”Now, children, come on over here. I’m going to tell you a bedtime story. Are you sitting comfortably? Then I’ll begin. Once upon a time, there lived a magnificent race of animals that dominated the world through age after age. They ran, they swam, and they fought and they flew, until suddenly, quite recently, they disappeared. Nature just gave up and started again. We weren’t even apes then. We were just these smart little rodents hiding in the rocks. And when we go, nature will start over. With the bees, probably. Nature knows when to give up, David.”
Football Manager är ett satans häftigt spel. Det har jag alltid tyckt ända sedan jag provade det för första gången någon gång runt millennieskiftet, även om det då gick under namnet Championship Manager. Det här var innan ens matchbilder i 2D hade blivit aktuella. Sedan dess har jag fastnat i några olika omgångar lite beroende på vad studier, jobb och idrott har medgett.
Några av mina spel hör till historien. Som när jag i CM 2000-01 spelar Man Utd ända fram till 2018 innan sav-filen kraschar, i vilket spelare som den argentinske Pablo Roldán sprutade in mål och den briljante Sebastiao De Assis patrullerade mittfältet. Andra spel sällar sig till legenderna, såsom min resa med Dortmund i FM 2006. Till myten hör mitt spel i FM 2008 där jag med spelare som Pablo Mouche, Charles Aranguiz och Üstün Ecevit gör Boca till världens bästa lag.
Därefter blev det ett långt uppehåll under vilket jag inte ens petade på ett Football Manager. Under jullovet passade jag dock på att köpa ett FM 2014 och har under en tid spelat ett spel med Man Utd, med vilka jag hyfsat nyligen avslutade min tionde säsong.
Även om jag alltid har gillat Football Manager som spel så har jag alltid varit rätt skeptisk till hur många som till synes blandar ihop spelet med någon form av verklighet. Något kan vara verklighetstroget utan att för den sakens skull vara verklighet. Exempelvis undrar man hur olika personer exempelvis till synes kan ha en sådan järnkoll på vilken som helst spelare i den ukrainska eller belgiska ligan, det faller närmast på sin egen orimlighet.
Football Manager är en så genialisk avbildning av verkligheten att det på så vis har kommit att påverka verkligheten. Var gränsen således går mellan det ena och det andra är därför inte alltid helt lätt att säga, inte heller i vilken omfattning verkligheten påverkar spelet eller, som ofta är fallet, spelet påverkar verkligheten. Många av de uppfattningar som torgförs om fotboll i verkligheten är ofta, som jag ser det, produkter av vad vi snarare upplever i spelets värld.
Under de tio säsonger jag alltså nyss avslutat med FM 2014 så dök den där insikten från och till upp som en form av aha-upplevelse. Flera av de saker som jag sett flera personer påstå, och som jag själv vare sig riktigt hållt med om eller förstod varifrån uppfattningen kom, kunde jag här se något slags teoretiskt ursprung till. Det var aldrig då min medvetna tanke att göra en blogg om detta, så de observationer jag nu samlar här är ett urval gjort i efterhand.
War chests
Allt sillyprat stör mig till att börja med då det till så stor del baseras på rena rykten och struntprat. Det som dock konceptuellt stör mig allra mest är när det dyker upp påståenden om att en klubb ska ha en ”war chest” om si och så många miljoner under sommaren.
Det är helt enkelt inte så det fungerar, utan alla klubbar värderar varje spelarköp för sig självt och bedömer om de har råd eller ej. Men i spelets värld tilldelas varje klubb en tydlig summa som man sedan kan mixtra med som en volymknapp genom att höja eller sänka lönebudgeten. Enkelt, tydligt, men orealistiskt.
Även om alla klubbar så klart har en viss mängd pengar de kan spendera på spelarköp så säger det sig självt att ingen klubb vid sina sinnens fulla bruk skulle kommunicera en sådan exakt siffra.
Dels skulle det vara en väldigt tydlig signal till andra klubbar vad man har möjlighet att spendera och närmast garanterat trissa upp priset på varenda spelare man försökte köpa. Dels skulle varje manager ha som incitament att likt den värste kommunalpamp spendera upp vartenda öre han faktiskt hade tillgång till, annars är det ju pengar han inte använt och då riskerar det bli mindre nästa år.
Det är inget allvarligt fel och jag kan köpa att det är praktiskt att ha det så i spelets värld, men det har förmedlat en felaktig utgångspunkt i en redan från början tramsig sillydiskussion.
