Desperation Derby. Det tillfälliga öknamnet har på tämligen typiskt brittiskt vis tilldelats dagens derby mellan Sunderland och Newcastle. Något som naturligtvis syftar på framför allt Sunderlands prekära tabelläge och utsatta position i nedflyttningsstriden. Men även på det faktum att Newcastle har förlorat sina fyra senaste matcher mot Sunderland.
Sunderland och Newcastle är ett lokalt derby med en för engelsk fotboll ovanligt hätsk rivalitet. Den ena klubbens supportrar vill inte den andra klubben väl alls, och få saker skulle nog göra Newcastles supportrar mer lyckliga eller skadeglada om de kunde bidra till att sänka ned Sunderland i The Championship, även om det rimligtvis skulle göra livet mer trist i Premier League.
Det är självklart en fråga om status och prestige.
På så vis hade det mest uppenbara varit att sikta in sig på Sunderland som trots allt krigar för sin överlevnad i Premier League. Newcastle framstår då som en klubb som trots allt lever upp till sina egna någorlunda rimliga målsättningar och placerar sig stabilt runt en tiondeplats i tabellen, utan risk för att åka ur Premier League. Sunderland å sin sida är en klubb som man å andra sidan ständigt upplever underpresterar utifrån sina förutsättningar.
Men är det i själva verket riktigt så enkelt? Det vore kanske fel att lyfta fram Sunderland som någon förebild i något avseende, men är Newcastles situation egentligen mer eftersträvansvärd? David Conn har precis publicerat ett reportage som fokuserar på Newcastle, där klubben av dess egna fans beskrivs som zombifierad, själlös och isolerad från dess egen stad.
Det finns två sidor av Newcastle. Å ena sidan dess historia, dess tradition och dess supportrar som förkroppsligar kanske själva sinnesbilden av den engelska fotbollskulturen, det bästa med den engelska fotbollen. Passionen, glöden och galenskapen. Lojaliteten. Å andra sidan dess ägande och ledning som kanske snarare gestaltar det sämsta med den engelska fotbollen.
Engelsk fotboll får mycket kritik, inte minst av David Conn, för sitt ägande, för hur klubbarna styrs och för hur de blir alltmer isolerade från sina egna fans och sina egna samhällen. Det är en kritik som i väldigt hög utsträckning riktas mot de allra största klubbarna, möjligen för att de utgör störst måltavlor. Men kanske är kritiken missriktad.
Newcastle vore en tydligare måltavla. Klubben drivs helt utan kommunikation eller inflytande från fansen. Klubben redovisar för närvarande vinst men är också ett typiskt exempel på en klubb där vinstintresset värderas högre än den sportsliga framgången. Klubbens rekryteringsstrategi går också huvudsakligen ut på att värva unga utländska spelare som sedan säljs vidare.
Värst är emellertid Newcastles sportsliga apati. När Lee Charnley, Newcastles VD, nyligen diskuterade klubbens målsättningar så var det helt tydligt att Newcastle har bestämt att de inte har någon möjlighet att konkurrera med klubbar som Arsenal, Man Utd, Chelsea och Liverpool, utan således låter sig nöja med att komma runt en tiondeplats i tabellen och garantera att de håller sig kvar i Premier League.
En sund och realistisk syn på sina egna styrkor och förutsättningar är förvisso en god sak, även om det känns som om Newcastle skulle kunna sikta i alla fall något högre. Men en av David Conns klokare utgångspunkter är att en klubb en knutpunkt för supportrarnas drömmar och hopp. Men de kan finna föga hopp i den allt annat än inspirerande målsättningen att vi absolut inte ska bli sämre än vad vi är nu.
Det är en målsättning som är finansiell snarare än sportslig. Det bekräftas ytterligare när Lee Charnley också menar att cupspel inte är någon som helst ambition för Newcastle då cupspel kan utgöra en risk för Newcastles ligaposition. Mycket tyder också på att klubbledningen surnade till på Alan Pardew när han ställde upp med starka lag i Europa League under 2012-13, samma säsong som Newcastle slutade på 16:e plats.
Och där är naturligtvis strået som på sitt sätt knäcker kamelens rygg. För om Newcastle nu har formulerat sin målsättning i ligaspelet som att sluta i mitten av tabellen så borde det snarare frigöra än begränsa klubben i cupspelet. Med en sådan outnyttjad överkapacitet i ligaspelet, givet vad Newcastle skulle kunna mäkta med, så borde Newcastle verkligen ha råd att satsa hårt på cupspel, både i England och i Europa.
Newcastle skulle ha alla chanser att bli ett formidabelt cuplag. Och i en sådan identitet skulle Newcastles supportrar och Newcastle som stad kunna söka sina hopp och drömmar, det skulle vara en inspiration, det söta som skulle göra det beska pillret lättare att svälja att det helt enkelt finns större och starkare klubbar i ligaspelet.
Om Newcastle hade varit ett företag hade de varit mer eller mindre omöjliga att kritisera. Men Newcastle är en fotbollsklubb. Och alla fotbollsklubbar måste i grund och botten ha en vision och en ambition, det är vad som engagerar supportrarna och får klubben att vibrera av liv. Utan vision och ambition ramlar klubben snabbt ned i medelmåttighetens misär.
Det är i detta tänkesätt som Newcastles ägare och ledning faktiskt skiljer ut sig från de större engelska klubbarnas, där visionen och ambitionen trots allt finns, och därför är Newcastle också en mer motiverad måltavla för sådan kritik som David Conn framför. Det är tyvärr en slaggprodukt som gjorts möjlig av Premier Leagues intäktsmodell där även medelmåttigheten belönas, där det är ”bra business” att komma mitt i tabellen och vare sig mer eller mindre.
Utan några större ligaförhoppningar, och även utan någon egentlig satsning på cupspelet, så återstår till slut kanske bara dessa matcher för Newcastles supportrar, derbyna mot Sunderland, och kanske har de fyra senaste förlusterna mot Sunderland just därför svidit desto värre. Sålunda kanske Desperation Derby är kännetecknande också för Newcastle.
Vilket för oss tillbaka till ursprungsfrågan. Det är naturligtvis ingen supporter som skulle önska se sin klubb indragen i en nedflyttningsstrid, som Sunderlands supportrar har fått se alldeles för ofta på senare år. Men sett på lite sikt, är egentligen Newcastles hopplösa situation och drömlösa tillvaro något att föredra?