Doyle på The Guardian säger att Hazard inte på samma sätt som Gareth Bale, Luis Suarez och Cristiano Ronaldo är den givne vinnaren. Men i en förhållandevis blek ligasäsong är det ändå framför allt Hazard som visat prov på den individuella magi som till sist är vad som avgör ligan till Chelseas fördel. Hazard har den värdefulla förmågan att inte bara göra många mål utan även avgörande mål och passningar.

Årets unga spelare? Ja, om vi nu skulle följa mitt regelverk så återstår bara två spelare på den kortlistan, nämligen Thibaut Courtois och Raheem Sterling. Men mitt val hade istället fallit på Burnleys Danny Ings. Att göra sin första säsong i Premier League som anfallare i en nykomling och ett bottenlag som Burnley och i slutet av säsongen pratas upp som aktuell för flera engelska toppklubbar visar att man har gjort en väldigt stark säsong.

Rodgers uttalande kom mot bakgrund av diskussionen runt Raheem Sterling där han ifrågasatte antagandet att Sterling skulle kunna vara intresserad av att flytta till vad många anser vore en större klubb. Delvis är det kanske förståeligt att Rodgers försvarar sitt revir även om det möjligen övervärderar hur stor betydelse en ung fotbollsspelare på 2010-talet tillmäter en klubbs prestationer innan han ens var född.

En sak jag tycker att Brendan Rodgers har gjort bra sedan han tog över som Liverpools manager har varit att hålla en hög svansföring, yttra sig med självförtroende och ingjuta mod i klubb och supportrar. Så kallad storhet är i hög grad en attitydfråga. Betänk bara vilka problem David Moyes omedelbart fick när han inte förstod just den aspekten med Man Utd. Det sköt stora delar av hans förtroendekapital rakt i sank.

Men det kan också bli överspel med risk att man börjar betrakta sig själv och sin klubb inte utifrån någon förankring i verkligheten utan istället utifrån den mytbild man själv reproducerar. Man börjar berätta för supportrarna inte vad de behöver höra utan vad de vill höra. Till sist är det här något som också kan påverka det egna lagets prestationer.

Flera har påpekat att Liverpool under Brendan Rodgers har misslyckats att leva upp till sina stora förväntningar i de mest avgörande matcherna. Rodgers själv har på så sätt blivit den förste Liverpoolmanager att inte vinna en enda titel under sina första tre år i klubben. Liverpool tappade ligatiteln i fjol från ett till synes säkert läge, den här säsongen har man förlorat i semifinalen i såväl Ligacupen som FA-cupen.

Rodgers kommenterar efter matchen mot Aston Villa att Liverpools spelare hade svårt att hantera pressen på Wembley. Den pressen blir knappast mindre av att behöva leva upp till myten om sin egen storhet. I ett sådant läge finns väldigt lite att vinna men desto mer att förlora. Till pressen den här matchen kom även den ödesmättade retoriken om Steven Gerrards och dennes sista match i Liverpooltröjan.

Man kan fråga sig i vilken utsträckning Liverpools spelare och Brendan Rodgers helt enkelt bara väntade sig att de skulle vinna mot Aston Villa. Som om det vore en självklarhet att de skulle göra det eftersom de är Liverpool. Vissa saker i klubbens kommunikation antyder minst sagt att segern var hemräknad på förhand. Det var i så fall knappast Liverpool till hjälp när de upptäckte att Aston Villa var på ett helt annat humör.

Men inte minst menar jag att Brendan Rodgers uttalande är respektlöst mot flertalet andra engelska klubbar. Liverpool och Man Utd må historiskt sett vara Englands största och, kanske mer precist, mest framgångsrika klubbar, men i nuläget finns i alla fall tre andra klubbar som måste betraktas som lika stora eller möjligen större. Det är definitivt inte så att alla andra klubbar kommer behöva ägna två decennier åt att ens försöka komma ikapp.

Arsenal och Chelsea, Man City och även Tottenham skulle ha sina rättmätiga invändningar mot en sådan beskrivning. Även en klubb som Aston Villa skulle kunna tycka att det är en beskrivning som gjorde dem orättvisa. Trots allt var Aston Villa precis som Liverpool en klubb med stora framgångar i ligan och i Europacupen runt samma period som Liverpool hade sin storhetstid. Det talas ofta om sovande jättar inom engelsk fotboll och Aston Villa är utan tvekan en av dessa klubbar.

Innan helgen talades det något respektlöst, även av mig, om en möjlig drömfinal mellan Arsenal och Liverpool. Efter helgen är jag benägen att istället se Aston Villa och Arsenal som betydligt mer utav en drömfinal. Inte för att Liverpool inte deltar i den utan för att Aston Villa visade oss alla att de är en klubb som är värd all respekt, att den engelska fotbollen faktiskt inte behöver handla om enbart de fem-sex toppklubbarna.

Med det självförtroende och den pondus som Aston Villa genomförde semifinalen mot Liverpool så visade de att man inte behöver be om ursäkt när man ställs mot dylikt motstånd. På så vis är Aston Villa en viktig förebild för andra stora klubbar som Newcastle, Sunderland, West Ham, Southampton med flera som ibland inte ser ut att ge cupspelet den chans det förtjänar. Även i finalen mot Arsenal måste Aston Villa anses ha en god chans.

En vinst i FA-cupen för Aston Villa skulle innebära inte bara en stor titel utan också europeisk fotboll. Vilket lyft för en klubb som Aston Villa som för bara några månader sedan fruktade för sin fortsatta existens i Premier League. Och vilka förhoppningar om framtiden som detta skapar. Europa League har förvisso visat sig vara en albatross runt halsen om flera engelska klubbar de senaste åren, men hellre spänna en båge.

Ligaspel är prosa men cupspel är poesi. Och likt all vacker poesi så har cupspelet den fördelen att den kan väcka sköna drömmar till liv. Aston Villa kommer drömma dessa drömmar under den kommande månaden innan de återvänder till Wembley. Och fansen kommer inte sluta sjunga för laget i deras hjärtan ska spela FA-cupfinal.

Och vad kan väl vara större än det?

:::

Bubblare:

:::

VECKANS VINNARE:

Leicester. Heligasötejesus, Leicester är på väg att göra en great escape som vore lika storslagen som oväntad. Laget såg ut att vara helt avhängt och det fanns inget i spelet som tydde på att det skulle vända. Nu har Leicester vunnit sina tre senaste matcher, har lämnat jumboplatsen och är för tillfället bara målskillnad från att hålla sig kvar i Premier League. Nigel Adkins har kastat säkerhetslinorna överbord och det har gett utdelning i elfte timmen. Skönast igår när Leonardo Ulloa efter 1-0-målet gör den klassiska ”håll er borta från mig”-målgesten à la Filippo Inzaghi.

Aston Villa. Avdelningen att slänga säkerhetslinorna överbord så har Tim Sherwood onekligen gjort detsamma med Aston Villa, som under Paul Lambert kom till skott lika sällan som en Trekkie på klassfest. En säsong som såg ut att gå åt helvete i en handväska har nu vänts till ett hyfsat avstånd ned till strecket samt en stundande FA-cupfinal. Och ett pånyttfött Aston Villa, med Christian Benteke i storform, är inte på långa vägar chanslösa där.

Chelsea. Vissa stör sig på José Mourinho. Hans något nöjda påstående efter matchen mot Man Utd att Chelsea vunnit även om Man Utd hade haft 99% bollinnehav hade helt säkert retat gallfeber på många. Men inte på mig. Jag gillar ett visst mått av kaxighet och Chelsea har alla skäl att vara kaxiga. De är det enda laget den här säsongen som har visat upp vettiga mästarkvaliteter och är fullt förtjänta av att defilera hem ligatiteln med sex omgångar kvar.

:::

VECKANS CLIFF BARNES:

Liverpool. Stundtals under matchen satt jag och vägde mellan om jag skulle se Brendan Rodgers flipprande antingen som berömvärd taktisk anpasslighet eller blott och enbart som taktisk obeslutsamhet. Det landar i det senare, och det känns konstigt att behöva konstatera att en taktisk ”darling” som Rodgers i den här matchen faktiskt blev taktiskt utmanövrerad av Tim Sherwood. FA-cupen var Liverpools sista hopp att rädda säsongen, men den förhoppningen dog på Wembley.

:::

Tankar och slutsatser:

Steven Gerrard var kapten för Liverpool på Wembley. Det stod liksom skrivet i stjärnorna.

Så övertygade om något slags manifesterat FA-cupöde var Liverpool att de innan matchen hade förprogrammerat sitt officiella twitterkonto att meddela om förköp av biljetter till FA-cupfinalen för att kunna närvara vid Gerrards (eller ”HIS”) födelsedag och sista match för Liverpool.

Det hade naturligtvis varit omöjligt för Brendan Rodgers att inte ge Gerrard armbandet och en plats på planen.

Det var knappast till Liverpools fördel här. Gerrard hittade aldrig in i matchen och gjorde en vilsen figur på planen. Ringrostig, möjligen något tagen av stundens allvar, en belastning snarare än en tillgång.

Ett tråkigt avslut.

:::

För övrigt:

Harry Kane gick upp på 30 mål för säsongen mot Newcastle, och är därmed den förste att klara av det för Tottenham sedan Gary Lineker 1991-92.

Har jag lite svårt att se hur engelska supportergrupper tror sig kunna styra fotbollsklubbar när de inte ens kan organisera en vettig bojkott.

Aston Villa måste vinna FA-cupen för att kvalificera sig till Europa League.

Arsenal klarade alltså efter en del sorger och många besvär av semifinalen mot Reading. De tvingades inte till straffar den här gången, som förra säsongen mot Wigan, men det hängde i luften fram till Federicis groda. Nu finns alltså möjlighet för Arsenal att luta sig tillbaka i soffan och pusta ut, och se vilka de kommer att få möta i finalen.

Om Arsenal var klara favoriter mot Reading så kan detsamma inte gärna sägas om Liverpool. Favoriter naturligtvis men alls inte i samma utsträckning, men det hade man kanske inte kunnat säga för några månader sedan. Detta är till stor del Tim Sherwoods förtjänst som verkar ha matat laget med ett helt annat mått av självförtroende och spelglädje.

Sherwood har framför allt släppt på den taktiska försiktigheten och beordrat full fart i maskin. Den det framför allt har frigjort är Christian Benteke som nu får fler bollar att jobba med och fler spelare som hjälper honom. Det har han tackat för i de senaste matcherna, i vilka han förmodligen har skjutit Aston Villa kvar i Premier League.

En sak är klar. Christian Benteke är en anfallare kapabel att avgöra cupmatcher på Wembley.

Stora frågetecken råder kring Liverpools backlinje och en av matchens nycklar hittar vi just i frågan hur Liverpools försvar kommer klara av att hantera Benteke och Gabriel Agbonlahor. Ett annat frågetecken är självklart vilken roll Steven Gerrard kommer ges eller ta den här matchen, och hur Brendan Rodgers anpassar taktik och laguppställning därefter.

Det vore förmodligen politiskt ogörligt att hålla Gerrard helt och hållet utanför den här matchen. Förnedring är kanske ett för starkt ord men känslan är att Gerrards karriär i Liverpool förtjänar ett bättre slut än så. Å andra sidan är det här en match som till sin karaktär skulle kunna passa just Steven Gerrard rätt bra.

Liverpool hyser vissa förhoppningar om att kunna komma ikapp framför allt Man City på fjärdeplatsen. Men i huvudsak är det FA-cupen de kan hoppas på för att rädda säsongen. De spelar för sin säsong ikväll och har desto mer att förlora. Aston Villa å andra sidan har fördelen att de egentligen inte har så värst mycket att förlora ikväll.

Vad hoppas man egentligen på som Arsenalsupporter i det här läget? En drömfinal mot Liverpool eller en på pappret enklare final mot Aston Villa.

Arsenal fick hur som helst inte vad de hoppades på i toppmötet på Stamford Bridge. Matchbilden blev den i stort sett förväntade och det är så klart en sorts mästarkaraktäristik av Chelsea att vinna en sådan match med 1-0, likaväl som av Eden Hazard att vara spelaren som gör målet och bistår med den nödvändiga dosen av magi.

Chelsea genomförde matchen på ett skickligt och effektivt sätt och visade klart och tydligt varför det är de som nu leder ligan med tio poäng. Ligan är så klart avgjord vid det här laget, nästa helgs match mellan Arsenal och Chelsea på Emirates är bara en fråga om antingen ren defilering av Chelsea eller måhända någon slags dödsryckning från Arsenal.

Många ägnar tid och energi åt att klaga på hur Chelsea spelar, men det är så klart nonsens. Det är föga begåvat att klandra ett lag eller en manager för att använda en strategi som bevisligen fungerar. Istället får man lägga sin kraft på att lösa problemet! Varje vapen har ett motvapen.

Någon större kraft på att lösa problemet med FA-cupens upplevda status verkar inte fotbollsbyråkraterna lägga. Gårdagens semifinal sparkade av mer eller mindre samtidigt som stormatchen på Stamford Bridge, och dagens semifinal går halvt parallellt med två ligamatcher. Ren och skär idioti så klart och därtill långt ifrån oundvikligt.

Kvällens match mellan Newcastle och Tottenham på St James’ Park riskerar bli något speciell av helt fel skäl. Detta i och med att uppemot 20,000 hemmafans har varslat att de kommer bojkotta matchen i protest mot Mike Ashleys ägarskap, som har aktualiserats dels i och med klubbens bokslut och dels genom David Conns kritiska reportage om en klubb utan hopp och ambition.

Det svepskäl som används för supportrarnas protest är att Newcastle har £34m i klubbkassan som supportrarna istället borde användas för att förstärka laget. Fånigt så klart, £34m förslår knappast långt i det sammanhanget och det finns knappast något som säger att en klubb vare sig ska eller bör spendera varenda krona.

Det framstår som desto fånigare i och med att supportrarna absolut inte behöver några svepskäl. David Conns reportage gjorde tydligt konflikten mellan ägare och fans. Men The Times George Culkin förmedlar konflikten och känsloläget på ett helt annat sätt i den här artikeln, som jag betraktar som måsteläsning.

https://ashleyout.com/articles/a-guest-blog-on-the-state-of-newcastle-united-by-george-caulkin-northern-sports-correspondent-of-the-times/

:::

”Vi skapade tre chanser i första halvlek och Chelsea skapade noll chanser” menade Louis van Gaal efter matchen. Halvtidsresultatet var 1-0 till Chelsea men van Gaal utvecklade inte hur detta egentligen var möjligt.

