Jag har å andra sidan mest sett framemot att se ett East Anglian-derby i playoff, ett så kallat Old Farm. Det är två av de sakerna jag tycker om mest med engelsk fotboll tillsammans.
Ett derby mellan två ärkerivaler är alltid helgens höjdpunkt och playoff-matcher brukar vara en av säsongens höjdpunkter. Det är som att man råkar ha ett väldigt gott bröd och så har man också ett otroligt pålågg eller ja, som en kebabpizza där två briljanta saker på tu man hand kombinerat blir något fantastiskt. Det finns säkert mer passande liknelser men jag är uppenbarligen för hungrig för dem.
Det går att säga att en playoff-final dessa lagen emellan hade varit ännu bättre men å andra sidan är också tjusningen med derbyn att se en rival åka till en annan rival och hantera bortapubliken och vice versa. Och jag är inte alls säker på att Ipswich hade kunnat slå något annat playoff-lag över två matcher.
:::
IPSWICH TOWN (6) v NORWICH CITY (3)
Lördag 9 maj 12:15 – Portman Road, Ipswich
Lördag 16 maj 12:15 – Carrow Road, Norwich
Derbyhistorik
Eftersom detta är en speciell match för den dessutom sin alldeles egen punkt.
Det är dock inte första gången ett derby mellan de här lagen spelas under särskilda omständigheter. På 1970-talet möttes de i den kortlivade “Texaco Cup” som innehåll de engelska, skotska, irländska, och nordirländska lag som inte kvalificerade sig för europaspel. Ipswich vann med 4-2 över två matcher. De möttes också i en Ligacupsemifinal på 80-talet där det efter dubbla 1-0-matcher gick till förlängning och en ung Steve Bruce gjorde det avgörande målet som skickade Norwich till Wembley. En final Norwich vann med 1-0 mot Sunderland. Intressant så här i tider då Ligacupen nedprioriteras är att både Norwich och Sunderland åkte ur högsta divisionen efter den finalen.
Dessa lagen har möts totalt 140 gånger genom historien och det är ytterst jämnt mellan lagen då Ipswich vunnit 60 matcher, Norwich 56, och 25 matcher har slutat oavgjort. Tar man bort testimonials och andra välgörenhetsmatcher bibehåller Ipswich sitt knappa övertag med 45 segrar mot Norwichs 44.
Denna säsongen har det dessvärre varit mindre jämnt då Norwich vann den första matchen lagen emellan med 1-0 och vann sedan på hemmaplan returen med 2-0. Vilket tillsammans med Norwichs favoritskap baserat på deras lag och ligaplacering gör Ipswich till en klar och tydlig underdog.
Den främsta East Anglian derby-målskytten genom historien är före detta Ipswichspelaren John Wark, vilket jag främst vill notera då han var en av spelarna i filmen “Escape to Victory”. Han döpte sin biografi till “Wark On”, och förstås hans mustasch. Men det är också nämnvart i målväg att sex olika spelare gjort hattrick i detta derby och den senaste av dem var Grant Holt säsongen 2010-11.
Taktik
Ipswich har Mick McCarthy som manager vilket innebär att de verkligen inte är det mest finspelande laget. De parkerar inte bussen men de är som allra bäst mot andra topplag där de kan backa hem och förlita sig på sitt försvar och kontringar. De är också trots Daryl Murphys 27 mål det lag som gjorde minst mål i ligan av playoff-lagen bakom Middlesbrough. Deras offensiv handlar förstås mycket om Daryl Murphy och hans längd och närvaro i straffområdet men sedan januari har de också en liten Freddie Sears bredvid honom som gjort nio mål på drygt 20 matcher.
De spelar förstås 4-4-2 eftersom det är Big Mick vi pratar om. Men ifall han känner sig hotad kan han spela Murphy ensam på topp och i många matcher har han dessutom spelat både Jay Tabb – en Stephen Hunt-kopia fast central mittfältare egentligen – och ytterbacken Jonathan Parr som yttrar för att behålla laget kompakt. Det mest spännande som kan hända på mittfältet är 18-årige Teddy Bishop som egentligen inte är defensivt bra nog men en finurlig passningspelare med fem assist denna säsongen. Dessutom är Tyrone Mings en bra offensiv vänsterback när han får chansen vilket kan förvåna en del då han är så lång och atletisk.
Norwich är ett mer offensivt lag än Ipswich men trots det har de släppt in färre mål än Ipswich och framför allt gjort många fler mål. De är nästan utan tvekan playoff-spelets bäst balanserade lag utan några tydliga svagheter. Sedan Alex Neil tog över har de också varit ett av The Championships tre bästa lag och över en hel säsong med Alex Neil tror jag de hade slutat ovanför Watford. Därmed kan förstås det vissa sig att Neil inte är samma manager i de stora matcherna och nästa säsong kan börja lika oinspirerande som denna säsongen under Neil Adams.
De är inte lika rigida taktiskt utan har roterat mellan 4-4-2, 4-2-3-1, och särskilt en tredje formation som bäst kan beskrivas som 4-1-3-2 ungefär och simplifierat är det en mittfältsdiamant men deras två yttre mittfältare är ganska offensiva och kan nästan beskrivas som kantspelare ibland.
