Det är de individuella utmärkelsernas tid inom den engelska fotbollen. Redan förra veckan var det dags för spelarfackets utmärkelser för årets spelare och årets unga spelare att få sina kandidater tillkännagivna. Något senare kommer även fotbollsjournalisterna att dela ut sina motsvarande priser.
Det är svårt att förbli okritisk till just PFA:s utmärkelse, det vill säga det pris där spelarna själva nominerar och röstar. Framför allt då det bestämda intrycket är att det inte är så mycket prestationerna på planen som är avgörande här utan snarare spelarnas medieprofil. Föga förvånande så finns ingen nominerad spelare utanför någon av de stora engelska klubbarna.
Självklart kan en del mena, det är i ju de stora klubbarna som de bästa spelarna spelar. Något av ett cirkelresonemang så klart, dessutom som mest en halvsanning. Årets spelare borde vara just det, en utmärkelse till den spelare som presterat bäst enligt något på förhand bestämt kriterium, oavsett namn på spelare eller klubb, och där finns spelare i mindre klubbar som presterat bättre i flera viktiga avseenden än några av de som nu är kandidater.
Att det blir som det blir är kanske vare sig konstigt eller oväntat. Hur många matcher ser till exempel en genomsnittlig spelare på? Utan att veta något närmare bestämt så utgår jag från att det inte är så väldigt många, de är helt enkelt upptagna med annat. Därmed är det lätt hänt att spelarnas uppfattning blir mediepräglad.
En annan sak jag stör mig på är överlappet mellan de båda utmärkelserna för årets spelare och årets unga spelare. Fyra av spelarna finns med på båda listorna. Något år har vi haft den absurda situationen att en spelare har utsetts till årets spelare men inte till årets unga spelare. Man kunde tycka att det ena skulle medföra det andra. Två av spelarna är 24 år, vilket möjligen var att anse som ungt någon gång innan Busby Babes slog igenom.
Två regeländringar är av nöden. Dels bör åldersgränsen sänkas för årets unga spelare, förslagsvis till 21 år som motsvarar någon form av etablerad gräns för övergång från junior till senior. Dels bör det rimligtvis vara omöjligt att stå som kandidat till båda utmärkelserna. Huruvida en spelare som är 21 år eller yngre som varit så bra att han kan vara en av årets spelare ska hamna i den kategorin eller tvungen i den yngre kategorin kan kvitta mig lika. Man kan även fundera på om man bara kan vara aktuell under sina första två-tre säsonger i Premier League.
De nominerade som årets spelare är alltså Diego Costa, David De Gea, Philippe Coutinho, Eden Hazard, Harry Kane och Alexis Sanchez. Plocka bort en häftig målvakt och försvarsspelare göra sig helt klart icke besvär. Tråkigt för Morgan Schneiderlin och Nemanja Matic. Spelare såsom Charlie Austin och Yannick Bolasie hade kunnat meritera en plats på en sådan här kortlista men har med all sannolikhet fel klubbadress.
Hade jag själv gjort den här kortlistan så hade troligtvis också spelare som Cesc Fabregas, Branislav Ivanovic, Aaron Cresswell, Daryl Janmaat, Scott Dann och Gareth McAuley kunnat finnas med. Naturligvis inte alla. Men av de sex spelare som utmärkelsen årets spelare nu står mellan så hade min rangordning blivit som följer:
(6) Philippe Coutinho, Liverpool
Hade Coutinho varit med på den här kortlistan om han inte hade gjort ett fantastiskt mål mot Man City? Osäkert. Vilket något belyser min uppfattning om vad som egentligen ligger till grund för att vara med på listan. Coutinho är emellertid en av få riktiga ljuspunkter i Liverpool den här säsongen, och i min mening är det Coutinho snarare än Raheem Sterling som Liverpool ska vara oroliga för att tappa i sommar.
(5) Diego Costa, Chelsea
En spelare som bara en mor, lagkompisar och klubbens egna supportrar klarar av att älska. Kort och gott en spelare som alla skulle vilja ha i sitt lag. Möjligen har Costas fysiska anfallsspel också kommit med en kostnad i och med att han har varit skadedrabbad under vårsäsongen. Innan dess stod han dock för många mål och avgörande insatser som gav Chelsea det försprång de nu förvaltar. En tuff spelare i en tuff liga.
(4) David De Gea, Man Utd
Viss konkurrens har kanske Thibaut Courtois bistått med men De Gea har ändå varit den mest profilstarke målvakten i ligan. De Gea var under långa stunder Man Utds klart bäste spelare och den kanske främsta anledningen till att laget hängde med i tabelltoppen, även om formen avtagit framåt våren. Utöver reflexer så har De Geas målvaktsspel hela tiden utvecklats och det är knappast konstigt att Real Madrid har börjat spela locktoner på sin panflöjt.
(3) Harry Kane, Tottenham
Det är på sitt sätt märkligt att Tottenhams största stjärnskott är en spelare som kommer från de egna leden även efter att klubben spenderat många miljoner på spelare de senaste två åren. Kanes genombrott har dock varit blixtsnabbt och har burit hela vägen till landslaget. Risken är att för mycket ansvar läggs på Kanes axlar men om Tottenham lyckas bygga ett lag runt Kane så finns där en väldigt stor potential.
(2) Alexis Sanchez, Arsenal
Det intryck Arsenal har gett under många säsonger har varit tveksamt och i hög utsträckning obestämt. Det har aldrig funnits något tveksamt och obestämt med Sanchez spel i Arsenals tröja och långa stunder under en medelmåttig höst var det Sanchez som ändå levererade mål och poäng. Utan Sanchez hade Arsenal inte varit tvåa i tabellen och det är framför allt Sanchez som får Arsenals fans att drömma om bättre placeringar nästa säsong.
(1) Eden Hazard, Chelsea
Det kan stämma som Paul Doyle på The Guardian säger att Hazard inte på samma sätt som Gareth Bale, Luis Suarez och Cristiano Ronaldo är den givne vinnaren. Men i en förhållandevis blek ligasäsong är det ändå framför allt Hazard som visat prov på den individuella magi som till sist är vad som avgör ligan till Chelseas fördel. Hazard har den värdefulla förmågan att inte bara göra många mål utan även avgörande mål och passningar.
Årets unga spelare? Ja, om vi nu skulle följa mitt regelverk så återstår bara två spelare på den kortlistan, nämligen Thibaut Courtois och Raheem Sterling. Men mitt val hade istället fallit på Burnleys Danny Ings. Att göra sin första säsong i Premier League som anfallare i en nykomling och ett bottenlag som Burnley och i slutet av säsongen pratas upp som aktuell för flera engelska toppklubbar visar att man har gjort en väldigt stark säsong.