:::

Shotgun har jag hört talas om. Men att ”sitta bitch” var ett nytt uttryck för mig. Alltid lär man sig något nytt.

Tråkigt bara att en cupsemifinal tvingas sitta bitch mellan två ligamatcher. Den ska vara i framsätet. Shotgun.

Kvitt eller dubbelt?

Arsenal kör ikväll sin alldeles egna version av kvitt eller dubbelt för den här säsongen. 18:20 sparkar de igång FA-cupsemifinalen mot Reading på Wembley. Tio minuter senare i en annan del av London sparkar matchen mellan Chelsea och Man Utd igång på Stamford Bridge, där Arsenal när någon förhoppning om att Chelsea ska tappa poäng.

Arsenal är naturligtvis tunga favoriter mot Reading. Dels i och med att Reading trots allt endast är ett lag på The Championships nedre halva. Dels tack vare Arsenals magnifika form under våren som gör det väldigt svårt att se hur Reading skulle kunna stå emot Arsenal en hel match. Helt säkra kan Arsenal däremot inte vara, vilket bara förra säsongens semifinal bär vittne om.

Det vore kanske en överdrift att säga att Arsenal har räknat hem en FA-cupvinst den här säsongen, men inte med särskilt mycket. Detta i något varierande utsträckning beroende på om man talar om klubben eller fansen. Dels ser de sig rimligen som betydligt starkare lag än både Reading och Aston Villa. Dels gav den säkra segern mot Liverpool på Emirates ett förhållandevis entydigt styrkebesked.

Det riskerar vara att ta för lätt på svårigheterna. Förvisso hade jag också betraktat det som en skräll om antingen Reading eller Aston Villa skulle lyckas besegra Arsenal i cupmatch på Wembley. Men Liverpool i en FA-cupfinal kan vara en rejält besvärlig uppgift även för ett på pappret bättre lag. Vilket Arsenal bör känna till minst lika bra som någon annan klubb.

Om Arsenal tror sig ha tämligen goda chanser att vinna FA-cupen, vilket de naturligtvis också har, så är ligatiteln betydligt mer av ett långskott. Chelsea har ett försprång om sju poäng och en match mindre spelad, med sex omgångar kvar av säsongen. Och även om Chelseas spel har hackat på slutet så har de lik förbannat vunnit sina tre senaste matcher.

Det är allt annat än ett guldläge. Det är snarare så att man känner att allt prat om titelfajt i grund och botten blir något självbedrägligt. En sak är dock mer eller mindre helt säker, nämligen att om pratet ska ha något alls med verkligheten att göra så måste Chelsea förlora eller allra minst tappa poäng mot Man Utd ikväll.

Nästa helg möts Arsenal och Chelsea på Emirates. De kommer att i just det läget ha exakt lika många ligamatcher spelade och båda två kommer alltså ha sex matcher kvar av ligan. I ett sådant läge är det naturligtvis en enorm skillnad att behöva brottas med ett Chelsea som har tio poängs försprång, och ett Chelsea som ”bara” har sju-åtta poäng i försprång.

José Mourinho är allt annat än dum. Han har gått igenom tabellmatematiken framlänges, baklänges och förmodligen även diagonalt. Han vet vilka matcher som måste vinnas och vilka matcher som räcker att inte förlora, och han har den taktiska cynismen att genomföra denna vetskap i överflöd. Det vore i min mening att betrakta som Premier League-historiens mest överraskande ligatapp.

Det brukar heta att ”allt kan hända” och att ”större under har skett”. Men det där är floskler som tas till för att ge rosenröda drömmar en illusion av substans och verklighet. I själva verket är det ju så att även om Chelsea förlorar mot både Man Utd och Arsenal så är det fortfarande Chelsea som har kommandot i ligatabellen.

Man Utd kommer få det väldigt svårt på Stamford Bridge. Dels är laget till synes skadedrabbat med viktiga spelpjäser borta. Dels lyckades Man Utd fysiskt dominera såväl Liverpool som Man City, men det kommer man få betydligt svårare att göra med Chelsea. José Mourinho kommer att söka en avvaktande matchbild, Man Utds hopp är att kunna fortsätta sitt framgångsrika presspel och uppnå det motsatta.

Ligatiteln är en hägring för både Man Utd och Arsenal, oavsett om media och fans försöker skapa något slags spänningsmoment. Arsenals förhoppning när de kommer tillbaka till omklädningsrummet efter matchen mot Reading är så klart att de ska ha vunnit dubbelt, att de dels har spelat sig till FA-cupfinal och dels att resultatet på Stamford Bridge har gett dem möjlighet att knappa in på Chelsea i tabelltoppen.

Men det är en hägring på samma sätt som pokermaskinens ”kvitt eller dubbelt”-förfrågan är en hägring. Det fagra löftet om dubbel vinst är så avlägset att det är bättre att inte ödsla någon energi på det utan istället låta spelet ha sin gilla gång och se vart det leder. Risken är annars att man inte tar tillvara det man har, möjligheten att vinna FA-cupen.

Arsenal. Tvåa i ligan och tvåa i FA-cupen – lyckad säsong eller misslyckad säsong?

Skjuter Bradley Johnson tillbaka Norwich till Premier League?

Passande nog spelas det en Championship-match redan ikväll som ni kan se i form av Norwich-Middlesbrough. Tvåan mot trean i tabellen. Tvåan är Norwich vilket säkerligen är förvånande om du inte tittat till Championship sedan årskiftet då Ipswich var regionens bättre lag och Norwich sparkat sin manager Neil Adams. Men efter Neil Adams kom Alex Neil ner från Skottland med formen – 14 vinster på 19 ligamatcher.

En betydande förklaring är mittfältaren Bradley Johnson som helt plötsligt börjat ösa in mål. 13 stycken hittills. Till stor del beror det på att han i Norwich gått från att vara en defensiv mittfältare till att spela till vänster på Norwichs centrerade mittfält. Vilket är något av en ominstallation av hur han i Leeds gick från att vara en habil vänsterytter till en lysande defensiv mittfältare. Det man kan säga är att Alex Neil kanske hittat den bästa positionen då hans kombination av offensiva förmåga, fin vänsterfot, och fysik (som han dessutom förbättrat) hör hemma mer centralt i banan. Nämnvärt är att flera av målen är nickmål då han till synes inte förlorar nickdueller längre.

Förutom många matchvinnande mål passar¨också de taktiska förändringarna resten av laget väldigt då det öppnar upp vänsterkanten för frejdige Martin Olsson att ta för sig och då Norwich med ett centrerat mittfält kan få plats med alla deras centrala mittfältare som Johnny Howson, Alex Tettey, WBA-lånet Graham Dorrans, och Wes “Leprechaun-Maradona” Hoolahan.

Mick McCarthy återvänder till Wolverhampton

När vi pratar om återkomster till Wolverhampton tänker jag osökt på en liten föräldralös mus som heter Samson men Big Mick McCarthy är ingen liten föräldralös tecknad mus. Skulle Big Mick vara en tecknad mus skulle han antagligen vara David Q Dawson (John Watson som mus) från Sherlock Holmes inspirerade “Mästerdetektiven Basil Mus” fast antagligen vara mer lik Kapten Haddock.

Big Mick återkomst till Wolverhampton lär dock vara allt annat än barnslig då både Wolverhampton och Ipswich slåss om en playoffplats. Med Ipswich på den sista playoffplatsen med 74 poäng och Wolves på åttonde plats med 71 poäng kan en vinst här vara helt avgörande.

Formen talar också för McCarthys nya lag Ipswich som vunnit två raka matcher, tack vare nyförvärvet Freddie Sears, mot Blackpool och Cardiff medan Wolves först förlorade derbyt mot Birmingham förra helgen innan de slogs av ligatvåan Middlesbrough i veckan. Det som talar för Wolves är deras anfallstrio Dicko, Sako, och Afobe som kan vara ostoppbar i sina bästa stunder och ifall Wolves förlorar här kan det vara det sista vi ser av åtminstone Sako i en Wolves tröja.

Avgör Sheffield Wednesday toppstriden?

Sheffield Wednesday är en av denna säsongens finaste överraskningar. Visst för att de bara ligger i mitten av tabellen och deras bästa målskytt är Atdhe Nuhiu tillsammans med Stevie May på bara sju mål men man ska då ta i beaktning att de var av flera nertflyttningstippade och har spenderat flera mediokra säsonger på den nedre halvan. Och deras manager Stuart Gray spenderade en gång i tiden £4M på Rory Delap när han väldigt kortvarigt var Southampton manager.

Denna säsongen har dock Wednesday varit ett väldigt svårslaget lag med kanske divisionens bästa målvakt (Keiren Westwood), Lewis McGugan, och de har varit särskilt bra mot ligans topplag.

De har spelat oavgjort mot Derby, Norwich, och Brentford och vunnit två gånger om mot Middlesbrough och i veckan tog de tre poäng och en playoffplats från Brentford.

Denna helgen spelar de borta mot serieledarna Bournemouth – sedan spelar de en betydelselös match mot något som kallas ”Leeds” – innan de avslutar säsongen borta mot Watford som potentiellt spelar för uppflyttning. Wednesday har därmed en viss medbestämmanderätt när det gäller utgången av Championships toppstrid. Och helt apropå ägs Bournemouth till stor del av en rik ryss samtidigt som Watfords ägare har varit anklagad för matchfixande.

Millwalls sista chans till överlevnad?

Med fyra matcher kvar att spela för Millwalls del ligger de på sista nerflyttningsplats med fem poäng upp till närmaste konkurrenten Rotherham. De har dock chansen de närmaste dagarna att kravla sig upp på torra land förbi Rotherham.Millwall har nämligen en hängmatch mot Blackburn som de ska spela på tisdag, utöver deras lördagsmatch borta mot ogästvänliga Cardiff. Som den räknekunnige inser skulle Millwall kunna vinna de två matcherna och passera Rotherham, då Rotherham inte spelar denna helgen.

Något oplanerat som skulle kunna hjälpa Millwall är att Rotherham spelat en match med en oregisterad spelare. När de vann mot Brighton spelade Derby-lånet Farrend Rawson trots att hans lån gått ut dagen innan och Rawson sedan dess blivit återkallad till Derby. Det är inte säkert att Rotherham får böta de tre poängen då Blackpool bara fick böta en mindre summa när de ställde upp med en otillåten spelare men det har tidigare hänt att lag fått böta poäng när en otillåten spelare medverkat i en seger och ifall karma är något som påverkar lär inte Steve Evans Rotherham ligga bra till.

Hur ska Millwall kunna vinna två raka bortamatcher på kort tid trots att de är ett bottenlag undrar ni? Vad Millwall har är ett ganska bra försvar. Anledningen till deras hyfsade start på säsongen var att försvaret höll ihop tätt nog att få med sig ett par 1-0-segrar. Jag skulle säga att deras fem-sex bästa spelare är försvarare, målvakt, eller defensiva mittfältare. De har en rutinerad och bra målvakt i David Forde som helt klart kan vara matchvinnande och Jos Hooiveld som de lånat in har en tendens att göra viktiga mål.

Det som framför allt gör att Millwall kan hoppas på att besegra oddsen är deras tillfälliga manager Neil Harris. Den Neil ”Bomber” Harris som är klubbens främsta målskytt genom tiderna och som redan som 24-åring blev diagnosticerad med prostatacancer men tog bara ett år att bli frisk. Under Neil Harris har de faktiskt vunnit två av sina tre senaste matcher och Neil Harris har räddat Millwall ur nerflyttningstrider tidigare. Det mer vidskepliga som säger att Harris håller dem kvar är att han gjorde sitt 94 mål för klubben och därmed blev klubbens främste målskytt just mot Rotherham.

Mer av mig

Vill ni läsa mer om toppstriden i The Championship skriver jag just nu varje vecka för PLDirekt om ett topplag varje vecka (måndag/tisdag). Första texten förra veckan handlade om Middlesbrough och denna veckan var det Watford. Nästa gång handlar det om Norwich.

/Peter A Linhem, @Linhem.

Det skulle ha varit en dag för firande. Det var säsongens sista match i ligan för Bradford City. Fullsatta läktare på hemmaplan där spelare, ledare och supportrar tillsammans skulle fira vinsten i Division 3 och att klubben tagit klivet upp i Division 2. Det skulle visa sig bli en dag av sorg.

Det var den 11 maj 1985, det vill säga ganska precis 30 år sedan, som den stora läktaren på Valley Parade, Bradford Citys arena, fattade eld. Läktaren var gjord av trä, brand- och säkerhetsrutinerna var undermåliga och inom loppet av blott några minuter var hela läktaren ett brinnande inferno. Män, kvinnor och barn flydde för sitt liv. 56 flydde förgäves, mångfalt fler led skador.

Den undersökning som följde på brandkatastrofen, ledd av juristen Sir Oliver Popplewell, kom fram till att elden orsakats av en tändsticka, cigarettglöd som ramlat ned på torrt bråte under läktaren. Popplewells slutsats med egna ord blev att katastrofen var ”an accident exacerbated by negligence”, det vill säga en olycka förvärrad av vårdslöshet.

Ändock en olycka.

En av de överlevande från branden i Bradford var Martin Fletcher, som då var 12 år gammal. Hans yngre bror Andrew, hans far John och farbror Peter, och hans farfar Eddie, försvann samtliga i elden. I vad man får förmoda är en högst personlig jakt på svar har Martin Fletcher ägnat de senaste 15 åren åt att undersöka vad som egentligen hände den där tidiga majkvällen 1985.

De observationer och omständigheter som Fletcher gräver fram i sin undersökning är djupt obehagliga och sätter ett förfärligt frågetecken kring Popplewells slutsats att branden var en olycka.

Ordförande för Bradford City vid tiden för branden var Stafford Heginbotham, en lokal affärsman med olika affärsintressen runtom i regionen. Och det är han som utgör huvudfiguren i Fletchers undersökning. Fletcher uppdagar nämligen att branden på Valley Parade är långt ifrån den första branden som drabbar Heginbotham.

Mellan 1967 och 1981 brinner hela åtta byggnader ägda av Heginbotham ned, något som resulterar i utbetalda försäkringar till Heginbotham motsvarande £27m i dagens penningsvärde. I samtliga fall är byggnaderna en ekonomisk belastning för Heginbotham. Fletcher frågar retoriskt om någon människa egentligen kan ha så mycket otur som Heginbotham verkar ha haft.

