En valrörelse kan vara jobbig på olika sätt för en politiker. För en partiledare handlar en valrörelse rätt mycket om att sälja sig själv som personlighet och på något oklart sätt framstå som ”folklig”, någon som kvinnorna skulle vilja sitta i soffan med och som männen skulle vilja ta en öl med. Om man inte råkar vara kvinnlig partiledare, då blir det helt plötsligt lite svårare.
Fotbollen har haft en viss roll att spela i den brittiska valrörelsen som avslutades i torsdags. Framför allt Labour hade tagit fasta på det utbredda missnöje som finns bland mängder av supportrar med hur den engelska fotbollen ägs och styrs. Vid en valseger hade Labour gjort ett antal utfästelser om reformer och eventuella regleringar av engelsk fotboll.
Den valbas som Labour riktade sig till med dessa förslag och halvlöften var knappast någon politisk snilleblixt från Labours politiska strateger, dessa väljare var nog rätt benägna redan sedan innan att rösta just på Labour. Det enda som Tories, det vill säga de konservativa, behövde ta sig före var att visa att de visste vad fotboll var och att David Cameron också var en fotbollsälskande hedersknyffel.
Cameron gjorde säkert ett ärligt försök. Han hade ju något minne sedan barndomen att han tittat på något lag i lila och blått, de klassiska engelska fotbollsfärgerna claret and blue. Kvickt kom han fram till att han höll på West Ham, hur många lag kan det egentligen finnas med dessa färger?! Några stycken visade det sig, Cameron hade begått det politiska nybörjarmisstaget att svara på en fråga på vilken han inte är säker på svaret. Det avslöjades lika snabbt som obönhörligt underhållande att Cameron hade blandat ihop West Ham och Aston Villa.
David Camerons fotbollsintresse är således i själva verket föga mer omfattande än min mammas. Nu kan man knappast säga att det fick någon som helst betydelse i det brittiska valet, i alla fall ingen negativ sådan, i och med att Tories vann en storseger och David Cameron själv rent politiskt den mest framgångsrike brittiske politikern och partiledaren sedan Margaret Thatcher.
Tiden efter en valrörelse kan vara förvirrande för en politiker. Och den här lördagen riskerar helt klart bli förvirrande för David Cameron av flera skäl, i och med att Aston Villa och West Ham nu faktiskt möter varandra i en åtminstone för Aston Villa väldigt viktig match på Villa Park. Man kan räkna med att David Cameron helt säkert blir glad oavsett hur det än går i matchen.
Vilket resultat som helst duger dock inte för Aston Villa och Tim Sherwood. De ligger två poäng ovanför nedflyttningsstrecket, trots en rejäl uppryckning de senaste omgångarna, och kommer inte vara nöjda med något annan än ännu en vinst på hemmaplan. West Ham kan vara svårspelade men har tappat något rent spelmässigt under vårsäsongen, West Ham tog två tredjedelar av sin totala poängskörd den här säsongen innan jul.
Aston Villa kommer till stor del förlita sig på Christian Benteke, som har visat sig i strålande form under slutet av säsongen med tio mål på de senaste åtta omgångarna. Dessförinnan hade han inte gjort ett mål på tio matcher. Roy Keane valde i veckan att kritisera Benteke för sina prestationer under Paul Lambert som manager men Tim Sherwood menade också att laget nu skapar fler chanser åt honom än förut.
Lite intressant vid sidan av med Aston Villa är att Shay Given verkar ha tagit över förstatröjan från Brad Guzan. En något oväntad utveckling sett till några av Guzans prestationer under de senaste säsongerna, men det visar också på hur saker kan ställas över ände när det kommer en ny manager med färska ögon till en klubb.
Normalt sett, med några få matcher kvar på säsongen, så brukar motivation och momentum vara helt avgörande faktorer. Aston Villa har allt att spela för, West Ham har knappt något att spela för. Aston Villa har dessutom hemmaplan vilket alltid är en fördel i en sådan här situation. Det vore alltså inte fel att betrakta Aston Villa som klara favoriter. Med Leicester, Hull och Sunderland hack i häl så är det tre poäng de behöver.
West Ham å sin sida ligger bra till att tjäna ihop till en Europa League-plats tack vare sin plats i fair play-tabellen. Det är de och Everton som ligger närmast till hands. Huruvida detta betyder att vi får se ett snällt och beskedligt West Ham på planen, eller snarare ett West Ham som sparkar benflisor av motståndarna och skäller på domarna i grupphög, allt för att undvika Europa League, återstår att se.
Aston Villa och West Ham är två klubbar som man gör klokt att hålla ögonen på i framtiden. Inte minst under sommaren kan stora förändringar vara aktuella för både West Ham och Aston Villa.
West Ham är ett år från sin flytt till Londons OS-stadium. Missnöjet med Sam Allardyce håller i sig och West Hams svaga eller intetsägande vårsäsong är honom inte till hjälp. Det pratas frekvent om en ny manager där Slaven Bilic, Rafa Benitez och David Moyes nämns om vartannat. Får West Ham en Europa League-plats nästa säsong så kan det forcera klubbens tidtabell. Planerna i West Ham är stora.
Aston Villa är den största klubben i Englands näst största stad och något av en halvslumrande fotbollsjätte med stolt fotbollstradition. Ägaren Randy Lerner har dock synbarligen tröttnat på projektet och har förberett klubben för försäljning under flera års tid. Nu finns långt gångna och seriösa rykten att ett bud på Aston Villa om £150m kommer läggas under sommaren från Paul Smith, en tidigare Chelseadirektör. Inte minst viktigt just därför att Aston Villa lyckas hålla sig kvar i Premier League.
Två klubbar i claret and blue, två klubbar med storklubbspotential inom en snar framtid, utmanandes de sex stora klubbarna i toppen av tabellen. Livet blir inte enklare för David Cameron, som håller på Aston Villa men som ”rather you supported West Ham”, och kanske gjorde klokast i att börja följa cricket istället, eller golf.