Det kan förstås förändras då Norwich har en så pass djup trupp att det är verkligen svårt att bestämma deras bästa elva. De har tre anfallare som gjort mellan 12 och 18 mål, två offensiva mittfältare och yttrar som gjort tio eller fler assists, och de har gott om kompetenta mittfältare. Kan de få två anfallare att fungera tillsammans eller kan Hoolahan och Redmond fungera tillsammans? Får Gary Hooper återigen vara super sub?
Nyckelspelare
Daryl “Hannah” Murphy, Ipswich
Han är 1,90 lång och har gjort 27 mål denna säsongen. Är alla nickmål? Nej, faktiskt är bara sju av dem nickmål resten är en straff och många, många mål från en kraftig vänsterfot. Han är ingen tekniker och det är ingen “kultiverad” eller fin vänsterfot men man ska inte förringa att han gör mål med fötterna och har förutom sitt tillslag också ett par volleymål. När självförtroendet är på topp för en anfallare kan de göra alla möjliga mål de inte borde kunna göra.
Bradley Johnson, Norwich
Han är inte längre den tuffa defensiva mittfältaren som får motståndarna att sjunga som en kanariefågel utan han är snarare den som får kanarifåglarna på läktaren att sjunga efter han gör mål. Han spelar nu ofta i en friare roll där han är en ytter-box to box-hybrid som delvis kan använda sin fina vänsterfot från kanten men fyller också på i motståndarnas straffområde där hans fina huvudspel är väldigt användbart. 15 mål som mittfältare talar sitt tydliga språk.
Christophe Berra, Ipswich
Många managers gillar att värva in sin egen lagkapten och de särskilda managers tenderar att vilja ha en rejäl mittback. I detta fallet är den mittbacken Berra och han har varit helt otroligt bra. Brytningssäker och en av de allra främst i luftrummet. Gjort sex mål framåt och varit en trygg äldre partner åt Tommy Smith vars genombrott många har väntat på i flera säsonger. Lär trivas med att få stångas med Cameron Jerome eller Gary Hooper om så blir fallet men kan få svårare för kvicka Lewis Grabban.
Cameron Jerome/Lewis Grabban/Gary Hooper, Norwich
Cameron Jerome är lagets bästa målskytt och han har till och med varit i ett sådant stim att han gjort båda fina dykande volleymål och klackstyrningar men samtidigt är det Cameron Jerome vi pratar om och hans stil kanske inte passar bäst mot Ipswich med nickstarka mittbackar, även om Jerome är snabbare än dem. Är det inte bättre då att spela kvicka Lewis Grabban som ändå gjort tolv mål den här säsongen? Och de har dessutom Gary Hooper med tolv mål och sex assists som visserligen är en användbar inhoppare men också deras målfarligaste anfallare per minut. I vilket fall kommer det finnas tungt artilleri på bänken att slänga in vid underläge.
Cole Skuse, Ipswich
Vad är det för ett konstigt namn med två efternamn varav det senare låter som ett konstigt sätt att uttala “Excuse”. Det är en stabil defensiv mittfältare som leder laget i brytningar, antal passningar, och passningsprocent. Skuse är detta lagets Karl Henry ifall Karl Henry varit en fotbollspelare istället för en aggressiv tacklingsdemon och Skuse är mindre arrogant och sällan i rampljuset men mot Norwich med ett starkt offensivt mittfält kan Skuse komma att bli Ipswichs viktigaste spelare.
Sebastien Bassong, Norwich
Russell Martin må vara lagkapten och utsedd till Årets Lag men i just denna matchen känns hans mittbackspartner som ännu viktigare. Bassong har en högre högsta nivå och ska någon av de två kunna konkurrera med Daryl Murphy i luften är det Bassong som vinner åttonde flest höjddueller per match i The Championship. Visserligen på bara 18 spelade matcher men han ligger före både nämnda Murphy och Berra i den statistiken även om han likt alla andra vinner knappt hälften så många höjddueller som Blackburnjätten Rudy Gestede. Å andra sidan är Russell Martin mindre, snabb och följdsam vilket passar mot Ipswichs andre anfallare Freddie Sears.
Tidigare playoff-erfarenhet
Mellan säsongerna 1996-97 och 1999-00 gick Ipswich till fyra raka playoff. De förlorade mot Sheffield United, Charlton, och Bolton innan de slutligen fjärde gången gillt slog Barnsley. Senast gången de spelade playoff var för tio säsonger sedan och då mötte de West Ham i playoff-semi under två raka säsonger och förlorade båda gångerna.
Mick McCarthy har gått till playoff tre gånger tidigare med tre olika lag – Millwall, Sunderland, och Wolverhampton – och förlorat alla tre gångerna. Han har dessutom förlorat både ett EM-playoff och ett VM-playoff som irländsk förbundskapten.
Norwichs enda tidigare playoff-framträdande var 2001-02 där de förlorade mot Birmingham. Wes Hoolahan har dock vunnit ett League One-playoff med Blackpool. Uppenbarligen behöver de Wes Hoolahan i de här matcherna.
Tips
Norwich vinner ganska bekvämt på hemmaplan efter 0-0 i första matchen. Russell Martin gör mål igen mot Ipswich och på en hörna eller frispark nickar Bradley Johnson både boll och Jay Tabb in i målet.