Även Valley Parade var en finansiell hämsko för Heginbotham som vid tillfället befann sig i ekonomiska svårigheter och hade problem att betala löner till sina anställda. Bradfords uppflyttning till Division 2 ställde också nya krav på upprustning av Valley Parade motsvarande £2m.

Den otäcka frågan är så klart om Stafford Heginbotham ställd inför dessa problem helt enkelt tog till en till synes under 20 år beprövad och utvecklad metod för att lösa sina finansiella problem. Att helt enkelt låta dem gå upp i rök.

Martin Fletcher avstår från att rikta några direkta anklagelser, vilket han nog gör klokt i. Att anklaga utan bevis men endast med indicier kan aldrig vara klokt. Man måste dessutom fråga sig huruvida Heginbotham, även om han nu hade tänkt sig att bränna ned Valley Parade, verkligen hade valt just den tidpunkten att göra det – en fullsatt matchdag.

Väl så troligt är kanske att Fletcher i sitt personliga sökande efter svar om branden på Valley Parade istället har snubblat över annan smutsig byk i Heginbothams historia. Det frestar så klart att sätta denna byk i direkt samband med katastrofen, inte minst sett till det som trots allt är gemensamt, men det riskerar vara en förhastad slutsats.

Djupt störande är emellertid att omständigheterna kring brandkatastrofen nu är höljda i ett töcken. Att 56 människoliv har gått till spillo är illa nog. Att inte veta riktigt hur och varför, om det var en olycka eller attentat, är om möjligt illa värre. Det river självklart upp många sår, även för de vars sår har hunnit läka mer än Martin Fletchers.

Man frågar sig så klart hur det kunde undgå Sir Oliver Popplewells ursprungliga utredning att Stafford Heginbotham hade varit så branddrabbad. Det kan så klart finnas flera skäl. Upprördhet och tunnelseende i samband med branden måhända, och många krav på omedelbara svar. Det fanns heller inte samma tekniska möjligheter som idag att hitta sådana mönster.

56 människoliv togs av elden på Valley Parade den 11 maj 1985. När Martin Fletcher idag publicerar boken ”Fifty-Six – The Story of the Bradford Fire” så kommer dess minsta eftermäle bli att omständigheterna kring branden ges ännu en genomlysning. Drabbade och anhöriga måste hoppas att Fletchers sökande efter sanningen bistår även dem med svar.

Eller om sanningen var Bradfordbrandens 57:e dödsoffer.

Fotbollsjournalistiken är ett annat sådant journalistiskt skrå som i många avseenden fyller en liknande funktion. När nu Jürgen Klopp meddelar att han avslutar sitt uppdrag i Dortmund efter denna säsong innebär det att vi bland annat får höra överdrifter som hur detta är ett baneslag för fotbollens idealism, romantism och innersta själ.

Själv kan jag tycka att det är en förvisso väldigt aktningsvärd manager som efter sju huvudsakligen goda år beslutar sig för att byta jobb. Vare sig mer eller mindre och knappast något som var svårt att förutse om man inte för egen del satt och tillskrev Jürgen Klopp romantiska värderingar som mer motsvarar våra egna förhoppningar än någon sorts brysk verklighet.

Det finns många skäl att beundra Jürgen Klopp. Samtidigt var Dortmunds utveckling de senaste två åren lätt förutsedd och något som Klopp visade sig oförmögen att bromsa upp. Den senaste säsongens katastrofala resultat för Dortmund borde utlösa någon form av alarmklocka att Klopp kanske inte är en frälsare kommen.

Men var sak har sin tid, vart projekt har sin livstid, och varhelst än Jürgen härnäst styr kosan så kommer han med rätta vara en av de hetaste och mest eftertraktade managernamnen på marknaden. Och den klubb han tar över går onekligen en spännande framtid till mötes.

Det är emellertid inte helt lätt att komma fram till vilken klubb detta faktiskt skulle kunna bli. Jürgen Klopp själv säger att något sabbatsår är inte aktuellt. I en snabbt skriven blogg verkar Fotbollskanalens bloggare Adam Nilsson landa i den högst förståeliga logiska återvändsgränden att det mest sannolika är att Klopp hamnar ingenstans.

Det menar självklart inte Nilsson men det blir en effekt av att det för de allra flesta sannolika klubbar går det att hitta starka skäl mot att Klopp skulle ta över just där.

England är naturligtvis ett hett spår. Flera stora klubbar är emellertid låsta med sina managers. José Mourinho finns i Chelsea, Brendan Rodgers finns i Liverpool och Louis van Gaal finns i Man Utd. Arsene Wenger borde förvisso närma sig någon slutpunkt i sin Arsenalkarriär men det är svårt att föreställa sig att han lämnar så pass abrupt som redan efter denna säsong.

Man City är så klart ett namn som självklart bör nämnas. Det är en klubb som närmast självklart kommer söka en ersättare till Manuel Pellegrini och därtill bör leta efter ett stort namn såsom Jürgen Klopp. Men det finns också sådant som talar mot detta.

Dels Man Citys egna intressen där inte minst Ferran Soriano och Txiki Begiristain inte har gjort någon hemlighet av att de väldigt gärna vill ha Pep Guardiola till klubben. Ett inte helt osannolikt scenario skulle kunna vara att Man City lockar Guardiola till Manchester, vilket Bayern München kan vara villiga att låta ske när nu Klopp finns tillgänglig.

Dels Jürgen Klopps egna påstådda tycke och smak, om man nu ska förlita sig till vad skråjournalistiken skriver. Klopps förkärlek för långsiktig utveckling kan rimma illa med Man Citys väl dokumenterade men mer snäva tidsperspektiv. Här kan jag dock se det som lika troligt att Klopp snarare lockas av att ta över en klubb som inte är dömd att likt Dortmund förbli tvåa i sin egen liga.

Man City är hur som helst inte någon omöjlighet, om än heller ingen självklarhet. Tre andra klubbar i England förtjänar emellertid också att nämnas i sammanhanget.

Tottenham befinner sig redan bland de sex stora engelska topplagen och kan sägas i alla fall knacka på dörren till Champions League, även om dörren så här långt har förblivit oöppnad. Inte mycket talar dock för att Tottenham skulle vara intresserade av att gå igenom ännu ett managerbyte när de dessutom verkar nöjda med Mauricio Pochettino.

Newcastle är ett förvisso osannolikt alternativ som ändå borde få skråets romantikers ögon att fuktas. En klubb med tradition och kultur och likt Dortmund med starka industriella rötter. En stor arena, en stark supporterbas och ett väl utvecklat scoutingnätverk ger också klubben en hög men orealiserad potential. Engelsk fotboll saknar en konkurrenskraftig engelsk storklubb uppe i nordöst.

West Ham ska inte heller förglömmas. Det är en klubb som satsar stort och som från och med nästkommande säsong flyttar in i en ny och för dem betydligt större arena. Rafa Benitez har nämnts som en möjlig efterträdare till Sam Allardyce men Jürgen Klopp vore onekligen en betydligt större och mer kraftfull avsiktsförklaring.

Nu är det sannolika så klart att Jürgen Klopp först och främst söker sig till en etablerad storklubb snarare än något utvecklingsprojekt likt Newcastle eller West Ham. Det rimmar möjligen illa med skråromantiken men desto bättre med den bryska verkligheten. De två mest sannolika alternativen framstår som i tur och ordning Bayern München och Man City.

För övriga engelska klubbar är det helt enkelt fel tajming med Jürgen Klopps avgång efter den här säsongen. De sitter redan på stabila och uppskattade managers. Man City emellertid kan med all sannolikhet se fram mot att importera i alla fall någon av de två mest lysande managerprofilerna från Bundesliga.

Återstår att se om det sker omedelbart eller med Carlo Ancelotti som ett förmodligen framgångsrikt mellanspel i något eller några år däremellan.

Man City är en klubb som är i stort behov av att förnya och inte minst föryngra sin spelartrupp, dessutom en klubb med välfylld skattkista. Man kan räkna med att mer eller mindre varje spelare kapabel att ta ett andetag kommer att vid något tillfälle kopplas samman med dem.

Man Utd har spenderat stora summor på nya spelare de senaste åren och många räknar med att detta kommer att fortsätta.

Chelsea har ett starkt lagbygge redan men de flesta tror nog att Chelsea är beredda att göra åtminstone en stor värvning i sommar, inte omöjligtvis till en backlinje där José Mourinho kanske inte behöver oroa sig för nuet men ändå börja se till framtiden.

Arsenal har gjort några profilvärvningar två somrar i rad i form av Mesut Özil och Alexis Sanchez, och mer än så behövdes tydligen inte för att det därmed skulle bli någon sorts etablerad sanning att Arsenal kommer fortsätta göra minst en sådan värvning varje sommar.

Liverpool kommer rimligtvis omgruppera efter den här säsongen men behöver samtidigt kanske också mer tid på sig att smälta alla värvningar som gjordes inför den här säsongen. Anfallet är dock en lagdel som rimligtvis kommer ses över under sommaren.

Några transfersagor som redan har börjat manifestera sig är framför allt så klart Raheem Sterling i Liverpool men även Theo Walcott som befinner sig i ett välkänt kontraktslimbo med Arsenal.

Sterling har så klart diskuterats tidigare. Om man ska tro djungeltrummorna så är det i huvudsak Man City som ska sägas ligga och lura i vassen, vilket kanske ligger i sakens natur då de lär vara den enda engelska klubben med tillräckligt mycket pengar och tillräckligt lite sparsamhet att ge sig in i en sådan affär.

Man City sägs förbereda ett bud om £30m vilket känns som i lägsta laget sett till vad Liverpool skulle kräva för att sälja till en konkurrent. Detta givet att Liverpool alls vore intresserade av att sälja Sterling, en affär som onekligen skulle skada deras trovärdighet som topplag.

Man City påstås samtidigt rikta sina fuktiga blickar mot Jordan Henderson och Jack Wilshere, så det kan mycket väl handla om media som skjuter med hagelbössa i förhoppning om att de i alla fall måste träffa något oavsett vad.

Att Man City emellertid skulle vara beredda att betala närmare £50m, den siffra som inte minst nämns av stridslystna Liverpoolfans, är dock osannolikt då Sterling helt enkelt inte är så bra. Ännu.

Samtidigt som det runt Raheem Sterling har uppstått en svekdebatt och mummel om girighet så önskar sig spelaren en egen sång från The Kop. Vilket möjligen skulle kunna ses som ett illa valt tillfälle att framföra en sådan önskan, men likaväl som ett försök till ursäkt och en ouverture att stanna i klubben.

Raheem Sterling har så klart ett förhållandevis bra förhandlingsläge då han är en spelare på uppgång och då Liverpool både vill ha kvar honom och möjligen också behöver honom.

Detsamma kan man inte gärna säga om Theo Walcott.

Det är nästan så man tycker lite synd om Walcott. På sätt och vis befinner han sig i samma typ av kontraktsläge som andra Arsenalspelare före honom, inte minst Cesc Fabregas och Robin van Persie. Men hans förhandlingsläge är ett helt annat och desto sämre.

Dels var Arsenal då ett lag med tveksamma framtidsutsikter samtidigt som man nu uppfattas som ett lag på uppgång igen. Dels var Fabregas och van Persie nyckelspelare i Arsenal samtidigt som Walcott näppeligen länge får speltid där spelare som Özil, Giroud, Sanchez och Cazorla istället har tagit vid.

Det är inte precis något gynnsamt läge att börja krångla och spela hårdboll med sitt kontrakt, så ett klubbyte verkar sannolikt för Walcott. Barcelona, Man Utd eller någon dylik storklubb står dock inte riktigt på menyn för Walcott som nog snarare får sikta in sig på att starta upp sin karriär på nytt.

Det där kan ju vara lite svårsmält för spelaren, samtidigt som det nog finns ett koppel med framför allt engelska klubbar som trots allt är intresserade av Walcotts tjänster. Så min gissning är att det här blir en av sommarens mer utdragna transfersagor. Samtidigt en av de tråkigaste.

En av de mer intressanta transfersagorna, på sitt eget sätt och vis, verkar emellertid bli vad som händer och sker med Jürgen Klopp, fotbollsvärldens främsta darling som nu verkar vara på väg att lämna Dortmund efter den här säsongen.

Mer om det i en senare blogg.

Sådana här listor tar ju med nödvändighet ett individuellt perspektiv. Men man kan också fråga sig vilken klubb det är som har värvat bäst respektive sämst i helhet den här säsongen. Vilka klubbar som värvat bäst kunde man till viss del utläsa i gårdagens blogg och där anser jag att Chelsea och Southampton är de klubbar som gjort bäst ifrån sig.

Den klubb som emellertid har värvat sämst den här säsongen är i min mening Liverpool, och det utan någon större konkurrens. Mario Balotelli och Dejan Lovren är båda spektakulära misslyckanden, dessutom på för Liverpool viktiga lagpositioner. Rickie Lambert är en bubblare till den här listan. Andra värvningar som Adam Lallana, Alberto Moreno och Lazar Markovic har inte varit direkt dåliga men heller inte bra.

Vill man då peka på Man Utd som en annan kandidat så kan man visst konstatera att de minsann också gjort riktigt dåliga värvningar, men även en och annan bra värvning, och därtill med starka spelare redan i truppen som gör att de dåliga värvningarna inte har stått dem lika dyrt i sportslig mening.

(5) Mario Balotelli, Liverpool

Jag  hävdar med en dåres envishet att det här trots allt var en bra värvning att göra i somras med den information som då stod till buds. Det var rätt att ta chansen. Men chansen misslyckades. Balotelli hittade aldrig rätt i Liverpool och den stora frågan är så klart om det finns någon klubb i världen i vilken Balotelli kan slå sig till ro. I Liverpool blev han dock en anfallskugge som helt enkelt inte levererade trots att han behövde leverera. (7)

(4) Angel Di Maria, Man Utd

Den sett till transfersumman dyraste spelaren i Premier League platsar några månader senare inte i sitt eget lag utan har petats av ett dykande mähä till engelsk yttermittfältare. Nåja, något hårdraget. Förväntningarna spelar så klart ett spratt här. Inför säsongen sa jag att Di Maria kunde återföra skräckfaktorn till Man Utd. Det visade han sig kunna. Fast inte riktigt på det sätt som var tänkt. Dock kommer en ny säsong. (2)

(3) Dejan Lovren, Liverpool

Liverpools problem förra säsongen var att man saknade backar som var spelskickliga nog att spela laget ur press. Det problemet var avsett att åtgärdas med köpet av Lovren från Southampton, som av en del vid den tidpunkten beskrevs som en av ligans bästa backar. Överdrivet ansåg jag i en av ytterst få ljuspunkter i mina transferbetyg från i somras. Värvningen av Lovren blev inte alls vad Liverpool hade hoppats på.

