Det är alltid lite speciellt med matcher så här sent på säsongen. De följer en delvis annan logik än vad samma matcher kan göra tidigare under säsongen. I vissa fall ställs man mot lag som slåss för sitt liv antingen för att hålla sig kvar i Premier League eller för att ta sig till Champions League. I andra fall ställs man mot lag som har absolut ingenting att spela för.
Chelsea säkrade ligatiteln förra helgen och har således inget annat att spela för ikväll än möjligen att avsluta säsongen så snyggt som möjligt. I övrigt verkar det främsta samtalsämnet vara att Liverpool kommer stå hedersvakt för Chelseas nyblivna mästare innan match. Vilket är en snygg tradition men som jag kan känna hade känts mer naturlig när den görs på hemmaplan.
Något som gått hyfsat obemärkt förbi är att Chelsea gav sina spelare fyra dagars ledighet efter matchen mot Crystal Palace. Utifrån ett klubbperspektiv behöver det inte vara något märkligt med det, Chelseas spelare behöver vila och matcherna spelar inte längre någon roll för dem, men sett till ligan som helhet sänder det så klart en märklig signal.
Det är naturligtvis en väldigt stor skillnad att möta ett Chelsea som är helt och hållet motiverat jämfört med ett inte särskilt motiverat Chelsea. Än större blir skillnaden om Chelseas spelare rent mentalt redan befinner sig på beachen sippandes en och annan piña colada.
Det är så klart svårt att sia om på förhand. Den spontana reaktionen när man hör att Chelsea gått på semester är så klart irritation. Men det kan så klart visa sig vara en fördel för Chelseas spelare att ha kunnat ta några dagar ledigt och ladda om batterierna. Å andra sidan så åsidosätter man sina normala förberedelser samtidigt som det riskerar sända en tydlig signal att matchen är oviktig.
Om det fanns någon tydlig fördel med att ta ett par dagars semester mitt under säsongen så hade förmodligen flera lag gjort det oftare även inför matcher som faktiskt betyder något för dem.
Topplag som gör omotiverade matcher i slutet av säsongen är inte någon helt ny företeelse. Neil Warnock, då manager i Sheffield United, var på god väg att göra i byxan av vrede när West Ham i sista omgången av 2006-07 års säsong lyckades besegra Man Utd på Old Trafford, vilket naturligtvis bidrog till att skicka Sheffield United ur Premier League.
Warnock var rasande trots att Man Utd spelade bra och tvingade West Hams försvar och målvakt till en heroisk insats. Några år senare levererade Liverpool en milt sagt ointresserad prestation på Anfield som såg Chelsea vinna matchen och i praktiken säkra ligatiteln före Man Utd, sedan Rafa Benitez redan innan matchen meddelat att intresset att vinna matchen nog inte var så särskilt högt.
Hela det här mönstret känns som en farsot som drabbat Premier League särskilt hårt just den här säsongen. I botten finns redan utslagna lag utan något att spela för som kan påverka nedflyttningsstriden i hög utsträckning. Högst upp finns så klart Chelsea. I mitten av tabellen finns ett gäng lag som inte längre riskerar åka ur Premier League och därmed har uppnått allt de föresatt sig den här säsongen.
Jag vill inte låta buttersmurf men inser samtidigt att jag riskerar göra det med den här bloggen. Jag hoppas bara att Chelsea verkligen går in och gör en hedersvärd insats i sina tre återstående matcher. Både för sin egen och för andra lags skull, men också för ligans skull.
Burnley gjorde en minst sagt hedersvärd insats igår, även om det också igår blev klart att de åker ur Premier League. Men de visste redan innan matchen mot Hull att så förmodligen skulle bli fallet, men visade stolthet i den vetskapen och vann på bortaplan. Efter matchen meddelade Burnley i ett officiellt uttalande att de kommer avsluta sin säsong i Premier League på bästa möjliga sätt och lämna med sina huvuden höga.
Jag förmodar att Burnley inte kommer att ta semester inför sina kommande matcher.