Adam Federici demonstrerade igår något av dilemmat med målvakter. Att det spelar mindre roll vilket antal jätteräddningar som görs om det hela ändå avslutas med ett stort misstag. Det är lätt att stirra sig blind på en målvakts högstanivå men det är förmodligen viktigare att en målvakt håller en tillräcklig lägstanivå.
Arsenal klarade alltså efter en del sorger och många besvär av semifinalen mot Reading. De tvingades inte till straffar den här gången, som förra säsongen mot Wigan, men det hängde i luften fram till Federicis groda. Nu finns alltså möjlighet för Arsenal att luta sig tillbaka i soffan och pusta ut, och se vilka de kommer att få möta i finalen.
Om Arsenal var klara favoriter mot Reading så kan detsamma inte gärna sägas om Liverpool. Favoriter naturligtvis men alls inte i samma utsträckning, men det hade man kanske inte kunnat säga för några månader sedan. Detta är till stor del Tim Sherwoods förtjänst som verkar ha matat laget med ett helt annat mått av självförtroende och spelglädje.
Sherwood har framför allt släppt på den taktiska försiktigheten och beordrat full fart i maskin. Den det framför allt har frigjort är Christian Benteke som nu får fler bollar att jobba med och fler spelare som hjälper honom. Det har han tackat för i de senaste matcherna, i vilka han förmodligen har skjutit Aston Villa kvar i Premier League.
En sak är klar. Christian Benteke är en anfallare kapabel att avgöra cupmatcher på Wembley.
Stora frågetecken råder kring Liverpools backlinje och en av matchens nycklar hittar vi just i frågan hur Liverpools försvar kommer klara av att hantera Benteke och Gabriel Agbonlahor. Ett annat frågetecken är självklart vilken roll Steven Gerrard kommer ges eller ta den här matchen, och hur Brendan Rodgers anpassar taktik och laguppställning därefter.
Det vore förmodligen politiskt ogörligt att hålla Gerrard helt och hållet utanför den här matchen. Förnedring är kanske ett för starkt ord men känslan är att Gerrards karriär i Liverpool förtjänar ett bättre slut än så. Å andra sidan är det här en match som till sin karaktär skulle kunna passa just Steven Gerrard rätt bra.
Liverpool hyser vissa förhoppningar om att kunna komma ikapp framför allt Man City på fjärdeplatsen. Men i huvudsak är det FA-cupen de kan hoppas på för att rädda säsongen. De spelar för sin säsong ikväll och har desto mer att förlora. Aston Villa å andra sidan har fördelen att de egentligen inte har så värst mycket att förlora ikväll.
Vad hoppas man egentligen på som Arsenalsupporter i det här läget? En drömfinal mot Liverpool eller en på pappret enklare final mot Aston Villa.
Arsenal fick hur som helst inte vad de hoppades på i toppmötet på Stamford Bridge. Matchbilden blev den i stort sett förväntade och det är så klart en sorts mästarkaraktäristik av Chelsea att vinna en sådan match med 1-0, likaväl som av Eden Hazard att vara spelaren som gör målet och bistår med den nödvändiga dosen av magi.
Chelsea genomförde matchen på ett skickligt och effektivt sätt och visade klart och tydligt varför det är de som nu leder ligan med tio poäng. Ligan är så klart avgjord vid det här laget, nästa helgs match mellan Arsenal och Chelsea på Emirates är bara en fråga om antingen ren defilering av Chelsea eller måhända någon slags dödsryckning från Arsenal.
Många ägnar tid och energi åt att klaga på hur Chelsea spelar, men det är så klart nonsens. Det är föga begåvat att klandra ett lag eller en manager för att använda en strategi som bevisligen fungerar. Istället får man lägga sin kraft på att lösa problemet! Varje vapen har ett motvapen.
Någon större kraft på att lösa problemet med FA-cupens upplevda status verkar inte fotbollsbyråkraterna lägga. Gårdagens semifinal sparkade av mer eller mindre samtidigt som stormatchen på Stamford Bridge, och dagens semifinal går halvt parallellt med två ligamatcher. Ren och skär idioti så klart och därtill långt ifrån oundvikligt.
Kvällens match mellan Newcastle och Tottenham på St James’ Park riskerar bli något speciell av helt fel skäl. Detta i och med att uppemot 20,000 hemmafans har varslat att de kommer bojkotta matchen i protest mot Mike Ashleys ägarskap, som har aktualiserats dels i och med klubbens bokslut och dels genom David Conns kritiska reportage om en klubb utan hopp och ambition.
Det svepskäl som används för supportrarnas protest är att Newcastle har £34m i klubbkassan som supportrarna istället borde användas för att förstärka laget. Fånigt så klart, £34m förslår knappast långt i det sammanhanget och det finns knappast något som säger att en klubb vare sig ska eller bör spendera varenda krona.
Det framstår som desto fånigare i och med att supportrarna absolut inte behöver några svepskäl. David Conns reportage gjorde tydligt konflikten mellan ägare och fans. Men The Times George Culkin förmedlar konflikten och känsloläget på ett helt annat sätt i den här artikeln, som jag betraktar som måsteläsning.
https://ashleyout.com/articles/a-guest-blog-on-the-state-of-newcastle-united-by-george-caulkin-northern-sports-correspondent-of-the-times/
:::
”Vi skapade tre chanser i första halvlek och Chelsea skapade noll chanser” menade Louis van Gaal efter matchen. Halvtidsresultatet var 1-0 till Chelsea men van Gaal utvecklade inte hur detta egentligen var möjligt.
:::
Shotgun har jag hört talas om. Men att ”sitta bitch” var ett nytt uttryck för mig. Alltid lär man sig något nytt.
Tråkigt bara att en cupsemifinal tvingas sitta bitch mellan två ligamatcher. Den ska vara i framsätet. Shotgun.