(2) Eliaquim Mangala, Man City

Mangala utgör dock ingen ljuspunkt i mina transferbetyg. Det gör det så klart vanskligt att vara alltför kritisk mot Man City i just detta avseende. Men det är klart att det var en risk att förstärka den lagdel som samtidigt är lagets akilleshäl med en i Premier League-sammanhang oprövad mittback. Mangala som hade kunnat bli en kompetent avlastning till en alltmer sliten Vincent Kompany blev istället under sin första säsong i klubben en belastning för Man City. (10)

(1) Radamel Falcao, Man Utd

Ja, det är bara ett lån skulle någon kunna invända. Men givet ett låns syfte och karaktär så borde det vara desto viktigare att verkligen veta vad man vill ha ut av spelaren under en begränsad tidsperiod. Det är svårt att föreställa sig något lån i fotbollshistorien mer misslyckat och dyrköpt än Falcao. Istället för en effektiv världsanfallare fick man en spelare vars hittills största bidrag har varit att i bästa fall förvirra motståndarförsvaren genom att planlöst halka omkring på planen. (9)

Den här listan i slutet av säsongen följer på ett naturligt sätt upp motsvarande lista från början av säsongen. Av god tradition brukar jag kyssa några riktiga grodor på den listan, Joe Cole och Marouane Fellaini hör till klassikerna, och så även den här säsongen där Eliaquim Mangala är en bland flera.

Det har inte varit helt lätt att identifiera genuint bra värvningar till Premier League den här säsongen. Desto lättare har det varit att hitta de riktigt dåliga och misslyckade värvningarna. Kanske säger det något om tendensen i Premier League att sprätta pengar på spelare utan någon större eftertanke. Eller så är det en tillfällighet.

Men de tio värvningar jag hur som helst tycker är bäst den här säsongen är:

(10) Esteban Cambiasso, Leicester

Det fanns många kandidater till tiondeplatsen på den här listan, men den som ändå imponerat mest på mig, inte minst i en svår omgivning, är Cambiasso. Att Leicester fortfarande har en chans att hålla sig kvar i Premier League är inte så lite tack vare Cambiasso som bidragit efter bästa förmåga med i alla fall lite tuffhet på det centrala mittfältet.

(9) Enner Valencia, West Ham

Om ryktena stämmer att Rafa Benitez är på väg att ta över som manager i West Ham till nästa säsong så finns det anledning att befara att han kan hitta på jobbiga saker med Valencia som anfallare. West Ham har hittat ett riktigt litet fynd i den ecuadorianska anfallaren som inte helt utan anledning bär smeknamnet Superman.

(8) Graziano Pellè, Southampton

Pellé är en anfallare som har haft det lite trögt med målskyttet sedan nyår, men att en anfallare har perioder där målen inte riktigt vill komma kan sägas om betydligt större namn än Pellé. Sett till säsongen som helhet så är Pellé emellertid en av de främsta anledningarna att Southampton har hävdat sig så väl i ligan under säsongen.

(7) Bafetimbi Gomis, Swansea

När man värvar en spelare huvudsakligen som backup till en spelare man redan har i laget, och den värvade spelaren därefter kan gå in och ersätta den obefintliga spelaren mer eller mindre omedelbart så har man gjort en riktigt genomtänkt och väl planerad värvning. Att tappa Wilfried Bony hade kunnat vara tungt för Swansea men Gomis har gjort tappet hanterbart.

(6) Daryl Janmaat, Newcastle

På tal om att hantera sålda spelare så har även Newcastle hanterat Mathieu Debuchys flytt till Arsenal riktigt bra. Newcastle såg bara till att värva en troligtvis bättre spelare som förmodligen är den högerback i ligan under säsongen som stått för flest och mest bra prestationer. Arsenal borde inte ha tagit omvägen via Newcastle.

(5) Toby Alderweireld, Southampton

Southampton har en så pass småputtrig offensiv att det är lätt att glömma bort att grunden för lagets framgångar den här säsongen har varit ett av de mer stabila centrala försvaren. I det avseendet har inte Ronald Koeman förnekat sig. Alderweireld har varit en väldigt viktig del i detta försvarsbygge, inte minst som ersättare för den till Liverpool flyktade Dejan Lovren.

(4) Ander Herrera, Man Utd

Knappast den mest högprofilerade värvningen som Man Utd tog sig för i somras men som det skulle visa sig, den bästa. Med Herrera har Man Utd till sist hittat den centrala mittfältslänk mellan försvar och anfall som laget har letat efter i flera säsonger. Där finns också en passningsskicklighet som gör att Man Utd inte behöver gå i självmordstankar över Michael Carricks inte helt avlägsna pensionering.

(3) Diego Costa, Chelsea

Om vi hade gjort bokslut för den här listan strax efter nyår så hade Diego Costa helt säkert kunnat befinna sig högre på den här listan. Men sedan dess har den hårda Premier League-verkligheten delvis kommit ikapp honom. Premier League ain’t in Kansas. Ändå så är Costas målbidrag en tungt vägande orsak till Chelseas högst sannolika ligatitel och precis vad de saknade förra säsongen. (4)

(2) Alexis Sanchez, Arsenal

Det går att hitta flera goda orsaker till Arsenals nuvarande formkurva i Premier League och höga kvalitet, bland dem inte minst Mesut Özil. Men under hösten var det i huvudsak Sanchez som var den som höll Arsenals näsor ovanför vattenytan och även nu är det Sanchez som står för den främsta offensiva spetskvaliteten i Arsenal. En spelare i världsklass. (3)

Fabregas har likt Chelsea haft det kämpigt den senaste månaden men det förtar inte det faktum att Fabregas har varit en ovärderlig kugge i Chelseas maskinrum under hela säsongen. Och även i dessa dagar när spelet ser rostigt ut så bidrar Fabregas ändå med helt avgörande mål. José Mourinho visste vad han ville när han värvade Fabregas och Fabregas har onekligen levererat. (1)

Hans beteende i samband med matchen igår gör honom inga tjänster. Under matchen såg han tveksam och håglös ut. Efter matchen var det en skakad, otydlig och frågande manager som projicerade allt annat än kontroll.

Det har spekulerats mycket i efterträdare. Carlo Ancelotti har nämnts vilket är ett troligt namn. Alejandro Sabella är ett annan namn det har pratats om, liksom Pep Guardiola. Gemensamt för alla dessa är dock att de är tillgängliga som tidigast till sommaren.

Valet verkar i så fall stå mellan att behålla Manuel Pellegrini säsongen ut eller ge honom sparken omedelbart och klara av de sex återstående matcherna den här säsongen med Brian Kidd som tillförordnad manager.

Det är ett val som måste göras i skarpt läge, i och med att de efter den här omgången riskerar befinna sig endast fyra poäng före Liverpool på femte plats i tabellen, med framtida Champions League på spel.

Det finns en osäkerhet i att förlita sig på en tillförordnad manager utan vana att vara the front man. Å andra sidan kan osäkerhet vara att föredra framför den säkerställda otillräcklighet som Manuel Pellegrini har att erbjuda.

Pellegrini är en manager som inte ger intryck av att veta hur han ska komma till rätta med Man Citys problem. Vad värre är så ger inte laget längre något intryck av att vilja spela för honom.

Många har påtalat bristen på vilja bland Man Citys spelare. Sällan har den bristande viljan varit så synlig som igår vid Man Citys sena reducering. Det var elva spelare som gett upp.

Menar man att Manuel Pellegrini bör sitta kvar under de återstående sex matcherna så måste man hysa någon förhoppning om att Pellegrini kan gjuta mod och vilja i spelarna igen.

Vilket framstår som väldigt osannolikt. Flera spelare vet att de inte är kvar i klubben nästa säsong. Alla spelare vet att Pellegrini inte är kvar i klubben nästa säsong.

Om han ens är kvar imorgon.

:::

Vinst mot Newcastle på Anfield ikväll och Liverpool befinner sig hastigt och lustigt blott fyra poäng bakom Man City, och en Champions League-plats som setts som förlorad helt plötsligt inom synhåll igen.

Nå. Det är fortfarande fyra poäng på sex matcher, och Man City har fyra av dessa sex matcher på hemmaplan. Det är knappast vad man skulle beskriva som ett bra läge.

Men om Liverpool kan dra iväg på ännu en vinstsvit likt innan matcherna mot Man Utd och Arsenal, samtidigt som Man City är i till synes fritt fall, så kan det omöjliga trots allt ske.

Det var emellertid inte den första utgångspunkten för just den här bloggen, som mer utgick från att Liverpool kommer missa Champions League.

Frågan gällde i så fall FA-cupen, där Liverpool nu befinner sig i semifinal mot Aston Villa, och om Liverpools säsong vore att betrakta som lyckad om de slutar femma i ligan men lyckas vinna FA-cupen.

Ja, svarar jag på den frågan.

Det kan tyckas som en märklig uppfattning givet vilka förväntningarna var på Liverpool inför säsongen, pengarna som spenderats på nya spelare, samt vad Champions League trots allt betyder för en ambitiös storklubb.

Förväntningarna menar jag var för högt ställda. Det är inte den här säsongen som är oväntat dålig utan snarare förra säsongen som var oväntat bra. Ett återkommande mönster i Liverpools nutidshistoria.

Liverpool har spenderat dyra pengar på många nya spelare, men omges av andra klubbar med ännu större eller lika stora ekonomiska resurser. Många nya spelare innebär också en utmaning i sig.

Champions League måste alltid vara målsättningen för Liverpool, men sett till konkurrensläget i Premier League så måste det även ingå i klubbens planering att man inte alltid lyckas kvalificera sig.

Att missa Champions League någon säsong då och då är alltså inte en fråga om liv eller död för Liverpool. Alla lag måste ha utrymme att inte nå samtliga sina mål någon säsong.

Det viktiga på lång sikt är dock att framstå som trovärdiga i sina målsättningar och här kan en seger i FA-cupen bidra med mycket för Liverpool.

Det är en bekräftelse på Liverpools och Brendan Rodgers metoder och visar att klubben fortfarande rör sig framåt och uppåt. Det visar samtidigt på ambition och potential.

Det förstärker bilden av Liverpool som en framåtsträvande klubb och ett trovärdigt projekt hos spelare man är intresserade av att värva, och är ett starkt argument gentemot de spelare, såsom Raheem Sterling, som redan finns i klubben.

Det vore att avsluta säsongen på bästa sätt och bygga en plattform av optimism inför nästa säsong. Av dessa enkla skäl hade jag betraktat en sådan säsong som lyckad.

Om Liverpool sedan lyckas simma i bakvattnet till Man City i ligan och ta chansen att smita förbi dem om den dyker upp… En jättebonus!

:::

Bubblare:

Lukasz Fabianski, Swansea
Wes Morgan, Leicester
Ben Mee, Burnley
Morgan Schneiderlin, Southampton
James McCarthy, Everton
Aaron Ramsey, Arsenal
Cesc Fabregas, Chelsea
Glenn Murray, Crystal Palace

:::

Tankar och slutsatser:

Sju poängs försprång, en match mindre spelad. Hur otroligt svaga Chelsea än ser ut för stunden så har de fortfarande vunnit sina tre senaste ligamatcher. Mästartakter!

Hade Chelsea spelat bättre om de hade varit jagade på riktigt i titelstriden? Förmodligen. Ändå surt för övriga lag att veta att om de bara genomfört hela säsongen på ett kompetent vis så hade en ligatitel varit fullt möjlig.

Som om inte nedflyttningsstriden var raffinerad och rafflande nog så har Leicester bestämt sig för att ta fajten. Två raka segrar placerar dem mitt i smeten med tre poäng upp till strecket och en match mindre spelad.

Den matchen är dock mot Chelsea.

Aston Villa tar tre enorma poäng på bortaplan mot Tottenham och frågan är om inte Christian Benteke för andra gånger mer eller mindre spelar kvar Aston Villa i Premier League på egen hand.

Tottenhams säsong har pyst ut i ingenting ungefär lika diskret som en blöt fis under ett varmt täcke.

Garry Monk. Efter Brendan Rodgers och Michael Laudrup tillträdde den anonyme engelsmannen som nu tagit Swansea till lagets högsta poängskörd hittills. Lär inte vinna årets manager men är ändå kanske den mest underskattade managern i ligan.

Sju poängs underläge, en match mindre spelad. Vid vinst mot Newcastle så ligger Liverpool fyra poäng bakom ett fritt fallande Man City. Större under har skett.

Överlever Manuel Pellegrini till nästa omgång?

:::

Ashley Young och Marouane Fellaini.

Om någon på förhand skulle ha spekulerat i vilka två spelare, i eller utanför klubben, som skulle visa sig vara nycklarna i Man Utds pånyttfödelse så hade nog dessa två varit bland de sista någon nämnde.

Visst, hela laget presterar nu bättre. Michael Carricks betydelse går knappast att överskatta. Wayne Rooney frustar av energi och Juan Mata briljerar med finess.

Men det är Fellaini och Young som bidrar med det extra, det specifika för Man Utd och det svårförutsedda för motståndet. Kraft, tyngd och fart i en stark kombination.

Stort för båda som stundtals varit utskällda och utdömda på Old Trafford. För Fellaini handlade det nog till stor del om att komma ut ur David Moyes dödsdömda skugga.

Båda är taktiska vapen i Louis van Gaals taktik. Dels farliga i sig själva. Dels skapandes utrymme för andra spelare som Rooney och Mata. Man Utd börjar hitta tillbaka till sin förmåga att göra mål på många olika sätt.

Manchester går i rött igen. Vad matchen led var det också tydligt hur United växte och City sjönk mentalt. Många kommer vilja tillskriva den här matchen en tung symbolik.

Klart är att Man City måste bygga nytt. Samtidigt som Man Utd kan bygga vidare.

På något sätt känns det som om vad som skett under de senaste omgångarna i huvudsak bara har varit någon form av förspel till just den här matchen, för såväl Man Utd som Man City.

Det har pratats i flera veckor om just den här matchen. Lite som om båda lagen har gått och väntat på den och spelat av matcherna inför den.

Det är inte helt lätt att beskriva det här Manchesterderbyt. En match som till synes inte betyder någonting, annat än i fråga om tabellplacering. På samma gång en match som kan betyda allting för något av lagen.

För första gången på ett och ett halvt år så ligger Man Utd återigen ovanför Man City i ligatabellen. Vinst idag och detta försprång utökas till fyra poäng, förlust och Man City visar att det var mest en tillfällighet.

