Är The Championships playoff årets bästa sportupplevelse? Kanske, inkluderar man de övriga playoffen är det nästan orättvist mot de stora ligornas playoff-spel. Förlåt, de stora ligorna som Premier League, La Liga, Bundesliga, Serie A, och Ligue 1 har inte playoffs? De har bara ligaspel och är oftast avgjorda redan tidigt på våren utan en stor avgörande match?
Oj, vad de kan lära sig av Football League, belgiska ligan, och i princip alla amerikanska sporter. Framför allt bör som alltid alla fotbollsturneringar sträva efter att vara March Madness. Playoff är en av 1980-talets bästa uppfinningar som inte involverade hoverboards, Shane Black, Dean Cameron, Fletch F. Fletch, John Carpenter, eller två bluesspelande bröder.
Något som låter fullständigt påhittat och bara här för att fylla en inledning är att jag föredrar att se ett slutspel, ett playoff, utan de bästa lagen. Olikt ett hockey eller basketslutspel eller ett mästerskap där man ska kröna en mästare handlar playoff bara om vilket som är det tredje (fjärde i League Two, andra i The Conference) bästa laget. Det är inget lag med som är i närheten av felfritt och i flera fall kan det lägst placerade playoff-laget vara klart sämre på pappret. För att inte tala om att det redan handlar om lag spelandes på lägre nivåer som redan inte är de bästa av de bästa.
Men på något sätt lyckas dessa problemfyllda och deformerade förlorare spela ofta otroligt underhållande matcher. Det är här rutinerade spelare som knappt spelat under säsongen kliver fram och avgör en final likt Bobby Zamora ifjol. Eller skadefyllda spelare likt Nathan Tyson plötsligt spelar som om han är frisk och under sin rehab förvandlades till en gepard med helt okej bollkontroll. Du kan säkra en plats i historieböckerna, och ett par extra rader på din wikipedia-sida, med en avgörande cykelspark likt Nick Wright. Eller ha en indianvår i en väldigt orange-Doritossponsrad Wolverhamptontröja likt Paul Ince. Eller så kan man likt Wilfried Zaha släpa ett ganska odugligt Crystal Palace igenom playoff-spelet på egen hand efter att deras ärkerivaler skadade Glenn Murray i den första semifinalen.
För att verkligen komma i rätt stämning kan ni läsa om de sex utvalda bästa playoff-finalerna enligt The Guardian. De pratar mer om Glenn Hoddles fascinerande tid som Swindon-manager än jag lagligen är tillåten att göra.
:::
BRENTFORD (5) v MIDDLESBROUGH (4)
Fredag 8 maj 20:45 – Griffin Park, Brentford
Fredag 15 maj 20:45 – Riverside Stadium, Middlesbrough
Lilla Brentford från fina västra London mot den fallna storklubben Middlesbrough från de dimmiga delarna av nordöstra England.
Taktik
Detta kanske kommer som en blixt från klar himmel men Middlesbroughs manager Aitor Karanka var tidigare Mourinhos assisterande i Real Madrid. Det är heller inte missvisande att hävda att Karanka fått vissa influenser, och lån, därifrån. Middlesbrough släppte in lägst antal mål i hela divisionen med en ganska god marginal – 0,82 mål insläppta per match och ingen annan släppte in färre än ett mål per match. Om de bara hade haft fler kompetenta målskyttar hade de antagligen vunnit ligan denna säsongen. Vanligtvis uppställda i ett 4-4-1-1 med Patrick Bamford eller Lee Tomlin beroende på situation. Likaså kan det spela med två mer kantslickande yttrar i Adam Reach och Albert Adomah eller spela Lee “Bullen” Tomlin i en friare kantroll.
Man kan heller aldrig vara säker på om Jonathan Woodgate är frisk nog att spela men när han spelat har han varit väldigt bra stundtals. I hans frånvaro är dock Daniel Ayala lysande och Ben Gibson en lovande ung försvarare. Dessutom känns det nästan mer rätt när Leadbitter får spela med kaptensbindeln. Då han behöver en accessoar som kan konkurrera med Adam Claytons förhoppningsvis illröda skägg.
Brentford å andra sidan är mindre taktiskt drillade och passande deras unga trupp känns de ibland snarare mest som ett gäng lovande tekniska ungdomspelare som spelar five-a-side. Vilket kan förklara varför de skulle vilja anställa Paco Jemez när Warburton lämnar efter säsongen (om inte en uppflyttning kan få han och ägaren Benham att försonas?) och varför Brentford kanske släppte in lite för många mål: 22 mål fler än Middlesbrough. Å andra sidan har de lättare att göra mål och åtminstone tre Brentfordspelare gjorde fler än tio mål (Gray, Pritchard, Jota) vilket är fler än vad Boro inte kan skryta med.
Taktiskt kan det beskrivas som 4-2-3-1 men ofta är det snarare 4-1-4-1 med en ensam defensiv mittfältare bakom ett helt band av spännande offensiva kreatörer. Den defensiva mittfältaren kan vara Jonathan Douglas som är mer Modric än Makelele eller Toumani Diagouraga som inte direkt är en Patrick Vieira trots fysiska resurser men som åtminstone täcker upp bakom det offensiva mittfältet. Framför allt kommer mycket falla på mittbackarna Harlee Dean och James Tarkowski att följa Bamford vilket de faktiskt olikt många Championship-mittbackar borde klara utan att göra bort sig.