Engelska spelare är överskattade!
Låt oss inte skoja med oss själva, visst finns det en hype kring framför allt unga engelska spelare också i verkligheten där de ofta lyfts upp som bättre och mer lovande än vad de troligtvis är.
Men i diskussionen har jag också alltid upplevt att det där överdrevs. För visst finns det också väldigt många unga engelska spelare som är otroligt duktiga och lovande, vilket även prestationer på ungdomsnivå visar.
Delvis har jag avfärdat det som något av en modefluga, där det helt enkelt nu är populärt och inne att hissa kids i Tyskland och Spanien och dissa kids i framför allt England. Enkelt offer liksom.
Sedan spelade jag FM 2014 med allt vad det innebär i form av scoutning av unga spelare runtom i världen. Och herreihelvete vad sopiga de engelska unga spelarna hela tiden är jämförelsevis med unga spelare från andra länder, samtidigt som de undantagslöst är värda betydligt mer och kräver oskäligt mycket mer i lön.
Helt plötsligt hade jag inte längre det minsta svårt att förstå varifrån den där överdrivna och uppblåsta uppfattningen kom från. Jag kom efter ett på mig själv med att sitta och svära över överskattade jäkla engelska spelare.
Takeovers
Visst, takeovers förekommer i Premier League och inom engelsk fotboll. Så sent som igår så förmedlades exempelvis nyheten att Paul Smith, den tidigare Chelseadirektören, planerar köpa Aston Villa för £150m.
Med sugardaddys i både Man City och Chelsea, och med amerikanska kapitalistägare i Man Utd, Arsenal och Liverpool, så är det naturligtvis också ett framträdande fenomen på engelsk fotbolls allra högsta topp.
Men efter ett par år in i FM 2014 så börjar det ske uppköp, rykten om uppköp, långt gångna uppköp, avbrutna uppköp, transferembargon på grund av möjliga uppköp, i en sådan våldsam utsträckning att man lätt tror att Premier League och The Championship snarare är någon slags ständigt pågående auktion snarare än en fotbollsliga.
I själva verket, vilket kanske inte minst Newcastles supportrar svär över just nu, så är det ju betydligt mer trögrörligt än så.
Den detaljerade spelarrankingens tankefälla
Nätet är smockfullt med tvärsäkra bedömningar om hur den ene spelaren är exakt så mycket bättre än den andre spelaren, som i sin tur är bättre än spelare nummer tre på det och det.
Själv brukar jag inte riktigt hänga med på det där. För egen del har jag kunnat känna mig bekväm med att inordna spelare grovt i kategorier. Jag kan säga eller ha en uppfattning om vilka spelare som är bland (!) de bästa i världen, och en sådan kategori har inte något fast högsta antal spelare, utan spelare kan hamna där beroende på hur jag uppfattar hans egenskaper.
Någon intern rangordning inom kategorin gör jag sällan eller aldrig. Personligen tycker jag alltid det är oerhört besvärligt att bedöma en spelare frikopplad från taktik eller sammanhang.
En av mina första professorer sade till oss nybakade Handelsstudenter att ju mer vi lärde oss desto mer skulle vi inse att vi inte kunde.
Någon sådan ambivalens lämnar inte Football Manager utrymme för. Där kan man enkelt rangordna varenda spelare exakt och individuellt utifrån en rad olika kriterier – scouternas bedömningar, spelarens värde, eller utifrån vilka som helst av spelarens egenskaper.
Nu för tiden kan vi till och med få en häftig spindelnätsgraf spelare för spelare som tydligt illustrerar varje spelares inbördes förhållande.
Så helt plötsligt förvånar det mig inte riktigt lika mycket när någon kommer och lallar på med tvärsäkra påståenden om hur den spelaren i den ungerska ligan minsann är klart bättre och mer lovande än den spelaren i J-League.
Football Manager har påverkat vårt sätt att se på enskilda spelare. Det har individualiserat och avkontextualiserat fotbollen som helhet.
Football Manager har också spridit en helt ny förståelse och kunskapsmassa för fotbollen och gett helt nya verktyg för dialog. Men det är inte en kunskap som är värdeneutral och även om den öppnat våra ögon för mycket nytt så har den också förblindat oss för en hel del annat.
Men det är ett fantastiskt spel.