Hela den moderna berättelsen i derbyrivaliteten mellan United och City bygger på just denna dramaturgi. Herraväldet i staden. Man Utd har varit och är kolossen som Man City vill brotta ned i parterr.

Med Man Utd i kollektiv brygga efter Alex Fergusons pensionering så såg det ut som om den diskussionen var slut, åtminstone för tillfället. Den här säsongen kan bli en obehaglig påminnelse att så inte alls är fallet.

De båda lagen går in i det här derbyt med helt olika förutsättningar och skilda formkurvor. Men många väljer med detta som utgångspunkt bedrägliga slutsatser om matchen som sådan.

Man Utd har vunnit sina fem senaste matcher, bland annat med övertygande segrar mot Tottenham och Liverpool. Det har skapat optimism. Men det är den här och de kommande två matcherna som visar ifall denna optimism är motiverad.

Man City har å sin sida förlorat tre av sina fem senaste matcher. Spelet har sett trögt och oinspirerat ut. Men om Man City kommer att kunna inspirera sig för något under återstoden av säsongen så är det i just det här derbyt.

Den som möjligen tvivlar på det behöver bara ta Sergio Agüeros egna ord i beaktning om hur han känner för att göra mål på Old Trafford. Den som tvivlar på att Man Utd-spelarna känner likadant behöver bara lyssna på Wayne Rooney.

Man Utd är med all sannolikhet inte fullt så bra som de senaste resultaten har fått folk att tro. Man City är med all säkerhet inte riktigt så dåliga som deras senaste resultat har övertygat folk om att de är.

Men alldeles oavsett vad den här matchen har att säga om hur tabellen ser ut eller om de båda klubbarnas positioner, så är det i första hand en match som handlar om stolthet.

Man City har vunnit de tre senaste mötena på Old Trafford. Ett sådant facit är de ensamma om och det är naturligtvis något Man Utd vill ändra på. Då som nu är det kanske i första hand en fråga om självförtroende.

Självförtroende är något som Man Utd har saknat under stora delar av säsongen, men de senaste matcherna och inte minst vinsterna har återvunnit en del av det självförtroende som tidigare funnits i klubbens DNA.

Man Citys självförtroende borde rimligtvis vara naggat i kanten. Någon hjälp från Manuel Pellegrini lär de inte kunna hitta, han brottas tillräckligt med frågor om sitt eget jobb och om han i händelse av förlust har något jobb nästa vecka.

Manchesterderbyn brukar vara öppna, målrika och händelserika matcher, till skillnad från matcher mellan Man Utd och Liverpool. Det brukar också vara de stora ögonblickens matcher på ett sätt som få andra engelska derbyn.

Oavsett hur matchen slutar vågar jag alltså lova att den kommer bli väldigt underhållande. Den har lite att brås på.

https://www.fourfourtwo.com/features/top-10-manchester-derbies

Dimitar Berbatov var en sådan spelare. Han kunde när som helst, och gjorde det också ofta, blixtra till i en sublim fotbollskonst som öppnade upp helt nya ytor och möjligheter på fotbollsplanen. Men när spelet inte stämde och det gick trögt på planen så upplevdes hans kroppsspråk som negativt.

Effekten blev att det skapades ett narrativ runt Berbatov som en lat spelare. Så långt gick det hela att engelska kommentatorer kunde, även när han gjorde en fantastisk målgivande passning, beskriva det hela som en ”lazy pass”. Med andra ord, även när han gjorde något som egentligen talade emot bilden av honom så tolkades det som en bekräftelse.

Hårt arbete, kraft och fart, intensitet och inlevelse. Dessa är bland de främsta av den engelska fotbollens grundläggande värderingar. Det är värderingar som gör att det ofta finns en större uppskattning för en spelare som efter matchen är fysiskt utpumpad, röd i ansiktet av ansträngning och knappt talbar. Oavsett kvaliteten på spelarens insats i övrigt.

En spelare som Dimitar Berbatov betraktas utifrån dessa värderingar med misstänksamhet. Den engelska fotbollens värderingar är i grund och botten arbetarklassens värderingar. Hårt arbete, pålitlighet och inrättande i jobblaget eller kollektivet är det centrala. Engelska fotbollsspelare är handlingens män snarare än tankens män, man skjuter först och frågar sen. I denna tankefigur tar engelsk fotboll sin utgångspunkt.

Den resa som Mesut Özil har gett sig in på med Arsenal visar att han på samma sätt som Berbatov har svårt att hitta fotfästet i en sådan fotbollskultur. Det hela började bra. ”Ooohh, aaahh, then there was running and screaming!” Han inledde med ett par bra prestationer samtidigt som de flesta, inte minst Arsenalfansen, var nöjda med att ha värvat ett stort namn. Men sedan började det gå trögare.

När lagets resultat och prestation på planen började hacka en bit in på förra säsongen så blev Mesut Özil samtidigt en bekväm syndabock. Delvis är det så klart naturligt att ett stort namn som kommer till klubben med stora förväntningar får bära en del av skulden när dessa förväntningar inte infrias. Men mycket handlade också om samma typ av kritik som riktades mot Berbatov, det såg helt enkelt inte ut som om Özil jobbade!

Sakta men säkert börjar dock kritikstormen mot Mesut Özil vändas till medvind. Delvis så klart på grund av hans egna insatser. Hans insats senast mot Liverpool visar att det är en spelare som är kapabel att på egen hand vända också matcher mot storlag till Arsenals fördel på en femöring. Kanske beror det också på att man till sist börjar inse att Mesut Özils stora bidrag kanske inte är att jobba tills fötterna blöder, utan passa bollen tills motståndarnas ögon blöder.

Till viss del har Mesut Özil också själv anpassat sitt spel under sina 18 månader i engelsk fotboll. Han utgår oftare från en position på kanten i nuläget, vilket har förändrat hans passningsspel något. Inte minst deltar han mer aktivt i lagets defensiva arbete genom tacklingar och bollbrytningar. Att kritiken mot honom börjar avta kan alltså också bero på att det inte längre finns samma skäl att rikta kritik mot honom.

Det är på sitt sätt svårt att vara en utpräglad teknisk och tänkande spelare i Premier League, om detta inte kombineras med ett till synes hårt fysiskt arbete på planen. Dimitar Berbatov lyckades aldrig riktigt komma ut ur det fack som publiken så gärna ville placera honom i. Mesut Özil å andra sidan verkar vara på god väg att göra det.

Om Mesut Özil lyckas kombinera teknik och tanke med fysik och arbete så har han god chans att positionera sig bland Premier Leagues största spelare såsom Dennis Bergkamp, Eric Cantona, Gianfranco Zola och Paul Scholes. Spelare som inte bara lyfte sina egna lag utan samtidigt lyfte hela ligan.

Bournemouth, som alltså leder The Championship, gör vad många betraktar som sin bästa säsong någonsin. Klubben har på sex år gjort en smått fantastisk resa om man beaktar att man i slutet av säsongen 2008-09 slutade på 21:a plats i League Two, efter att ha startat säsongen med 17 minuspoäng, och således var snubblande nära att åka ur The Football League helt och hållet.

Resan uppåt i seriesystemet har  därefter varit snabb. Redan därpå följande säsong slutade Bournemouth tvåa i League Two och gick upp i League One, där man första säsongen slutade sexa. Två säsonger därefter slutade Bournemouth tvåa igen, den här gången i League One, och tog sig till The Championship. Väl där slutade man förra säsongen på tionde plats.

Den gemensamma nämnaren i denna smått otroliga framgångssaga för den lilla klubben på Englands sydkust heter Eddie Howe. Howe tog över som manager i just Bournemouth i början av 2009 och var då blott 31 år gammal, det vill säga yngre än flera av lagets spelare. Under hans ledarskap tog sig Bournemouth trots allt upp från nedflyttningsplats trots ett handikapp om 17 poäng.

Sedan 2009 har Eddie Howe varit i Bournemouth i två omgångar. Efter att ha tackat nej till flera jobberbjudanden tackade han 2011 ja till Burnley, som då låg i The Championship, där han var i ett och ett halvt år innan han återvände till Bournemouth, bland annat på grund av ett dödsfall i familjen som förde honom tillbaka till södra England.

Endast 37 år gammal så har Howes metoder väckt uppmärksamhet i England och han nämns bland de allra främsta i en yngre generation av engelska managers. Det är en metod som i mångt och mycket baseras på individuell feedback med hjälp av videoteknik, som används för att filma såväl matcher som träningspass.

Det är metoder som nått framgång. Omedelbart när Eddie Howe hösten 2012 återvände till Bournemouth, som vid tillfället hade börjat stagnera i League One, så vände lagets utveckling återigen uppåt. Ingen av Bournemouths uppflyttningar under den här tiden har gjorts utan Howe. Mest talande är kanske att Eddie Howe aldrig har gjort en sämre säsong med Bournemouth än säsongen innan.

Stolthet är en annan aspekt av Eddie Howes managerskap. Han är inte enbart en inhyrd kraft utan har växt upp i och med Bournemouth, den klubb vilken han kom till redan som 16-årig juniorspelare och i vilken han hunnit med att vara både spelande tränare och ungdomstränare. Att han valde att återvända till Bournemouth var alltså ingen tillfällighet.

Det är också denna nära relation till klubben som gör att Eddie Howe låter trovärdig när han lovordar klubbens ryske ägare, Maxim Demin. Demin har överlåtit det mesta av fotbollen i klubben till just Eddie Howe, och har utan att ha öst in några större pengar i klubben ändå gett klubben resurser framför allt att kunna behålla sina bättre spelare.

Ändå är situationen naturligtvis en helt annan än när Eddie Howe först tog över klubben. En kraftigt skuldsatt klubb som var satt under förvaltning och som alltså bestraffades med 17 minuspoäng. Under ett helt år därefter var Bournemouth satt under ett transferembargo, men Howe mäktade ändå med att gå upp i League One.

Att Maxim Demin har förtroende för Eddie Howe är kanske inte så märkligt, och mindre lär inte det förtroendet vara nu när Bournemouth befinner sig på tröskeln till Premier League med allt vad det innebär.

Toppstriden i The Championship har den här säsongen präglats av att flera lag har haft ligaledningen men visat sig oförmögna att vare sig rycka ifrån i toppen eller ens hålla sig kvar där. Bournemouth kan ha en mental fördel av att flera i laget faktiskt har varit med om uppflyttningsstrider tidigare, och gått segrande ur båda två av dem.

Glädjande nog så är Bournemouth också ett lag som bjuder på en sprudlande, underhållande och anfallsinriktad fotboll. Det har producerat både stora vinster, såsom 8-0 mot Birmingham och 6-1 mot Blackpool, men också rafflande vändningar som nu senast mot Birmingham där Bournemouth vände ett tidigt 0-2-underläge till vinst med 4-2.

Bournemouths anfallsvilja har under säsongen visat sig vara mer än enbart estetik, det har även producerat högst funktionella fördelar. Laget har en överlägsen målskillnad om +44, vilket är åtta mål bättre än närmaste konkurrent och som i en tät toppstrid är liktydigt med en bonuspoäng. Inte bara det, Bournemouths snabba anfallsspel har också gett dem fler straffar och motståndarna tre gånger så många röda kort som ligans genomsnitt.

Med fem matcher kvar av säsongen, och med ett förhållandevis bekvämt återstående spelprogram, så verkar det alltså som om Bournemouths fantastiska resa tar dem hela vägen till Premier League. I så fall en helt ny bekantskap för många av lagen där, men också ett kärt återseende för Southampton, som får ett hett rivalderby på halsen. Senast det skedde var 2011, i League One.

Ikväll väntar dock en annan rival från Englands sydkust, nämligen Brighton. På bortaplan dessutom. Så det är en helt annat än enkel uppgift, även om Brighton ligger på en allt annat än inspirerande 19:e plats i ligan. Det är en match värd att titta på om ni är intresserade av ett av Englands just nu mest framgångsrika lag, ledda av Englands främsta unga manager, och som mycket troligt är en del av Premier Leagues vardag redan nästa säsong.

Men om ligan som sådan har haft en dålig säsong så har förmodligen domarna haft en värre säsong. Inte minst under jul- och nyårshelgerna så duggade de grova domarmisstagen tätt, med ett och annat efterskalv under våren. Graham Poll, en man av många åsikter, klämde i med att domarstandarden den här säsongen var den lägsta han kunde minnas.

Vissa menar att det är kvaliteten på just engelska eller brittiska domare som är så låg. Det är något oklart vad som ligger bakom den uppfattningen, annat än att det kanske är naturligt för någon som följer engelsk fotboll att lägga mer märke till misstag som begås där. Det hela får så klart också en helt annan medial uppmärksamhet.

Statistik- och analysföretaget Sports Matrix gjorde för innevarande säsong en genomgång av samtliga de fem stora ligorna i Europa i syfte att bedöma kvaliteten på domsluten. Vad de kom fram till sammanfattas kanske bäst i följande diagram:

Sett till antal misstag per match så är alltså domarna i Bundesliga bäst med endast 0,71 misstag per match. Domarna i England placerar sig på en stabil andraplats med 0,86 misstag per match. Nästan lika bra är domarna i Italien (0,87), franska domare (0,92) är sämre samtidigt som det är domarna i La Liga som gör flest misstag av alla (0,98), nästan ett per match.

Emellertid. Sports Matrix tittade också på vad de kallar för avgörande misstag, med vilket avses misstag som påverkar matchens utgång. Exempelvis att underkänna ett mål av misstag, att felaktigt ge ett rött kort, ge en straff på felaktiga grunder, godkänna ett mål som var offside och så vidare. Självklart kan gränsen för vad som är avgörande eller ej diskuteras.

Och här ligger domarna i Premier League illa till. 35% av deras misstag bedöms som allvarliga misstag. I det avseendet har de engelska domarna betydligt större brister än domarna i någon annan liga. La Liga (29%) är näst sämst i det här avseendet samtidigt som det återigen är domarna i Bundesliga som gör bäst ifrån sig, endast 18% av deras misstag är att betrakta som allvarliga.

I Premier League sker därmed 0,3 avgörande misstag per match. Ge således den genomsnittliga domaren i Premier League tre matcher så kommer han med statistisk sannolikhet ha gjort ett avgörande misstag. Motsvarande tysk domare behöver sju-åtta matcher på sig för att komma upp till samma mängd avgörande misstag.