Nyckelspelare
Alex Pritchard, Brentford
Jämförelsen jag gjort tidigare med Eriksen håller jag fast vid men Pritchard är kortare och väger väl inte mycket mer än en tändsticksask. Trots det är hans lagets näst bästa målskytt, näst bäst även på assist, och han leder laget i “offensiva aktioner” vilket jag här kallar kombinationen av skott, dribblingar, och “key passes” per match. En sådan där spelare som man skulle betala att se göra nästan vadsomhelst med en boll.
Daniel Ayala, Middlesbrough
Ser ut som en stor och ganska stabbig mittback och man kan fråga sig vem av hans förfäder som var en häst. Man kan också fråga sig hur en före detta Liverpoolspelare kan vara en bra mittback. Brytningssäker, svårslagen i luften, och han har dessutom gjort ett par mål denna säsongen på offensiva fasta situationer. Är möjligen inte bäst anpassad för Brentfords små och kvicka offensiva spelare.
David Button, Brentford
Jag hade för svårt att välja mellan deras unga lysande mittbackar Harlee Dean och James Tarkowski så jag fokuserar på målvakten istället. David Button är blott 26 år men har redan tillhört eller spelat för 15 olika klubbar. Främst då han som ung i Tottenham blev utlånad till elva olika klubbar på fem säsonger. Vilket är rätt otroligt men inte alltför ovanligt då målvaktslån ofta är kortvariga nödlån. I Brentford var han också tilltänkt reservmålvakt innan Cardiff köpte Simon Moore och Richard Lee skadade sig. Button har därefter förtjänat sina ordinarie handskar med flera lysande insatser men han har också haft ett par mardrömsmatcher som förhoppningsvis inte upprepas i playoff.
Patrick Bamford, Middlesbrough
Årets spelare enligt vissa, inte ens med i årets lag enligt andra, inte ens årets spelare i Boro enligt andra. Men oavsett små löjliga individuella utmärkelser är Bamford en fantastisk anfallare som är otroligt viktig för Middlesbrough. Han är deras klart bästa målskytt och deras bästa allroundanfallare. Trivs nästan lika bra bakom en toppforward som han trivs längst fram och hans favoritläge verkar vara precis från straffområdesgränsen där han kan curla in bollen bortom målvakters räckvidd. Är kanske för snäll på planen för att kunna bli nästa stora Chelseacentertank när Diego Costa går i pension för att spendera mer tid med sina barnbarn.
Alan Judge, Brentford
Boro har flygande köttbullen Lee Tomlin men Brentford har Alan Judge som om inte rund åtminstone är något fyrkantig och ifall han verkligen är 1,69 som wikipedia hävdar stod han antagligen på tårna vid mätningen. Spelar dock ganska intensivt och förutom hans förkärlek för spektakulära mål från långt håll leder han dessutom Brentfords assistliga med hela tolv framspelningar. Har kallats en irländsk Messi likt alla korta spelare som gjort snygga mål men han är snarare besläktad med sin landsman Wes Hoolahan, även om Judge också gör det tuffa defensiv jobbet.
Grant Leadbitter, Middlesbrough
Ser lite ut som Lee Cattermoles bråkiga storebror och har verkligen namnet som passar men är på planen snarare energisk och ofta offensiv snarare än elak. Känns som en värdig arvtagare till Gary Jones-manteln som mest målfarliga ”box to box”-mittfältare och hans fasta situationer är inte dåliga heller. Om Boros anfallare inte presterar lär det vara upp till Leadbitter att döna in ett långskott.
Tidigare playoff-erfarenhet
Brentford var i playoff-final så sent som för två år sedan och förlorade där mot Yeovil. Då var Mark Warburton bara klubbens sportchef och många spelare har lämnat och anlänt sedan dess men Harlee Dean, Kevin O’Connor och Jonathan Douglas framför allt är kvar. Dessförinnan förlorade de ett League One-playoff mot Stoke säsongen 2001-02 och från det laget är bara Kevin O’Connor kvar även om han nu främst är en del av tränarstaben och inte spelat sedan i augusti. Är dock en straffspecialist vilket alltid kan behövas ifrån bänken.
Middlesbrough har bara tidigare deltagit i ett enda playoff. Säsongen 1990-91 då de tog den sista playoff-platsen på bättre målskillnad än Bristol City. De förlorade där och sedan dess har de föredragit den mer snobbiga direktuppflyttningen. Däremot har Aitor Karanka som sagt vunnit Champions League tre gånger med Real Madrid så han är inte ovan vid stora matcher.
Tips
Middlesbrough vinner med uddamålet. När Bamford gör det avgörande målet har han under sin matchtröja en tröja där det står “Årets spelare” på i alla olika språk han kan. Karanka skadar sina dåliga knän i sitt Mourinholika firande.