I två raka matcher har Chelsea gjort nästan lite som de ville med sina på pappret tämligen tuffa motståndare. De ville hålla nollan mot Man Utd, och de höll nollan mot Man Utd. De ville hålla nollan mot Arsenal, och de höll nollan mot Arsenal. Sin vana trogen var José Mourinho naturligtvis nöjd som en bäver efter båda dessa matcher.
Om nu Chelsea så enkelt kontrollerade matchbilden mot dessa båda topplag så borde det ju vara desto enklare när man ikväll möter ett svagare lag i form av Leicester. Ett lag som naturligtvis besitter en mindre mängd individuell kvalitet samtidigt som det naturligtvis borde finnas en anledning att de ligger i botten av tabellen och de andra i toppen av tabellen.
Riktigt så enkelt är det naturligtvis inte, och detta av olika anledningar. Den som tänker tillbaka på den senaste månaden erinrar sig att Chelsea faktiskt har haft betydligt större besvär att kontrollera matchbilden när de har mött lag som West Ham, Stoke och QPR än vad de har haft när de förhållandevis enkelt har utmanövrerat Tottenham, Man Utd och Arsenal.
Det där kan så klart bero på många olika saker. Chelsea är själva måhända inte riktigt lika motiverade eller fokuserade som när de möter på bästa möjliga motstånd. Likaväl kan man tänka sig att det är mer acceptabelt för Chelsea att spela oavgjort mot topplagen, men att det förväntas att man faktiskt vinner matcher mot övriga lag.
Det brukar sägas att det inte finns några lätta matcher, vilket på samma gång stämmer som det inte stämmer. Det stämmer i meningen att vissa matcher i alla fall på förhand kan sluta precis hur som helst. Det stämmer inte i meningen att vissa matcher tveklöst faktiskt blir väldigt lätta. Allt beroende på enskilda händelser som på ett eller annat sätt formar matchbilden.
Normalt sett brukar det dock vara lättare att möta lagen i botten av tabellen, helt enkelt för att det är, får man förmoda, sämre fotbollslag. Men just vid den här tiden på säsongen kan det faktiskt vara om inte svårare så i alla fall minst lika svårt att möta ett lag som Leicester, som slåss för sin överlevnad i Premier League, än ett av topplagen.
Min teori är att Chelsea kommer få det rejält besvärligt mot Leicester ikväll, mer besvärligt än de hade mot Man Utd och Arsenal. Inte för att Leicester nödvändigtvis har så mycket mer att spela för än dessa båda lag, som också hade goda skäl att vilja vinna, utan för att de helt säkert kommer spela med en högre grad av desperation.
Det är en match i vilken Leicester har väldigt lite att förlora. Visst står en plats i Premier League på spel, men ingen förväntar sig att de ska vinna eller ens ta poäng mot Chelsea. Tar de någon poäng så är det bonus. Många skulle peka på risken med naivitet i ett sådant läge, men Leicesters frigjorda desperation gör dem också mer oförutsägbara.
Leicesters chans består i att låta viljan och energin i det egna spelet bli deras främsta vapen. De kan inte spela helt dumt, men det är inte genom några taktiska snilledrag de kommer vinna en sådan här match. De måste göra det oväntade, och om inte de själva vet i förväg vad de kommer göra så kan inte motståndaren veta det heller.
Arsenal och Man Utd är naturligtvis bättre fotbollslag än Leicester, men min teori för varför Chelsea den här säsongen har lyckats manövrera dem så framgångsrikt är att de helt enkelt är för förutsägbara. Det är inte min avsikt att bli direkt stereotypt brittiskt antitaktisk, men ett engelskt storlag måste ha en energi och en målmedvetenhet utöver ren taktik.
Kanske glöms detta delvis bort hos de taktiskt alltmer ideologiserade engelska storklubbarna. Men det har inte glömts bort i de något mindre engelska klubbarna, de som brottas i gränssnittet mellan Premier League och The Championship. Dessa klubbar har tveklöst mycket att lära av klubbar som Arsenal och Man Utd.
Men kanske kan även Arsenal och Man Utd ha något att lära sig av klubbar som Leicester, Crystal Palace, Burnley och Bournemouth.