Är domarna i Premier League sämre utbildade än sina motsvarigheter i andra länder? Nej, tvärtom så är kriterierna på förhand för att vara domare i Premier League förhållandevis höga. En förklaring skulle kunna vara speltempot i Premier League som gör att domarna normalt sett befinner sig längre från situationerna än i andra ligor.

Frågan är följande: Om vi hade tagit domarna i Bundesliga och luftlandsatt dem i Premier League, hade de i sådana fall presterat lika bra?

Ett annat alternativ är att det helt enkelt handlar om statistisk otur, att antalet avgörande misstag har varit ovanligt högt just den här säsongen, och att om Sports Matrix hade gjort samma undersökning för flera säsonger tillbaka i tiden så hade vi sett något annat. Så skulle kunna vara fallet.

Sedan finns så klart det som Sports Matrix inte mäter i sin undersökning. Bland andra Howard Webb har talat intressant om två olika typer av domarfel. Ett så kallat typ 1-fel är där domaren väljer att fatta ett domslut som i efterhand visar sig vara felaktigt. Det är sådana domarfel som Sports Matrix mäter. De mäter dock inte så kallade typ 2-fel där domarna missar att döma för något de borde ha blåst av för, vad man kan kalla för icke-domslut.

En sista observation kan vara att det trots allt handlar om relativt få avgörande misstag. En domare gör således ett avgörande misstag per tre-fyra matcher, vilket är betydligt mindre än den allmänna uppfattning om vissa domare som verkar vara att de snarare gör tre-fyra avgörande misstag per match. Kvoten är således den omvända.

Döm om min förvåning!

20 år sedan Blackburn vann ligatiteln drömmer fansen runt Ewood Park om att få lyfta ännu en titel. Även om det inte var helt oväntat den gången, så vore det helt och hållet oväntat den här gången.

Det var fyra år sedan Blackburn åkte ur Premier League, och de har sedan dess inte varit nära att ta sig tillbaka. Det fanns förhoppningar inför den här säsongen, liksom inför tidigare säsonger, men dessa förhoppningar blev snart till sand och Blackburns säsong rann så småningom ut i mer eller mindre ingenting – inte i närheten av playoffspel men heller inte i närheten av att åka ur.

Men i cupspelet är Blackburns historia en annan. De har redan slagit ut två Premier League-lag på vägen till kvartsfinalen, Swansea och Stoke. Inte minst Stoke fick se sig rejält misshandlade när de besökte Ewood Park i den femte omgången, som Blackburn vann med 4-1. Blackburns 3-0 borta mot Leeds för några dagar sedan tyder också på att de är i god form.

Där ligainsatserna har varit stundtals bleka för Blackburn så har laget däremot höjt sig markant i cupspelet. Det märktes inte minst på Anfield där Blackburn klarade 0-0. Helt utan skäl är det alltså inte att Blackburns fans återigen drömmer stora drömmar, den här gången cupdrömmar och om att ta sig till Wembley.

Liverpool har å andra sidan sina bekymmer. Två raka förluster i ligan har gjort möjligheterna mycket små att ta sig till Champions League igen. Oroväckande nog kom förlusterna mot två andra topplag som såg ut att taktiskt ha genomskådat Liverpool. Resultaten har kompletterats med Raheem Sterlings kontraktssituation och påståenden om krissamtal med laget.

Det är inte i första hand i ett sådant läge man vill bege sig till en klassisk engelsk arena som Ewood Park, där stämningen kommer vara kokande frenetisk på ett sätt som brukar vara typiskt för engelska arenor. Det kommer krävas karaktär och lagmoral för att Liverpool ska ta sig till semifinal, det är med andra ord en prövning som Brendan Rodgers har framför sig.

Det är också en prövning han får ta sig igenom utan en handfull avstängda spelare. Emre Cans ytterst onödiga röda kort i lördags placerar honom vid sidan av tillsammans med Martin Skrtel och Steven Gerrard. Något som inte minst borgar för ytterligare osäkerhet i en redan osäker backlinje.

Gary Bowyer, Blackburns manager, kan dock med viss rätta känna att det är lyxproblem som Brendan Rodgers har att brottas med. Blackburn har smått osannolika 14 spelare otillgängliga inför den här matchen, antingen på grund av skador eller på grund av att de inte är spelklara. Bland dem viktiga spelare som Grant Hanley, David Dunn och Josh King.

En vinst ikväll skulle betyda mycket för Blackburn. Sportsligt naturligtvis genom att dels ta sig till FA-cupsemifinal på Wembley, och dels att besegra en stor klubb som Liverpool på vägen. Men även ekonomiskt skulle en vinst och en semifinal betyda mycket för Blackburn som brottats hela säsongen under ett transferembargo då de inte klarade av ligans financial fair play-regler.

Det är dock inte mycket mindre betydelsefullt för Liverpool. Det enda som återstår för att rädda lagets säsong är just FA-cupen, något som Brendan Rodgers också har varit tydlig med efter de senaste ligabedrövelserna. Det har varit en problemfylld säsong för Liverpool, men en FA-cupseger skulle bekräfta att laget och klubben alltjämt är på rätt väg.

Det skulle ge Brendan Rodgers andrum och handlingsutrymme. Atmosfären i och runt klubben skulle vara positiv i slutet av säsongen. Det skulle ge Liverpool ett starkt argument i förhandlingar med både nya och gamla spelare, inte minst Raheem Sterling, vad avser klubbens ambition och förmåga. Det lägger en grund för framtiden.

Det är en match i FA-cupen. Men både Blackburn och Liverpool spelar också för sina säsonger, för framtiden, och för möjligheten att återskapa något av de båda klubbarnas stolta historia.

Hur man på förhand kan avgöra vilka jobb som är hopplösa och omöjliga är jag inte helt säker på. Oavsett vilket så får man ändå säga att Chris Ramsey i QPR stödjer tesen. Ett jobb mer utan hopp och möjligheter än att som tveksamt tillsatt efterträdare till Harry Redknapp försöka rädda kvar QPR i Premier League vore förmodligen svårt att finna.

Ramsey har knappast gjort någon succé likt exempelvis Alan Pardew i Crystal Palace. QPR vann förvisso sin första match med Ramsey som ansvarig, 2-0 borta mot Sunderland, men därefter radade QPR upp fem raka förluster och cementerade sin plats under nedflyttningsstrecket. Sedan kom då lördagens bortamatch och storseger mot West Brom.

Chris Ramsey har fått pröva sig fram. Han prövade tidigt att ge några yngre spelare chansen, utan någon direkt framgång. Han vände sig därefter till några av klubbens äldre och mer rutinerade spelare utan att det heller gav någon utdelning. Vissa spelare har fått ett förtroende utan att riktigt leva upp till det, andra har börjat göra det.

Mot West Brom så föll helt plötsligt allting på plats. QPR inte bara jobbade och slet hårt utan den här gången kom även målen, med målen kom spelglädjen och med spelglädjen kom poängen. Vad som återstår att se är om det var mer än en engångsföreteelse.

Men inga träd växer till himlen. Trots tre väldigt viktiga poäng så befinner sig QPR fortfarande i ett utsatt läge under nedflyttningsstrecket, och kanske var det lite otur för QPR att Leicester, Burnley och Sunderland samtliga tog poäng även de den här helgen. Tre poäng separerar QPR från närmaste lag ovanför nedflyttningsstrecket.

Som händelsevis råkar vara Aston Villa och som QPR minst lika händelsevis möter just ikväll. Aston Villa har 28 poäng, QPR har 25 poäng. Runt omkring dem ligger Burnley med 26 poäng, Hull med 28 poäng samt Sunderland med 29 poäng. Man kan utan att överdriva säga att kvällens match är viktig.

Tidigare under säsongen var det omöjligt för QPR att vinna på bortaplan. Det var faktiskt just i Chris Ramseys första match som QPR tog sin första seger på bortaplan, mot Sunderland. QPR:s och Chris Ramseys andra seger kom alltså i lördags, även det på bortaplan. Däremellan har QPR förlorat alla sina tre matcher på hemmaplan.

Det behöver alltså inte vara någon nackdel för QPR att de möter Aston Villa ikväll på just bortaplan.

Chris Ramsey tog alltså QPR:s första seger på bortaplan den här säsongen, ända inne i februari. Men om QPR verkligen ska ta ett stort steg mot nytt kontrakt i Premier League så måste Ramsey lyckas med ännu en sak för första gången den här säsongen, nämligen för QPR att vinna två matcher i rad.

Vid sidlinjen väntar Tim Sherwood. Det brukar heta att det är vänner som ska stå för avrättningen, men jag är osäker på om vare sig Sherwood eller Ramsey skulle hålla med om det. De båda har ju ett nära gemensamt förflutet sedan deras tid i Tottenham förra säsongen. Det var ju också länge tal om att Tim Sherwood var den som skulle ta över QPR efter Harry Redknapp.

Så blev det emellertid inte. Så istället för att arbeta tillsammans för att hålla QPR kvar i Premier League så måste de nu efter bästa förmåga försöka motarbeta varandra.

De gör det med lite olika utgångspunkter. Aston Villas två förluster i sina två senaste matcher har satt stopp för det momentum som började byggas upp under Sherwood, och dessutom brottas Aston Villa med jobbiga skador på nyckelspelare som Alan Hutton, Ashley Westwood och Scott Sinclair. QPR å sin sida har 4-1 mot West Brom i ryggen.

Oavsett hur det till sist går för QPR den här säsongen så har Chris Ramsey allra minst visat att jobbet inte var hopplöst. Han har ingjutit hopp i både spelare och supportrar. En vinst mot Aston Villa ikväll och hans uppdrag är inte längre omöjligt.

:::

Bubblare:

Simon Mignolet, Liverpool
Ashley Williams, Swansea
Maurico Isla, QPR
Joey Barton, QPR
Gylfi Sigurdsson, Swansea
Alexis Sanchez, Arsenal
Bafetimbi Gomis, Swansea

:::

Tankar och slutsatser:

Det är en del fotboll kvar av säsongen att spela, men utifrån helgens resultat känns de fyra översta platserna klara. Liverpools och Tottenhams poängtapp ger dem ett mäktigt avstånd upp till de övriga.

Chelsea spelar väl knappast bra, men de vinner. Och sex-sju poängs försprång med en match mindre spelad, och med sju omgångar kvar av säsongen, tappar de inte.

Liverpools byte av taktik gav dem en lång segersvit i Premier League. Men den taktiken blev obönhörligt avslöjad när de ställdes mot toppkonkurrenter. De saknar fortfarande backar som klarar av att spela sig ur press.

Vad hände egentligen med Dejan Lovren? En prima kandidat till den här säsongens mest spektakulärt misslyckade värvning.

Rejäla dödsryckningar från både QPR och Leicester den här omgången, som om det var möjligt spetsar till nedflyttningsstriden ytterligare. Leicester känns fortfarande allt för avhängda, men QPR är helt plötsligt med igen.

Ett par riktigt snygga mål den här omgången. Bobby Zamora gör en Kennet Andersson mot Brasilien upphöjt några gånger runt månen.

När Man Utd förlorade skyllde Alex Ferguson på domaren. När Arsenal förlorar skyller Arsene Wenger på gräset. När West Brom förlorar skyller Tony Pulis på sociala media. Nya tider.

Ander Herrera påminner mig jobbigt mycket om en ung Norman Bates.

Tänk om Liverpools värvning av Dejan Lovren hade blivit som den var tänkt, det vill säga åstadkom vad som var syftet. Hur högt upp i tabellen hade de kunnat ligga då? Större är inte marginalerna.

:::

Blev en liten diskussion under förra bloggen om det här med att utveckla unga spelare, och att det kanske inte alltid är så enkelt som att ”spelaren fick chansen men tog den inte!”

Bra läsning på det temat:

https://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/manchester-united/11515509/Wilfried-Zaha-I-felt-worthless-at-Manchester-United-but-Im-loving-football-again.html

Sunderland och Newcastle är ett lokalt derby med en för engelsk fotboll ovanligt hätsk rivalitet. Den ena klubbens supportrar vill inte den andra klubben väl alls, och få saker skulle nog göra Newcastles supportrar mer lyckliga eller skadeglada om de kunde bidra till att sänka ned Sunderland i The Championship, även om det rimligtvis skulle göra livet mer trist i Premier League.

Det är självklart en fråga om status och prestige.

På så vis hade det mest uppenbara varit att sikta in sig på Sunderland som trots allt krigar för sin överlevnad i Premier League. Newcastle framstår då som en klubb som trots allt lever upp till sina egna någorlunda rimliga målsättningar och placerar sig stabilt runt en tiondeplats i tabellen, utan risk för att åka ur Premier League. Sunderland å sin sida är en klubb som man å andra sidan ständigt upplever underpresterar utifrån sina förutsättningar.

Men är det i själva verket riktigt så enkelt? Det vore kanske fel att lyfta fram Sunderland som någon förebild i något avseende, men är Newcastles situation egentligen mer eftersträvansvärd? David Conn har precis publicerat ett reportage som fokuserar på Newcastle, där klubben av dess egna fans beskrivs som zombifierad, själlös och isolerad från dess egen stad.

Det finns två sidor av Newcastle. Å ena sidan dess historia, dess tradition och dess supportrar som förkroppsligar kanske själva sinnesbilden av den engelska fotbollskulturen, det bästa med den engelska fotbollen. Passionen, glöden och galenskapen. Lojaliteten. Å andra sidan dess ägande och ledning som kanske snarare gestaltar det sämsta med den engelska fotbollen.

Engelsk fotboll får mycket kritik, inte minst av David Conn, för sitt ägande, för hur klubbarna styrs och för hur de blir alltmer isolerade från sina egna fans och sina egna samhällen. Det är en kritik som i väldigt hög utsträckning riktas mot de allra största klubbarna, möjligen för att de utgör störst måltavlor. Men kanske är kritiken missriktad.

Newcastle vore en tydligare måltavla. Klubben drivs helt utan kommunikation eller inflytande från fansen. Klubben redovisar för närvarande vinst men är också ett typiskt exempel på en klubb där vinstintresset värderas högre än den sportsliga framgången. Klubbens rekryteringsstrategi går också huvudsakligen ut på att värva unga utländska spelare som sedan säljs vidare.

Värst är emellertid Newcastles sportsliga apati. När Lee Charnley, Newcastles VD, nyligen diskuterade klubbens målsättningar så var det helt tydligt att Newcastle har bestämt att de inte har någon möjlighet att konkurrera med klubbar som Arsenal, Man Utd, Chelsea och Liverpool, utan således låter sig nöja med att komma runt en tiondeplats i tabellen och garantera att de håller sig kvar i Premier League.

