En av de mer bisarra händelserna den här säsongen inträffade i onsdags efter Leicesters match mot Chelsea. På presskonferensen efter matchen ramlade Nigel Pearson, Leicesters manager, in i en märklig ordväxling där omväxlande kallade journalisten Ian Baker för struts, ovig och, med mer eller mindre så många ord, löjlig och dum i huvudet.
Ordväxlingen i sin helhet.
Många brittiska ögonbryn höjdes naturligtvis av detta. En vanlig uppfattning direkt efter bråket var att Pearson förvisso gick över gränsen i sin kritik, men att han var därtill provocerad av Baker. Något jag har väldigt svårt att hålla med om. Att Baker ber Pearson specificera sitt uttalande kan knappast i sig ses som provocerande, snarare en fullt naturlig fråga för en journalist.
Visst, det kan finnas ett sammanhang som Pearson och Baker känner till, som exempelvis att Baker själv varit närvarande när sådan kritik som Pearson reagerar på har framförts, kanske är det till och med så att sådan kritik har haft Baker som avsändare. Men väldigt lite tyder på att så är fallet, inte minst i Pearsons egen ursäkt dagen efteråt.
Inte heller känner jag igen Nigel Pearsons verklighetsbeskrivning att Leicesters spelare har fått ta emot obefogad eller oproportionerlig kritik. Att ett lag som ligger sist i ligan eller under nedflyttningsstrecket får utstå kritik måste ses som naturligt och något man får räkna med. Andra lag och andra spelare har i så fall fått utstå värre under säsongen.
Min spontana förståelse av situationen är att Pearson var ilsken och frustrerad efter att Leicester förlorat fotbollsmatchen mot Chelsea, att han möjligen förutsåg kritiska kommentarer under presskonferensen, ville skydda sina spelare alternativt vidmakthålla en ”oss mot dem”-känsla. I det stämningsläget var Pearson helt enkelt inte mottaglig ens för en öppen fråga av det slag som Baker ställde.
Det är naturligt att det uppstår konflikter mellan managers och media. Media har alltmer tagit på sig en kommenterande expertroll, en utveckling som Brian Clough beklagade redan i slutet av 1970-talet under en klassisk avrättning av journalisten John Motson, och en utveckling som exploderat genom den TV-revolution som drabbade fotbollen med början under 1990-talet.
En manager försöker odla någon form av harmoni mellan den egna klubben och dess omgivning. Media å andra sidan frodas och lever för att hitta vad man kan kalla för konflikter, och vissa media kommer i det mått de inte hittar någon konflikt försöka skapa konflikt. En manager och media arbetar och agerar alltså utifrån två vitt skilda intressen.
Ändå lever de i någon form av nödvändig symbios. Media behöver tillgång till managers för att få en vettig inblick i hur klubbarna tänker och tycker, för att kunna förmedla substans och inte bara yta. En manager behöver media för att effektivt kunna förmedla sin uppfattning till supportrar och till klubbens omgivning, och i större mening för att upprätthålla ett intresse runt klubben och sporten.
Det kan naturligtvis vara en bitter kalk att svälja för en manager som av förståeliga skäl är yrkesmässigt mer kunnig än vad människor i media är, och därtill betydligt mer insatt i det egna lagets unika problem, förutsättningar och karaktärsdrag. Få personer uppskattar att bli ifrågasatta, än mindre ifrågasatta offentligt och särskilt inte av personer som anses mindre kunniga.
Det leder ibland till sura uppstötningar. Och kanske är det just så man bör betrakta Nigel Pearsons utbrott i onsdags, som en slags sur uppstötning. Det är kanske inte helt önskvärt och jag misstänker att Pearson kommer drabbas av någon form av sanktion. Men inte heller tycker jag det var särskilt allvarligt, och efter ursäkten anser jag saken utagerad.
Snarare borde man kunna se det där som ett naturligt inslag i hela det teaterspel som omgärdar hela den medialiserade fotbollen.
:::
Senare i eftermiddag landar Linhems nästa punktmarkering av The Championship, som spelar sin sista omgång på lördag, och League One som har sin avslutning på söndag.