En sund och realistisk syn på sina egna styrkor och förutsättningar är förvisso en god sak, även om det känns som om Newcastle skulle kunna sikta i alla fall något högre. Men en av David Conns klokare utgångspunkter är att en klubb en knutpunkt för supportrarnas drömmar och hopp. Men de kan finna föga hopp i den allt annat än inspirerande målsättningen att vi absolut inte ska bli sämre än vad vi är nu.

Det är en målsättning som är finansiell snarare än sportslig. Det bekräftas ytterligare när Lee Charnley också menar att cupspel inte är någon som helst ambition för Newcastle då cupspel kan utgöra en risk för Newcastles ligaposition. Mycket tyder också på att klubbledningen surnade till på Alan Pardew när han ställde upp med starka lag i Europa League under 2012-13, samma säsong som Newcastle slutade på 16:e plats.

Och där är naturligtvis strået som på sitt sätt knäcker kamelens rygg. För om Newcastle nu har formulerat sin målsättning i ligaspelet som att sluta i mitten av tabellen så borde det snarare frigöra än begränsa klubben i cupspelet. Med en sådan outnyttjad överkapacitet i ligaspelet, givet vad Newcastle skulle kunna mäkta med, så borde Newcastle verkligen ha råd att satsa hårt på cupspel, både i England och i Europa.

Newcastle skulle ha alla chanser att bli ett formidabelt cuplag. Och i en sådan identitet skulle Newcastles supportrar och Newcastle som stad kunna söka sina hopp och drömmar, det skulle vara en inspiration, det söta som skulle göra det beska pillret lättare att svälja att det helt enkelt finns större och starkare klubbar i ligaspelet.

Om Newcastle hade varit ett företag hade de varit mer eller mindre omöjliga att kritisera. Men Newcastle är en fotbollsklubb. Och alla fotbollsklubbar måste i grund och botten ha en vision och en ambition, det är vad som engagerar supportrarna och får klubben att vibrera av liv. Utan vision och ambition ramlar klubben snabbt ned i medelmåttighetens misär.

Det är i detta tänkesätt som Newcastles ägare och ledning faktiskt skiljer ut sig från de större engelska klubbarnas, där visionen och ambitionen trots allt finns, och därför är Newcastle också en mer motiverad måltavla för sådan kritik som David Conn framför. Det är tyvärr en slaggprodukt som gjorts möjlig av Premier Leagues intäktsmodell där även medelmåttigheten belönas, där det är ”bra business” att komma mitt i tabellen och vare sig mer eller mindre.

Utan några större ligaförhoppningar, och även utan någon egentlig satsning på cupspelet, så återstår till slut kanske bara dessa matcher för Newcastles supportrar, derbyna mot Sunderland, och kanske har de fyra senaste förlusterna mot Sunderland just därför svidit desto värre. Sålunda kanske Desperation Derby är kännetecknande också för Newcastle.

Vilket för oss tillbaka till ursprungsfrågan. Det är naturligtvis ingen supporter som skulle önska se sin klubb indragen i en nedflyttningsstrid, som Sunderlands supportrar har fått se alldeles för ofta på senare år. Men sett på lite sikt, är egentligen Newcastles hopplösa situation och drömlösa tillvaro något att föredra?

Det var en match som inleddes med tvära kast. Arsenal dominerade klart under den första kvarten och utsatte en högst osäker backlinje i Liverpool för ett massivt tryck. Den andra kvarten såg Liverpool ta över kommandot och skapa ett par riktigt tunga chanser.

I det läget står det ändå 0-0 men en kvart senare kommer det att stå 3-0 till Arsenal. Med andra ord så hände någonting där.

Vad som faktiskt hände var att Arsenals stora spelare klev fram i rampljuset. Det första målet kommer genom Hector Bellerin, som fått sitt genombrott under säsongen. Därefter Mesut Özil på frispark, bam! Sedan Alexis Sanchez, bom! Med Olivier Giroud som en spindel i nätet.

Det är spelartyper som Liverpool till stor del saknar. Luis Suarez såldes inför säsongen. Steven Gerrard är inte längre vad han en gång var. Philippe Coutinho har potentialen men har inte växt färdigt än. Raheem Sterling ligger några år före sin tid.

Det gör det svårt för Liverpool att växla upp i sådana här matcher mot de andra lagen i tabelltoppen. Vi såg det idag mot Arsenal, och vi såg det för två veckor sedan mot Man Utd. Två matcher i vilka Liverpool har gett intryck av att vara åtminstone ett nummer för små, och motståndet ätit upp dem taktiskt och fysiskt.

Frågan är om inte sviterna efter Liverpools förlust mot Man Utd fortfarande satt i Liverpools ben och huvuden. Avstängningarna på Martin Skrtel och Steven Gerrard blev dyrbara, två spelare som hade behövts. Mentalt var det heller inte samma Liverpool vi sett de senaste månaderna.

Vad vi däremot och därmed har sett är den långsamma och utdragna döden för Liverpools förhoppningar om fortsatt Champions League-spel. Att hämta hem åtta poäng på sju omgångar är kanske inte helt omöjligt, men ändå högst osannolikt. Vilket också Brendan Rodgers medgav direkt efter matchen.

Juryn är fortfarande ute på hur Liverpools säsong ska bedömas. Efter förra säsongen drömde många om ännu en titelstrid, men de förhoppningarna dog snabbt. Liverpool spenderade stora pengar på många nya spelare vilket kan leda till kritik över att man ändå inte lyckades åstadkomma mer än möjligen en stark sammanhållen formtopp runt årsskiftet.

Ändå är det kanske inte med nödvändighet den här säsongen som har varit särskilt dålig för Liverpool. Kanske var det snarare så att förra säsongen var så osannolikt bra. Skillnaden var inte bara Luis Suarez, utan skillnaden var också psykologisk – Liverpool var ett lag i medvind.

Liverpool har haft den där tendensen under en lång tid. De kan prestera på för dem otroligt hög nivå under någon säsong, som ett eko från en svunnen storhetstid. Vi har sett det några gånger. 2000-02 exempelvis med cuptrippel och andraplats i ligan. 2008-09 med Rafa Benitez. Och så då förra säsongen med Brendan Rodgers.

I det avseendet skiljer sig Liverpool fundamentalt från Arsenal. Arsenal visar istället upp en beundransvärd jämnhet, som Liverpool saknar. Men den som vill vara kritisk kan också konstatera att Arsenal inte heller förmått att prestera sådana toppar som Liverpool under samma tidsperiod.

Min slutsats är ändå att Liverpools säsong och Brendan Rodgers insats inte kan värderas alltför hårt. Klubben, supportrarna och media måste rimligtvis ta det långa perspektivet på Liverpool. Inte låta sig luras in i ett kortare perspektiv enbart beroende på en fantastisk fjolårssäsong.

I det avseendet är det ingen katastrof i sig för Liverpool att kanske sluta femma den här säsongen. Viktigare är i så fall hur Liverpool klarar av att under sommaren hantera framtiden för sina mest lovande spelare, bland dem Raheem Sterling och Philippe Coutinho.

Arsenal säkrade i och med vinsten mot Liverpool med all säkerhet Champions League-spel nästa säsong också. Vilket man får vara nöjda med. Nu börjar det på sina håll och kanter att pratas om ligatiteln för Arsenal, men det är i mina ögon obefogat. Att ligga fyra poäng back, med två matcher mer spelade, och sju matcher kvar på säsongen, är knappast att betrakta som ett guldläge.

Arsenal kan inte vinna ligan den här säsongen. Möjligen finns en teoretiskt minimal chans att Chelsea kan förlora den. Men det skulle onekligen vara José Mourinhos mest monumentala misslyckande i dennes hela så väldigt framgångsrika karriär.

Det kommer inte ske.

Delvis är det dock en känd gammal refräng som spelas upp när Arsenal nu ska spela en avgörande match mot toppmotstånd på Emirates. De har i sådana matcher haft det lite jobbigt att vinna. Rör vi oss bakåt i tiden så hittar vi debaclet mot Monaco, förlusten mot Man Utd, nervdallret mot Anderlecht, och de båda oavgjorda matcherna mot Tottenham och Man City. Frågan är alltså om det är ett mönster som kommer upprepa sig.

Arsenal har å andra sidan varit i mäktigt god form under mer eller mindre hela vårsäsongen och det är så klart ingen tillfällighet att av de ovan uppräknade matcherna så spelades alla utom en under hösten. Arsene Wenger och Olivier Giroud vann båda marsutmärkelserna för ledare och spelare, vilket vittnar om Arsenals goda resultat och Girouds betydelse för Arsenals anfallsspel.

Liverpool kommer knappast heller till den här matchen i gott skick. Förlusten mot Man Utd innan landslagsuppehållet innebar inte bara tekniskt tappade poäng till en huvudkonkurrent utan också psykologiskt ett demoraliserande grus i maskineriet. Avstängningar på Steven Gerrard och Martin Skrtel lever dessutom kvar som dåliga minnen från denna match. Intrigerna runt Raheem Sterlings kontrakt bidrar helt säkert heller inte till matchformen.

Det var så klart intriger som Arsene Wenger listigt visste att utnyttja under veckan. Wenger vet naturligtvis vad han gör när han så öppet berömmer Sterlings kvaliteter som fotbollsspelare. Arsenal är en av klubbarna som media spekulerar att Sterling skulle kunna tänkas gå till, även om det i själva verket inte vore så värst mycket mer sannolikt än vad det en gång i tiden var att Luis Suarez skulle göra den adressändringen.

Det är i alla fall en form av statusmarkering av Arsene Wenger gentemot Liverpool som syftar till att hävda Arsenals överhet. Föreställningen att Arsenal skulle kunna köpa Liverpools bästa eller mest värdefulla spelare är avsedd att bekräfta detta. Oavsett om det är en föreställning som håller vatten eller ej. I själva verket säger det nog mest att Arsenal och Liverpool konkurrerar på mer eller mindre samma nivå.

Det är en form av rivalitet jag som neutral har sett växa fram med åren, en rivalitet som i själva verket har lite med historia, tradition eller kultur att göra men desto mer att göra med att de båda klubbarna har slagits och slåss om småsmulorna från det bord runt vilket Chelsea, Man City och, åtminstone förut, Man Utd sitter. Där finns helt säkert ett visst mått av respekt storklubbar emellan, men även i mina ögon en tydlig småsinthet vilket inte minst ger avtryck i supporterdiskursen.

Orimligt är det så klart inte. Huvudsakligen konkurrerar Arsenal och Liverpool om samma guldpotta i slutet av regnbågen, det vill säga kvalificering till Champions League. Genom åren har Arsenal genomgående varit jämnast i kraft av en stark organisation och stabilt ledarskap. Liverpool har å andra sidan varit närmast ligatiteln samt punktvis varit mer framgångsrika i cupspel.

Känslan den här säsongen är att det är Arsenals jämnhet som kommer visa sig vara avgörande till deras fördel. Om Liverpool ska kunna eller hinna göra något åt det så förutsätter det förmodligen att de vinner mot Arsenal idag, definitivt att de inte förlorar.

https://www.youtube.com/watch?v=wRxHYHPzs7s

:::

SÄSONGENS BÄSTA LÅNESPELARE

Jon ”Steady on” Stead (Bradford, utlånad från Huddersfield)

För drygt 13 år (02/03) sedan slog en tonårig Jon Stead igenom för Huddersfield. I staden där han växte upp, i ett lag med Martin “Son of Pele” Smith som bästa målskytt, och med dåvarande VM-spelaren Efe Sodje som lagkapten. Nästa säsong behövde Stead bara en halvsäsong på sig för att göra 18 mål och bli uppköpt av Blackburn för £1M.

Ett Blackburn med Graeme Souness som manager och med 32-åriga Andy Cole & Dwight Yorke som anfallskonkurrens. Men Souness kom inte överens med Cole & Yorke för att han är Souness vilket öppnade för Stead som gjorde 6 mål på 13 matcher och räddade kvar Blackburn i Premier League. Vilket kan låta hyperboliskt men målen Stead gjorde avgjorde fem matcher, däribland ett 4-3 mål mot Fulham och sena 1-0 segermål mot Everton och Manchester United. Nästa säsong värvade Blackburn Craig Bellamy istället för Stead och Steads karriär blev istället Marcus Bent-aktig med sejourer i Sunderland, Derby, Sheffield United, Ipswich, Coventry, och Bristol City där han ibland hade bra halva säsonger eller erbjöd ett par mål ifrån bänken.

Förra säsongen återvände han till sin hemstad Huddersfield för att hjälpa dem hålla sig kvar i The Championship under överlevnads-specialisten Mark Robins men det tog bara en halv säsong innan Huddersfield insåg att Stead inte räckte till och istället värvade man in Nakhi Wells från Bradford.

Stead lånades ut till Oldham och sedan Bradford. I Bradford verkade han ha gjort ett tillräckligt bra intryck(trots att han bara gjort ett mål) eftersom de lånade in han till även denna säsongen.

Denna säsongen har han gjort elva mål och elva assist. Framför allt kom fem av de målen och fyra assist i FA Cupen. Två mål och en assist i dubbelmötet mot Dartford. Ett mål och en assist mot Millwall. Ett snyggt mål och två assist mot Chelsea. Och slutligen ett mål mot Sunderland innan han missade dubbelmötet mot Reading där man åkte ut.

I ligan har han inte varit lika vass då fem mål och sex assist är mer hans vanliga frekvens men Bradford ligger bara två poäng från playoff-plats i L1 med färre matcher spelade och med tanke på hur bra Bradford är i stora matcher vore de en mardrömsmotståndare för alla lag i ett playoff-spel.

:::

Jack ”Unbroken” O’Connell(Rochdale, utlånad från Brentford)

När man pratar om Rochdale är det Keith Hill man pratar om. En manager som tar sidlinjen i akt att visa upp hela sin varierade gubb-garderob och ifall du skulle vakna omtöcknad ensam på en tropisk ö utan kontakt med omvärlden skulle du kunna avgöra vilken årstid det är genom att studera Keith Hills skägg- och hårnivåer på några av de bilderna jag skickar till dig på ön. Om du överhuvudtaget känner igen Keith Hill som verkar ha tillräckligt med ansikten för att bli lönmordare i Braavos

Keith Hill var managern som tog Rochdale upp ur L2 för första gången på drygt 40 år och tog dem till övre halvan av L1 innan han tog över Barnsley i The Championship. Vad Barnsley gör dock är att sparka managers vilket förde Keith Hill tillbaka till Rochdale som åkt ner i L2 igen sedan han lämnat. Keith Hill tog upp dem igen och just nu ligger nykomlingarna Rochdale på den sista playoff-platsen i L1, en placering före Barnsley.

En av de spelande anledningarna till att Rochdale trots minimal budget konkurrerar om playoffplatserna i L1 är mittbacken Jack O’Connell. En scouser som började sin karriär i en lokal Liverpool-liga(div 11-13) innan han värvades efter provspel till Blackburn som 18-åring. O’Connell lånades ut till både Rotherham och York innan han kallades upp till Blackburns A-lag där han dock bara spelade en FA-cup match och satt på bänken i ett par Championship-matcher.

Förra säsongen lånades han ut till Rochdale där Keith Hill utsåg han till lagkapten och var en viktig spelare när de som sagt vann uppflyttning till L1 som antagligen förtjänade en plats i säsongens lag. Med tanke på hur han började sin seniorkarriär långt ner i tabellsystemet kan man dra paralleller till nuvarande WBA-backen Craig Dawson som också slog igenom i Rochdale under Keith Hill, särskilt då båda två är runt 1.90 långa och O’Connell också denna säsongen börjat göra en del mål.

En klubb av större kaliber/plånbok hade säkert kunnat få loss O’Connell till denna säsongen men Rochdale fick nöja sig med ett lån. O’Connell fortsatte likt säsongen innan hela hösten ändå tills januari kom och hans lån avbröts. Väl tillbaka i Blackburn köptes O’Connell av Brentford som har ett öga för talang/statistik för att sedan lånas tillbaka till Rochdale säsongen ut.

O’Connell återvände i början på februari mitt i en formsvacka men hjälpte dem hitta sin fina marsform, 5 vinster på 7 matcher, som tagit dem till sin nuvarande playoffplats. Men lär inte få se mer av O’Connell denna säsongen då nyligen blivit O’Connell blivit återkallad av Brentford för att backa upp deras playoff-jakt istället.

Jag kan också rekommendera filmerna “Starred Up” och “-71” ifall ni vill se mer av Jack O’Connell.

:::

Anthony ”Superman” O’Connor (Plymouth, utlånad från Blackburn)

Det kan vara tungt att spela i Plymouth. De har en liten och ung trupp som försöker utmana om playoffplatserna. Då är det bra att ha någon som kan göra allt.

Anthony O’Connor har varit den spelaren för Plymouth. Han inledde säsongen som central mittfältare och det verkar vara där i en mer defensiv roll som han hör hemma. Men grund av skador och taktikförändringar har O’Connor flyttat runt. I flera matcher har han fått spela som en av tre mittbackar(á Emre Can), i andra matcher har han varit ytterback i en fyrbackslinje eller wingback på båda kanterna, och beroende på medspelare har hans roll på mittfältet varierat från defensiv mittfältare till en offensivare roll och han har skött detta med bravur.

Kanske har det stigit honom åt huvudet då han i en intervju förklarade sin målgest med att han sagt till sina lagkamrater ”I can play anywhere, i’m Superman” med en mer ödmjuk vidareförklaring att det var tillägnat hans son som vi bara kan anta är ett Grant Morrison-fan.

:::

Patrick ”Bam-Bam” Bamford (Middlesbrough, utlånad från Chelsea)

Detta är den andra säsongen som Bamford blir utlånad och gör mål. Första säsongen var det för Milton Keynes där det blev hela 17 stycken och under den andra halvan av säsongen tog han steget upp till Derby där han visserligen gjorde ett par fina mål men till slut blev det bara åtta stycken i ett väldigt starkt Derby med tuff konkurrens.

Denna säsongen lånades han ut till Aitor Karankas(tidigare assisterande åt Mourinho i Real) Middlesbrough där han hittills gjort 16 mål och är lagets bästa målskytt. Hans mål har varit särskilt välbehövliga då Middlesbrough haft en del problem med målskyttet och trots Bamfords mål har man fortfarande gjort nästan 20 färre mål än Watford och Bournemouth. Däremot är man med bara 30 insläppta mål det enda laget som släppt in färre än 40 mål i hela divisionen.

Bamford har passat särskilt bra in hos Karanka som gärna spelar med flera anfallare och Bamford likt Jelle Vossen har flera gånger snarare spelat släpande bakom en toppforward eller ute på kanterna. En mångsidighet som Mourinho lär uppskatta och Bamford är också väldigt mångsidig utanför planen.

Det är nämligen så att Bamford är ett underbarn även utanför fotbollen. Han gick ut skolan ett år tidigare med tillräckligt bra betyg för att komma in på Harvard. Visserligen hjälpt av ett fotbollstipendium men Bamford pratar också tyska och franska samt håller på att lära sig spanska. Han kan också spela piano, fiol, saxofon, och håller nu på att lära sig gitarr.

Jag som med liten marginal fått godkänt i tyska, spanska, och italienska är inte alls avundsjuk eller misstänksam kan dock undra hur smart han verkligen är då han som 19-åring gick till Chelsea av alla lag från ett Nottingham Forest som var i enormt behov av en anfallare. How ’bout them apples?

Nästa säsong lär han inte vara tillbaka i The Championship men om han inte får chansen i Chelsea, där han möjligen är för tunn för att vara en Drogba/Costa-lik centertank, vore det intressant att se honom i till exempel Everton som en uppgradering av Naismith då Bamfords spelstil också skulle passa bra ihop med Lukaku.

:::

Alex ”Alexander” Pritchard (Brentford, utlånad från Tottenham)

En av mina absoluta favoritspelare denna säsongen. Även om hans assist(6) är färre än de borde på grund av lagets anfallarproblem istället har han fått ta bollen med egna fötter och gjort nio mål som mittfältare. Redan förra säsongen var jag väldigt imponerad när han spelade i Swindon och han kändes som den mer talangfulla av honom och Ryan Mason. Visserligen var det svårt att förutse att Tottenham skulle konvertera Mason till en mer defensiv mittfältare, särskilt då han gjorde ett hattrick förra säsongen.

Pritchard kan också bli nerflyttad en bit i planen då det finns större utrymme för små spelskickliga mittfältare där i PL men Pritchard känns verkligen mer som en offensiv mittfältare i likhet med Eriksen. Han kan också spela på kanten med frihet att röra sig inåt och likt Eriksen är han en bra frisparkskytt med fyra frisparksmål de senaste två säsongerna.

Även om han inte skulle få chansen i Tottenham där Eriksen innehar den rollen hoppas jag verkligen få se Pritchard regelbundet någonstans nästa säsong. Det är spännande varje gång han rör bollen.

:::

Harry ”Toffee” Toffolo, Jordan ”Bullshit” Turnbull, och Jack ”Saint” Stephens (Swindon, utlånade från Norwich och Southampton)

Swindon har en av de tunnaste trupperna i England och utan några större resurser har de fått förlita sig på lån. Trots detta ligger Swindon just nu på tredjeplats i L1 och de brukar oftast vara ett väldigt sevärt lag med spelare som Irakiska landslagsmannen Yasir Kasim, Ben Gladwin, och Asiatiska mästerskapens MVP – Massimo Luongo. Gladwin är någon som de hittade i division 8 som direkt klev in och har spelat på alla positioner förutom målvakt denna säsongen. Totaalvoetball!

Deras trebackslinje har mestadels bestått av högerbacken Nathan Thompson tillsammans med antingen Turnbull, Stephens, eller en ung brasse Raphael Branco de värvade från sjätte divisionen. Både Turnbull och Stephens är födda 1994 och är inlånade från Southampton.

Vilket är väldigt ungt för två mittbackar men i Swindon är faktiskt 21 år snittåldern och bara anfallaren Andy Williams är över 25 år gammal. Tur för Swindon är väl att de kommer från Southampton där det verkar som alla unga människor är kompetenta fotbollspelare.

Turnbull har dessutom spelat i varje match denna säsongen och hans lagkamrat Jack Stephens har förutom mittback även spelat som central mittfältare och ytterback/wingback på båda kanterna. Vilket inte borde vara möjligt när man är så ung.

Harry Toffolo är kanske min favorit av de tre. En 18-årig vänsterback från Norwich som stått för en handful assist. Flyttar Martin Olsson har Norwich sin ersättare klar här i Toffolo.

:::

Benik ”Cleithro” Afobe (Milton Keynes, utlånad från Arsenal)

I Milton Keynes under hösten gjorde han hela 20 mål på 30 matcher. Framför allt sex mål i FA-cupen, varav två mot Man Utd. Tillsammans med nyblivna Tottenham-spelaren(för att Spurs har inte tillräckligt med dussin av centrala mittfältare) Dele Alli ledde han Milton Keynes tillbaka till toppen av L1 efter en misslyckad fjolårsäsong.

Det är ett genombrott som England och framför allt Arsenal väntat på i flera säsonger. Redan för nästan fem år sedan lånade Arsenal ut honom till Huddersfield och efter det har han varit i Reading, Bolton, Millwall, och Sheffield Wednesday där han bara gjort 13 mål på 79 matcher.

Den ojusta förklaringen vore att han inte var tillräckligt bra för att prestera i Championship och därför lossnade det först i MK. Men problemet verkar snarare vara att han kanske inte passade eller det helt enkelt bara behövde lossna.

För att efter alla de målen i Milton Keynes köptes han av Wolverhampton på övre halvan i The Championship där han fortsatt målskörden med 8 mål på 14 matcher. Där hans korta namn passar bra in ihop med Bakary Sako och Nouha Dicko.

:::

Bubblare: Joe ”Joey” Pigott (Newport & Southend), João ”Suso” Teixeira (Brighton), Darren ”Marcus” Bent (Brighton & Derby), Fred ”Ye Ma” Onyedinma (Wycombe), Joe ”Training” Day (Newport), Mathieu ”Matt” Smith (Bristol City), Matt ”Mathieu” Tubbs (Wimbledon)

:::

/Peter A Linhem

Frågan är i och för sig hur mycket bättre timing det egentligen är för Liverpool och för Raheem Sterling att vid den här tiden på säsongen, med vad som trots allt står på spel, att bli indragna i en medial cirkus runt en kontraktsdispyt och de frågetecken en sådan diskussion oundvikligen väcker till liv. Det hade varit bättre för Liverpool att ta den här diskussionen vid ett annat tillfälle.

En dylik kontraktsförhandling är en inte helt lätt situation för en fotbollsspelare som lätt framstår och framställs som girig och illojal. Inte minst fans kan ha svårt att relatera till att vad de betraktar som klubbkänsla och klubblojalitet är en fråga om pengar. Ofta blir spelarna här också ett vedträ i en eldfängd diskussion om fotbollsspelares höga löner i samhället mer generellt.

Något orättvist kan jag ändå tycka det är, och då inte minst i Raheem Sterlings fall. Han är Liverpools och en av Englands mest lovande spelare och vill så klart ha betalt därefter också i relativa termer. Alla spelare vill ha betalt utifrån vad de bidrar med till laget, men Raheem Sterling har de senaste åren under sitt nuvarande kontrakt fått betalt avsevärt mindre än andra spelare som bidragit med mindre.

Kraven kan emellertid inte gå över gränsen till dumdristig girighet. Raheem Sterling är inte Liverpools bästa spelare och kan därmed heller inte förvänta sig att bli avlönad som sådan utan att han i så fall framstår som orimlig i sina krav och anspråk.

Liverpools utgångspunkt kan kanske bäst beskrivas som sötsur. I och med att Raheem Sterling har två år kvar på sitt kontrakt så är de inte tvingade att hitta att hitta en omedelbar lösning och de behöver inte sälja spelare av ekonomiska skäl. Det ger dem ett bra förhandlingsläge framför allt gentemot intresserade engelska konkurrentklubbar som nog sniffar nyfiket runt Anfield. Och det är ju sött.

Surt är emellertid att Sterlings benägenhet att vilja vänta med ett nytt kontrakt och så att säga spela marknaden är en tydlig indikation på Liverpools framgång och förväntade konkurrensförmåga. Sterling själv säger att det viktiga för honom är att vinna titlar och att han behöver sätta sig ned efter den här säsongen och bedöma var bästa möjligheten finns för honom att göra det.

Det ligger så klart något i den lägesbeskrivningen. Sterlings utsaga att han hade skrivit på ett lägre kontrakt förra säsongen, när Luis Suarez spelade i klubben och Liverpool var en grästuva från ligasegern, stämmer in i bilden. Precis som Liverpools jobbigare situation den här säsongen förklarar varför Raheem Sterling nu säger sig behöva fundera.

Raheem Sterling gjorde dock klokast i att ta ett längre perspektiv på hela sin tänkta fotbollskarriär. På kort sikt har han förmodligen större chans att vinna titlar i andra klubbar, men hans långsiktiga värde som fotbollsspelare blir inte nödvändigt högre av att lämna tryggheten på Anfield, riskera bli en marginalspelare i någon av de större klubbarna i en tid av hans utveckling när han mest av allt behöver spela mycket och etablera sig inte bara som lovande utan som en ledargestalt på planen.

Det finns alltför många exempel på unga engelska spelare som har valt helt fel i det här avseendet. Pengar och drömmar om titlar har lockat dem till vad som i efterhand endast kan beskrivas som för deras karriärer felaktiga beslut. Raheem Sterling gjorde klokt i att ta lärdom. Stanna kvar i Liverpool några år till, därefter finns möjligheten att värdera läget igen.

Liverpool vill självklart behålla Raheem Sterling. Det vore en prestigeförlust om inte annat att förlora honom. Men naturligtvis kommer Liverpool heller inte låta sig bli rånade av en spelare, eftersom kostnaden på sikt för ett sådant beslut blir så mycket högre än enbart summan av Sterlings kontrakt. Däremot måste Liverpool naturligtvis se till att göra Sterling till en av sina bäst betalda spelare.

Så tror jag också det blir. Dels för att jag någonstans tror att Sterling själv inser sitt bästa och Liverpool är tillräckligt stora och starka för att motsvara hans ambitioner i alla fall på kort sikt. Dels för att andra klubbar förmodligen drar sig för att betala vad Liverpool kommer kräva för Sterling. Och jag betvivlar att Sterling verkligen vill sätta sig i situationen att bara spela av sitt kontrakt under denna säsong och nästa.

Raheem Sterling vill inte Liverpool något illa. Och med tiden så kommer fansen helt säkert också förlåta och glömma den här något olyckliga episoden. Kanske är det till och med så att några av dem kan komma fram till att den till viss del går att förstå, om man ser på det genom Sterlings egna ögon.